Att motarbeta hatet

Niklas Orrenius fortsätter att vara en av sveriges just nu viktigaste journalister. Hans senaste reportage är, tyvärr får man väl säga, lika deprimerande som det förra:

Vad ropar de? Jävla neger? Något med gardiner? Kanske ”Ta av dig din gardin!”? Varför kan de inte bara sluta? tänker Malyum Salah Hashi när hon på nytt flyr undan tonåringarnas trakasserier, småspringande nerför backen mot Tomelilla centrum. En gång vänder hon sig om: – Jag är precis som era mammor! ropar hon. Men de slutar inte.

Fördelen med hans två senaste reportage, det förra om rabbinen Kesselman i Malmö, är hur han tar enskilda människoöden och faktiskt sätter upp en spegel till landet Sverige. Det är det samhälle vi nu lever i där man som såväl jude eller muslim i vissa områden inte kan leva utan att trakasseras eller förföljas. Det är en verklighet som vi har kommit att bli alltmer vana vid, som kanske gjort oss mer avtrubbade.

Tyvärr får man säga att Sverige inte är isolerat från den utveckling andra delar har gått till mötes. Främlingsfientlighet och nationalism av den värsta sorten - om de legitimeras i det offentliga rummet - sipprar ner till skolor och arbetsplatser.

Men problemet finns på många platser i Sverige, det handlar inte enbart om sura rasister som sitter och häckar i kommentatorsfälten. Hatet mot judar finns i områden dominerade av personer med bakgrund i mellanöstern. Hatet mot muslimer i områden dominerade av kristna och i samhället generellt. I mångt och mycket har konflikter "importerats" till Sverige och blandats upp med rasism och främlingsfientlighet som redan existerar.

Samtidigt kan det vara svårt att mäta främlingsfientlighet och rasism, ibland finns en koppling till migration och invandring, ibland inte. I en artikel på Fores migrationsinfo kan man se att inställningen till invandring och mångfald är ganska stabil. Det handlar således inte alltid om invandringen i sig.

Till viss del handlar det säkert om att främlingsfientligheten alltid funnits där men inte alltid haft möjlighet att få utlopp. I klartext: det är först under de senaste decennierna som vi i Sverige haft stora synliga grupper av personer med annan religiös, kulturell och etnisk bakgrund. Kanske är det ett tragiskt normaltillstånd varje land blir vare när det blir multikulturellt.

Självfallet innebär inte det att man ska acceptera främlingsfientligheten. Genom utbildning, upplysning och en offentlighet som sakligt och tydligt tar ställning för mot hat och främlingsfientlighet kommer man en bit på vägen. Det räcker emellertid inte. Jag gillar det Malyum säger:

Jag har både en stark muslimsk identitet och en stark svensk identitet. Jag känner stor lojalitet med Sverige. Det här landet öppnade sina armar för oss.

Någonstans i de orden ligger mycket av svaret. Vi kan inte bestämma människors identitet och självuppfattning, det är inte heller önskvärt. Men vi måste ta fasta på det gemensamma, medborgarskapet - vad det innebär att bo i ett land tillsammans. Mångfald i sig är inte tillräckligt svar, idén om smältdegeln är förstås en del av identiteten (se på USA ex) men det kan inte vara allt.

Främlingsfientligheten måste byggas bort genom gemensamma institutioner: utbildningsväsendet, offentligheten, arbetsplatsen och de samhällsnormer som vi ser som goda och allmängiltiga för alla i Sverige. Sega, långsamma och tråkiga svar men det som oftast stämmer. Det är svårt att hata när man delar allt.

Det kluvna landet

Missa inte Markus Uvells artikel på Aftonbladet debatt:

Kampanjer som ”Vi gillar olika” löser i detta perspektiv inga problem. Tvärtom riskerar de att skapa nya – den inte obetydliga minoritet som faktiskt inte gillar olika riskerar att stärkas i sin övertygelse att etablissemanget motarbetar och föraktar dem. Motståndet mot invandring kan brytas, men då krävs att vi inser att Sverige inte är det toleranta lyckorike som ofta tas för givet. Och att vi vågar ändra den politik som göder fientlighet och motsättningar.

Uvell lyfter den viktiga frågan om den svenska självbilden. Det är uppenbart att det existerar enorma klyftor i hur olika svenskar uppfattar den svenska toleransen. I storstäderna ser det annorlunda ut än i småorter eller på landet. Även inom städer kan enorma skillnader finnas. De som har makten att sätta agendan, medier och framgångsrika opinionsbildare befinner sig ofta långt ifrån den vardag, "körsbordsdiskussion" som existerar. Jag menar inte att detta bör tvinga fram en anpassning från mediafolk, men kanske bör man klättra ner från elfenbenstornet emellanåt och förstå att agendan inte alltid sätts på ledarsidorna.

