2014-11-11

Den politiska rollens tre problem


Denna essä kommer inom kort publiceras i en antologi som trycks av Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål. Essän är baserad på ett kort föredrag jag höll på samma tema. Hela antologin kommer snart finnas tillgänglig här.

-

Politiker ska stå för idéer
Rubriken till denna text kan låta banal. Givetvis ska politiker stå för idéer, vad ska de annars göra? Men som med mycket annat som rör politiken är det inte enkelt. Det har flera orsaker som jag tänker utveckla på de kommande sidorna. 

Under tre rubriker kommer jag att diskutera de omständigheter som möjliggör eller försvårar för politiker att vara idéburna och principiella:  ekonomiskt, ideologiskt och socialt oberoende.  De tre områdena bestämmer i vilken utsträckning politiker kan agera autonomt och ideologiskt i dagspolitiken. 

Slutsatsen är egentligen enkel. Det hör till partiers själva natur att skapa negativa incitamentsstrukturer som inte alltid främjar en idérik utveckling. Vad menar jag då med det tillkrånglade ordet ”incitamentsstrukturer”?

Partier är hierarkiska organisationer. De har styrelser på olika nivåer, nationella, regionala och lokala. De består av heltidspolitiker, anställda tjänstemän, fritidspolitiker och enskilda medlemmar. Dessa bildar tillsammans arbetande och sociala gemenskaper. De har oftast en gemensam syn på partiets historiska förflutna, partiets roll i samtiden och drömmar om framtida framgångar. På många sätt liknar denna gemenskap de egenskaper som utmärker en nation: en föreställd, men för medlemmarna, högst verklig och viktig föreställd gemenskap.

Väl inne i en gemenskap vill man, så länge deltagandet upplevs som meningsfullt, stanna. Det skapas en väv av relationer, både praktiska i form av lojaliteter mellan arbetsgivare och arbetstagare, men även privata relationer mellan partimedlemmar. Partier har ofta möten och träffar på helger och kvällar som kräver tid av partimedlemmen på tider då annat socialt umgänge äger rum. 

Partimedlemskapet riskerar att premiera konformism framför ideologisk kunskap, lojalitet framför sanningssägande, sammanhållning framför individualism. Det är inte alltid säkert att balansakterna kantrar, men avvägningarna de ställer politiker inför bör man vara medveten om för att förstå vilka dilemman politiker lever med.

Ekonomiskt oberoende
Många politiskt aktiva har en lång tid inom partiet som oftast började med ett par år i ett ungdomsförbund. Ungdomsförbundstiden är ofta intensiv och rolig Ofta så intensiv att många svenska politiker på höga positioner inte avslutat sina studier. Att vara aktiv i ett ungdomsförbund på hög nivå innebär tämligen att man tidigt i livet antingen är förtroendevald på heltid, eller anställd som tjänsteman. För en person i de sena tonåren är detta självklart lockande. I många fall är det även en rik erfarenhet som många jämnåriga saknar, kanske i synnerhet studiekamraterna som harvar med böcker istället för att vara ute på fältet. 

Att i unga år ansvara över en organisation med flera tusen medlemmar, ordentliga tillgångar och medialt utrymme är en speciell erfarenhet. Det är heller inte märkligt att lockelsen är stor när man nått toppen i ungdomsförbundet, att leta sig vidare i moderpartiet. 

Men ett liv där partiet på något sätt utgjort basen för ens inkomster kan givetvis skapa en osund beroendeställning. Om möjligheterna till inkomst är begränsade, eller i jämförelse, lägre utanför än innanför partiet, då ökar incitamenten att stanna som avlönad eller förtroendevald inom partiet. Låt oss kontrastera detta med den amerikanska politikerns villkor. Den amerikanska politiken är betydligt mindre partibaserad. Visserligen existerar ett par partier som utgör basen i politiken men det är de enskilda kandidaterna och deras fristående kampanjer som är medlet med vilket enskilda politiker får politiska förtroendeposter. De donationer som krävs för att synas i press och medier blir helt avgörande för lyckade kampanjer. Inte sällan knyter kandidater exempelvis sig till vissa fackföreningar, företag eller inflytelserika privatpersoner. Väl på förtroendeposten blir det därför centralt att inte bryta med donatorerna för att bli återvald.

