Är rasismen allt?

Rasism är och fortsätter vara ett problem i stora delar av världen, inte minst i Sverige. Därför är det tråkigt att den organisation som säger sig organisera unga i kampen mot rasism, Ungdom mot rasism, emellanåt har så urbota korkade rekommendationer. Läs exempelvis dagens Svd där den nyvalde ordföranden Anton Landehag skriver.

Dagens debattinlägg är egentligen inte något nytt från Landehag, betydligt mer utförligt skrev Landehag tillsammans med den föregående ordföranden Ola Karlman om ämnet (även på Brännpunkt), då kunde man läsa att:

Ett grundläggande antagande i integrationspolitiken är att det finns skillnader i samhället som inte är önskvärda. Därför skapar dagens integrationspolitik ett vi och dom-tänkande

Jag kritiserade inlägget här (kortfattat: det finns skillnader i samhället, vissa är inte önskvärda. Olika sätt att se på könsstympning är inte önskvärt). I dagens artikel upprepas egentligen tesen att integrationspolitiken av idag är intolerant och bör ersättas av något annat:

Riktningen i svensk integrationspolitik förändras till att benämna rasismen som problemet och inte integrationen, för att på så sätt problematisera de rasistiska strukturerna och inte ”invandraren”.

Stycket tydliggör vad det är UMR menar. Deras antagande är att dagens integrationspolitik enbart utgår från att invandraren är ett problem som måste lösas (dvs integreras). De menar att bristen på integration (av invandrare) inte är ett problem utan rasismen. Problemet, oavsett hur man definierar det, löses alltså genom att sätta rasismen i centrum för att därefter motarbeta den.

I regeringens definition av integrationspolitiken signaleras tydligt att integrationspolitik är en process som går åt två håll, dvs både att samhällets institutioner ska utgöra minimala hinder och att den nyanlända måste acceptera lagar, regler och förhålla sig till rådande samhällsnormer.

Anledningen till att ex utomeuropeiska invandrare idag har en betydligt större nivå av arbetslöshet skulle då UMR mena är ett problem med rasismen och inte något som kan lösas med någon typ av integrationspolitik. Det är här resonemanget totalt går under.

Även om diskriminering och rasism existerar, i synnerhet synligt på arbetsmarknaden kan inte skillnaden i sysselsättning mellan infödda svenskar och utomeuropeiska invandrare förklaras enbart med diskriminering. Den här typen av enkelspårighet påminner tyvärr om SD:s resonerande när det kommer till förklaringen av invandrares överrepresentation i brottsstatistiken.

Det finns ingen forskning som visar att skillnader i sysselsättningsnivåer eller deltagande i samhället (benägenhet att rösta och politiskt deltagande etc) enbart eller ens till överväldigande del skulle handla om rasism om diskriminering. Däremot finns mycket mer forskning som visar att det är en fråga om arbetsmarknads utformning, hur offentligheten hanterar nyanlända, bostadsmarknadens utformning etc. Att reducera allt till rasism och diskriminering är att göra lösningen av många problem i samhället en otjänst.

Organisationer som Ungdom mot rasism, centrum mot rasism och Afrosvenskars riksförbund, Muslimska människorättskommittén arbetar egentligen utifrån en enkel logik: man låser sig vid en förklaringsmodell och blir därefter tvingad att enbart understödja den egna tesen. För UMR:s räkning är det tråkigt, de har ett viktigt uppdrag som grumlas av den här typen av resonemang.

Är det en slump att en organisation vars enda uppdrag är att motarbeta rasism har som huvudrekommendation i artikeln att regeringen bör satsa mer pengar på deras verksamhet och lägga ner integrationspolitiken?

(Hörde jag någon ropa rent-seeking?)

På samma tema: LO-bloggen, Immi, Klimatsmart, Angie Roger.

Martin Kellerman, en antisemit?

Med anledning av att Björn Wiman från DN Kultur valde att ta bort en Rockystrip med hänvisning till att innehållet var antisemitiskt skrev jag igår på Newsmill:

Allt som är roligt är subversivt skrev en gång George Orwell. Det är givetvis sant. Men i det här fallet är det subversiva en snygg skildring av hur ett antisemitiskt resonemang faktiskt går till, inte något antisemitiskt i sig. Slutsatsen av den här situationen kan endast vara att Björn Wiman på DN skämtar med oss eller att han helt saknar humor. Jag hoppas innerligt på det första. Annars hoppas jag att han kommer med en oerhört klok förklaring över Kellermans (tydligen omedvetna) antisemitism. För en sådan förklaring har han inte kommit med än.