Vad det dessutom avslöjar är följande: orsakerna till främlingsfientligheten kan inte reduceras till att antingen bara handla om integrationsmisslyckanden eller latent främlingsfientlighet och ren rasism. Troligtvis är det så att bilden av de som kan tänka sig att stödja främlingsfientliga partier är en kombination av människor med olika bevekelsegrunder. Det hjälper alltså inte att leta svar i antingen den ena eller andra förklaringsmodellen, vi behöver både ta integrationsdebatter samtidigt som vi inser att det finns främlingsfientlighet i Sverige som kommer existera helt oavsett om etablerade partiet föreslår bra integrationspolitik.

Vill även passa på att tipsa om Sakine Madons artikel som berör frågan om huruvida alla lever som de lär, i synnerhet på tidningsredaktionerna. Alla gillar olika, men tydligen inte på Aftonbladets redaktion.

På samma tema: Avveckling, Dani Cohen.

SD och framtiden

Jag har nu låtit valresultatet smälta in, under en vecka har jag med ena ögat läst den hord av SD-analyser som trillat in. Vissa är bra, vissa betydligt mindre bra. Vad har de gemensamt? De kommer i elfte timmen. Nu kommer min i tolfte. I stora drag är det samma tema som jag kört under hela våren där jag argumenterat för att många har haft fel taktik för att hantera SD:s inträde i det offentliga samtalet.

Det största hotet mot ett öppet och demokratiskt samhälle är inte ett perifert parti på 5% som är nationalistiskt och främlingsfientligt. Betydligt värre saker har hänt demokratier. Jag är helt övertygad om att SD:s inflytande i riksdagen kommer vara obefintligt. Det största hotet mot ett demokratiskt samhällsklimat är däremot svaret på uppfattade hot , såväl overkliga som verkliga.

Jämför med terrorism: det är inte terrorismen i sig som är det största hotet mot liberala och demokratiska institutioner eller majoriteten av alla samhällsmedborgare. Det är de svar på terrorismen som urholkar liberala principer som rättssäkerhet, yttrandefrihet och föreningsfrihet som är det främsta problemet. Öppna demokratier kommer överleva hotet från terrorismen, men kommer de överleva motmedlet? På samma sätt kan paradoxalt nog fel bemötande av SD vara det största problemet i nuläget: fördummande av den offentliga debatten, politiskt våld, bristande självsäkerhet från etablerade partier och fokus på fel frågor som i slutändan gör SD större.

Den senaste veckans aktioner och manifestationer mot SD uttrycker i sig något vackert: att vi värnar pluralistiska samhällen och vill ha ett öppet land där nationalismen hålls stången. Problemet är att manifestationerna inte kommer nå önskad verkan. Om man ser till en av tre kommuner där SD faktiskt minskade rejält i detta val så får man en helt annan bild av hur SD ska bekämpas. I Landskrona kommun normaliserades SD, men inte normalisering i meningen att deras åsikter blev salongsfähiga. Ingen av deras kärnfrågor fick något gehör, motståndet var kompakt. Istället släpptes de in helt och hållet i kommunens arbete och tilläts bli lika "normala" och dammiga som alla andra partier i kommunen. Snabbt försvann nyhetens behag när väljarna insåg att SD inte var något mystiskt outsiderparti med nycklarna till himmelens portar.

Tiden för symboliska opinionsyttringar, kastande av prylar, glåpord och tomma klyschor är över. Vi vet alla att 95% av Sveriges röstberättigade gillar olikhet. Vi behöver inte en pin för att påminnas om det. Vill vi däremot göra SD:s tid i riksdagen till en historisk fotnot är det helt andra metoder som behövs.

Men kom SD in för att fler debatter inte togs? Flera verkar vara av den åsikten, bland andra Alice Teodorescu, Markus Uvell samt Johan Lundberg och Paulina Neuding. Deras linje (något förenklat) är att man inte vågat diskutera problemen med invandringen som uppstått i Sverige.

