Frihandelszoner rätt väg?

Idag skriver Maud Olofsson, Erik Ullenhag och Anders Borg om regeringens föreslagna "nystartszoner". Ekonomiska frizoner är egentligen inget nytt, det har funnits i många hundra år, bland annat på västkusten där den numera idylliska marsstrandsön tjänade som ekonomisk frizon under en lång period.

Nu säger artikeln inte så mycket förutom att en utredning ska tillsättas. Då bör man istället tolka artikeln som en avsikt. Man är inte främmande för att inrätta någon typ av speciella ekonomiska zoner. Emellertid kallar man det hela för "nystartszoner" vilket är något illavarslande.

Om det enbart handlar om att personer i dessa zoner får enklare att starta företag eller motsvarande kan förslaget redan skrotas nu. Ekonomiska frizoner fungerar oftast när det handlar om ganska djupgående undantag i form av lägre skatter etc.

Förhoppningsvis får utredaren ett brett mandat att förutsättningslöst undersöka vilka typer av speciella ekonomiska zoner som finns och vilka som fungerar. Utredningar där beställaren redan på förhand bestämt slutsats är aldrig bra utredningar (se utredningen om sexköpslagen)

Invändningar kommer givetvis komma från vänster om att man vill skapa otrygga och från lagen undantagna nyliberala områden där nyanlända invandrare exploateras. Vad man ska komma ihåg är att denna typ av särskilda ekonomiska zoner främst gör undantag från skatter och avgifter. Exempel I Indien har exempelvis följande undantag gjorts:

• Duty free import/domestic procurement of goods for development, operation and maintenance of SEZ (special economic zones, min anm) units
• 100% Income Tax exemption on export income for SEZ units under Section 10AA of the Income Tax Act for first 5 years, 50% for next 5 years thereafter and 50% of the ploughed back export profit for next 5 years.
• Exemption from minimum alternate tax under section 115JB of the Income Tax Act.
• External Commercial Borrowing by SEZ units up to US $ 12500 billion in a year without any maturity restriction through recognized banking channels.
• Exemption from Central Sales Tax.
• Exemption from Service Tax.
• Single window clearance for Central and State level approvals.
• Exemption from State sales tax and other levies as extended by the respective State Governments.

Egentligen är det tråkigt att man ska behöva undersöka hur man kan göra specifika undantag från avgifter och skatter istället för att göra en generell förändring. Risken finns att man då tror att man löst något av problemen.

Dessutom kan det finns problem med marginaleffekter, att företag och individer väljer att stanna i området eller låses fast i undantagsreglerna. Det viktiga är att man försöker komma åt problemen med arbetslöshet och företag som fastnar i alltför liten skala, det är inget problem man löser med undantagsområden utan generella förändringar.

Sverigeresurser

Skriver på den nystartade sidan om integration, Sverigeresurser:

Under en lång tid var många övertygade om att kollektiva åtgärder riktade till specifika invandrargrupper var vägen fram. Stöd till kulturellt självbestämmande, invandrarföreningar och möjligheter att bevara den egna kulturen. Frågan är emellertid om något av det här gjorde att man fick större tillgång till arbetsmarknaden eller om man snabbare blev en aktiv del av det nya samhället? Politikens fokus ska givetvis aldrig vara att bekämpa eller förhindra kulturell autonomi och människors vilja att bevara sin kultur. Däremot måste vi ställa oss frågan om det är politiskt önskvärt att förstärka de skillnader som finns, eller rentav skapa nya?

Finns flera läsvärda artiklar på sidan, Li Jansson, skriver om företagsklimatet och invandringen, Nima Sanandaji ställer egentligen bara en oerhört viktig fråga, varför fungerade den tidigare invandringen så mycket bättre tidigare? Till slut är Andreas Johansson Heinös artikel bra läsning för den som ifrågasätter de problemformuleringar som svensk integrationspolitik ofta har.

Assimilation, till vilken grad?

Skriver idag ett längre inlägg i debatten om assimilation kontra integration. Lite splittrade idéer om vart integrationspolitiken bör ta vägen och vart debatten om det gemensamma i Sverige:

Vad bör då målet för en liberal vara idag? Nationalstatens förestående död är kraftigt överdriven, likaså välfärdsstatens. Men båda är kraftigt förändrade och till viss del försvagade. Eftersom båda har tjänat syftet som enande och meningsbärande fundament för samhället infinner sig nu frågan om vad som skapar gemenskap och social tillit i samhället. För liberaler är inte den homogena nationen ett gångbart eller ens realistiskt alternativ, inte heller är en tvådimensionell klassanalys tillräcklig. I sökandet efter något som lämpar sig för den globala eran måste vi söka oss efter gemenskap på annat håll.

I samma debatt har Charlie Weimers, Ivar Arpi, Markus Uvell, Alice Teodorescu, och Andreas Johansson Heinö skrivit klokt och bra.

