Marknadsekonomin vinner mark

Kuba är ett av mycket få länder som fortfarande tillämpar statsocialismen och planekonomin som samhällssystem. Trots att landet är en diktatur, som med järnhand styrs av bröderna Castro, saknar det inte tillskyndare i svensk debatt (stödet från framträdande vänsterpartister har jag skrivit om här). Kuba är en anomali. Marknadsekonomin har gått sittsegertåg genom de allra flesta platser i världen, inte minst gamla socialistdiktaturer. Inga andra än övervintrade 68:or och vilsna ungmarxister tror idag på planekonomin.

Sedan Sovjetunionens verkliga sönderfall inleddes 1989 har den kubanska ekonomin gått på knäna. Den karibiska ön var helt beroende av stödet från Sovjet. Sprickorna i det planekonomiska bygget var tydliga redan då. Sedan dess har situationen knappast förbättrats. Man har förvisso hittat en ny allierad i Hugo Chávez semidiktatur Venezuela, även det en favorit i den svenska vänstern, men trots det har sprickorna vidgats för varje år.

Nu meddelas att en halv miljon statsanställda kommer att bli av med jobben fram till mars nästa år. Idag sysselsätter den statliga sektorn 85 procent av de arbetande, och kontrollerar 95 procent av ekonomin. På sikt vill man minska antalet statsantsällda med en miljon personer. 250 000 nya företagstillstånd ska utfärdas.

Marknadsekonomin vinner mark även i Kuba, även om det är av rena överlevnadsskäl som reformerna genomförs. Nu väntar miljontals kubaner på att också demokratiseringen ska börja.

Sluta skämta om Chavez

När det rapporteras om Hugo Chavez i Svensk media då brukar det vanligtvis vara lustigheter:

Hugo Chávez säger sig ha receptet på hur man får barn att somna sött. Den venezuelanske presidentens råd till bekymrade föräldrar är att låta dem se hans tv-sända tal.

Nu har jag, likt Ali Esbati surnat till lite. Det är dags att svensk media skärper sig när det kommer till rapporteringen från Venezuela. Det finns ordentligt viktiga frågor rörande Venezuela. Då syftar jag främst både på chavezregimens auktoritära drag såväl som det regionalpolitiska klimatet som Venezuela är en viktig del av. Esbati och hans vänner i VP vill givetvis att rapporteringen istället ska fokusera på den bolivirianska revolutionens fantastiska framsteg (?). Oavsett så behövs det mer seriös bevakning av Venezuela och inte slumpmässig kuriosa om Chavez.

VP som i höstens val riskerar att få statsrådsposter har en rad företrädare som helhjärtat stödjer den venezuelanska regimen. Med organisationer som Hands of Venezuela trummas stödet för regimen lätt upp inom flera vänstergrupper. Rapporter från Human rights watch och Amnesty pekar på att regimen systematiskt struntar i grundläggande fri och rättigheter för såväl partier, NGO:s som privatpersoner. Inte helt olikt behandlingen av Sovjet viftar vänstern bort sådana detaljer med hänvisning till de sociala framstegen.

Nyligen skrev Ulf Bjereld att utrikesfrågorna kan komma att bli viktiga i valrörelsen. Det hoppas jag verkligen! Då kanske vi kan ha en födjupad debatt om de FARC, Kuba och Chavezsympatier som helt öppet finns inom VP. När Lars Ohly, helt utan skam skriver med Dror Feiler på svenskans debattsida då förstår man att Feilers sympatier för Farc inte är något problem för VP. Stödet för auktoritära regimer tystas bara ner då partiets ledning märker att det inte är salongsfähigt, först efter påtryckningar och avslöjanden började exempelvis Ohly pliktskyldigt ta avstånd från Kuba.

Det här är givetvis inget nytt. VP kommer bara förvåna den dagen partiet på allvar ser att vissa grundläggande fri och rättigheter är okränkbara och att sociala revolutioner inte ursäktar vad som helst. Bjereld menar i sin artikel att de rödgröna kommer vinna på en utrikespolitisk debatt. Man undrar vilka röda de egentligen är han syftar på.

Världens största vänsterexperiment

Chavez Venezuela, en catastrophy in progress, har gång efter gång visat sig vara precis det, en katastrof. Trots detta snöras vänsterns skygglappar åt allt hårdare. All negativ rapportering kring Venezuela är ett uttryck för ondskefull borgerlig propaganda menar den paranoide Ali Esbati. Ibland är det väl mycket fokus på Chavez stollerier men det finns bra och saklig rapportering kring Venezuela, även inom den liberala pressen (se även denna artikel),

Under en öl med några bekanta berättade jag nyligen att jag under hösten skulle till Venezuela. En vänsterpartist i sällskapet avslutade samtalet med en uppmaning om att besöka Caracas slum. Bara jag såg de statliga projekten skulle all min kritik mot regimen blåsas bort.

Ändamålet helgar alltid medlen och om man under en kort period kan uppleva sociala reformer då kvittar det om friheten för oppositionella, medier och skribenter minskar för var dag. Ett odemokratiskt himmelrike byggt på olja och inflation är ändå ett himmelrike verkar man mena.

För den som vill läsa om regimens övergrepp rekommenderas både Amnestys och HRW;s rapporter från landet. Landet har aldrig haft ett bra track record när det kommer till mänskliga rättigheter men medan utvecklingen i många andra latinamerikanska länder varit positiv det senaste decenniet så har Venezuela rört sig bakåt.

Även ekonomin har gått på knäna, trots att man besitter världens största oljereserver utanför mellanöstern. I ett kort reportage från P1 uttalar sig advokaten Gracias Fritas om ekonomin,

Men, det räcker inte. Varför fungerar inte de jordbrukskooperativ som bildats? Varför fungerar inte de företag som har nationaliserats? Varför sjunker produktionen, istället för att öka, när arbetarna fått kontroll över fabriker? frågar hon.

Hennes förklaring är att det handlar om "oljan", man är inte van vid "ordentligt arbete" i Venezuela. Må så vara. Venezuela är idag världens största vänsterexperiment, ett land där socialister världen över har investerat sina förhoppningar och drömmar. Det vore bekvämt att skylla landets katastrofala ekonomiska misslyckanden på dålig arbetsmoral och girighet.

Från liberalt håll är det inte skadeglädje som uttrycks när det går dåligt för landet, det är snarare en uppriktig oro över att den bejublade "socialismen för 2000-talet" inte är något annat än den gamla socialismen, om än i ny förpackning. Fortfarande finns alla katastrofala konsekvenser för såväl ekonomi som demokrati och mänskliga rättigheter. Den här gången kan man inte ens skylla på en blockad som man gör i fallet Kuba.

Vänstern agerar idag på samma sätt som man mellan 1917-1991 ursäktade alla socialistiska övergrepp så länge man kunde ana doften av en social reform i något pliktskyldig hörn.

Se även: Betraktelser från omvärlden, Fredrik Segerfeldt, Frasses Blogg, Apelsineld, HAX.