Extremism

Att extremism och intolernas kan utövas i namnet av alla religioner är den amerikanska pastorn Terry Jones ett nästintill övertydligt exempel på. För att visa att han och hans anhängare inte "böjer knä för den radikala islamismen" planerar de att bränna Koranen på bål.

Att bränna böcker ska inte vara förbjudet. Men att något inte är förbjudet innebär inte att det inte är idiotiskt. Få saker är så kontraproduktiva som att tro att man kan bekämpa en sorts extremism med en annan. Det är människor som Terry Jones som bidrar till att upprätthålla bilden av att människor åtskiljs mer av vilken religion de har, än hur de är som personer och vilka individuella värderingar de har.

På samma tema: Jinge, SR, TV4

SD:s väljare som folk är mest

Markus Uvell, opinionsanalyschef Svenskt Näringsliv, har ett för debatten ovanligt nyanserad och välformulerat inlägg i Dagens Nyheter. På DN Debatt skriver han ingående om Sverigedemokraterna och deras väljare:

De personer som överväger att rösta på SD i valet i höst är inte rasistiska extremister, tvärtom är de i allt väsentligt som folk är mest. De frågor de i undersökningar (Novus Opinion) anger som viktigast i politiken är desamma som för andra väljare: jobben, välfärden, brottsligheten, ekonomin. Naturligtvis är de starkt invandringskritiska – kraftigt minskad invandring är den gemensamma nämnaren. Men inte heller av SD-sympatisörerna upplevs invandringen som viktigare än de stora frågor som dominerar den politiska debatten.

Uvell beskriver också hur de som röstar på SD och de som röstar på andra partier har mycket likartade syn på vad som är svenskt och inte. Ren natur, jämställdhet mellan kvinnor och män, hälsa, rättvisa och hederlighet har SD-sympatisörer uppgett i undersökningar som de fem termer som de upplevt som mest svenska, precis som många av de som röstar på andra partier.

Skillnaden mellan SD:s väljare och de som röstar på något av riksdagspartierna är förhållandevis små. Följer man den internationella forskningen kring denna typ av etnopluralistiskt präglade partier kommer det knappast som en nyhet, men lyssnar man enbart på debatten i de svenska medierna kan man lätt få för sig att Sverigedemokraterna främst lockar rasister och högerextremister. Så är definitivt inte fallet.

Extrema? Det vet vi i alla fall att deras väljare inte är. (Bildkälla.)

Trots slående likheter finns det också stora skillnader. Något som typiskt kännetecknar SD-sympatisörer är synen på samhällsutvecklingen. Uvell skriver:

/.../ 38 procent av SD-sympatisörerna [instämde] i påståendet ”det mesta som förändrats i Sverige de senaste 30 åren har varit negativt”. Motsvarande stöd bland allians- och oppositionsväljare var 11 respektive 18 procent.

Etnopluralismen är naturligtvis en annan skillnad som syns ganska tydligt gällande frågan om "öppenhet för andra kulturer” är typiskt svenskt. Bara 28 procent av SD:s väljare svarar ja på den frågan, medan motsvarande inom alliansen är 42 procent.

Uvell drar följande slutsats, som jag i mångt och mycket delar:

Detta är talande. De personer som överväger att rösta på Sverigedemokraterna är frustrerade mittenväljare som upplever att det mesta – för dem personligen, för deras familj, för deras hemort och för Sverige – har försämrats de senaste decennierna. De tycks känna sig nonchalerade, bortglömda och föraktade av etablissemanget. Och de söker uppenbarligen någon att skylla allt detta på. Invandrarna blir för dem den perfekta syndabocken.

Som Uvell påpekar är detta ingen ursäkt för eller välkomnande av Sverigedemokraternas politik. Tvärtom, de som vill förhindra att SD kommer in i riksdagen gör bäst genom att förstå och analysera vilken typ av åsikter och värderingar som styr partiet och dess sympatisörer.

För oss som tillhör de etablerade partierna är det därför tre saker vi bör göra:

1) Sluta särbehandla Sverigedemokraterna och kalla dem för extremister och deras väljare för rasister. Detta späder bara på missnöje med och konspirationsteorier om etablissemanget.

2) Adressera de problem som SD:s väljare upplever. Att många exempelvis upplever frustration över en under lång tid misslyckad integration är naturligt och det är ett problem som borde ha åtgärdats även om Sverigedemokraterna inte hade existerat.