Noterar att även Erik Almqvist bidrar med ett inlägg. Inte oväntat stället han sig positiv till assimilation. Tyvärr problematiserar han inte faktumet att alla i denna diskussion är för någon form av assimilation, ingen är emot det.

Det är graden av assimilation och frågan om vad som bör vara gemensamt och vad som kan och bör rymmas inom ramen för det mångkulturella som är diskussionens kärna.

Integration eller assimilation? En utvärdering av svensk integrationsdebatt

Det viktigaste inlägget i den liberala och konservativa idédebatten det här året har troligtvis redan gjorts. Rapporten "Integration eller assimilation? En utvärdering av svensk integrationsdebatt" av Andreas Johansson Heinö är väl värd en genomläsning.

Rapporten är gjord på uppdrag av Timbro och visar att de på allvar vill ge sig in i debatten om det multikulturella samhället. Med tanke på Markus Uvells bakgrund (han skrev Folkhemspopulismen) så kan man vara säker på att det här inte är sista gången Timbro initierar och ger sig in i debatten om integrationspolitiken.

Förhoppningsvis kan rapporten öppna upp en dörr bortom dagens syn på integrationspolitiken som politiskt redskap och vad det är vi faktiskt förväntar oss av invandrare, invandring och våra politiska medel.

Kommer återkomma till det här temat ingående i ett senare inlägg. Så länge är de värt att ta en titt på det Timbroseminarium som ägde rum i samband med lanseringen av rapporten.

Muslimer som kollektiv i integrationsministerns ögon

Missförstå mig inte nu. Jag är mycket glad att Erik Ullenhag tar tydlig ställning i frågan om kollektivt skuldbeläggande. Gårdagens artikel är tydlig och lämnar inte så mycket tvivel till var integrationsministern står.

Men det finns ett par problem med artikeln.

Vilka är dessa "muslimska företrädare" han talar om? Vem företräder muslimer? Hur många av dem? Vilket är detta kollektiv inom vårat land som kan avgränsas och ges ett par företrädare - säkerligen i form av religiösa eller kulturella föreningar. Ingen talar med "Svenska företrädare" i Sverige när det sker en kris eller liknande.

Erik Ullenhag gör tyvärr samma sak som när han välvilligt åkte ner till Malmö efter mordförsöken och mordet utförda av galningen Mangs. Han ville så väl men genom sin välvillighet lyckades han stjälpa sitt syfte, jag utvecklade i en Expressenartikel varför.

Nu är Ullenhags syfte att muslimer inte kollektivt skuldbeläggs eller kollektiviseras ur ett negativt perspektiv. Han lyckas ändå genom att "bjuda in muslimska företrädare" bygga upp ett kollektiv, avgränsa det och tydligt förklara att muslimer är en grupp som man kommunicerar med genom vissa företrädare.

I förlängningen kommer vissa då att förstärka sin position som representanter och företrädare för kollektivet. Det finns uppenbarligen något att tjäna här, både i inflytande och makt. Dessa företrädare kommer givetvis att vilja betraktas som företrädare för så många som möjligt. Indirekt tar man ifrån rösten från alla de människor som har muslimsk bakgrund i någon form men som inte vill bli företrädda av någon annan än sig själva. Lika lite som muslimer kan bli kollektivt sårade (Se Broderskapsrörelsen) kan personer med muslimsk bakgrund bli kollektivt representerade.

Givetvis skapar det här en situation där vissa grupper då gärna säger sig tala för alla eller nästan alla muslimer. Problemet är att en organisation endast kan företräda de medlemmar som frivilligt gått med i organisationen. Det finns säkerligen en rad svenskar med muslimsk bakgrund som inte vill ha något att göra med dessa "muslimska företrädare", ändå görs dessa företrädare och språkrör till talespersoner för ett större kollektiv.

Man kanske kan tro att det är väl petigt av mig att invända mot Ullenhags uppenbarligen goda syfte. Det är emellertid ett allvarligt problem att Ullenhag med ett så tydligt syfte ändå fäller sig själv. Om man inte vill att muslimer ska behandlas som ett kollektiv då får man se till att man själv inte är medhjälpare till precis detta.

På samma tema: Judit Burda & Bengt Held

"Det är inte stenarna som gör ont"

Missa Lars Åbergs recension i Göteborgsposten av boken "Det är inte stenarna som gör ont":

Det finns starka skäl att vara kritisk mot integrationspolitikens olika nivåer och uttryck, men om det verkligen är så att alla samhällets företrädare uppträder destruktivt bör man ju undersöka möjligheterna att stänga Malmö högskola. Med 40 års erfarenhet av miljonprogramsområdena kan vi kanske i stället formulera frågorna annorlunda. Finns det ett ömsesidigt, passiviserande beroende mellan de omhändertagna och dem som omhändertar? Intar man inte en nedlåtande uppifrånattityd om man satsar på gruppspecifika insatser – brobyggare, friskolor, etnolokaler, dialogpoliser – i stället för att bemöta alla människor på samma sätt?

