Assimilation, till vilken grad?

Skriver idag ett längre inlägg i debatten om assimilation kontra integration. Lite splittrade idéer om vart integrationspolitiken bör ta vägen och vart debatten om det gemensamma i Sverige:

Vad bör då målet för en liberal vara idag? Nationalstatens förestående död är kraftigt överdriven, likaså välfärdsstatens. Men båda är kraftigt förändrade och till viss del försvagade. Eftersom båda har tjänat syftet som enande och meningsbärande fundament för samhället infinner sig nu frågan om vad som skapar gemenskap och social tillit i samhället. För liberaler är inte den homogena nationen ett gångbart eller ens realistiskt alternativ, inte heller är en tvådimensionell klassanalys tillräcklig. I sökandet efter något som lämpar sig för den globala eran måste vi söka oss efter gemenskap på annat håll.

I samma debatt har Charlie Weimers, Ivar Arpi, Markus Uvell, Alice Teodorescu, och Andreas Johansson Heinö skrivit klokt och bra.

Noterar att även Erik Almqvist bidrar med ett inlägg. Inte oväntat stället han sig positiv till assimilation. Tyvärr problematiserar han inte faktumet att alla i denna diskussion är för någon form av assimilation, ingen är emot det.

Det är graden av assimilation och frågan om vad som bör vara gemensamt och vad som kan och bör rymmas inom ramen för det mångkulturella som är diskussionens kärna.

Munkhammar om invandringen

Johnny Munkhammar, troligtvis en av riksdagens mest liberala ledamöter argumenterar sakligt och välunderbyggt mot Åkessons "damned if you do, damned if you don´t" linje när det kommer till invandring:

Åkesson kan inte bestämma sig för om problemet är att invandrare inte får jobb eller om det är att de får jobb. Antagligen är invandring alltid fel, enligt honom. Men när invandrare får jobb har det i alla fall en positiv effekt på lönerna, så mycket vet vi. Det är avgörande att hålla isär två saker: Å ena sidan att invandring kan vara en stark välståndskraft, å andra sidan att en misslyckad politik länge har gjort den mindre positiv än den kan vara. Att stänga gränsen för arbetskraftsinvandring och förbjuda asylsökande att arbeta skapade problem.

Trollet i solen

Det är märkligt att SD:s roll i politiken har reducerats till att vara den mobbade i klassen, kanske inget nytt och länge viktigt för partiets självbild (den sanningstalande martyren). Men när frågan om Åkesson får äta trärätters bredvid någon kemist från Kanada helt överskuggar partiets budgetmotion då är nog partiet illa ute.

För övrigt: Johnny Skalin, SD:s ekonomisk-politiske talesperson klagar över att budgetmotionen inte är helt klar. Man är nämligen inte klar med sin beräkning över invandringens kostnader. Man skulle kanske förvänta sig att partiet vars själva existensberättigande är ett entonigt mässande om just - invandringens kostnader - skulle vara klara på den punkten. Därmed måste man vänta med att lova guld och gröna skogar genom besparingar på området. Långsiktiga vinster på invandringen verkar man inte ens överväga.

Men kanske är det tur att SD syns i fåniga situationer, som att inte bli bjuden på nobelfestefesten, istället för att få sin budgetmotion granskad mer noggrant. Då kanske vissa skulle börja fundera om de där 78 miljarderna som spenderas på invandring under en en budgetperiod verkligen stämmer. Det är som med ett troll, med mer dagsljus syns alltfler sprickor.

Invandrarna tar våra jobb!

Ganska ofta dyker frågan om "utträngningseffekter" upp i samtal om invandringen. Nu finns det nog få normala personer som använder just det ordet i vardagligt tal, snarare dyker frågan om "invandrare som tar jobben" upp, till skillnad från "invandrare som kommer för att leva på bidrag". Det är en "damned if you do, damned if you dont" situation. Det kvittar vad en nyinflyttad gör, jobbar man så är det på en infödings bekostnad, och saknar man jobb så är det likväl någon annan som betalar för det.

Nu är jag av åsikten att det första inte stämmer, medan det andra tveklöst stämmer. Lever du på bidrag så är det definitivt så att det kostar välfärden, och i förlängningen skattebetalarna pengar. Därför måste alltid målsättningen vara att nyinflyttade till Sverige kvickt får arbete.

