Trollet i solen

Det är märkligt att SD:s roll i politiken har reducerats till att vara den mobbade i klassen, kanske inget nytt och länge viktigt för partiets självbild (den sanningstalande martyren). Men när frågan om Åkesson får äta trärätters bredvid någon kemist från Kanada helt överskuggar partiets budgetmotion då är nog partiet illa ute.

För övrigt: Johnny Skalin, SD:s ekonomisk-politiske talesperson klagar över att budgetmotionen inte är helt klar. Man är nämligen inte klar med sin beräkning över invandringens kostnader. Man skulle kanske förvänta sig att partiet vars själva existensberättigande är ett entonigt mässande om just - invandringens kostnader - skulle vara klara på den punkten. Därmed måste man vänta med att lova guld och gröna skogar genom besparingar på området. Långsiktiga vinster på invandringen verkar man inte ens överväga.

Men kanske är det tur att SD syns i fåniga situationer, som att inte bli bjuden på nobelfestefesten, istället för att få sin budgetmotion granskad mer noggrant. Då kanske vissa skulle börja fundera om de där 78 miljarderna som spenderas på invandring under en en budgetperiod verkligen stämmer. Det är som med ett troll, med mer dagsljus syns alltfler sprickor.

Hejdå metadebatt

Riksdagens öppnande till ära gör jag bokslut med debatten "om" SD. Den vinkar jag farväl i ett inlägg på Politikerbloggen:

Min uppmaning till alla politiska aktörer är enkel: Reducera inte integrationsdebatten till en fråga ”om” Sverigedemokraterna. Metadebatten bör avslutas. Alla har sina sätt att ”hantera” (läs: bekämpa) SD, vissa bättre än andra. Debatten om debatten har passerat sitt bäst före datum och det är mycket svårt att komma till konsensus om hur partiet ska behandlas. Det troliga är givetvis att olika aktörer kommer hitta sina egna sätt att behandla SD – på gott och ont. Fokus bör läggas på de egna problemformuleringarna och lösningarna. Låt oss nu lämna paniken kring SD och förskjuta blicken mot framtiden istället.

SD och framtiden

Jag har nu låtit valresultatet smälta in, under en vecka har jag med ena ögat läst den hord av SD-analyser som trillat in. Vissa är bra, vissa betydligt mindre bra. Vad har de gemensamt? De kommer i elfte timmen. Nu kommer min i tolfte. I stora drag är det samma tema som jag kört under hela våren där jag argumenterat för att många har haft fel taktik för att hantera SD:s inträde i det offentliga samtalet.

Det största hotet mot ett öppet och demokratiskt samhälle är inte ett perifert parti på 5% som är nationalistiskt och främlingsfientligt. Betydligt värre saker har hänt demokratier. Jag är helt övertygad om att SD:s inflytande i riksdagen kommer vara obefintligt. Det största hotet mot ett demokratiskt samhällsklimat är däremot svaret på uppfattade hot , såväl overkliga som verkliga.

Jämför med terrorism: det är inte terrorismen i sig som är det största hotet mot liberala och demokratiska institutioner eller majoriteten av alla samhällsmedborgare. Det är de svar på terrorismen som urholkar liberala principer som rättssäkerhet, yttrandefrihet och föreningsfrihet som är det främsta problemet. Öppna demokratier kommer överleva hotet från terrorismen, men kommer de överleva motmedlet? På samma sätt kan paradoxalt nog fel bemötande av SD vara det största problemet i nuläget: fördummande av den offentliga debatten, politiskt våld, bristande självsäkerhet från etablerade partier och fokus på fel frågor som i slutändan gör SD större.

Den senaste veckans aktioner och manifestationer mot SD uttrycker i sig något vackert: att vi värnar pluralistiska samhällen och vill ha ett öppet land där nationalismen hålls stången. Problemet är att manifestationerna inte kommer nå önskad verkan. Om man ser till en av tre kommuner där SD faktiskt minskade rejält i detta val så får man en helt annan bild av hur SD ska bekämpas. I Landskrona kommun normaliserades SD, men inte normalisering i meningen att deras åsikter blev salongsfähiga. Ingen av deras kärnfrågor fick något gehör, motståndet var kompakt. Istället släpptes de in helt och hållet i kommunens arbete och tilläts bli lika "normala" och dammiga som alla andra partier i kommunen. Snabbt försvann nyhetens behag när väljarna insåg att SD inte var något mystiskt outsiderparti med nycklarna till himmelens portar.