Frågan är befogad. Är det kanske dags att helt ställa om integrationspolitiken - mer generella lösningar? Kanske är integrationspolitikens akilleshäl att den genom sin välmenande hand i själva verkar förstärker den isolation som vi söker bryta? Ska bli spännande att läsa boken.

Om segregation

Lisbeth Lindeborg, som vissa kanske minns skrev en skarp artikel om "Den tredje totalitarismen", i Axess, skrev nyligen i Göteborgsposten om multikulturalismens problem. Notera att hon inte skriver om normativ multikulturalism (särlagar, kollektiva rättigheter, identitetspolitik, politik som syftar till att främja olikhet) utan snarare deskriptiv multikulturalism (samhällen med flera kulturer, antingen integrerade eller helt parallella). Detta menar jag är något nytt i kritiken från konservativt och liberalt håll.

Lindeborg menar att multikulturalismen nått vägs ände:

I stället för multikultur som blandning har vi fått konformistiska monokulturer som lever bredvid varandra, till exempel Kreuzberg i Berlin, Rosengård i Malmö och enklaverna i Södertälje. I Sverige, där vi alla tidigt fick lära oss att segregation och apartheid är något oönskat, firar segregationen i dag triumfer. Det är dags att ta farväl av multikulturen

Jag är beredd att hålla med Lindeborg till viss del. Enligt min mening är inte problemet att människor lever med "de egna", det är inget konstigt. Problem uppstår först när parallella samhällen inte har någon tilltro till majoritetssamhället eller inte fungerar. Frivillig segregation är inget problem i sig, det kan rentav leda till högre social tillit och lägre brottsstatistisk (se fallet El Paso). Multikulturalism (i den deskriptiva bemärkelsen) behöver inte vara ett problem med är det nästan alltid i Europa, men sällan i USA.

Varför är det så?

Om gemenskapen med majoritetssamhället är låg och klyftan till resten av samhället förstärks genom fattigdom och arbetslöshet då är den kulturella åtskillnaden genast förstärkt och görs central. Om man har arbete, företagandet blomstrar och inkomstnivåerna är på nivå eller strax under snittet då finns få anledningar att göra den kulturella åtskillnaden relevant eller problematisk. Med andra ord menar jag att frivillig segregation kan vara ett problem men behöver inte nödvändigtvis vara det.

Lindeborg målar en alltför mörk bild och letar bara lösningar i upplösningen av multikulturalismen, inte i vad (enligt amerikansk förlaga kanske) som skulle kunna göra det till ett fungerande projekt. Oavsett så är det bra att hon lyfter in tyska exempel i debatten.

Munkhammar om invandringen

Johnny Munkhammar, troligtvis en av riksdagens mest liberala ledamöter argumenterar sakligt och välunderbyggt mot Åkessons "damned if you do, damned if you don´t" linje när det kommer till invandring:

Åkesson kan inte bestämma sig för om problemet är att invandrare inte får jobb eller om det är att de får jobb. Antagligen är invandring alltid fel, enligt honom. Men när invandrare får jobb har det i alla fall en positiv effekt på lönerna, så mycket vet vi. Det är avgörande att hålla isär två saker: Å ena sidan att invandring kan vara en stark välståndskraft, å andra sidan att en misslyckad politik länge har gjort den mindre positiv än den kan vara. Att stänga gränsen för arbetskraftsinvandring och förbjuda asylsökande att arbeta skapade problem.

Nyansering av integrationsfrågor

Lars Persson på bloggen "Vi i Sverige" nyanserar katastrofbilderna av den svenska integrationen:

Tvärtemot vad många tror så arbetar de flesta invandrare. De betalar också mer i skatt till samhället än de får tillbaka i form av bidrag. De flesta bor också i samma områden som infödda svenskar. Bara 14% bor i något av de ”utanförskapsområden” som journalister åker till så snart de ska skriva något om invandrare.

Kritik på repeat

Nisha Besara besökte ett Timbroseminarium och berättar nu brett om "högerns integrationsdebatt".

Att döma ut hela den borgerliga (liberala och konservativa) integrationsdebatten utifrån ett seminarium man misstolkar och en rapport man hunnit läsa inledningen på känns fattigt. Inlägget på Newsmill har egentligen samma innehåll som ett inlägg hon tidigare skrev på sin blogg. Jag har redan bemött hennes kritik av seminariet här.

Någonstans drabbas man även av den - förhoppningsvis ogrundade - misstanken att Arenas chefsredsaktör Nisha Besara inte orkar eller djupare vill förstå liberala integrationsidéer. Istället väljer hon medvetet att missförstå, misstolka eller dra alltför snabba och kantiga slutsatser. Det känns inte hederligt och det är framförallt inte konstruktivt om man på allvar vill öppna upp för en bredare integrationsdebatt.