Incitamentsstrukturen för den amerikanske politikern är uppenbar: eftersom donationer är avgörande för framgångsrika kampanjer är det nödvändigt att lyssna på donatorerna för att upprepa bragden. I det svenska fallet är incitamentet att dels hålla partikamraterna nöjda (för att åter hamna på valbar plats på listorna inför valet) samt givetvis väljarna. Men det första ledet är avgörande. En svensk politikers potential att bli återvald handlar mindre om pengar från lobbygrupper och mer om den interna partikulturen. Det finns självklart fördelar och nackdelar med båda system. Det amerikanska systemet premierar fler personval och större spridning av kandidaters åsikter och ideologiska positioner. 

Det svenska systemet skapar en mer uniform och förutsägbar partilinje som partiföreträdare i allt väsentligt måste följa. Det amerikanska systemet är mer spretigt och kopplat till externa aktörer, det svenska mer partianknutet. Eftersom de etablerade svenska partierna dessutom uppbär statligt stöd är beroendet av externa donatorer relativt litet. 

Ideologiskt oberoende
En politiker som inte är ideologiskt skolad kommer aldrig att kunna navigera i den skog av praktisk politik som den tillämpade politiken utgör. En sådan politiker kommer att vara lättviktig och snabbrörlig, tidsbunden och lättpåverkad. En politiker som inte förstår sitt partis ideologiska grund saknar dessutom förmågan att härleda positioner och förslag till ideologiska utgångspunkter. Risken är då att lätt påverkas utan att vara medveten om det. 

Mycket politik är sådan att ideologiska vägval och dilemman knappt förekommer. Hur stor ideologisk kunskap krävs för att avgöra väg och vattenfrågor i en kommun? Vem använder Marx eller Mill för att förstå detaljplaners utformning i en kommun? Men den ideologiska grundplåten agerar som en subtil kompass som alltid existerar i bakgrunden. Den är dessutom helt nödvändig för att politiker ska kunna ha några visioner som sträcker sig bortom de rent vardagliga, ofta reaktiva, politiska situationer som uppstår. 

En ideologisk ryggrad är lite som en konstitution är för ett land: ett rättesnöre. Förändringen kräver tid och ideologin, likt konstitutionen, är tänkt att vara varaktig och appliceras på många politiska spörsmål och diskussioner. 

Ett exempel på ideologisk svaghet inom borgerligheten, när detta skrivs, är den lätthet med vilken man accepterar tal om kvotering. Äganderätten görs sekundär när politiker har hittat goda ändamål såsom jämställdhet i bolagsstyrelser. Motsättningen mellan principer och ändamål, ett evigt politiskt dilemma, tycks helt frånvarande hos politiker som representerar borgerliga partier med uttalade ideologiska grunder. 

Det ideologiska oberoendet är inte direkt förbundet med partiernas utformning. Det finns såväl ideologiskt renläriga som vanliga tjänstemannapolitiker i partierna. Men den viktigaste påverkan partierna har på ideologierna är att hålla den underställda partilinjen. Partier nyttjar ideologiska system, men de är inte beroende av dem. Alla som följt politiken under någon tid inser att ideologier brukas fläckvis, antingen som retoriska slagträn eller som välbehövligt understöd i centrala konfliktfrågor. Politiker som besitter en ideologisk grundkunskap kan avgöra när det är acceptabelt att göra kompromisser och när de ideologiska principerna måste bekräftas. 

Socialt oberoende
Partimedlemskap är väldigt sällan enbart en fråga om ett arbete som börjar på morgonen och tar slut på eftermiddagen. För många är det en livsstil. En livsstil som skiljer sig ifrån många andra. Partimedlemskapet är en gemensam ödesgemenskap. Alla partimedlemmar med stora delar av sina liv investerade i partiet upplever en kollektiv och privat förlust när det går dåligt för partiet. Samtidigt är euforin genuint kollektiv när det går bra för partiet. 