Tiden för symboliska opinionsyttringar, kastande av prylar, glåpord och tomma klyschor är över. Vi vet alla att 95% av Sveriges röstberättigade gillar olikhet. Vi behöver inte en pin för att påminnas om det. Vill vi däremot göra SD:s tid i riksdagen till en historisk fotnot är det helt andra metoder som behövs.

Men kom SD in för att fler debatter inte togs? Flera verkar vara av den åsikten, bland andra Alice Teodorescu, Markus Uvell samt Johan Lundberg och Paulina Neuding. Deras linje (något förenklat) är att man inte vågat diskutera problemen med invandringen som uppstått i Sverige.

Men är det verkligen så? Den problematiska integrationspolitiken har inget annat än kritiserats de senaste åren. Multikulturalismen som politisk idé är på alla andra ställen än postkolonialt anstrukna universitetsinstitutioner helt död. Det är ingen som ifrågasätter faktumet att invandring kan vara problematisk, men överlag - och på sikt - främst positiv. Folkpartiet har länge drivit en integrationspolitik som tydligt deklarerar att det både finns problem men att det även finns en rad outnyttjade lösningar på integrationens problem.

Men linjen att vi vinner bara vi vågar debattera (som jag i huvudsak stödjer!) förutsätter även att de 5% av väljarna som röstade på SD per automatik kommer inse sitt fel när liberaler och socialister samt konservativa börjar diskutera integrationsfrågor. Argumentationen från ovan nämnda personer förutsätter att rationella väljare alltid gör informerade och rationella val när det kommer till policybeslut och de konsekvenser som följer. Jag är inte helt övertygad, troligtvis kommer det finnas människor som hatar invandring oavsett hur bra människor integreras. Det betyder givetvis inte att vi inte ska förhindra att fler söker sig till SD, vi måste däremot vara realistiska med vilka möjligheter en fördomsfri och öppen debatt om integration och invandring ger.

Kanske var det oundvikligt att SD skulle komma in i riksdagen. Det finns ett visst utrymme för främlingsfientliga partier. Väljarbasen alltid funnits där, den har helt enkelt inte kanaliserats till ett tillräckligt välfungerande parti. Sverigedemokraterna är inte Ny Demokrati, det är ingen omogen och halvt färdigbyggd partiapparat vi har att göra med.

Hur bör liberaler agera? I stor utsträckning delar jag Uvells analys om varför SD fått såpass mycket utrymme i samhällsdebatten. Att diskutera krockar mellan kulturer, religioner och idéer om medborgarskapet borde vara naturligt och nödvändigt - helt oavsett SD. Tyvärr har debatten om dessa ämnen först på senare tid börjat mogna, kanske är det därför som SD uppfattats av många som både sättare av agendan men även de som besvarar frågor om invandring bäst.

Invandring är inte och har aldrig varit helt okomplicerad. I synnerhet kombinationen mellan välfärdsstaten och invandringen kan under fel förutsättningar vara problematisk. Detta ställer dubbelt krav på de politiker som både vill ha fri rörlighet och någon form av välfärdsstat. Uppenbart är att många har svikit i sina förklaringar. Man kan inte bara stå för en human och rättighetsbaserad asylpolitik och fri arbetskraftsinvandring och tro att loppet är vunnet. Att övertyga väljare om hur man tänker sig ett land utan extrem etnisk segregation och splittring är centralt. Vi kan börja med att diskutera integrationen och dess allvarliga problem utan att anamma SD:s problemformuleringar. Genom att initiera integrationsdebatter har man möjligheten att både formulera problembilden och lösningarna. Som sagt ovan tror jag inte att det kommer övertyga alla SD:s väljare, däremot kan vi kanske undvika att de blir särskilt många fler.

Idéerna ovan är främst lösa tankar på vad som gick snett, egentligen för en lång tid sedan. Jag säger mig inte sitta inne på någon magisk lösning. Inte heller är det säkert att jag har rätt. Jag är främst intresserad av att bekämpa de idéer som gör att SD får fortsatt existensberättigande. Kanske har vi övriga partier en möjlighet att påverka detta, kanske inte. Det är värt ett försök. Min och LUF:s strategi har under hela året varit att ta debatter mot SD, såväl sakpolitiska som ideologiska. Detta kombinerat med att vi har varit förberedda på integrationsdebatter som kan uppstå tror jag var en enkel och välfungerande strategi.

Paniken inför SD har inte varit bra för den svenska offentligheten eftersom den på sikt minskar möjligheterna att faktiskt bekämpa den främlingsfientlighet som ligger till grund för SD och som är det huvudsakliga problemet. Kanske innebär den kommande mandatperioden ett förändrat förhållningssätt till hur vi ska bekämpa främlingsfientligheten i Sverige? Jag är ändå hoppfull, och framförallt: inte särskilt rädd för SD.