Men är det verkligen så? Den problematiska integrationspolitiken har inget annat än kritiserats de senaste åren. Multikulturalismen som politisk idé är på alla andra ställen än postkolonialt anstrukna universitetsinstitutioner helt död. Det är ingen som ifrågasätter faktumet att invandring kan vara problematisk, men överlag - och på sikt - främst positiv. Folkpartiet har länge drivit en integrationspolitik som tydligt deklarerar att det både finns problem men att det även finns en rad outnyttjade lösningar på integrationens problem.

Men linjen att vi vinner bara vi vågar debattera (som jag i huvudsak stödjer!) förutsätter även att de 5% av väljarna som röstade på SD per automatik kommer inse sitt fel när liberaler och socialister samt konservativa börjar diskutera integrationsfrågor. Argumentationen från ovan nämnda personer förutsätter att rationella väljare alltid gör informerade och rationella val när det kommer till policybeslut och de konsekvenser som följer. Jag är inte helt övertygad, troligtvis kommer det finnas människor som hatar invandring oavsett hur bra människor integreras. Det betyder givetvis inte att vi inte ska förhindra att fler söker sig till SD, vi måste däremot vara realistiska med vilka möjligheter en fördomsfri och öppen debatt om integration och invandring ger.

Kanske var det oundvikligt att SD skulle komma in i riksdagen. Det finns ett visst utrymme för främlingsfientliga partier. Väljarbasen alltid funnits där, den har helt enkelt inte kanaliserats till ett tillräckligt välfungerande parti. Sverigedemokraterna är inte Ny Demokrati, det är ingen omogen och halvt färdigbyggd partiapparat vi har att göra med.

Hur bör liberaler agera? I stor utsträckning delar jag Uvells analys om varför SD fått såpass mycket utrymme i samhällsdebatten. Att diskutera krockar mellan kulturer, religioner och idéer om medborgarskapet borde vara naturligt och nödvändigt - helt oavsett SD. Tyvärr har debatten om dessa ämnen först på senare tid börjat mogna, kanske är det därför som SD uppfattats av många som både sättare av agendan men även de som besvarar frågor om invandring bäst.

Invandring är inte och har aldrig varit helt okomplicerad. I synnerhet kombinationen mellan välfärdsstaten och invandringen kan under fel förutsättningar vara problematisk. Detta ställer dubbelt krav på de politiker som både vill ha fri rörlighet och någon form av välfärdsstat. Uppenbart är att många har svikit i sina förklaringar. Man kan inte bara stå för en human och rättighetsbaserad asylpolitik och fri arbetskraftsinvandring och tro att loppet är vunnet. Att övertyga väljare om hur man tänker sig ett land utan extrem etnisk segregation och splittring är centralt. Vi kan börja med att diskutera integrationen och dess allvarliga problem utan att anamma SD:s problemformuleringar. Genom att initiera integrationsdebatter har man möjligheten att både formulera problembilden och lösningarna. Som sagt ovan tror jag inte att det kommer övertyga alla SD:s väljare, däremot kan vi kanske undvika att de blir särskilt många fler.

Idéerna ovan är främst lösa tankar på vad som gick snett, egentligen för en lång tid sedan. Jag säger mig inte sitta inne på någon magisk lösning. Inte heller är det säkert att jag har rätt. Jag är främst intresserad av att bekämpa de idéer som gör att SD får fortsatt existensberättigande. Kanske har vi övriga partier en möjlighet att påverka detta, kanske inte. Det är värt ett försök. Min och LUF:s strategi har under hela året varit att ta debatter mot SD, såväl sakpolitiska som ideologiska. Detta kombinerat med att vi har varit förberedda på integrationsdebatter som kan uppstå tror jag var en enkel och välfungerande strategi.

Paniken inför SD har inte varit bra för den svenska offentligheten eftersom den på sikt minskar möjligheterna att faktiskt bekämpa den främlingsfientlighet som ligger till grund för SD och som är det huvudsakliga problemet. Kanske innebär den kommande mandatperioden ett förändrat förhållningssätt till hur vi ska bekämpa främlingsfientligheten i Sverige? Jag är ändå hoppfull, och framförallt: inte särskilt rädd för SD.

Odemokratiskt på många sätt

"Det är tack vare sånt här som vi kommer att komma in i riksdagen"

Orden är en sverigedemokrats, och uttalades under de oroligheter som igår utbröt vid ett SD-möte i Malmö. Det är knappast första gången som demonstrationer mot SD urartar i våld. Och sverigedemokratens ord är nog dessvärre väldigt sanna.