Men då återkommer vi till frågan om det faktiskt skadar att det kommer människor till sverige för att leva och jobba. Frågan kommer ofta upp och det är viktigt förstå hur arbetsmarknaden fungerar för att dra några slutsatser. Tankesmedjan Fores har undersökt forskningen gjord över migrationen till Sverige för att se om det finns någon form av lönedumpning:

I Sverige har ingen studie visat att invandringen skulle ha haft någon större effekt på lönerna bland den infödda befolkningen. Få studier har dock genomförts. Den mest övergripande gjordes 1983 där man använde sig av olika ekonomiska modeller för att beräkna vilken effekt invandring kan ha på lönerna i Sverige för totalbefolkningen samt för den inrikes födda befolkningen. Studien visade på mycket små effekter av invandring på inkomst, som inte uppstod förrän 30-40 år från det år man räknar ifrån.

(För en undersökning om migrationens påverkan på löneklyftor i Sverige se Korpi)

Det sker ingen stor påverkan på den inhemska lönemarknaden. Den rädsla som exempelvis fackföreningsrörelsen och socialdemokraterna länge hyste över att en oreglerad arbetskraftsinvandring skulle dumpa svenska arbetares löner stämmer inte.

Den fria (eller låt oss kalla den "friare") rörligheten har alltid varit nationalistens och socialistens fiende. Arbetarklassens solidaritet utmanas när frifräsare utan koppling till landet dyker upp, för nationalisten är det hotet mot den nationella sammanhållningen som är faran. Båda bygger upp sin skepsis mot arbetskraftsmigranten med hänvisningen till en lönedumpning som det inte finns bevis för.

-

På liknande tema vill jag än en gång rekommendera Fores bok "Lyckad invandring", den finns både att ladda ner gratis här men går även att beställa, även helt gratis, från Fores hemsida. I boken behandlas bland annat utträngningseffekter men även generellt vilken ekonomisk påverkan migration har på Sverige.

Europa och glömskan

Skriver i Sundsvalls Tidning om Europa och migrationens fördelar:

För några år sedan i en artikel i Time Magazine intervjuades en indisk ingenjör. Han fick frågan om han kunde tänka sig att arbeta och skapa sig en framtid i Europa. Svaret var bitskt men rättframt: ”Europa är platsen man flyger över för att nå USA:s östkust. Framtiden ligger inte i Europa, en kontinent på dekis där människor är mer intresserade av att jobba mindre än att jobba mer”.

På dessa teman skrev jag för någon månad sedan om rörligheten och den mjuka makten som kommer av migration. Min farhåga är att länder som USA och starka stater i Europa lätt isolerar sig och glömmer vad det är som gjorde dem fria, rika och toleranta.

Politik för ett öppet och mångkulturellt samhälle

Mediantiden för en nyanländ flykting för att få ett riktigt jobb är sju år. Det är fullständigt orimligt att människor ska behöva vänta så länge på att få en chans att försörja sig själva och sina familjer. Att många som invandrar till Sverige har det så svårt i mötet med arbetsmarknaden resulterar i de stora integrationsproblem vi ser idag.

Tänk er själva att ni kommer till ett främmande land och inte kan språket. Hur länge skulle ni vara beredda att vänta på arbete, bostad och en ordentlig språkundervisning? Definitivt inte sju år. Jag kan bara föreställa mig vad sju år av utanförskap skulle göra med min självbild och mitt självförtroende.

För en fungereande integration, och för att kombinera öppna gränser och rörlighet med offentlig väldfärd, krävs en arbetsmarknad och ett företagsklimat som tar tillvara på all den kompetens, kreativitet och målmedvetenhet som varje år kommer till Sverige. Sverige måste se potentialen hos alla de inivider som kommer hit.

Under den här mandatperioden har flera steg i rätt riktning tagits. Det aktivitets- och arbetsförbud som tidigare rådde under asylprocessen har tagits bort. Instegsjobben har införts, vilket innebär sännkt arbetsgivaravgift för den som anställer en nyanländ person. Samtidigt lär man sig den svenska som behövs i yrkeslivet. SFI har genomgått ett välbehövligt lyft: 61 miljoner satsas på lärarnas kompetensutveckling, kunskapsmålen höjs och en maxtid på tre år införs. Rut-avdraget, som de rödgröna vill ta bort, har skapat 11000 hel- och halvtidstjänster, och ånga invandrarkvinnor har fått sitt första riktiga arbete tack vare Rut.