Ullenhag, integration och ghettolagar

Skrev förra veckan i Expressen om integrationsministern Erik Ullenhags besök till Malmö efter attackerna där:

Vi måste tänka efter hur vi bemöter svåra kriser som drabbar vårt land. Vill vi göra detta till en fråga för alla eller en fråga för enbart invandrare? Integrationspolitiken bör vara ett verktyg för att skapa möjligheter och sammanhållning i samhället. Integrationsministern ska vara en förgrundsfigur i denna strävan och därför är det otroligt viktigt att Ullenhag väljer rätt frågor att agera i. Skotten i Malmö är ett hot mot hela det svenska samhället, inte bara mot personer med utländsk bakgrund. Ullenhag har konstaterat just detta, men trots denna insikt agerat mot bättre vetande. Beatrice Ask - inte Erik Ullenhag - borde ha genomfört resan till Malmö.

Ullenhag vill givetvis väl och menar helt rätt att attackerna är en attack mot hela Sverige, därför är det konstigt att både artikeln och besöket får en integrationskaraktär.

Samma dag som artikeln publicerades skrev Ullenhag om segregationen och bostadsmarknaden:

I Sverige har vi under allt för lång tid haft en bostadspolitik som har befäst sociala strukturer och fördjupat utanförskapet. Men i kampen för att bryta boendesegregationen är det viktigt att betona att det inte är människorna som bor i dessa områden som är problemen. Hårdare tag och tuffare regler för just dem är kontraproduktivt.

Det är viktigt att Ullenhag lyfter de här frågorna samt att han vänder problemformuleringen till att handla om bostadsmarknaden. Han uppmärksammar även ett par viktiga lösningar som förtätning av städer och blandad bebyggelse. Det är signaler på att man vill vända debatten åt rätt håll, i kontrast till den aggressiva danska symbolpolitiken som mest handlar om att klanka ner på invandrare istället för att lösa systemproblem som existerar i samhället.

Tyvärr tar inte Ullenhag upp några konkreta lösningar. Det vore exempelvis bra att kraftigt reformera PBL, införa fri prissättning på hyresrätter samt sänka byggmomsen. Det är alltjämt dyrt och krångligt att bygga i Sverige. Att dessutom bygga om, stycka upp och hyra ut i andrahand är inte det enklaste. Det är inte mycket marknad att tala om.

På precis detta tema kommenterade jag nyligen en artikel av Nima Sanandaji på Reformbanken (Svensk Näringsliv). Där finns ett par konkreta lösningar för Ullenhag att ta del av. Hans målsättningar är bra, nu gäller det bara att gå från ord till handling.

På samma tema: Kjellberg, Joakim Larsson, Lasses blogg

Om den liberala integrationsdebatten

Nisha Besara, chefsredaktör för Dagens Arena besöker ett Timbroseminarium och tror sig kunna extrapolera hela "högerns" (liberala? konservativa?) idédebatt kring integration utifrån detta seminarium:

Trist nog var Avellan och Madon inte med på seminariet, men de tre andra illustrerade väl den borgerliga idédebatten på området.

Men denna sammanfattning av idédebatten är fattig. Det finns ett problem i att Besara inte väljer att ta vissa av frågorna på allvar utan avfärdar dem som antingen irrelevanta (arbetsmarknadens utformning) eller som främlingsfientliga (brottslighet och invandring). Sedan missar hon helt frågan om samhällsnormer, gemenskap och medborgarskap, en fråga som Heidi Avellan tar upp i sin del av rapporten som släpptes. Ett område där många trevar men kanske där de mest spännande debatterna bland liberaler och konservativa finns.

Hon kritiserar Paulina Neuding för att vilja diskutera och förstå invandring och brottslighet. Menar då Besara att man måste ignorera att det såväl finns en underrepresentation av invandrare i brottsstatistiken som en överrepresentation? Båda fenomen måste kunna förstås nyktert utan att man drar främlingsfientliga slutsatser. Detta verkar Besara inte förstå, eller medvetet ignorera. Det omöjliggör en diskussion som exempelvis libertarianska Reason Magazine drog igång om fredliga och framgångsrika - samt invandrardominerade - El Paso i USA.

Vidare så reducerar Besara hela "högerns" idédebatt till att handla om arbete och lagar. Men är det inte konstigt att fokus hamnar där, det är där de största problemen finns och där vi dessutom lättast kan lära av andra länder. Det är självklart att asylrätten, strävan efter den fria rörligheten är central, Frida Johansson Metso behandlar det ämnet väl och är den som får bra betyg av Besara just av den anledningen. Men när man talar om det långsiktiga arbetet för integration då är det oundvikligen arbetet i kombination med samhällsgemenskapen som är viktigt. En fungerande arbetsmarknad är helt oumbärlig för att människor ska känna ekonomisk självständighet och skapa förutsättningar för sina barn att ta sig fram i samhället.