Sverigedemokraterna är ett inskränkt, bakåtsrävande och främlingsfientligt parti, för vilka invandring är roten till alla problem. Men odemokratiska partiet stoppas inte genom odemokratiska metoder, utan genom att man visar att ens egen politik och idéer är bättre. Det enda sådana händelser som de i Malmö bidrar till, är att ytterligare förstärka SD:s bild av sig själva som martyrer. Och ingen kunde vara gladare över det än Sd själv.

Om Sverigedemokraterna den 19 september röstas in i riksdagen kommer det vara ett stort nederlag för Sverige. Hittills har den populistiska främlingsfientligheten haft en relativ undanskymd roll här jämfört med i många andra europeiska länder. Om SD tar plats i riksdagen, finns det risk att utvecklingen kommer gå i samma riktning här som den gjort i till exempel Danmark. De människor som tror att odemokratisk politik kan motverkas med odemokratiska metoder, har i sådana fall bidragit till den utvecklingen.

På samma tema: Erika Hedblom , Skånskan, Zaramis

Rädsla utan fog

För den som vill vara populist brukar anspelningar på människors rädsla vara ett framgångsrikt recept. Det vet Sverigedemokraterna. Tidigare under sommaren pratade Sd om en våldtäktsvåg som sprider sig över landet, och att denna och annan brottslighet till största delen beror på invandring. Påståendet att invandringen skulle vara huvudorsaken till brottslighet lades tämligen snabbt på skräphögen, av bland många andra kriminologiprofessorn Jerzy Sarnecki. Människor som lever under svåra socioekonomiska förhållanden löper betydligt större risk att bli kriminella än andra - oavsett var de är födda.

Men detta fick inte Sd att ge upp. Ett av de områden som de anger som de viktigaste inför valet, är den ökande otrygghet människor känner på grund av den grova brottsligheten. Saken är bara den att människor inte känner sig otryggare. Iallafall inte om man sätter större tilltro till uppgifter från Brottsförebyggande rådet än från Sverigedemokraterna. Människor känner sig tvärtom tryggare, och är mindre utsatta för brott än tidigare.

Bästa sättet att slippa vara rädd för olika företeelser är att ta reda på hur saker och ting egentligen förhåller sig, innan man bestämmer sig för att vara rädd. Om fler gjorde det skulle Sverigedemokraterna få det tämligen besvärligt.


På samma tema: Gunnar Larsson, Nattens bibliotek

Skamligheter i Europa

Man skulle kunna tycka att Europa borde ha lärt av sin historia när det gäller förföljande av människor på grund av deras bakgrund eller tillhörighet till en viss grupp. Men att döma av romernas situation i Europa är så definitivt inte fallet. Runt om i Europa pekas människor på grund av att de råkar vara romer ut som potentiella brottslingar, och anses därmed kunna tvångsutvisas. Man kunde tro att idéer om att icke önskvärda egenskaper skulle kunna sitta i blodet tillhörde en svunnen tid i länder som Frankrike, men icke.

Att frågan om romernas situation nu uppmärksammas är verkligen på tiden. Att det i dagens Europa finns många människor som diskrimineras på grund av sin tillhörighet till en viss folkgrupp är något det länge varit tyst om. En av få svenska politiker som uppmärksammat situationen är EU-minister Birgitta Ohlsson, som inte varit sen att påpeka det skamliga i att ledande europeiska politiker talar om romer som om de inte vore vatten värda.

Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström arbetar nu för att EU ska lägga mer resurser och arbete på att förbättra romernas situation. Att romer förtrycks i Europa är en angelägenhet för hela EU, inte endast för de länder där förtrycket äger rum.

På samma tema: Cecilia Malmström, Allehanda, Magnus Krantz

SD:s väljare som folk är mest

Markus Uvell, opinionsanalyschef Svenskt Näringsliv, har ett för debatten ovanligt nyanserad och välformulerat inlägg i Dagens Nyheter. På DN Debatt skriver han ingående om Sverigedemokraterna och deras väljare:

De personer som överväger att rösta på SD i valet i höst är inte rasistiska extremister, tvärtom är de i allt väsentligt som folk är mest. De frågor de i undersökningar (Novus Opinion) anger som viktigast i politiken är desamma som för andra väljare: jobben, välfärden, brottsligheten, ekonomin. Naturligtvis är de starkt invandringskritiska – kraftigt minskad invandring är den gemensamma nämnaren. Men inte heller av SD-sympatisörerna upplevs invandringen som viktigare än de stora frågor som dominerar den politiska debatten.

