Sluta skämta om Chavez

När det rapporteras om Hugo Chavez i Svensk media då brukar det vanligtvis vara lustigheter:

Hugo Chávez säger sig ha receptet på hur man får barn att somna sött. Den venezuelanske presidentens råd till bekymrade föräldrar är att låta dem se hans tv-sända tal.

Nu har jag, likt Ali Esbati surnat till lite. Det är dags att svensk media skärper sig när det kommer till rapporteringen från Venezuela. Det finns ordentligt viktiga frågor rörande Venezuela. Då syftar jag främst både på chavezregimens auktoritära drag såväl som det regionalpolitiska klimatet som Venezuela är en viktig del av. Esbati och hans vänner i VP vill givetvis att rapporteringen istället ska fokusera på den bolivirianska revolutionens fantastiska framsteg (?). Oavsett så behövs det mer seriös bevakning av Venezuela och inte slumpmässig kuriosa om Chavez.

VP som i höstens val riskerar att få statsrådsposter har en rad företrädare som helhjärtat stödjer den venezuelanska regimen. Med organisationer som Hands of Venezuela trummas stödet för regimen lätt upp inom flera vänstergrupper. Rapporter från Human rights watch och Amnesty pekar på att regimen systematiskt struntar i grundläggande fri och rättigheter för såväl partier, NGO:s som privatpersoner. Inte helt olikt behandlingen av Sovjet viftar vänstern bort sådana detaljer med hänvisning till de sociala framstegen.

Nyligen skrev Ulf Bjereld att utrikesfrågorna kan komma att bli viktiga i valrörelsen. Det hoppas jag verkligen! Då kanske vi kan ha en födjupad debatt om de FARC, Kuba och Chavezsympatier som helt öppet finns inom VP. När Lars Ohly, helt utan skam skriver med Dror Feiler på svenskans debattsida då förstår man att Feilers sympatier för Farc inte är något problem för VP. Stödet för auktoritära regimer tystas bara ner då partiets ledning märker att det inte är salongsfähigt, först efter påtryckningar och avslöjanden började exempelvis Ohly pliktskyldigt ta avstånd från Kuba.

Det här är givetvis inget nytt. VP kommer bara förvåna den dagen partiet på allvar ser att vissa grundläggande fri och rättigheter är okränkbara och att sociala revolutioner inte ursäktar vad som helst. Bjereld menar i sin artikel att de rödgröna kommer vinna på en utrikespolitisk debatt. Man undrar vilka röda de egentligen är han syftar på.

Vänstern och nationalisterna

När debatten om presstödet var igång som mest var det några enstaka röster som ställde den högst befogade frågan om varför alla var så upprörda nu, när Nationell idag skulle få presstöd. Proletären, KMPL(r);s (numera KP) gamla tidning har ju fått presstöd i en herrans massa år.

Vad tydde godtyckligheten på? I Proletären har diktaturer försvarats och förtryck förnekats. I Nationell idag spreds rasism och nationalism.

Landets politiska elit blir alldeles röd i ansiktet när risk finns att SD hamnar i riksdagen. Jag kan inte heller säga att jag är glad. Men faktum är att jag minst lika olycklig över faktumet att Vänsterpartiet kan hamna i regeringsställning.

Ett parti där flera medlemmar i partistyrelsen fortfarande är aktiva medlemmar i Svensk-Kubanska. Ett parti där kandidater högst upp på Stockholmslistan till riksdagen är öppna vänner med Farcgerillan i Colombia, en situation som inte bekommer partiledaren Ohly som skriver med nämnda person på SVD;s Brännpunkt.

Nej, för mig som liberal är det motbjudande att vi har ett parti som endast efter påtryckningar utifrån helt kastade av sig sitt kommunistiska arv. Ett arv som de fortfarande vårdar i det tysta genom passivt stöd och gillande blickar mot Kuba, FARC eller det nya vänsterexperimentet, deluxe, Venezuela.

Detta ämne uppmärksammade idag Roland Poirier Martinsson på SVD och skrev,

Visst finns det hyggligt folk inom V, men det är inte poängen. Det finns hyggligt folk inom SD också. Det handlar om hur vi ser på demokrati och mänskliga rättigheter och båda partierna fallerar då ett anständighetstest.

Ett parti och dess medlemmar bör alltid få möjligheten att förändras. VP, bör lika lite som SD behandlas endast utifrån sin historia. På samma sätt ska de båda EU-fientliga partierna VP och SD behandlas utifrån sina faktiska politiska förslag och inget annat. Det är min uppfattning att man inte vinner (eller bör vinna) val på att skrämma väljare.

Men med tanke på att SD inte kan behandlas för något annat än just sin historia, sina påstådda åsikter, kopplingar och bruna färg är det märkligt att VP inte får anses förtjäna samma behandling.

Ohly & Feiler hycklar om mänskliga rättigheter

Med mild förvåning läser jag följande mening i dagens SvD Brännpunkt:

"Vänsterpartiet står alltid för mänskliga rättigheter, oavsett var i världen de kränks eller inskränks."

Författarna är Dror Feiler och Lars Ohly. Men låt oss backa och sätta dessa tämligen harmlösa ord i perspektiv. Vi kan då konstatera att:

Dror Feiler öppet stödjer FARC-gerillan i Colombia. En gerilla som är terroriststämplad, ägnar sig åt narkotikahandel, kidnappningar och summariska avrättningar. Feiler är såpass tjenis med gerillan att han spenderat flera veckor hos den:

"Dror Feiler har besökt Colombia ett antal gånger under de senaste 10 åren, och vid flera tillfällen vistats några veckor i FARC:s gerillaläger i Colombias djungler. FARC /.../ är en gerillagrupp i Colombia som fört en väpnad kamp mot regeringsstyrkor i varierande omfattning sedan bildandet 1964."

Vad tur att Feiler lugnt kunde sätta sig på planet hem till Sverige efter denna mysiga sejour. En privilegium FARC nekar många andra.

I kampen för den socialistiska utopin är alltid mänskliga rättigheter satta på undantag. Civila människor tvingas ge upp sina rättigheter för tjäna de högre syftena staten och revolutionen.

Att Vänsterpartiet låtsas om något annat är ett hån mot alla de som har levt i socialistiska experimentsamhällen. Att dessutom Lars Ohly öppet associerar sig med Dror Feiler är också anmärkningsvärt, även om det kanske inte är så oväntat egentligen.

Läs mer om Lars Ohly och socialism: Roger Haddad, Isabella Jernbeck, Baccus', Rolf Eriksson, Norah4you, Jonas Sjöstedt.