3) Tala mindre om SD:s politik och mer om vår egen politik. Vi ska presentera sakliga och praktiskt genomförbara alternativ till SD:s politik - på alla punkter. Istället för att demonisera meningsmotståndare är detta vad debattutrymmet borde ägnas åt.

Samma tema: DN, SvD, EXP, AB, Friskyttekompaniet, CO, Robsten, SW, Voter, Jordfly, ViV, Inspirone, Spikharry, KLARTEXTEN!, Kunskapsbloggen, UVL, bloggo, CD, Almqvist, ad, LS, MSV, Vf, Nilsson, Demokratbloggen, lindahl, Aggerstam, Hayek, antiism, politikken, NMPK,

Ung Vänster valarbetar åt Sverigedemokraterna

I ett debattinlägg på Politikerbloggen skriver Ida Gabrielsson, ordförande Ung Vänster, att hon tycker att sossar, moderater, folkpartister och kristdemokrater ger Sverigedemokraterna för stort utrymme och låter dem sätta agendan i debatten. På Gabrielsson låter det som att hon inte tycker att man bör diskutera frågor som rör religion, värderingar och normer - något som jag anser skulle vara mycket kontraproduktivt.

Idag skriver jag därför följande i en replik:

Ida Gabrielsson har i en handvändning lyckats med konststycket att utse sina politiska motståndare till rasister och samtidigt bortförklara debatten om religion och normer i samhället som att ge Sverigedemokraterna oproportionerligt stort utrymme i debatten. Ung Vänsters taktik är att misstänkliggöra, klumpa ihop och förvirra begrepp.

Eftersom alla från socialdemokrater och moderater till folkpartister och kristdemokrater diskuterar frågor som rör religiös extremism, värderingar och kultur i samhället är de medskyldiga till att upprätthålla en rasistisk problemformulering, menar Gabrielsson. Enligt Gabrielsson sitter det fullt med ”väletablerade högerextremister” i våra debattsoffor. Detta bidrar direkt till den ökade rasismen i samhället.

Nu har jag, till skillnad från Gabrielsson, högre tankar om både svenska folket såväl som våra sju riksdagspartier. Jag tror, till skillnad från Gabrielsson, att demokrater kan diskutera frågor som rör normer och religioner utan att hänfalla åt rasistiska idéer. Jag tror dessutom att vi kan hålla skilja på äpplen och päron och ta ställning mot religiös fundamentalism och rasism samtidigt som vi står upp för religionsfriheten och den internationella rörligheten.

Det är intressant att notera att Gabrielsson tycker att denna debatt om religion och normer ”inte är proportionerlig”. Hon hänvisar till att ”det enbart [är] ett fåtal kvinnor som bär niqab eller burka”. När riksdagsledamöter lägger motioner om att utreda ett förbud mot burka eller niqab tycker jag det är en självklarhet att stå upp för alla människors lika rätt att själva få välja hur de ska klä sig. Är Gabrielsson inte beredd att strida för andras rättigheter bara för att de drabbade råkar vara i minoritet? Vore det att ge en fråga ”oproportionerligt” utrymme?

Att just Ung Vänsters ordförande inte verkar bry sig särskilt mycket om enskilda individer eller minoriteter är dock föga förvånande. Få har visat så litet intresse att anpassa politiken efter människors individuella behov och kapacitet som just Ung Vänster. Problemet är att denna kollektivistiska hållning, även i frågan om normer och värderingar, riskerar att leda helt fel. Lämnar de etablerade partierna walk-over i debatten för att inte göra den ”oproportionerlig” blir det fritt fram för sverigedemokrater och andra att sätta agendan utifrån deras verklighetsbeskrivning – precis det som Gabrielsson är rädd för.

"Vi tar kampen mot borgarna!" Men tydligen inte mot radikala högerpopulister som Sverigedemokraterna... (Bildkälla.)

Ung Vänsters ordförande verkar mena att det är fel att debattera mångkultur och integration eftersom att man gör det på Sverigedemokraternas villkor. Det är helt fel. I själva verket är det just att våga debattera denna typ av frågor som ger Sverigedemokraterna minst inflytande. Genom att adressera de frågor som väljarna intresserar sig för, och presentera en egen politik som står i skarp kontrast till SD:s politik ger vi så lite gratis till SD som möjligt.

Ida Gabrielsson anklagar oss som debatterar frågor som rör religion, normer och värderingar för att springa Sverigedemokraternas ärenden. Men just nu framstår hon själv som en av Sverigedemokraternas främsta valarbetare.