Uvell beskriver också hur de som röstar på SD och de som röstar på andra partier har mycket likartade syn på vad som är svenskt och inte. Ren natur, jämställdhet mellan kvinnor och män, hälsa, rättvisa och hederlighet har SD-sympatisörer uppgett i undersökningar som de fem termer som de upplevt som mest svenska, precis som många av de som röstar på andra partier.

Skillnaden mellan SD:s väljare och de som röstar på något av riksdagspartierna är förhållandevis små. Följer man den internationella forskningen kring denna typ av etnopluralistiskt präglade partier kommer det knappast som en nyhet, men lyssnar man enbart på debatten i de svenska medierna kan man lätt få för sig att Sverigedemokraterna främst lockar rasister och högerextremister. Så är definitivt inte fallet.

Extrema? Det vet vi i alla fall att deras väljare inte är. (Bildkälla.)

Trots slående likheter finns det också stora skillnader. Något som typiskt kännetecknar SD-sympatisörer är synen på samhällsutvecklingen. Uvell skriver:

/.../ 38 procent av SD-sympatisörerna [instämde] i påståendet ”det mesta som förändrats i Sverige de senaste 30 åren har varit negativt”. Motsvarande stöd bland allians- och oppositionsväljare var 11 respektive 18 procent.

Etnopluralismen är naturligtvis en annan skillnad som syns ganska tydligt gällande frågan om "öppenhet för andra kulturer” är typiskt svenskt. Bara 28 procent av SD:s väljare svarar ja på den frågan, medan motsvarande inom alliansen är 42 procent.

Uvell drar följande slutsats, som jag i mångt och mycket delar:

Detta är talande. De personer som överväger att rösta på Sverigedemokraterna är frustrerade mittenväljare som upplever att det mesta – för dem personligen, för deras familj, för deras hemort och för Sverige – har försämrats de senaste decennierna. De tycks känna sig nonchalerade, bortglömda och föraktade av etablissemanget. Och de söker uppenbarligen någon att skylla allt detta på. Invandrarna blir för dem den perfekta syndabocken.

Som Uvell påpekar är detta ingen ursäkt för eller välkomnande av Sverigedemokraternas politik. Tvärtom, de som vill förhindra att SD kommer in i riksdagen gör bäst genom att förstå och analysera vilken typ av åsikter och värderingar som styr partiet och dess sympatisörer.

För oss som tillhör de etablerade partierna är det därför tre saker vi bör göra:

1) Sluta särbehandla Sverigedemokraterna och kalla dem för extremister och deras väljare för rasister. Detta späder bara på missnöje med och konspirationsteorier om etablissemanget.

2) Adressera de problem som SD:s väljare upplever. Att många exempelvis upplever frustration över en under lång tid misslyckad integration är naturligt och det är ett problem som borde ha åtgärdats även om Sverigedemokraterna inte hade existerat.

3) Tala mindre om SD:s politik och mer om vår egen politik. Vi ska presentera sakliga och praktiskt genomförbara alternativ till SD:s politik - på alla punkter. Istället för att demonisera meningsmotståndare är detta vad debattutrymmet borde ägnas åt.

Samma tema: DN, SvD, EXP, AB, Friskyttekompaniet, CO, Robsten, SW, Voter, Jordfly, ViV, Inspirone, Spikharry, KLARTEXTEN!, Kunskapsbloggen, UVL, bloggo, CD, Almqvist, ad, LS, MSV, Vf, Nilsson, Demokratbloggen, lindahl, Aggerstam, Hayek, antiism, politikken, NMPK,

Ung Vänster valarbetar åt Sverigedemokraterna

I ett debattinlägg på Politikerbloggen skriver Ida Gabrielsson, ordförande Ung Vänster, att hon tycker att sossar, moderater, folkpartister och kristdemokrater ger Sverigedemokraterna för stort utrymme och låter dem sätta agendan i debatten. På Gabrielsson låter det som att hon inte tycker att man bör diskutera frågor som rör religion, värderingar och normer - något som jag anser skulle vara mycket kontraproduktivt.

Idag skriver jag därför följande i en replik:

Ida Gabrielsson har i en handvändning lyckats med konststycket att utse sina politiska motståndare till rasister och samtidigt bortförklara debatten om religion och normer i samhället som att ge Sverigedemokraterna oproportionerligt stort utrymme i debatten. Ung Vänsters taktik är att misstänkliggöra, klumpa ihop och förvirra begrepp.