Idéer istället för sabotage

Att man i en demokrati får lov att acceptera åsikter som man ogillar, bör vara en självklarhet. För somliga är det här mer komplicerat. Vänsterpartistiska riksdagskandidater tycker exempelvis att ett lämpligt sätt att bemöta Sverigedemokraterna genom att sabotera deras möten. Precis som Hanne Kjöller skriver i dagens DN, finns det få sätt som är så effektiva för att ge SD uppmärksamhet och förstärka den offerroll de så gärna vill ha, som att göra just det.

Att komma på egna idéer och formulera en egen politik är egentligen inte så ansträngande. Man slipper dessutom använda raketer, vuvuzelor och svordomar. LUF:s valfilm heter "Det är inget konstigt med friheten", nästa film får definitivt titeln "Det är inget konstigt med demokratin: 5 sätt att bekämpa främlingsfientlighet". Känns som att det tyvärr behövs.

På samma tema: Ove Barkinge, SvD, UNT

Valarbete åt SD

Ett folk får de ledare de förtjänar brukar man ibland höra. Så kan det emellanåt, men inte alltid, vara. Jag vill introducera en ny maxim: ett land får det unkna debattklimat som medierna vill ha. Den ytliga debatten om integration som exempelvis Tv4 inbjudit till under två dagar visar på precis detta.

Många debatter om integration, svenskhet, mångfald, rasism, multikulturalism och Sverige i den globala eran kokas ner till en fråga om man gillar burkan eller hur SD ska "hanteras". Jag är förbannat trött på denna form av onelinerdiskurs. Trött för att den underskattar medborgare som tar del av debatten, trött för att den visar att journalisterna själva inte verkar förstå frågor det är tänkt att de ska belysa, lyfta upp och granska.

Men flera mediekanaler är inte ensamma med fördummande av debatten. De gaphalsar som agerar valarbetare åt SD på varje torgmöte partiet försökt genomföra den senaste veckan gör alla en otjänst. Från sina socialistiska elfenbenstorn tror de att de "tar tag i rasismen" när de i själva verket bara är en del i SD:s pågående PR kampanj med namnet "Tusen sätt att bli en martyr i Sverige".

Debattklimatet är eländigt. Folk ränner fortfarande runt som yra höns och ger SD gratispoäng till vänster och höger. Jag är fortfarande övertygad om att debatten "ska tas". Som alla andra debatter för den delen, det är vad politik handlar om. Men många verkar tro att debatt är liktydigt med att ge en part - i det här fallet SD - rätten och privilegiet att formulera problemen.

Om detta numera jobbiga ämne skriver Clara Sandelind från tankesmedjan Fores klokt om på Newsmill.

Långtgående tolkningar

Spelbesattheten i den politiska journalistiken har lyft Sverigedemokraterna. det är tveklöst så.

Uttalandet är enligt dagens DN Carl Bildts. Det kan tyckas vara ett inte särskilt kontroversiellt påstående. Det har förekommit en väldans massa spekulationer i medierna om vilken roll SD kommer få om de eventuellt kommer in i riksdagen. Det är utan tvekan en relevant fråga, men den oerhörda uppmärksamhet som frågan har fått förtjänar den inte. Betydligt viktigare är då att lyfta fram vad Sd:s politik verkligen handlar om. Om det görs, upptäcker man relativt snabbt att det är ett parti för vilket roten till samtliga samhällsproblem, kanske med undantag för den globala uppvärmningen, stavas invandring. Att det istället har spekulerats så väldigt mycket i SD:s eventuella roll i riksdagen kan, precis som Carl Bildt säger, mycket väl ha bidragit till deras framgångar i opinionsundersökningarna.

Detta håller emellertid inte Thomas Bodström med om. Han kallar Carl Bildts uttalande för "valrörelsens i särklass mest upprörande uttalande", och han undrar hur en kille som blivit nedslagen på grund av sin hårfärg känner sig när Carl Bildt säger att det beror på spelteorier. Maken till överreaktion får man leta länge för att hitta. Att det skulle finnas någon sorts motsättning mellan det faktum att det förekommer rasistiskt våld och det faktum att Sd:s opinionsframgångar delvis beror på medierna, är svårt att se. För att tolka ett uttalande om att medierna bidrar till SD:s framgångar som en förnekelse av att det förekommer främlingsfientlighet, får man ha tämligen livlig fantasi och tillämpa en minst sagt generös tolkningsmetod.