Ett vanligt år som partimedlem kantas av helgaktiviteter. För en förtroendevald eller anställd kan stora delar av våren och hösten upptas av helgkonferenser, utbildningar och partiträffar. Eftersom många medlemmar inte är heltidsarbetande politiker placeras dessa träffar på helger. Vilket naturligtvis innebär att partimedlemmen inte umgås med sin familj eller vänner utanför politiken. Det sociala samkvämet avgränsas till andra partimedlemmar. En fördel med detta är att de förstår vilken uppoffring ett aktivt partimedlemskap kan innebära. Således blir partimedlemskapet allt viktigare med tiden när sociala band är fullt utvecklade och det sociala livet utanför partiet begränsats. 

Detta får konsekvensen att helgträffarna och konferenserna kan kännas som släktträffar. Man stöter på avlägsna kusiner från olika landsändar som man är sammanväxta med genom en gemensam historia och partimedlemskapet. Det är en varm gemenskap. Lojalitet och delade uppfattningar samt ett gemensamt mål skapar en känsla som närmast kan liknas vid ett familjeföretag eller ett arméförband. Det är nödvändigt för att partiet ska hålla ihop och vara enigt. Men nackdelen är att partimedlemmen efter en period riskerar att knyta alltför mycket av livet och de sociala relationerna till personer och nätverk inom partiet. Och vem vill bryta med eller gå i opposition mot det som utgör en så pass stor del av ens liv?

Att vara helt beroende av ett socialt liv inom partiet skapar också en oerhört hög social kostnad i de fall då partimedlemmen väljer att gå emot partiet i viktiga politiska eller organisatoriska frågor. Att bli utstött eller hamna på kant med gamla kamrater är plågsamt. 

Läsaren kan tycka att jag mest ser partimedlemskapet och det politiska arbetet som besvärligt, skadligt och problematiskt. Så är det givetvis inte. Annars hade jag inte ägnat en stor del av mitt åt politiskt arbete inom ramen för ett parti. Eller njutit av det till den grad att jag försakat familj, vänner och intressen för att delta i partiarbete långt mer än vad förtroendeplatsen eller tjänstens omfattning krävt av mig. 

I skrivande stund är jag ledamot i ett riksdagspartis partistyrelse. Dessutom har jag en bakgrund både som politisk tjänsteman i ungdomsförbundet och ordförande för samma ungdomsförbund. Däremellan har jag haft en rad andra partipolitiska förtroendeuppdrag. Livet inom ett parti är för mig både mycket kärt och meningsfullt, men erfarenheten av detta liv har även gett mig vissa värdefulla insikter. 

Det är snarare för att jag inser partiernas centrala roll för den parlamentariska demokratin som jag menar att det är viktigt att partier, som organisationer, inser sina begränsningar. Den första och viktigaste insikten är att partiernas ofta isolerande organisatoriska struktur gör kanaler för idéutveckling och idéproduktion nödvändiga. 

Man måste förstå att många av de egenskaper som gör partierna till självförsörjande autonoma öar i det offentliga livet krävs för att hålla samman grupper av människor med motstridiga intressen, viljor och personligheter. Men denna struktur får även den olyckliga konsekvensen att många fritänkande, oberoende och självständiga personer skyr partilivet. Denna motsättning mellan individualisterna och de som totalt accepterar partilinjen har skördat många offer. Personer som hade kunnat stå för en balanserad linje har istället valt att ställa sig utanför partierna.  De tror inte att balansakten kan genomföras.

Politiker måste sträva efter intellektuell oberoende för att kunna säga något som inte enbart är en upprepning av partilinjen. Politikern som bara är ett kommunicerande kärl för partilinjen gör med sin person ingen skillnad och tillför inget nytt. Däremot är politikern som polemiserar och går i opposition utvecklande för partiet.  Det är dessa nya idéer i kombination med en fungerande partilinje som utvecklar vitala partier. Politiker som ”står för idéer” är inte bara frifräsande individualister som kastat av sig den partipolitiska organisationens ok. Det är politiker som inser balansen mellan behovet av gemensamma linjer och individualism.
 
Blogg listad på Bloggtoppen.se