Chavez Venezuela, en catastrophy in progress, har gång efter gång visat sig vara precis det, en katastrof. Trots detta snöras vänsterns skygglappar åt allt hårdare. All negativ rapportering kring Venezuela är ett uttryck för ondskefull borgerlig propaganda menar den paranoide Ali Esbati. Ibland är det väl mycket fokus på Chavez stollerier men det finns bra och saklig rapportering kring Venezuela, även inom den liberala pressen (se även denna artikel),
Under en öl med några bekanta berättade jag nyligen att jag under hösten skulle till Venezuela. En vänsterpartist i sällskapet avslutade samtalet med en uppmaning om att besöka Caracas slum. Bara jag såg de statliga projekten skulle all min kritik mot regimen blåsas bort.
Ändamålet helgar alltid medlen och om man under en kort period kan uppleva sociala reformer då kvittar det om friheten för oppositionella, medier och skribenter minskar för var dag. Ett odemokratiskt himmelrike byggt på olja och inflation är ändå ett himmelrike verkar man mena.
För den som vill läsa om regimens övergrepp rekommenderas både Amnestys och HRW;s rapporter från landet. Landet har aldrig haft ett bra track record när det kommer till mänskliga rättigheter men medan utvecklingen i många andra latinamerikanska länder varit positiv det senaste decenniet så har Venezuela rört sig bakåt.
Även ekonomin har gått på knäna, trots att man besitter världens största oljereserver utanför mellanöstern. I ett kort reportage från P1 uttalar sig advokaten Gracias Fritas om ekonomin,
Från liberalt håll är det inte skadeglädje som uttrycks när det går dåligt för landet, det är snarare en uppriktig oro över att den bejublade "socialismen för 2000-talet" inte är något annat än den gamla socialismen, om än i ny förpackning. Fortfarande finns alla katastrofala konsekvenser för såväl ekonomi som demokrati och mänskliga rättigheter. Den här gången kan man inte ens skylla på en blockad som man gör i fallet Kuba.
Vänstern agerar idag på samma sätt som man mellan 1917-1991 ursäktade alla socialistiska övergrepp så länge man kunde ana doften av en social reform i något pliktskyldig hörn.
Se även: Betraktelser från omvärlden, Fredrik Segerfeldt, Frasses Blogg, Apelsineld, HAX.
Under en öl med några bekanta berättade jag nyligen att jag under hösten skulle till Venezuela. En vänsterpartist i sällskapet avslutade samtalet med en uppmaning om att besöka Caracas slum. Bara jag såg de statliga projekten skulle all min kritik mot regimen blåsas bort.
Ändamålet helgar alltid medlen och om man under en kort period kan uppleva sociala reformer då kvittar det om friheten för oppositionella, medier och skribenter minskar för var dag. Ett odemokratiskt himmelrike byggt på olja och inflation är ändå ett himmelrike verkar man mena.
För den som vill läsa om regimens övergrepp rekommenderas både Amnestys och HRW;s rapporter från landet. Landet har aldrig haft ett bra track record när det kommer till mänskliga rättigheter men medan utvecklingen i många andra latinamerikanska länder varit positiv det senaste decenniet så har Venezuela rört sig bakåt.
Även ekonomin har gått på knäna, trots att man besitter världens största oljereserver utanför mellanöstern. I ett kort reportage från P1 uttalar sig advokaten Gracias Fritas om ekonomin,
Men, det räcker inte. Varför fungerar inte de jordbrukskooperativ som bildats? Varför fungerar inte de företag som har nationaliserats? Varför sjunker produktionen, istället för att öka, när arbetarna fått kontroll över fabriker? frågar hon.Hennes förklaring är att det handlar om "oljan", man är inte van vid "ordentligt arbete" i Venezuela. Må så vara. Venezuela är idag världens största vänsterexperiment, ett land där socialister världen över har investerat sina förhoppningar och drömmar. Det vore bekvämt att skylla landets katastrofala ekonomiska misslyckanden på dålig arbetsmoral och girighet.
Från liberalt håll är det inte skadeglädje som uttrycks när det går dåligt för landet, det är snarare en uppriktig oro över att den bejublade "socialismen för 2000-talet" inte är något annat än den gamla socialismen, om än i ny förpackning. Fortfarande finns alla katastrofala konsekvenser för såväl ekonomi som demokrati och mänskliga rättigheter. Den här gången kan man inte ens skylla på en blockad som man gör i fallet Kuba.
Vänstern agerar idag på samma sätt som man mellan 1917-1991 ursäktade alla socialistiska övergrepp så länge man kunde ana doften av en social reform i något pliktskyldig hörn.
Se även: Betraktelser från omvärlden, Fredrik Segerfeldt, Frasses Blogg, Apelsineld, HAX.
Inlägg