På samma tema: DN, Björn Andersson, DN Debatt, Westerstrand,

SD-topp: "Invandrare har en aggressiv gen"

Jag har länge argumenterat för att man ska bemöta och granska Sverigedemokraternas politik, i stället för att hela tiden diskutera oväsentliga saker och märkliga metadebatter. Dock behöver det inte utesluta en granskning av partiorganisationen och dess kandidater. Ett konkret exempel på vilka människor det är som kandiderar på SD:s listor är Thomas Karlsen, toppkandidat för SD i Trollhättan. Han har på sin blogg skrivit att "en del invandrare präglas av en agressiv gen". DN har ringt upp honom, och så här svarar han:

– Jag tycker att vissa invandrare har problem med sin aggressivitet. Jag har jobbat som ordningsvakt sedan 1982 och själv sett det.
Finns den här ”genen”, som du påstår, inte bland svenskar?
– Nej, inte alls i den omfattningen. I så fall är det droger inblandade, steroider, GHB och sådant.

Det här är inte bara främlingsfientligt, det är uppenbart rasistiskt. För SD, som vill framstå som ett rumsrent parti likt alla andra, borde det här vara mycket besvärande. Karlsen borde i så fall uteslutas med omedelbar verkan. Men icke. Partisekreteraren Björn Söder "har inte satt sig in i frågan".

Karlsen är en av 51 SD-kandidater som haft kopplingar med den högerextrema rörelsen, enligt Expo. Sverigedemokraterna är inte lika rumsrena som man själva vill påskina.

På samma tema: Bero, Svensk Myndighetskontroll, Görans tankar och bagateller, Reportern.

Vidriga attacker

När en företrädare för ett parti attackeras på grund av sin partitillhörighet, eller huvud taget när någon attackeras fysiskt för sin åsikter, drabbar det inte bara den individen. Det är också en attack på demokratin. Igår misshandlades och knivskars en sverigedemokrat i sin bostad. Det är vidrigt att man inte ska kunna uttrycka sin politiska åsikter utan att drabbas av sådant.

Det spelar ingen roll hur illa man än tycker om åsikterna i fråga - man har likväl ingen rätt att ta till våld som medel. Det kanske känns som en självklarhet, men jag är övertygad om att det måste påtalas om och om igen. Demokratin och yttrandefriheten måste alltid försvaras. Vi kan aldrig ta den för given.

Tidigare i år attackerades samma man med kniv på grund av sina politiska åsikter. Gårdagens attack skedde efter SD:s valmöte i Malmö. Smällare, ägg och flaskor kastades mot politikerna. Kravallpolis och rytteri var tvungna att skingra massan av motdemonstranter.

Dessa skränande våldsverkare är hot mot det öppna samhället, yttrandefriheten och demokratin. Och det är ett hot som bör tas på allvar.

På samma tema: Ledarbloggen, Vakare, Zac, Sverige är inte välrldens navel!, Inget val.

Odemokratiskt på många sätt

"Det är tack vare sånt här som vi kommer att komma in i riksdagen"

Orden är en sverigedemokrats, och uttalades under de oroligheter som igår utbröt vid ett SD-möte i Malmö. Det är knappast första gången som demonstrationer mot SD urartar i våld. Och sverigedemokratens ord är nog dessvärre väldigt sanna.

Sverigedemokraterna är ett inskränkt, bakåtsrävande och främlingsfientligt parti, för vilka invandring är roten till alla problem. Men odemokratiska partiet stoppas inte genom odemokratiska metoder, utan genom att man visar att ens egen politik och idéer är bättre. Det enda sådana händelser som de i Malmö bidrar till, är att ytterligare förstärka SD:s bild av sig själva som martyrer. Och ingen kunde vara gladare över det än Sd själv.

Om Sverigedemokraterna den 19 september röstas in i riksdagen kommer det vara ett stort nederlag för Sverige. Hittills har den populistiska främlingsfientligheten haft en relativ undanskymd roll här jämfört med i många andra europeiska länder. Om SD tar plats i riksdagen, finns det risk att utvecklingen kommer gå i samma riktning här som den gjort i till exempel Danmark. De människor som tror att odemokratisk politik kan motverkas med odemokratiska metoder, har i sådana fall bidragit till den utvecklingen.

På samma tema: Erika Hedblom , Skånskan, Zaramis

Rädsla utan fog

För den som vill vara populist brukar anspelningar på människors rädsla vara ett framgångsrikt recept. Det vet Sverigedemokraterna. Tidigare under sommaren pratade Sd om en våldtäktsvåg som sprider sig över landet, och att denna och annan brottslighet till största delen beror på invandring. Påståendet att invandringen skulle vara huvudorsaken till brottslighet lades tämligen snabbt på skräphögen, av bland många andra kriminologiprofessorn Jerzy Sarnecki. Människor som lever under svåra socioekonomiska förhållanden löper betydligt större risk att bli kriminella än andra - oavsett var de är födda.