Vill bara påpeka att jag inte med ett ord nämner ordet "censur" i artikeln. Det är ett ord som inte är helt lämpligt att använda i detta fall.

På samma tema: Nyheter 24, Utsikt från höjden, Hanna Fridén, Lisa Magnusson, SVD:s ledarredaktion.

Debatten om debatten är sjukt tråkig

Nu får det vara nog med metadebatter! Gunnar Sandelin gör sig skyldig till ännu ett debattinlägg om debatten. Han påstår att:

Att all kritik mot mångkultur och massiv asylinvandring i förhållande till folkmängden har avfärdats som främlingsfientlighet medför att vi fått ett näst intill totalitärt klimat där allt fler människor blir rädda och därmed förmodligen också mer benägna att missnöjesrösta.

Vidare menar han att det mer eller mindre råder censur i Sverige och att dessa åsikter aldrig vädras. Man undrar vilket land han befinner sig i? För övrigt bör noteras att Sandelin inte bara publicerats på Brännpunkt, han skrev även den 8/4 2008 på DN Debatt en artikel med titeln "Journalister mörklägger sanningen om invandrarna". Jag märker att åsiktsförtrycket väger tungt över Sandelins axlar.

Vad är det för "totalitärt klimat" som tillåter kritiska artiklar att publiceras på Aftonbladet, SvD och DN? Det är Sveriges största tidningar. Hela åsiktsspektrat finns representerat. Från migrationsforskare som Jan Ekberg, till Jimmie Åkesson och allt däremellan. Frågorna debatteras konstant.

Jag har aldrig upplevt att det är problematiskt att få artiklar publicerade som skarpt kritiserar integrationspolitik, hur vår migrationspolitik är utformad, att Sveriges välfärdsstat och bidragssystem skapar utanförskap eller hur svenskhet som begrepp är skamfilat. Vidare tycker jag att problemen med asylpolitiken konstant debatteras såväl utanför partierna som innanför.

Vad Sandelin egentligen verkar mena är inte att asyl, invandring och integration inte har diskuterats utan att problemformuleringarna inte är de han själv önskar. Det är en enorm skillnad. Att personer på den yttersta vänsterkanten som Roya ropar rasist så fort en vit medelklassman uttrycker sig om invandring är en sak. Men det kvalificerar inte ens med oerhört god vilja till något "totalitärt" åsiktsförtryck.

Istället för dessa evinnerliga metadebatter kan vi väl istället skriva konkret om vad det är som inte fungerar, varför och vilka lösningar man föreslår istället. Jag har lovat mig själv att försöka lägga av med metadebatter och alltid ha en SD-vinkel varenda gång integration eller asylpolitik diskuteras. Låt oss fokusera på sakfrågorna och ideologin nu.

För en snabb granskning av Sandelins siffror läs gärna detta inlägg.

På samma tema: Oskorei, Pophöger, Det ljuva livet, Caroline Szyber, Tanja Bergqvist , Zetterman, Politik & Poesi, Merit Wager, Peszter, Nerd life deluxe.

SD-topp: "Invandrare har en aggressiv gen"

Jag har länge argumenterat för att man ska bemöta och granska Sverigedemokraternas politik, i stället för att hela tiden diskutera oväsentliga saker och märkliga metadebatter. Dock behöver det inte utesluta en granskning av partiorganisationen och dess kandidater. Ett konkret exempel på vilka människor det är som kandiderar på SD:s listor är Thomas Karlsen, toppkandidat för SD i Trollhättan. Han har på sin blogg skrivit att "en del invandrare präglas av en agressiv gen". DN har ringt upp honom, och så här svarar han:

– Jag tycker att vissa invandrare har problem med sin aggressivitet. Jag har jobbat som ordningsvakt sedan 1982 och själv sett det.
Finns den här ”genen”, som du påstår, inte bland svenskar?
– Nej, inte alls i den omfattningen. I så fall är det droger inblandade, steroider, GHB och sådant.

Det här är inte bara främlingsfientligt, det är uppenbart rasistiskt. För SD, som vill framstå som ett rumsrent parti likt alla andra, borde det här vara mycket besvärande. Karlsen borde i så fall uteslutas med omedelbar verkan. Men icke. Partisekreteraren Björn Söder "har inte satt sig in i frågan".