För det ligger något i det Besara skriver om vad som bör vara integrationspolitikens kärna:

att samhället och dess institutioner skulle integreras med sina invånares behov, oavsett hur dessa ser ut

När man har en arbetsmarknad som cementerar åtskillnaden mellan insiders/outsiders, en bostadsmarknad som är helt åderförkalkad, byråkrati som förpassar människor till offentlighetens dödsmarsch då är det självklart att man talar om arbete och marknad. Bara för att Besara inte tycker om lösningarna innebär inte att liberaler inte är intresserade av att uppnå samma sak som Besara.

Problemet är att Besara gör det lätt för sig när hon ska spekulera i vilken idéströmning som blir viktigast för "högern". Det är inte ett "antingen eller", hon målar upp en falsk motsättning. Liberaler måste och kommer både diskutera migrationen, asylrätten, medborgarskap och arbetsmarknad.

Istället för att klaga på liberalers fokus på arbete och lagar & regler så borde man kanske sätta upp en konkurrerande lösning av arbetsmarknadens problem? Eftersom problemen med integrationen främst befinner sig på arbetsmarknaden, i företagarvillkoren och i relationen stat/individ då är det självklart att lösningarna man hoppas på även existerar där.

Vad är alternativet? Man behöver inte dela analysen att en försvagad arbetsrätt är vägen framåt men det kräver en alternativlösning på hur man vill minska det enorma utanförskapet som existerar. Sedan kan vi givetvis diskutera vad det är som skapar gemenskap i samhället, arbete är inte allt, men det finns inte mycket att prata om på integrationsområdet om vi inte börjar där.

-

Seminariet, som jag själv inte hade möjlighet att besöka går att se här, rapporten kan laddas ner här. Det är välkommet att Timbro ger sig in i integrationsdebatten. Spännande när två liberala tankesmedjor, Fores och Timbro båda tar upp frågorna. Till skillnad från Beshara så tror jag att det existerar en levande integrationsdebatt inom det man slarvigt kan kalla för "högern", "borgerligheten" eller "liberala och konservativa kretsar" i Sverige.

Invandrarna tar våra jobb!

Ganska ofta dyker frågan om "utträngningseffekter" upp i samtal om invandringen. Nu finns det nog få normala personer som använder just det ordet i vardagligt tal, snarare dyker frågan om "invandrare som tar jobben" upp, till skillnad från "invandrare som kommer för att leva på bidrag". Det är en "damned if you do, damned if you dont" situation. Det kvittar vad en nyinflyttad gör, jobbar man så är det på en infödings bekostnad, och saknar man jobb så är det likväl någon annan som betalar för det.

Nu är jag av åsikten att det första inte stämmer, medan det andra tveklöst stämmer. Lever du på bidrag så är det definitivt så att det kostar välfärden, och i förlängningen skattebetalarna pengar. Därför måste alltid målsättningen vara att nyinflyttade till Sverige kvickt får arbete.

Men då återkommer vi till frågan om det faktiskt skadar att det kommer människor till sverige för att leva och jobba. Frågan kommer ofta upp och det är viktigt förstå hur arbetsmarknaden fungerar för att dra några slutsatser. Tankesmedjan Fores har undersökt forskningen gjord över migrationen till Sverige för att se om det finns någon form av lönedumpning:

I Sverige har ingen studie visat att invandringen skulle ha haft någon större effekt på lönerna bland den infödda befolkningen. Få studier har dock genomförts. Den mest övergripande gjordes 1983 där man använde sig av olika ekonomiska modeller för att beräkna vilken effekt invandring kan ha på lönerna i Sverige för totalbefolkningen samt för den inrikes födda befolkningen. Studien visade på mycket små effekter av invandring på inkomst, som inte uppstod förrän 30-40 år från det år man räknar ifrån.

(För en undersökning om migrationens påverkan på löneklyftor i Sverige se Korpi)

Det sker ingen stor påverkan på den inhemska lönemarknaden. Den rädsla som exempelvis fackföreningsrörelsen och socialdemokraterna länge hyste över att en oreglerad arbetskraftsinvandring skulle dumpa svenska arbetares löner stämmer inte.

Den fria (eller låt oss kalla den "friare") rörligheten har alltid varit nationalistens och socialistens fiende. Arbetarklassens solidaritet utmanas när frifräsare utan koppling till landet dyker upp, för nationalisten är det hotet mot den nationella sammanhållningen som är faran. Båda bygger upp sin skepsis mot arbetskraftsmigranten med hänvisningen till en lönedumpning som det inte finns bevis för.