Men detta fick inte Sd att ge upp. Ett av de områden som de anger som de viktigaste inför valet, är den ökande otrygghet människor känner på grund av den grova brottsligheten. Saken är bara den att människor inte känner sig otryggare. Iallafall inte om man sätter större tilltro till uppgifter från Brottsförebyggande rådet än från Sverigedemokraterna. Människor känner sig tvärtom tryggare, och är mindre utsatta för brott än tidigare.

Bästa sättet att slippa vara rädd för olika företeelser är att ta reda på hur saker och ting egentligen förhåller sig, innan man bestämmer sig för att vara rädd. Om fler gjorde det skulle Sverigedemokraterna få det tämligen besvärligt.


På samma tema: Gunnar Larsson, Nattens bibliotek

Danska överdrifter

Den svenska demokratin är i fara och Sverige ett u-land när det gäller yttrandefrihet, anser danska politiker. Anledningen till påståendena är tv4:s val att inte sända Sverigedemokraternas valfilm, innehållande en pensionär jagad av burkaklädda kvinnor. Visserligen är tv4:s påstående att filmen skulle utgöra hets mot folkgrupp knappast troligt, och förmodligen har filmen fått mer uppmärksamhet nu än vad den skulle fått om den sänts.

Fast det faktum att tv4 själva bestämmer vad de vill sända kvarstår. Och oavsett vad man tycker om beslutet, är det på det hela taget mycket märkligt att tv4:s agerande orsakar sådan oro bland danska politiker gällande tillståndet för den svenska demokratin. Om det är någon demokrati som det finns anledning att oroa sig för mer än den svenska så är det den danska, med en regering som styr med stöd från det antidemokratiska och främlingsfientliga Dansk folkeparti.

Att svenska medier skulle försöka hålla Sd utanför den svenska politiska debatten, vilket Anne-Marie Dohm vid Danmarks medie- och journalisthögskola påstår, är en uppfattning som endast kan finnas hos den som inte är särskilt insatt i den svenska debatten.

SD, vänstern och statistiken

Apropå Jämlikhetsbluffen och den pågående debatten om SD och våldtäkterna finns det ett par trista paralleller att dra.

Picket & Wilkinson och deras supporters är intressanta eftersom de behandlar brottsstatistiken på nästan samma sätt som Sverigedemokraterna nu gör i sitt senaste utspel om våldtäkter i Sverige. SD (likt Snowdon) skruvar upp statistiken avsevärt, Picket & Wilkinson gör det omvända, ingen hamnar riktigt rätt.

Picket & Wilkinson drog slutsatsen i Jämlikhetsanden att Sverige generellt har betydligt lägre brottslighet än andra länder och att detta är en direkt konsekvens av sveriges förhållandevis stora grad av jämlikhet.

Indirekt - genom att stödja sig på Jämlikhetstandens slutsatser - verkar vänstern absolut inte ha något emot den typ av vetenskaplig ohederlighet som SD använder sig av, så länge de gynnar deras politiska syften, i deras fall strävan efter jämlikhet visa politisk intervention. Den granskning som SVD:s faktakoll gjorde av Sverigedemokraternas senaste utspel kunde konstatera att:

Sverigedemokraterna berättar inte hela sanningen bakom siffrorna. Vid en snabb titt kan de se dramatiska ut, men bakom statistiken finns en annan sanning än att Sverige drabbats av en våldtäktsvåg.I ett internationellt perspektiv har Sverige idag en väldig bred definition av våldtäktsbegreppet, som dessutom ständigt utvidgas när lagstiftning arbetas om. Det är också något som EU-rapporten som SD själva hänvisar till tar upp. Forskarna kan i den inte säga om det faktiskt begås fler våldtäkter i Sverige än i andra EU-länder, utan bara att antalet anmälningar är högt.

Även Snowdon, författaren av Jämlikhetsbluffen visar prov på att inte förstå våldtäktsstatistiken från Sverige (Se sidan 105) och blåser upp den för att visa att Sverige ändå inte är så fredligt och lyckligt.

Det relevanta är dock att han inte drar några stora slutsatser utan menar att det är komplext med jämförelser. Att dra slutsatser som är vittgående, ex begränsa invandringen (SD) eller att jämlikhet är överordnat allt (De rödgröna) på grund av enskilda faktauppgifter är vanskligt.