Om Alliansen vinner valet imorgon fortsätter reformarbetet. Arbetsförmedlingen ska i framtiden ta huvudansvaret för nyanlända personers introduktion på den svenska arbetsmarknaden, något som tidigare sköttes av kommunerna (vilka inte sällan hänvisade arbetsföra människor rakt till socialkonotret). Integrationslotsar, som kan vara föreningar eller företag, ska finnas som ett komplement till arbetsförmedlingen. En medborgarkurs ska erbjudas för den som vill förstå det svenska samhällets grundläggande drag.

Språk och arbete är nycklarna till en lyckad integration. Men för att det ska finnas jobb att gå till måste det startas fler företag, och det måste bli lättare för små företag att växa. Vi måste också riva de höga murarna som omgärdar den svenska arbetsmarknaden. Då kan fler människor komma till sin fulla rätt och få möjlighet att förverkliga sina drömmar. Det här är en av vår tids största frågor.

Öppenhet eller döden

En av de främsta anledningarna till Venedigs enorma rikedomar under 1400 och 1500-talet var stadsstatens öppenhet, handel och utbyte med omvärlden. Det var i skärningspunkten mellan olika kulturer, ekonomier och idéer som välståndet byggdes. Likaså såddes frön till upplysningen i de städer vars blandning av kulturer och religioner var som störst.

På samma sätt har mycket av USA:s framgångar varit en kombination av öppenhet, mångfald och ett fungerande politiskt system. Men håller landet som ofta kallas för "The melting pot", smältdegeln, på att förändras i grunden? Riskerar finanskrisen och rädslan för terrorism att stänga landet mot omvärlden, såväl för människor som handelsutbyten?

Lexington argumenterar i en krönika i Economist för att USA:s öppenhet är landets mäktigaste redskap:

China is catching up fast. North Korea has the bomb and Iran may soon follow suit. In future America’s global sway will depend less on the threat of force and more on soft power. Fortunately, its charms are more potent than its arms.

Amerikansk politik innehåller alltid en motsättning mellan isolationism och internationalism. Jag väljer medvetet att inte använda ordet interventionism eftersom amerikansk internationalism inte alltid nödvändigtvis innebär att USA intervenerar i andra länders nationella politik.

USA har potentialen att med sina universitet, städer, kultur och frihetliga klimat inspirera och påverka människor. Det är den formen av internationalism som USA behöver mer av. Det vore ironiskt om viljan att bevara den amerikanska drömmen kullkastade det som gjort USA framgångsrikt.

Det finns ett mer närliggande, europeiskt exempel på den "mjuka" makten som USA besitter. Efter det att Polen gick med EU emigrerade drygt två miljoner polacker, främst till Irland och Storbritannien. Några tog sig även till Sverige, dock som allt annat än de "sociala turister" som Göran Persson varnade för.

Nu återvänder många polacker till hemlandet. Vissa kallar fenomenet för "brain gain", i kontrast till "brain drain" (då fattiga länder förlorar sina välutbildade till rikare länder). För faktum är att många, även välutbildade gärna återvänder till sina hemländer. Västeuropa har genom migrationsflöden åt båda håll påverkat Östeuropa på ett sätt som kan vara svårt att överblicka i nuläget.

Migrationen är och har alltid varit en win-win situation. Migranter återvänder med utbildning, nya erfarenheter och ekonomiska medel i bagaget. Jag har tidigare skrivit om den enorma välståndsskapande potentialen som finns i fri rörlighet. Det vore ett stort misstag om både Europa och USA missade det kanske enda bestående maktredskapet man besitter i en global värld (till skillnad från västcentrerad värld).