-

På liknande tema vill jag än en gång rekommendera Fores bok "Lyckad invandring", den finns både att ladda ner gratis här men går även att beställa, även helt gratis, från Fores hemsida. I boken behandlas bland annat utträngningseffekter men även generellt vilken ekonomisk påverkan migration har på Sverige.

Medvetet misstolkande av Merkel?

Ann-Charlotte Marteus är en av de som helt verkar ha missförstått vad Angela Merkel uttryckte i sitt tal till CDU:s ungdomsförbund för några dagar sedan. Vad Merkel väldigt tydligt uttrycker är att Tyskland har misslyckats med integrationen under 30-40 år. Det är inte direkt någon hemlighet, till stor del är det ett självförvållat problem dessutom. Man har inte haft något problem med att integrera Volkgatyskar från Ryssland eller Schwabiska tyskar från Rumänien, dessa har fått medborgarskap utan några problem. Turkar har däremot haft det betydligt svårare.

Genom Gastarbeitersystemet har man medvetet förhindrat någon som helst integration för stora grupper av invandrare, liknande problem har man i Nederländerna. Men problemet är ändå att man verkar så överraskad av problemen, som om man inte förstod att de skulle inträffa. Målet måste vara att se till att man nu diskuterar rätt problem och inte får för sig att samhällen med fler kulturer per definition är misslyckade. Merkel gör inte den balansgången helt klockrent. Att öka möjligheterna till språkundervisningen och medborgarskap är steg i rätt riktning.

Marteus kritiserar Merkel för att "etnifiera" problemet. Ja! det är precis det som har varit problemet i Tyskland, genom att basera medborgarskapet på blodsband snarare än medborgerlig tillhörighet har man etnifierat medborgarskapet och därmed lagt grunden för en ickefungerande integration. I viss mån så försöker nu Merkel komma åt detta problem. Förhoppningsvis drar Merkel rätt slutsatser av den misslyckade politiken man hittills har fört. Det är svårt att förstå vad det är Marteus egentligen kritiserar i talet, kanske förståeligt eftersom hennes ledare verkar handla om allt annat än själva innehållet i Merkels tal.

Det är stor skillnad mellan att kritisera den multikulturella åtskillnadspolitik som segregerar människor och att kritisera multikulturella samhällen i sig. Språkklasser, invandrare behandlade som klump efter etnisk tillhörighet och annan politik som skapar motsättningar är exempel på misslyckad multikulturell politik. Den kritiken kommer från såväl vänster till höger och är definitivt viktig. Johan Lundberg förklarar pedagogiskt på Axessbloggen skillnaden. Såväl positiv som negativ särbehandling skapar den form av segregation som ökar klyftorna i samhället.

Det är självklart viktigt att framstående politiker inte rider på främlingsfientliga strömningar. Samtidigt får man inte dra förhastade slutsatser av kritik mot multikulturell politik som uppenbarligen inte fungerat. Förhoppningen är att Merkel drar rätt slutsatser av sin problemformulering.

På samma tema: SVD, Sydsvenskan, Erik Laakso, Lodenius, Peo Wagström, MxP, Norah4You.

Debatten om debatten är sjukt tråkig

Nu får det vara nog med metadebatter! Gunnar Sandelin gör sig skyldig till ännu ett debattinlägg om debatten. Han påstår att:

Att all kritik mot mångkultur och massiv asylinvandring i förhållande till folkmängden har avfärdats som främlingsfientlighet medför att vi fått ett näst intill totalitärt klimat där allt fler människor blir rädda och därmed förmodligen också mer benägna att missnöjesrösta.

Vidare menar han att det mer eller mindre råder censur i Sverige och att dessa åsikter aldrig vädras. Man undrar vilket land han befinner sig i? För övrigt bör noteras att Sandelin inte bara publicerats på Brännpunkt, han skrev även den 8/4 2008 på DN Debatt en artikel med titeln "Journalister mörklägger sanningen om invandrarna". Jag märker att åsiktsförtrycket väger tungt över Sandelins axlar.

Vad är det för "totalitärt klimat" som tillåter kritiska artiklar att publiceras på Aftonbladet, SvD och DN? Det är Sveriges största tidningar. Hela åsiktsspektrat finns representerat. Från migrationsforskare som Jan Ekberg, till Jimmie Åkesson och allt däremellan. Frågorna debatteras konstant.

Jag har aldrig upplevt att det är problematiskt att få artiklar publicerade som skarpt kritiserar integrationspolitik, hur vår migrationspolitik är utformad, att Sveriges välfärdsstat och bidragssystem skapar utanförskap eller hur svenskhet som begrepp är skamfilat. Vidare tycker jag att problemen med asylpolitiken konstant debatteras såväl utanför partierna som innanför.