Det enda vi ibland vet är att vi inte vet något med säkerhet. Därför bör man vara försiktig med policyrekommendationer innan man kan få mer säkerhet.

Statistik på dömda, i synnerhet i komparativa landsstudier avslöjar mer om rättsväsendets utformning, beredvilligheten att anmäla och utreda etc. Statistik från ett land kan vara relativt svår att jämföra med statistik från andra länder när det både kommer till anmälda som dömda brottsfall.

Vad vi som politiker bör göra är att vara relativt försiktiga med vilka växlar vi drar på komparativa studier. Jag brukar ofta göra jämförelser gällandes arbetsmarknadsfrågor och integrationspolitik. Ibland är jämförelserna mer rättvisa, ibland mindre - det är jag fullt medveten om. Målsättningen måste dock alltid vara att vara försiktig med hur vi hanterar forskning, i synnerhet i politiska sammanhang.

På samma tema: Svensson, Intersektionalitet, SVD,

FP mil ifrån SD

Skriver idag på Newsmill på temat "Är FP nya SD". Hela temat är givetvis helt befängt:

Kritiken mot Folkpartiet har vid flera tillfällen helt kantrat. Jag är öppen för kritik mot såväl Folkpartiet som Jan Björklund. Men kritiken måste vara saklig och proportionell till vad det är man faktiskt kritiserar. Jämförelser med Sverigedemokraterna grundar sig dessutom på en mycket grund ideologisk analys av partiet i stort. När det kommer till folkpartiets integrationspolitik drabbas många kritiker lätt av selektiv perception.

SD:s skuggbudget är big fail

SD:s oftast åberopade forskare, Jan Ekberg sågar kalkylen i SD:s skuggbudget för invandrares förväntade sysselsättningsnivå,

Men SD har valt att räkna alla eventuella kostnader för invandringen - och få intäkter. De antar till exempel att bara 10 procent av de nyanlända invandrarna skulle få jobb och betala skatt.
– Erfarenheten visar att man efter ett par år är uppe i åtminstone 30-40 procent, säger Jan Ekberg, expert på beräkningar av intäkter och kostnader av invandring.

SD antar att om 100 invandrare skulle få jobb skulle 90 jobb för personer som redan bor i Sverige trängas bort.

– Det finns inget som helst stöd för det. Undanträngningseffekter finns knappast, säger Jan Ekberg.

Sverigedemokraternas ledning - där Johnny Skalin är ekonomisk-politisk talesman - har på egen hand gjort beräkningarna.

- Vi har inget val. Vi har inga experter att tillgå, förklarade partiledaren Jimmie Åkesson för DN i samband med presentationen av skuggbudgeten i Landskrona i måndags.

På en debatt igår i Växjö på Katedralskolan lyckades Kent Ekeroth från SD inom loppet av några minuter både hänvisa till Ekberg och samtidigt nämna de utträngningseffekter som finns på arbetsmarknaden. Lustigt att Ekberg inom loppet av en artikel både ger Ekeroth fel gällandes utträngningseffekterna samtidigt som han sågar SD:s kalkyl för invandringens kostnader.

Arbetskraftsinvandringen är inget hot, att SD envisas att utan empiri försöka bevisa motsatsen visar endast på ideologisk enkelspårighet. Det är på samma nivå som vänsterns envetna motstånd mot friskolor, färgat av ideologiska skygglappar och inget annat.

Att sedan än en gång hänvisa till att man saknar tillgång till RUT, riksdagens utredningstjänst måste vara världsrekord i lathet. Om man som landstäckande parti med aspirationer på riksdagen inte ens på egen hand kan räkna ut och med statistik samt empiri stödja sin absolut viktigaste tes då har man kanske inte så mycket att göra inom politiken. Det tragiska är ju att partiet har satt ursäkten i system. William Petzäll, vice ordf i SDU och riksdagskandidat hänvisar till denna brist i tid och otid så fort det hettar till i debatten. Tänk om man kunde göra samma sak i skolan.

Jag har hört, utan att vara bombsäker, att det sker en del forskning och utredning utanför riksdagen, att folk faktiskt drar slutsatser helt hejvilt. Det kan vara så att det sker på någon av de högskolor som finns utströsslade runtom i landet, men jag är inte säker. Ska låta RUT utreda det åt mig.

På samma tema: Kent Persson, Dick Erixon, Mika, EX, VF.