Karlsen är en av 51 SD-kandidater som haft kopplingar med den högerextrema rörelsen, enligt Expo. Sverigedemokraterna är inte lika rumsrena som man själva vill påskina.

På samma tema: Bero, Svensk Myndighetskontroll, Görans tankar och bagateller, Reportern.

Liberal kritik mot rasismen

Det är inte så ofta man läser om den liberala kritiken mot både rasism och multikulturalism. I "The dialectics of liberty" går John F Walsh igenom den liberala kritiken mot rasismen. Linjen som drivs av Walsh och de tänkare och debattörer han citerar är att rasismen ofta kommer i formen av skråväsende, gruppintressen och politisk segregation.

Även om det finns en bas för rasismen i den privata sfären så är oftast de värsta förbrytelserna statliga eller statligt understödda. Boken rekommenderas som ett nytt perspektiv i debatten om rasismen i samhället.

Vad den liberala antirasismen alltid har sett är att den värsta formen av rasism är den statligt institutionaliserade formen. Detta är något som John Stossel uppmärksammar i en artikel på Reason magazine:

In the pre-1964 South, things were different. But even then, private forces worked against bigotry. White owners of railroads and streetcars objected to mandated segregation. Historian Jennifer Roback writes that in 1902 the Mobile Light and Railroad Company "flat out refused to enforce" Mobile, Alabama's segregation law.In cities throughout the South, beginning in 1960, student-led sit-ins and boycotts peacefully shamed businesses into desegregating whites-only lunch counters. Those voluntary actions were the first steps in changing a rancid culture. If anything, Washington jumped on a bandwagon that was already rolling.

It wasn't free markets in the South that perpetuated racism. It was government colluding with private individuals (some in the KKK) to intimidate those who would have integrated. It was private action that started challenging the racists, and it was succeeding—four years before the Civil Rights Act passed. Government is a blunt instrument of violence that one day might do something you like but the next day will do something you abhor. Better to leave things to us—people—acting together privately.

Även om exempelvis den svenska staten i dag i stor utsträckning jobbar mot rasism är det ingen garant för att det så alltid kommer vara. Det finns en rad exempel på hur statsmakten är den främsta förbrytaren när det kommer till diskriminering, såväl positiv som negativ.

Att begränsa möjligheterna för staten att kategorisera människor och behandla människor utifrån deras grupptillhörighet förutsätter att statens makt blir mindre. Detta är ofta något som glöms bort i debatten om rasismens förutsättningar. Rasism och kollektivism ska givetvis alltid motarbetas, främst i den civila sektorn. Men vi får inte glömma att det största redskapet för att bekämpa rasism även kan bli den största fienden.

Mer om SD:s väljare

Tove Lifvendahl har kloka åsikter om valet 2010 och Sverigedemokraterna:

Att börja försöka fula ut personen som rasist eller nazist är också bara dumt, eftersom det enligt den väljaranalys som gjorts är långt många fler som idag uppger sig kunna tänka rösta på partiet. Det finns inte 3,6 procent nazister i Sverige, men uppenbarligen såpass många som är beredda att ställa upp på en verklighetsbeskrivning som tål att motbevisas.

Detta är utgångsläget, och det är det riksdagspartierna bör förhålla sig till.

SD:s väljare som folk är mest

Markus Uvell, opinionsanalyschef Svenskt Näringsliv, har ett för debatten ovanligt nyanserad och välformulerat inlägg i Dagens Nyheter. På DN Debatt skriver han ingående om Sverigedemokraterna och deras väljare:

De personer som överväger att rösta på SD i valet i höst är inte rasistiska extremister, tvärtom är de i allt väsentligt som folk är mest. De frågor de i undersökningar (Novus Opinion) anger som viktigast i politiken är desamma som för andra väljare: jobben, välfärden, brottsligheten, ekonomin. Naturligtvis är de starkt invandringskritiska – kraftigt minskad invandring är den gemensamma nämnaren. Men inte heller av SD-sympatisörerna upplevs invandringen som viktigare än de stora frågor som dominerar den politiska debatten.

Uvell beskriver också hur de som röstar på SD och de som röstar på andra partier har mycket likartade syn på vad som är svenskt och inte. Ren natur, jämställdhet mellan kvinnor och män, hälsa, rättvisa och hederlighet har SD-sympatisörer uppgett i undersökningar som de fem termer som de upplevt som mest svenska, precis som många av de som röstar på andra partier.