Men det kan inte stanna vid en tom vurm för den fria rörligheten och öppenheten, det måste även fungera i praktiken. Den amerikanska öppenheten och mjuka makten har kombinerats med en sällsynt förmåga att knyta samman medborgare. USA har till skillnad från Europa en helt annan immigrationsmodell menar författaren Kenan Malik i sin bok "From Fatwa to Jihad":

To cross the atlantic is to move between two distinct social philosophies about the nature of immigration. American Muslims, like many groups before them, have largely bought into the the promise of the american dream. Seventy-one percent think that people who want to make it in America can do so with hard work - a higher figure than for the US population as a whole. They tend to see themselves as assimilated Americans, not as disgruntled Muslims. Fewer than half think of themselves as Muslims first and americans second. In Britain the corresponding figure is 81 per cent, in Spain 69 per cent and Germany 66 per cent. Only in France - the one european country that has as strict a separation of faith and state as America - do a comparable number see themselves as citizens first, muslims second. Unlike in Europe, most American muslims are happy to view Islam as a private faith, rather than as an all-encompassing social ideology.

USA har något som många europeiska västländer helt saknar. Man har kombinerat öppenhet med en känsla av tillhörighet. Multipla identiteter är inget problem i USA så länge alla är lika inför lagen och delar den amerikanska gemenskapen. Denna medborgerliga patriotism har givetvis kombinerats med fungerande företagsliv och en flexibel arbetsmarknad, områden som fortfarande är problematiska i Europa.

Men smältdegeln är inte bara ett faktum, det är en process. Komikern Bill Maher menade att "When you arrive at the melting pot, its customary to melt a little". Däri finns en avgörande skillnad mellan Europa och USA. Men det handlar inte om assimilationspolitik kontra något annat, kalla det multikulturalism. Mina släktingar på den amerikanska östkusten har fortfarande, 90 år efter att släkten invandrat till landet, mycket kvar av sitt östeuropeiska judiska arv kvar. Det är snarare kombinationen av identiteter och - det som Malik framhäver - känslan av samhörighet med det amerikanska som urskiljer från Europa. Länder som Tyskland och Storbritannien har varit oerhört dåliga på att skapa naturliga samhörighetskänslor.

Frågan om migration bör och behöver inte bli en ren nyttokalkyl. Större och betydligt viktigare värden står på spel. Migration rätt använt och förvaltat innebär förutsättningar för toleranta, idérika och dynamiska samhällen. Påverkan går dessutom åt båda håll, kanske är upplysningsidéernas enda chans globalt om det finns tillräcklig rörlighet mellan länder.

Det senaste decenniet har visat att militär makt inte är ett bra redskap för demokratisering eller spridande av västerländska ideal. Både USA och Europa har möjligheten att vara relevanta under 2000-talet men det innebär att man inser vad det är som skapar den relevansen.

Morrissey hade under Smithseran en t-shirt med texten "Penis mightier than the sword" . Vågar vi hoppas på att Obama kommer joggandes med "Openness mightier than the bomb" på sin t-shirt inom en snar framtid?

På samma tema: Jasenko Selimovic & Cecilia Malmström

Invandringen och Sverige

En rad framträdande fackföreningar och branschorganisationer skriver om invandringens vinster i Sverige:

Var tredje apotekare, var fjärde läkare och tandläkare, var femte universitetslärare, kemist, fysiker, astronom, historiker och statsvetare samt var tionde ingenjör i Sverige är utrikes född. Över 70 000 utrikes födda arbetar inom vård och omsorg, drygt 30 000 arbetar som lärare på skolor och högskolor. Det är Sveriges öppenhet mot omvärlden som tagit oss dit vi är idag. Det är även vägen för framtiden. Genom öppenhet kan Sverige ytterligare stärka sin konkurrenskraft och skaffa resurser för att möta de stigande behoven av bland annat vård och omsorg för den åldrande befolkningen.

Samtidigt kan man läsa regeringens utvärdering av integrationspolitiken under de senaste åren:

I motsats till en vanlig föreställning har utvecklingen på arbetsmarknaden för utomeuropeiskt födda sammantaget varit positiv under de senaste tio åren. Arbetslösheten har sjunkit och sysselsättningen har ökat stadigt under perioden. Fattigdomen definierad som den andel av befolkningen som lever under normen för försörjningsstöd har minskat, särskilt bland utomeuropeiska invandrare. Detta har dock skett från höga utgångsnivåer.

Invandringen ska kunna vara lönsam för Sverige och lyckad. Än en gång: det handlar om arbetsmarknadens utformning, den tid det tar att passa byråkratins spärrar och till slut det ansvar som ligger på individen.