Ung Vänster utpressar skolor

I tisdags deltog jag i en debatt på Alströmergymnasiet. Inför debatten skickar Ung Vänster via sin ordförande i Södra Älvsborg, Daniel Kallus följande brev till övriga ungdomsförbund samt till skolledningen,

Vi skriver till er med anledning av den debatt som arrangeras på Alströmergymnasiet (sic!) den 11 maj, där vi nu fått vetskap om att Sverigedemokraterna är inbjudna. Syftet med detta brev är att vi vill be er om att ompröva ert beslut, dels utifrån Skolverkets riktlinjer, samt utifrån att Ung Vänster inte kommer att delta om Sverigedemokraterna deltar.

Ung Vänster har ett principbeslut om att inte delta i debatter där representanter för Sverigedemokraterna deltar. Vi menar att det inte är rimligt att man ger ett parti som inte sitter i varken riksdag eller kommunfullmäktige det utrymme som en skoldebatt innebär.

Istället för att ta debatten, fritt och öppet framför Sveriges elever väljer man istället att utpressa skolor. Resultatet blir oftast att Ung Vänster uteblir och att SDU närvarar. Detta har blivit fallet i Skåne där eleverna kommer till debatter där både Ung Vänster och SSU inte närvarar på grund av SDU.

Vem tror Ung Vänster vinner på detta? Har samhället gett "rasistiska" krafter mindre utrymme på grund av socialisternas meningslösa poserande?

Intressant är att Ung Vänster även innan debatten ber skolan att inte bjuda in SD på grund av vilka åsikter de kommer driva,

Sverigedemokraternas retorik – att leda in varje enskild politisk fråga på invandringsfrågan – gör att de tillåts sätta dagordningen mer än vad som är demokratiskt utifrån deras storlek. Vi som tillhör de andra ungdomsförbunden vill diskutera relevant politik och inte tvingas svara på rasistiska påståenden. Vår utgångspunkt är inte att tysta Sverigedemokraterna, utan att de inte ska ges nya arenor som de inte har rätt till.

Nu är inte jag något fan av Ung Vänsters diktaturkramande men jag skulle aldrig innan en debatt söka utesluta förbundet för deras unkna åsikter. Det är precis därför man har debatter: för att bemöta, stöta och blöta olika positioner på en demokratisk arena. Varför skulle SDU behandlas annorlunda än Ung Vänster?

Det är uppenbart att Ung Vänsters taktik är att obstruera och fiffla för att försöka nå resultat i valrörelsen. I LUF tog vi tidigt positionen att alla ska bemötas i debatter och att vi inte duckar för någon utmaning. Har man tilltro till att ens politiska program håller och känner trygghet i sina ideologiska ställningstaganden då finns det ingen anledning att undvika debatt med någon.

Se även: Alfsson, Lilli Severin, Mittenradikalen

Vänstern och nationalisterna

När debatten om presstödet var igång som mest var det några enstaka röster som ställde den högst befogade frågan om varför alla var så upprörda nu, när Nationell idag skulle få presstöd. Proletären, KMPL(r);s (numera KP) gamla tidning har ju fått presstöd i en herrans massa år.

Vad tydde godtyckligheten på? I Proletären har diktaturer försvarats och förtryck förnekats. I Nationell idag spreds rasism och nationalism.

Landets politiska elit blir alldeles röd i ansiktet när risk finns att SD hamnar i riksdagen. Jag kan inte heller säga att jag är glad. Men faktum är att jag minst lika olycklig över faktumet att Vänsterpartiet kan hamna i regeringsställning.

Ett parti där flera medlemmar i partistyrelsen fortfarande är aktiva medlemmar i Svensk-Kubanska. Ett parti där kandidater högst upp på Stockholmslistan till riksdagen är öppna vänner med Farcgerillan i Colombia, en situation som inte bekommer partiledaren Ohly som skriver med nämnda person på SVD;s Brännpunkt.

Nej, för mig som liberal är det motbjudande att vi har ett parti som endast efter påtryckningar utifrån helt kastade av sig sitt kommunistiska arv. Ett arv som de fortfarande vårdar i det tysta genom passivt stöd och gillande blickar mot Kuba, FARC eller det nya vänsterexperimentet, deluxe, Venezuela.

Detta ämne uppmärksammade idag Roland Poirier Martinsson på SVD och skrev,

Visst finns det hyggligt folk inom V, men det är inte poängen. Det finns hyggligt folk inom SD också. Det handlar om hur vi ser på demokrati och mänskliga rättigheter och båda partierna fallerar då ett anständighetstest.

Ett parti och dess medlemmar bör alltid få möjligheten att förändras. VP, bör lika lite som SD behandlas endast utifrån sin historia. På samma sätt ska de båda EU-fientliga partierna VP och SD behandlas utifrån sina faktiska politiska förslag och inget annat. Det är min uppfattning att man inte vinner (eller bör vinna) val på att skrämma väljare.