Skillnaden mellan SD:s väljare och de som röstar på något av riksdagspartierna är förhållandevis små. Följer man den internationella forskningen kring denna typ av etnopluralistiskt präglade partier kommer det knappast som en nyhet, men lyssnar man enbart på debatten i de svenska medierna kan man lätt få för sig att Sverigedemokraterna främst lockar rasister och högerextremister. Så är definitivt inte fallet.

Extrema? Det vet vi i alla fall att deras väljare inte är. (Bildkälla.)

Trots slående likheter finns det också stora skillnader. Något som typiskt kännetecknar SD-sympatisörer är synen på samhällsutvecklingen. Uvell skriver:

/.../ 38 procent av SD-sympatisörerna [instämde] i påståendet ”det mesta som förändrats i Sverige de senaste 30 åren har varit negativt”. Motsvarande stöd bland allians- och oppositionsväljare var 11 respektive 18 procent.

Etnopluralismen är naturligtvis en annan skillnad som syns ganska tydligt gällande frågan om "öppenhet för andra kulturer” är typiskt svenskt. Bara 28 procent av SD:s väljare svarar ja på den frågan, medan motsvarande inom alliansen är 42 procent.

Uvell drar följande slutsats, som jag i mångt och mycket delar:

Detta är talande. De personer som överväger att rösta på Sverigedemokraterna är frustrerade mittenväljare som upplever att det mesta – för dem personligen, för deras familj, för deras hemort och för Sverige – har försämrats de senaste decennierna. De tycks känna sig nonchalerade, bortglömda och föraktade av etablissemanget. Och de söker uppenbarligen någon att skylla allt detta på. Invandrarna blir för dem den perfekta syndabocken.

Som Uvell påpekar är detta ingen ursäkt för eller välkomnande av Sverigedemokraternas politik. Tvärtom, de som vill förhindra att SD kommer in i riksdagen gör bäst genom att förstå och analysera vilken typ av åsikter och värderingar som styr partiet och dess sympatisörer.

För oss som tillhör de etablerade partierna är det därför tre saker vi bör göra:

1) Sluta särbehandla Sverigedemokraterna och kalla dem för extremister och deras väljare för rasister. Detta späder bara på missnöje med och konspirationsteorier om etablissemanget.

2) Adressera de problem som SD:s väljare upplever. Att många exempelvis upplever frustration över en under lång tid misslyckad integration är naturligt och det är ett problem som borde ha åtgärdats även om Sverigedemokraterna inte hade existerat.

3) Tala mindre om SD:s politik och mer om vår egen politik. Vi ska presentera sakliga och praktiskt genomförbara alternativ till SD:s politik - på alla punkter. Istället för att demonisera meningsmotståndare är detta vad debattutrymmet borde ägnas åt.

Samma tema: DN, SvD, EXP, AB, Friskyttekompaniet, CO, Robsten, SW, Voter, Jordfly, ViV, Inspirone, Spikharry, KLARTEXTEN!, Kunskapsbloggen, UVL, bloggo, CD, Almqvist, ad, LS, MSV, Vf, Nilsson, Demokratbloggen, lindahl, Aggerstam, Hayek, antiism, politikken, NMPK,

Ung Vänster valarbetar åt Sverigedemokraterna

I ett debattinlägg på Politikerbloggen skriver Ida Gabrielsson, ordförande Ung Vänster, att hon tycker att sossar, moderater, folkpartister och kristdemokrater ger Sverigedemokraterna för stort utrymme och låter dem sätta agendan i debatten. På Gabrielsson låter det som att hon inte tycker att man bör diskutera frågor som rör religion, värderingar och normer - något som jag anser skulle vara mycket kontraproduktivt.

Idag skriver jag därför följande i en replik:

Ida Gabrielsson har i en handvändning lyckats med konststycket att utse sina politiska motståndare till rasister och samtidigt bortförklara debatten om religion och normer i samhället som att ge Sverigedemokraterna oproportionerligt stort utrymme i debatten. Ung Vänsters taktik är att misstänkliggöra, klumpa ihop och förvirra begrepp.

