När debatten om presstödet var igång som mest var det några enstaka röster som ställde den högst befogade frågan om varför alla var så upprörda nu, när Nationell idag skulle få presstöd. Proletären, KMPL(r);s (numera KP) gamla tidning har ju fått presstöd i en herrans massa år.
Vad tydde godtyckligheten på? I Proletären har diktaturer försvarats och förtryck förnekats. I Nationell idag spreds rasism och nationalism.
Landets politiska elit blir alldeles röd i ansiktet när risk finns att SD hamnar i riksdagen. Jag kan inte heller säga att jag är glad. Men faktum är att jag minst lika olycklig över faktumet att Vänsterpartiet kan hamna i regeringsställning.
Ett parti där flera medlemmar i partistyrelsen fortfarande är aktiva medlemmar i Svensk-Kubanska. Ett parti där kandidater högst upp på Stockholmslistan till riksdagen är öppna vänner med Farcgerillan i Colombia, en situation som inte bekommer partiledaren Ohly som skriver med nämnda person på SVD;s Brännpunkt.
Nej, för mig som liberal är det motbjudande att vi har ett parti som endast efter påtryckningar utifrån helt kastade av sig sitt kommunistiska arv. Ett arv som de fortfarande vårdar i det tysta genom passivt stöd och gillande blickar mot Kuba, FARC eller det nya vänsterexperimentet, deluxe, Venezuela.
Detta ämne uppmärksammade idag Roland Poirier Martinsson på SVD och skrev,
Men med tanke på att SD inte kan behandlas för något annat än just sin historia, sina påstådda åsikter, kopplingar och bruna färg är det märkligt att VP inte får anses förtjäna samma behandling.
Vad tydde godtyckligheten på? I Proletären har diktaturer försvarats och förtryck förnekats. I Nationell idag spreds rasism och nationalism.
Landets politiska elit blir alldeles röd i ansiktet när risk finns att SD hamnar i riksdagen. Jag kan inte heller säga att jag är glad. Men faktum är att jag minst lika olycklig över faktumet att Vänsterpartiet kan hamna i regeringsställning.
Ett parti där flera medlemmar i partistyrelsen fortfarande är aktiva medlemmar i Svensk-Kubanska. Ett parti där kandidater högst upp på Stockholmslistan till riksdagen är öppna vänner med Farcgerillan i Colombia, en situation som inte bekommer partiledaren Ohly som skriver med nämnda person på SVD;s Brännpunkt.
Nej, för mig som liberal är det motbjudande att vi har ett parti som endast efter påtryckningar utifrån helt kastade av sig sitt kommunistiska arv. Ett arv som de fortfarande vårdar i det tysta genom passivt stöd och gillande blickar mot Kuba, FARC eller det nya vänsterexperimentet, deluxe, Venezuela.
Detta ämne uppmärksammade idag Roland Poirier Martinsson på SVD och skrev,
Visst finns det hyggligt folk inom V, men det är inte poängen. Det finns hyggligt folk inom SD också. Det handlar om hur vi ser på demokrati och mänskliga rättigheter och båda partierna fallerar då ett anständighetstest.Ett parti och dess medlemmar bör alltid få möjligheten att förändras. VP, bör lika lite som SD behandlas endast utifrån sin historia. På samma sätt ska de båda EU-fientliga partierna VP och SD behandlas utifrån sina faktiska politiska förslag och inget annat. Det är min uppfattning att man inte vinner (eller bör vinna) val på att skrämma väljare.
Men med tanke på att SD inte kan behandlas för något annat än just sin historia, sina påstådda åsikter, kopplingar och bruna färg är det märkligt att VP inte får anses förtjäna samma behandling.