Vad Sandelin egentligen verkar mena är inte att asyl, invandring och integration inte har diskuterats utan att problemformuleringarna inte är de han själv önskar. Det är en enorm skillnad. Att personer på den yttersta vänsterkanten som Roya ropar rasist så fort en vit medelklassman uttrycker sig om invandring är en sak. Men det kvalificerar inte ens med oerhört god vilja till något "totalitärt" åsiktsförtryck.

Istället för dessa evinnerliga metadebatter kan vi väl istället skriva konkret om vad det är som inte fungerar, varför och vilka lösningar man föreslår istället. Jag har lovat mig själv att försöka lägga av med metadebatter och alltid ha en SD-vinkel varenda gång integration eller asylpolitik diskuteras. Låt oss fokusera på sakfrågorna och ideologin nu.

För en snabb granskning av Sandelins siffror läs gärna detta inlägg.

På samma tema: Oskorei, Pophöger, Det ljuva livet, Caroline Szyber, Tanja Bergqvist , Zetterman, Politik & Poesi, Merit Wager, Peszter, Nerd life deluxe.

Bidragsberoende och migration

Viktig artikel av Nima Sanandaji i Veckans Affärer om varför integrationspolitiken i Sverige har misslyckats:

Vi har helt enkelt byggt upp strukturer i samhället som försvårar integrationen, också för de mest ambitiösa invandrarna. Det är en del av förklaringen till varför vi lyckas så mycket sämre med integrationen jämfört med Kanada, där halva befolkningen i många storstäder har utländsk bakgrund. Inte bara Kanadas fokus på arbetskraftsinvandring, utan också deras fria arbetsmarknad, öppenhet för nyföretagande och tydliga belöning för arbete främjar integrationen. Om svenska politiker på samma sätt banade väg för integrationen skulle sannolikt stödet för den invandringskritiska linjen minska.

Värt att påpeka är att Kanada inte alltid har haft en så stark selektionsprocess vid invandringen. Under perioder under efterkrigstiden har Kanada haft en oerhört öppen inställning till all form av migranter. Det är givetvis så att en större grad flyktingmigration kan vara svårare att integrera än arbetskraftsmigranter som redan har ett jobb att gå till så fort de anländer till landet. Detta förklarar däremot inte det långtgående utanförskap som drabbat oerhört välutbildade flyktingar.

Tydligt är, som Sanandaji påpekar, att den svenska välfärdsstaten har haft stora problem med att snabbt få ut människor på arbetsmarknaden. Inlåsning i bidragsberoende kan inte förklaras av strukturell rasism eller diskriminering. Tidigare generationer av invandrare till Sverige har också saknat utbildning men ändå lyckats komma in i samhället. Något säger mig dock att en förändring av det slag som Sanandaji efterfrågor kommer ta väldigt lång tid.

Ny giv i integrationspolitiken?

Från ett Folkpartiperspektiv är ministerfördelningen faktiskt intressant. Integrationsfrågorna har delats upp på två relativt tunga departement, utbildning och arbetsmarknadsdepartementet. Det är nog endast positivt, såväl utbildning som arbete är helt centralt för integrationen. Dessutom är det departement med mer pengar än det gamla integration och jämställdhetsdepartementet. Sabunis departement var lite väl utspritt och behandlade allt ifrån ungdomsfrågor till konsumentfrågor.

Hur en uppdelning fungerar i praktiken återstår att se men jag är övertygad om att Sabuni och Ullenhag kan komma överens om hur de ska koordinera sin politik. Målet måste vara att koppla samman integrationspolitiken mer med resten av departementens arbete istället för att se det som något separat politiskt område.

LUF:s uppdrag framöver är tydligt: se till att Folkpartiet har en liberal röd tråd genom sin politik. Att integrationsfrågorna nu får en tydlig koppling till arbetsmarknadsfrågorna känns helt självklart. Det är inte genom bidragssystem man löser segregationens knutar utan genom konkreta och verkningsfulla åtgärder på arbetsmarknaden. Det ska bli spännande att se hur det här kan utveckla integrationspolitiken.

På samma tema: SR, Min klon.., SVD, Kristina Palmgren

Det kluvna landet

Missa inte Markus Uvells artikel på Aftonbladet debatt:

Kampanjer som ”Vi gillar olika” löser i detta perspektiv inga problem. Tvärtom riskerar de att skapa nya – den inte obetydliga minoritet som faktiskt inte gillar olika riskerar att stärkas i sin övertygelse att etablissemanget motarbetar och föraktar dem. Motståndet mot invandring kan brytas, men då krävs att vi inser att Sverige inte är det toleranta lyckorike som ofta tas för givet. Och att vi vågar ändra den politik som göder fientlighet och motsättningar.