Eftersom alla från socialdemokrater och moderater till folkpartister och kristdemokrater diskuterar frågor som rör religiös extremism, värderingar och kultur i samhället är de medskyldiga till att upprätthålla en rasistisk problemformulering, menar Gabrielsson. Enligt Gabrielsson sitter det fullt med ”väletablerade högerextremister” i våra debattsoffor. Detta bidrar direkt till den ökade rasismen i samhället.

Nu har jag, till skillnad från Gabrielsson, högre tankar om både svenska folket såväl som våra sju riksdagspartier. Jag tror, till skillnad från Gabrielsson, att demokrater kan diskutera frågor som rör normer och religioner utan att hänfalla åt rasistiska idéer. Jag tror dessutom att vi kan hålla skilja på äpplen och päron och ta ställning mot religiös fundamentalism och rasism samtidigt som vi står upp för religionsfriheten och den internationella rörligheten.

Det är intressant att notera att Gabrielsson tycker att denna debatt om religion och normer ”inte är proportionerlig”. Hon hänvisar till att ”det enbart [är] ett fåtal kvinnor som bär niqab eller burka”. När riksdagsledamöter lägger motioner om att utreda ett förbud mot burka eller niqab tycker jag det är en självklarhet att stå upp för alla människors lika rätt att själva få välja hur de ska klä sig. Är Gabrielsson inte beredd att strida för andras rättigheter bara för att de drabbade råkar vara i minoritet? Vore det att ge en fråga ”oproportionerligt” utrymme?

Att just Ung Vänsters ordförande inte verkar bry sig särskilt mycket om enskilda individer eller minoriteter är dock föga förvånande. Få har visat så litet intresse att anpassa politiken efter människors individuella behov och kapacitet som just Ung Vänster. Problemet är att denna kollektivistiska hållning, även i frågan om normer och värderingar, riskerar att leda helt fel. Lämnar de etablerade partierna walk-over i debatten för att inte göra den ”oproportionerlig” blir det fritt fram för sverigedemokrater och andra att sätta agendan utifrån deras verklighetsbeskrivning – precis det som Gabrielsson är rädd för.

"Vi tar kampen mot borgarna!" Men tydligen inte mot radikala högerpopulister som Sverigedemokraterna... (Bildkälla.)

Ung Vänsters ordförande verkar mena att det är fel att debattera mångkultur och integration eftersom att man gör det på Sverigedemokraternas villkor. Det är helt fel. I själva verket är det just att våga debattera denna typ av frågor som ger Sverigedemokraterna minst inflytande. Genom att adressera de frågor som väljarna intresserar sig för, och presentera en egen politik som står i skarp kontrast till SD:s politik ger vi så lite gratis till SD som möjligt.

Ida Gabrielsson anklagar oss som debatterar frågor som rör religion, normer och värderingar för att springa Sverigedemokraternas ärenden. Men just nu framstår hon själv som en av Sverigedemokraternas främsta valarbetare.

Samma tema: AB, DN, SvD, Expressen, Sydsvenskan1, Sydsvenskan2, Neuding, Spikharry, Röda Malmö, Demokratibloggen, Liz, Kulturkrig, Piprök, Moberg, Fria Tider, bloggo, Varjager, PI, Snaphanen, Moradi, Leffe45, Elert, Vardagssnack, Nyheter Sweden, Nilsson, Frida M, Nyhetsskribent, Snabba Nyheter, Fredrik, NMPK, Yami, Dixon.

Helle Klein och SD-hysteri

Bengtsson anklagar mig för att delta i en normaliseringsprocess av SD. Jag har aldrig motsatt mig kampen mot främlingsfientlighet eller nationalism, tvärtom. Jag är däremot helt övertygad om att den måste föras rättvist, demokratiskt och väldigt sakligt. Att kasta nazism och rasistanklagelser omkring sig urskiljningslöst är inte sakligt.

Helle Klein skriver att DN öppnar upp för Sverigedemokraterna. Wolodarski på DN svarar att Klein tolkar som fan läser bibeln. Visst är det så. Vänstern verkar oförmögen att opponera mot SD utan att bli hysterisk. Att vilja attackera SD sakligt från liberalt håll angrips som förräderi och smygfascism.

Det handlar inte om att normalisera Sverigedemokraterna. Det handlar om att bemöta dem på ett sätt som faktiskt är ärligt och fungerar i längden. Huvudfokus ska ligga på att granska och kritisera sakpolitik, komma med egna förslag etc. Tom skrämselpropaganda hjälper ingen. När ska vänstern inse detta?