Eftersom alla från socialdemokrater och moderater till folkpartister och kristdemokrater diskuterar frågor som rör religiös extremism, värderingar och kultur i samhället är de medskyldiga till att upprätthålla en rasistisk problemformulering, menar Gabrielsson. Enligt Gabrielsson sitter det fullt med ”väletablerade högerextremister” i våra debattsoffor. Detta bidrar direkt till den ökade rasismen i samhället.

Nu har jag, till skillnad från Gabrielsson, högre tankar om både svenska folket såväl som våra sju riksdagspartier. Jag tror, till skillnad från Gabrielsson, att demokrater kan diskutera frågor som rör normer och religioner utan att hänfalla åt rasistiska idéer. Jag tror dessutom att vi kan hålla skilja på äpplen och päron och ta ställning mot religiös fundamentalism och rasism samtidigt som vi står upp för religionsfriheten och den internationella rörligheten.

Det är intressant att notera att Gabrielsson tycker att denna debatt om religion och normer ”inte är proportionerlig”. Hon hänvisar till att ”det enbart [är] ett fåtal kvinnor som bär niqab eller burka”. När riksdagsledamöter lägger motioner om att utreda ett förbud mot burka eller niqab tycker jag det är en självklarhet att stå upp för alla människors lika rätt att själva få välja hur de ska klä sig. Är Gabrielsson inte beredd att strida för andras rättigheter bara för att de drabbade råkar vara i minoritet? Vore det att ge en fråga ”oproportionerligt” utrymme?

Att just Ung Vänsters ordförande inte verkar bry sig särskilt mycket om enskilda individer eller minoriteter är dock föga förvånande. Få har visat så litet intresse att anpassa politiken efter människors individuella behov och kapacitet som just Ung Vänster. Problemet är att denna kollektivistiska hållning, även i frågan om normer och värderingar, riskerar att leda helt fel. Lämnar de etablerade partierna walk-over i debatten för att inte göra den ”oproportionerlig” blir det fritt fram för sverigedemokrater och andra att sätta agendan utifrån deras verklighetsbeskrivning – precis det som Gabrielsson är rädd för.

"Vi tar kampen mot borgarna!" Men tydligen inte mot radikala högerpopulister som Sverigedemokraterna... (Bildkälla.)

Ung Vänsters ordförande verkar mena att det är fel att debattera mångkultur och integration eftersom att man gör det på Sverigedemokraternas villkor. Det är helt fel. I själva verket är det just att våga debattera denna typ av frågor som ger Sverigedemokraterna minst inflytande. Genom att adressera de frågor som väljarna intresserar sig för, och presentera en egen politik som står i skarp kontrast till SD:s politik ger vi så lite gratis till SD som möjligt.

Ida Gabrielsson anklagar oss som debatterar frågor som rör religion, normer och värderingar för att springa Sverigedemokraternas ärenden. Men just nu framstår hon själv som en av Sverigedemokraternas främsta valarbetare.

Samma tema: AB, DN, SvD, Expressen, Sydsvenskan1, Sydsvenskan2, Neuding, Spikharry, Röda Malmö, Demokratibloggen, Liz, Kulturkrig, Piprök, Moberg, Fria Tider, bloggo, Varjager, PI, Snaphanen, Moradi, Leffe45, Elert, Vardagssnack, Nyheter Sweden, Nilsson, Frida M, Nyhetsskribent, Snabba Nyheter, Fredrik, NMPK, Yami, Dixon.

Varför förvåning?

"Inget lyft för SD"! Det skrivs ut som en stor nyhet, både i SvD och Aftonbladet. Har vi sjunkit så lågt att vi förväntar oss pöbelreflexer från människor?

Finns det någon okänd naturlag som automatiskt genererar SD-segrar när främlingsfientliga drev sätts igång på nätet?

Anders Flanking, partisekreterare för Centern uttrycker förvåning över att bloggdrevet inte (!) gynnat SD. Förvånande vore snarare motsatsen.

Menar Flanking att normen har blivit sådan att svenska folket är främlingsfientligt och endast ruvar på ett hat som väntar på att kanaliseras?

Men som tur är inser de flesta att det är individer - om än i sociala och samhälleliga strukturer - som begår brott, och inte kulturer eller eller samhällsgrupper. I Landskrona har en tragedi skett. Det finns ingen, vare sig grupp eller individ, som ursäktar, slätar över eller förminskar dådets allvar.

Istället för att uttrycka förvåning över att det inte råder lynchstämning kanske man borde göra allt för att inte agera medhjälpare till politiseringen av en fruktansvärd tragedi.

Se även: AB, Seved Monke, SD-Fakta, Zac, Jönsson, Kjellberg, Carina & Stefan