En Sverigedemokratisk integrationspolitik existerar inte, de nöjer sig med att stänga gränsen. Vänsterns integrationspolitik har alltför länge gått ut på att genom offentliga pengar minska konsekvenserna av den tidigare misslyckade integrationspolitiken, i grunden har inga strukturella förändringar erbjudits förutom mer pengar.

De tar över Sverige!

Eftersom invandrare föder tiotalet barn (i synnerhet muslimer!) så kommer de snart att snart erövra Europa i kraft av sitt antal! Givetvis är allt noga genomtänkt och systematiskt genomfört!

Känns argumentet igen? Alla från hobbydemograferna i SD till John Rhys Davis, snubben som spelade Gimli i Sagan om Ringen har försökt sig på att stödja Eurabiaargumentet med mer eller mindre begåvade demografiska analyser. Idén har alltid byggt på antagandet att varje barn till invandrare också medvetet uppfattar sig som en agent för en främmande makt eller ideologi.

Via integrationsbloggen hittar jag till en undersökning som pekar på något intressant,

En ny studie från SCB visar hur barnafödandet ser ut för kvinnor som är födda i Sverige men har koppling till ett annat land, det vill säga att en av eller båda deras föräldrar är födda utomlands. För att jämföra barnafödandet i olika grupper har vi använt oss av det summerade fruktsamhetstalet som visar det genomsnittliga antalet barn per kvinna i en grupp. Det visade sig i studien att svenskfödda kvinnor med koppling till ett annat land har lägre fruktsamhet, lägre än såväl utlandsfödda kvinnor som inrikes födda med svenskfödda föräldrar. Lägst fruktsamhetstal har de kvinnor vars båda föräldrar är födda utanför Sverige.

Det är alltid vanskligt att uttala sig om nativitet, ännu knepigare är att sia om hur varje enskild människa av en viss härkomst komma göra i sitt liv. Det behagliga med öppna och fria samhällen är att människor ges möjligheten och friheten att förverkliga sig själva bortom alla kollektivistiska idéer om vad man bör göra med sitt liv.

Det finns ingen tvingande determinism när det kommer till barnafödande, inte ens hos invandrargrupper. Länge har de främlingsfientliga underskattat vad de öppna samhället har för potential att ge människor nya perspektiv.

Det finns en parallell debatt och det är den om jordens resurser och barnafödande. Alla som ser ett intresse i att skrämma med hög nativitet menar att vi snart kommer få slut på resurser för att det föds så ohyggligt många människor. Rädslan är tyvärr det starkaste argumentet många gånger. Rädslan är dessutom oftast betydligt mer lockande än det problematiserande perspektivet som ifrågasätter vetenskaplig determinism.

Studien kan i sin helhet läsas här.

Därför tjänar vi på invandring

Väldigt ofta nämner jag USA som exempel på land som både klarar av att skapa en gemensam medborgerlig patriotism men även att ekonomiskt integrera stora invandrargrupper. Det innebär inte att allt som fungerat i USA kommer eller kan fungera i Sverige och Europa men det finns helt klart mycket att lära. Två läsvärda artiklar tar upp frågan om USA och invandrarna, dels Lexington i en drygt månad gammal Economist,

Immigration provides America with legions of unofficial ambassadors, deal-brokers, recruiters and boosters. Immigrants not only bring the best ideas from around the world to American shores; they are also a conduit for spreading American ideas and ideals back to their homelands, thus increasing their adoptive country’s soft power.

Samt Joel Kotkins artikel i Forbes om USA som immigrantnation,

Only immigration can provide the labor force, the expanding domestic markets and, perhaps most important, the youthful energy to keep our society vital and growing. Many bustling sections of American cities--the revived communities along the number 7 train line in Queens, N.Y., Houston's Harwin Corridor, Los Angeles' San Gabriel Valley--are dominated by immigrant enterprise. In contrast, the cities without large-scale immigration, such as Cleveland, Pittsburgh and Cincinnati, have stagnant and even declining populations.

Båda artiklarna framhäver främst vad USA som land i längden tjänar på invandringen, inte bara i avseendet skattepengar men även kontaktnät, idéutbyte samt arbetskraft.