Självmål att stämpla Sverigedemokraterna

Idag skriver jag på Sourze om debatten med och om Sverigedemokraterna. Anledningen till temavalet var ett e-mail jag fick från initiativtagaren till www.sverigedemokraterna.de. Domänvalet är underligt, men bitarna faller sakta på plats när man går in på sidan. En rent ut sagt löjlig menylayout och typsnitt som ska föra tankarna till Nazityskland är kontentan av det visuella budskapet.

Skaparna skjuter sig i båda fötterna redan innan de öppnat munnen:

"I början av den här månaden lanserades sajten sverigedemokraterna.de, en sida som säger sig ta upp kampen, på internet, mot Sverigedemokraterna. Men vad den i själva verket visar är att SD:s i särklass bästa valarbetare inte är partiets egna sympatisörer, snarare är det dess motståndare som är det.

Internetsidan sverigedemokraterna.de är ännu ett av otaliga initiativ som vill "bevisa" att Sverigedemokraterna har fel. Men vad är det egentligen de har fel i? Jag tycker deras politik är värdelös, men det tycker jag om Vänsterpartiets politik också. Men just Sverigedemokraterna har tydligen fel - de tycker inte fel, de har fel. Sverigedemokraterna anklagas för att stödja högerextremism i Europa, men det faktum att Vänsterpartiet skänker svenska skattepengar till vänsterextremister verkar inte uppröra särskilt många.

Och man har inte bara bestämt att Sverigedemokraterna har fel, man har även bestämt att de är rasister. För ungefär en vecka sedan publicerade Sifo sin senaste väljarundersökning - och Sverigedemokraterna fick 3,8 procent. Fyra procent av svenska folket är inte rasister, och även om så hade varit fallet, tror någon att man blir mindre benägen att rösta på ett visst parti för att ett relativt enat etablissemang kallar en för rasist? Rasiststämpeln är uttjatad, ofta felaktig, och tjänar inget som helst syfte.

Detta är ett stort självmål.

Flera hundratusen britter gick med i en Facebookgrupp mot British National Party (BNP), men hur mycket hjälpte det egentligen i valet till Europaparlamentet? Och då ska man komma ihåg att BNP är långt mycket mer extremt än SD, i både åsikter och beteende. Om frekvensen av rasism- och nazismanklagelser hade varit ett mått på hur bra motståndet är mot nationalistiska och främlingsfientliga partier, då borde både SD och BNP vara nere för räkning, eller hur?

Istället blev BNP så stora att BBC kände att man inte kunde ignorera dem, utan var tvungen att bjuda in partiledaren Nick Griffin till programmet "Question Time". Där gjorde Griffin bort sig helt på egen hand. Något man tyvärr inte brukar kunna säga om Jimmie Åkesson, som endast behöver behålla lugnet för att vinna TV-sända debatter i Sverige.

Det märkligaste av allt detta är ändå hur viktigt det verkar vara att påpeka att SD har fel. Kan kritiker inte istället försöka förklara varför de menar att de har rätt? Det är nästan som om SD hade en minoritetsregering och 95 procent av landet befann sig i opposition. Innan SD ens har lanserat sitt valmanifest har man bestämt sig för att de har fel. Och det verkar vara det enda man vill tala om.

En del säger att man i Danmark inte lyckades stänga ut nationalisterna genom att ta debatten med dem, men problemet var inte att man tog debatten i sig, utan att man bara talade om deras åsikter och inte om sina egna. Det bästa sättet att hantera nationalistiska och främlingsfientliga partier är att göra på samma sätt som man vinner val på i största allmänhet; genom att prata om sin egen politik och förklara varför den är bäst givet alla andra alternativ. Ibland behöver man inte krångla till det så mycket."

Mer om Sverigedemokraterna: SvD1, SvD2, SvD3, DN, DN2, AB1, AB2, Exp, Markus Ketolainen, Carina & Stefans, Statarkatten, Ronny Persson, NMPK1, NMPK2, Affärs- och handelsbloggen, Moruti, Guacamole, Politiskt Inkorrekt, Vår stund i Sverige, DKVV, Fredrik Jönsson, Johan Ingerö, Gammelsvensk, Jessica Elert, louise!, Lennart Waara, Bawars Värld!, Fria Tider, SD-kuriren, SD-fakta.