Uvell lyfter den viktiga frågan om den svenska självbilden. Det är uppenbart att det existerar enorma klyftor i hur olika svenskar uppfattar den svenska toleransen. I storstäderna ser det annorlunda ut än i småorter eller på landet. Även inom städer kan enorma skillnader finnas. De som har makten att sätta agendan, medier och framgångsrika opinionsbildare befinner sig ofta långt ifrån den vardag, "körsbordsdiskussion" som existerar. Jag menar inte att detta bör tvinga fram en anpassning från mediafolk, men kanske bör man klättra ner från elfenbenstornet emellanåt och förstå att agendan inte alltid sätts på ledarsidorna.

Vad det dessutom avslöjar är följande: orsakerna till främlingsfientligheten kan inte reduceras till att antingen bara handla om integrationsmisslyckanden eller latent främlingsfientlighet och ren rasism. Troligtvis är det så att bilden av de som kan tänka sig att stödja främlingsfientliga partier är en kombination av människor med olika bevekelsegrunder. Det hjälper alltså inte att leta svar i antingen den ena eller andra förklaringsmodellen, vi behöver både ta integrationsdebatter samtidigt som vi inser att det finns främlingsfientlighet i Sverige som kommer existera helt oavsett om etablerade partiet föreslår bra integrationspolitik.

Vill även passa på att tipsa om Sakine Madons artikel som berör frågan om huruvida alla lever som de lär, i synnerhet på tidningsredaktionerna. Alla gillar olika, men tydligen inte på Aftonbladets redaktion.

På samma tema: Avveckling, Dani Cohen.

Politik för ett öppet och mångkulturellt samhälle

Mediantiden för en nyanländ flykting för att få ett riktigt jobb är sju år. Det är fullständigt orimligt att människor ska behöva vänta så länge på att få en chans att försörja sig själva och sina familjer. Att många som invandrar till Sverige har det så svårt i mötet med arbetsmarknaden resulterar i de stora integrationsproblem vi ser idag.

Tänk er själva att ni kommer till ett främmande land och inte kan språket. Hur länge skulle ni vara beredda att vänta på arbete, bostad och en ordentlig språkundervisning? Definitivt inte sju år. Jag kan bara föreställa mig vad sju år av utanförskap skulle göra med min självbild och mitt självförtroende.

För en fungereande integration, och för att kombinera öppna gränser och rörlighet med offentlig väldfärd, krävs en arbetsmarknad och ett företagsklimat som tar tillvara på all den kompetens, kreativitet och målmedvetenhet som varje år kommer till Sverige. Sverige måste se potentialen hos alla de inivider som kommer hit.

Under den här mandatperioden har flera steg i rätt riktning tagits. Det aktivitets- och arbetsförbud som tidigare rådde under asylprocessen har tagits bort. Instegsjobben har införts, vilket innebär sännkt arbetsgivaravgift för den som anställer en nyanländ person. Samtidigt lär man sig den svenska som behövs i yrkeslivet. SFI har genomgått ett välbehövligt lyft: 61 miljoner satsas på lärarnas kompetensutveckling, kunskapsmålen höjs och en maxtid på tre år införs. Rut-avdraget, som de rödgröna vill ta bort, har skapat 11000 hel- och halvtidstjänster, och ånga invandrarkvinnor har fått sitt första riktiga arbete tack vare Rut.

Om Alliansen vinner valet imorgon fortsätter reformarbetet. Arbetsförmedlingen ska i framtiden ta huvudansvaret för nyanlända personers introduktion på den svenska arbetsmarknaden, något som tidigare sköttes av kommunerna (vilka inte sällan hänvisade arbetsföra människor rakt till socialkonotret). Integrationslotsar, som kan vara föreningar eller företag, ska finnas som ett komplement till arbetsförmedlingen. En medborgarkurs ska erbjudas för den som vill förstå det svenska samhällets grundläggande drag.

Språk och arbete är nycklarna till en lyckad integration. Men för att det ska finnas jobb att gå till måste det startas fler företag, och det måste bli lättare för små företag att växa. Vi måste också riva de höga murarna som omgärdar den svenska arbetsmarknaden. Då kan fler människor komma till sin fulla rätt och få möjlighet att förverkliga sina drömmar. Det här är en av vår tids största frågor.

En inkluderande svenskhet

Idag skriver jag på Sourze på temat svenskhet. Frågan om vad som är svenskt, och vad svenskhet innebär, har helt dominerats av Sverigedemokraterna:

Många drar sig idag för att föra diskussioner kring vad som är svenskt, eftersom det innebär att något också är osvenskt, och att uppdelningen därför blir exkluderande. Frågan är varför man känner sådan olust inför att öppet tycka att vissa saker är osvenska? Det finns mycket som är osvenskt: diktaturer, censur, religiös extremism, politisk instabilitet, och sharialagar, för att nämna några exempel. Det som är viktigt är inte, som den politiska normen verkar tycka, att allt ska vara svenskt så att alla automatiskt är svenskar och omedelbart passar in i Sverige. Det viktiga är att alla kan bli svenskar, och att denna tillhörighet ses som något positivt och inte utesluter andra former av tillhörighet.