Vi behöver en generös asylpolitik

Det sägs ofta att Sverige i princip har öppna gränser och att människor får stanna på vilka grunder som helst. Den verklighetsbilden grusas ganska snabbt när man betänker hur många flyktingar som går under jorden, lever utanför samhället och riskerar allt för att få stanna. Läs Bengt Westerberg och Karl Molin i Aftonbladet om dessa människor,

För att få asyl i Sverige krävs att man känner en välgrundad fruktan för att åka tillbaka. Fruktan är subjektiv, den kan sällan ifrågasättas. Men svenska myndigheter anser ofta att den inte är välgrundad. Skälen till de gömdas fruktan är ofta tydliga. Här finns personer som tillhör förföljda minoriteter, såsom armenier i Azerbajdzjan, uigurer i Kina och Uzbekistan och romer i Kosovo, personer som har engagerat sig politiskt i länder där oppositionen hålls i strama tyglar eller är otillåten, såsom Bangladesh och Iran, och kvinnor som skrämts på flykten av våldtäkter och hot om tvångsäktenskap och könsstympning.

Denna Svenska "generositet" fick jag se på nära håll 2008 när vi var ett par LUF-medlemmar som försökte hjälpa en Kurdisk kvinna att stanna i Sverige. Överklagandet föll och hon förvisades till Turkiet. Ett land som migrationsverket i sitt sista avslag menade var helt demokratiskt och där kvinnan, som hotats till livet av sin familj och släkt (för att hon gift sig med en Turkisk man), utan problem kunde vistas.

På detta tema skriver jag på 365 saker.

Se även: Varg i Veum & Carina Broberg