Samma tema: AB, DN, SvD, Expressen, Sydsvenskan1, Sydsvenskan2, Neuding, Spikharry, Röda Malmö, Demokratibloggen, Liz, Kulturkrig, Piprök, Moberg, Fria Tider, bloggo, Varjager, PI, Snaphanen, Moradi, Leffe45, Elert, Vardagssnack, Nyheter Sweden, Nilsson, Frida M, Nyhetsskribent, Snabba Nyheter, Fredrik, NMPK, Yami, Dixon.

Ständigt dessa dolda avsikter!

Vill man kartlägga radikal islamism med kopplingar till terrorism så stämplar man en hel grupp i Sverige. Den slutsatsen drar idag Janne Flyghed, professor i kriminologi, och Anna Wigenmark, människorättsjurist.

Det tragiska är att vissa inte verkar kunna göra något annat nuförtiden än att skamlöst blanda ihop islamism med muslimer, och Israel med judar. Givetvis rycker inte människorättsaktivister ut och fördömer kartläggningen av motorcykelgäng eller narkotikaligor. Minoritetselementet kan framhävas eller ignoreras. När det kommer till radikal islamism blir det hysteriskt.

Flyghed och Wigenmark skriver:

"För närvarande ökar antisemitiska och islamofobiska hatbrott i Sverige. Borde det inte vara en lämpligare uppgift att istället lägga den dryga miljon Sabuni anslagit för det aktuella uppdraget på ett utökat, förebyggande arbete mot hatbrott?"

Det ena utesluter givetvis inte det andra. Även radikal islamisms existens måste tas på allvar. Informationsinhämtning måste göras varsamt. Är alternativet att man ignorerar islamismen i Sverige av rädsla för att såra någon? Islamism, antisemitism och hat mot muslimer är alla tre samhällsfarliga strömningar som måste kartläggas och motverkas.

Det finns en hel del bevis som pekar på att terrorister värvats i Sverige. Att det är ett känsligt och svårt område kan inte utesluta arbetet i sig. På vilket annat område föreslår artikelförfattarna att man ska ducka undersökning? Det är samma tongångar som hördes när man först ville granska hedersvåld.

Frågan som borde ställas är om Flyghed och Wigenmark inte gör betydligt mer på egen hand för att klumpa ihop Sveriges muslimer (en oerhört blandad grupp!) med islamisterna än vad Sabuni någonsin skulle kunna göra.

Att kartlägga och motverka den militanta islamismen är otroligt viktigt för att faktiskt visa stöd för alla samhällets vanliga civila muslimer som inte har ett dugg med den antidemokratiska extremismen att göra.

Fler om extremism, islam och religion: Åsa Warnqvist, SvD1, SvD2, SvD3, DN, Nima Dervish, Jinge, Norah4you.

Fem år sedan mordet i Amsterdam

Andreas Johansson Heinö, forskare vid statsvetenskapliga institutionen i Göteborg påminner om att det är fem år sedan regissören Theo van Gogh mördades i Amsterdam. Vad som är viktigare är att Heinö påpekar hur kontroversiella och radikala personer som van Gogh är ett "lackmusprov för det toleranta samhället". Dvs att när provokativa personer som van Gogh kan röra sig fritt i ett samhälle, ja då kan det i sanning kallas tolerant.

Vi måste påminnas om att det finns politiker i Europa som sökt ett begränsande av yttrandefriheten för att säkra "husfreden" mellan olika etniska, kulturella och religiösa grupper. Ett exempel är Lord Scarman i Storbrittanien som efter Salman Rushdieaffären menade att "legislation extending [the offense of blasphemy] to protect the religious beliefs and feelings of non-Christians" behövs för att "safeguard the tranquility of the kingdom". Liknande röster har hörts i Sverige, skribenten Nabila menade för ett par år sedan i en Metrokrönika att yttrandefriheten inte bör få nyttjas för att kränka religionsfriheten (hur det nu går till rent praktiskt vet jag inte).

Oavsett vad man tyckte om van Gogh är det givetvis viktigt att yttrandefriheten säkerställs. Detta gäller även för främlingsfientliga krafter som SD eller radikala religiösa grupperingar och individer. Ska vi bygga ett i sanning tolerant samhälle är det centralt att även de av allmänheten minst omtyckta grupperna åtnjuter samhällets skydd att yttra sig utan rädsla för repressalier.