Men med tanke på att SD inte kan behandlas för något annat än just sin historia, sina påstådda åsikter, kopplingar och bruna färg är det märkligt att VP inte får anses förtjäna samma behandling.

Ingen poäng att skrämmas med V heller

Jag har många gånger tidigare understrukit vikten av att presentera alternativ - att föra fram en egen praktiskt genomförbar politik - när man debatterar med Sverigedemokraterna. Denna princip gäller såklart även debatter med andra partier, varför Sanna Raymans kommentar på SvD:s ledarsida är varmt välkommen:

Olofssons budskap till de församlade småföretagarna var att det blir etter värre med Lars Ohly i en regering. Det har hon säkert rätt i. Men att hota med motståndaren är inget särskilt imponerande valbudskap.

Nej, det är inte särskilt effektfullt att skrämma med extremvänstern eller extremhögern. Det är mycket bättre att fokusera på den egna politiken och sina egna värderingar och hur man bäst kommunicerar ut dessa. Har man då den bästa politiken och lite tilltro till väljarna så vinner man ju ändå, utan att behöva hota med vad som händer ifall man lägger sin röst någon annanstans.

Mer om SD:s väljare

Tove Lifvendahl har kloka åsikter om valet 2010 och Sverigedemokraterna:

Att börja försöka fula ut personen som rasist eller nazist är också bara dumt, eftersom det enligt den väljaranalys som gjorts är långt många fler som idag uppger sig kunna tänka rösta på partiet. Det finns inte 3,6 procent nazister i Sverige, men uppenbarligen såpass många som är beredda att ställa upp på en verklighetsbeskrivning som tål att motbevisas.

Detta är utgångsläget, och det är det riksdagspartierna bör förhålla sig till.

Åsa Linderborg har fel om SD

Åsa Linderborg på Aftonbladet Kultur skrev för ett tag sedan att Sverigedemokraterna är på väg mot riksdagen tack vare regeringen och tidningen Dagens Nyheter.

Att DN skulle bära ett särskilt stort ansvar i frågan är ett löjligt påstående. Linderborg, liksom Helle Klein, har väl förmodligen bara upprörts över att DN kritiskt ifrågasatt Aftonbladets publicering av Jimmie Åkessons omtalade artikel om islam.

Vad gäller anklagelsen om regeringens ansvar i frågan är det ett fult partipolitiserande såhär inför valrörelsen. Det är varken specifikt det ena eller det andra blockets ansvar att SD går framåt. Det är alla sju riksdagspartiers gemensamma ansvar. SD lockar väljare som inte tror att den samhällsutveckling de vill se är möjlig med nuvarande etablerade partier.

Man undrar hur Linderborg tänker när hon säger att det är för att regeringen inte skött sig som Sverigedemokraterna växer. Det mest logiska om regeringen inte hade skött sig hade ju varit för väljarna att gå till oppositionen - inte till SD. Därför brister också hela hennes resonemang.

Så istället för att göra detta till en partipolitisk fråga borde Linderborg - förutsatt att hon inte vill se SD i riksdagen - komma med förslag på hur de etablerade partierna ska kunna ta upp och leverera lösningar på frågor som berör SD:s väljare.

Skolorna och valrörelsen

I DN kan man nu läsa om Skolverkets betänkande om skolor och politiska partiet. Det är glädjande att man så tydligt tar ställning för en öppen debatt, antingen är alla tillåtna att komma in eller ingen.

Ung Vänsters inställning har hittills varit att stoppa huvudet i sanden och hoppas att allt löser sig. Förhoppningsvis omprövar de sin position när de ser att resten av Sverige är redo att delta i den demokratiska processen.

Ida Gabrielsson som slår alla rekord i förvirrade resonemang kring öppna debatter resonerar,

"I andra länder kan man se att det sämsta är att debattera i skolor och annat. Det ger mer främlingsfientlighet."

Antingen har Gabrielsson väldigt dålig tilltro till sin egen förmåga att bemöta främlingsfientlighet eller så är hon helt enkelt övertygad om att hennes idéer inte håller. Varför skulle annars debatter i skolor och "annat" ge ökad främlingsfientlighet?

Själv har jag inget problem att debattera med någon, såväl kommunister som nationalister. Kontraster är bra och ger tydlighet inför elever som kanske har sin första kontakt med politik "live".

Skolverkets slutsats är en liten seger för det öppna samhället, låt oss sluta prata om partier och låt oss istället diskutera idéer och hur vi vill förändra. Det gjorde i alla fall LUF idag som hade en skolkampanj över hela landet!