I debatter med vänstern inser motdebattören väldigt sällan att en relativt sett stor invandring kräver att både arbetsmarknad, bostadsmarknad och den offentliga byråkratin måste förändras. Man drömmer sig tillbaka till 60-talet och tror att förutsättningarna är samma för arbetskraftsinvandrarna som för de som invandrat under de senaste 30 åren. Ska vi lära av USA är det dags att man ser till vad som faktiskt konkret leder till bättre integration.

Invandringen ska gynna Sverige

Det talas idag mycket om huruvida invandring som fenomen är en samhällsekonomisk vinst eller förlust. För ungefär en månad sedan skrev Jan Ekberg, nationalekonom på Växjö universitet, på DN Debatt (15/10) om att invandringen ökar befolkningen och därmed påfrestningen på den offentliga sektorn. Ekberg drar slutsatsen att: "Det finns således inga särskilt starka offentligt finansiella argument för framtida invandring."

Intresset för att diskutera migrationens ekonomiska effekter är uppenbarligen stort. Och trots att det ofta blir mycket uppståndelse kring debattinlägg som landar i att invandring endast är en marginell samhällsnytta - eller kanske till och med en kostnad - finns det goda belägg för att förflyttningar över gränserna i själva verket är en ren nettovinst.

Frågan är dock hur stor roll detta egentligen spelar. Är det inte bättre att vi fokuserar tid och resurser på att generera så positiva resultat som möjligt från migrationen, istället för att försöka räkna plus och minus, och sedermera hitta på någon godtycklig kvot för hur många människor som får röra sig över gränserna per år?

I en nyligen publicerad rapport av FN:s utvecklingsprogram (UNDP) presenterar man resultatet från en omfattande forskningsstudie av 14 OECD-medlemmar som tagit emot invandrare från 74 länder under perioden 1980-2005. Man konstaterar svart på vitt att invandring ökar sysselsättningen utan att tränga ut lokalbefolkningen från arbetsmarknaden, och att även antalet investeringar ökade som en direkt följd av immigrationen.

Att invandring under goda förhållanden är en samhällsvinst är knappast ett kontroversiellt resonemang. Tvärtom erkänns det även av uttalade immigrationsskeptiker som vill minska den internationella rörligheten över gränserna. Ett exempel är Demetrios G. Papademetriou, ordförande på Migration Policy Institute, som menar att migration, om den fungerar väl, utan tvekan "kan ge stora ekonomiska vinster till mottagarsamhällen, invandrarna och deras familjer, både i ursprungslandet och i destinationslandet."

Och det är just detta som är poängen. När nu även många av de som vill begränsa invandringen medger att migration under rätt förutsättningar kan leda till att alla blir vinnare bör debatten istället handla om hur vi skapar just dessa förutsättningar. En lyckad migration bygger på tre grunder: språk, lagar och sysselsättning. Alla som bor och lever i ett land måste kunna språket och följa lagarna. Och i ett land som Sverige där vi tror på att människor ska få möjlighet att försörja sig och få inflytande över sina egna liv är det en självklarhet att verka för full sysselsättning. För invandringen innebär detta att vi måste göra det mycket lättare för nyanlända att lära sig svenska, skaffa sig kunskaper om de lagar och regler som gäller i Sverige, samt snabbast möjligt komma ut på arbetsmarknaden eller börja studera.

På dessa områden har vi mycket kvar att göra. Språkundervisningen är trots regeringens insatser i stort behov av att förbättras. Samordningen mellan kommuner och frivilligorganisationer som arbetar med integrationsfrågor och stöd till invandare måste öka. För att öka sysselsättningen krävs en satsning på företagande och entreprenörsskap - framförallt måste det bli lättare för småföretag att anställa. Sverige är även i stort behov av en mindre stel arbetsmarknad, vilket handlar bland annat om, som jag skrev i mitt senaste inlägg på Sourze (12/10), att ta bort eller reformera lagen om anställningsskydd, LAS.

Genom att säkerställa en god utbildning i språk och lagar för invandrare kombinerat med ett bättre företagsklimat och en flexiblare arbetsmarknad skapar vi en situation där migrationen kan ge mycket positiva effekter för den svenska samhällsutvecklingen. Hur vi bäst går tillväga för att åstadkomma detta - och inte vad invandringen tros ha haft för nettoresultat förra året - bör vara diskussionens kärna.

(Upplagt på Sourze)

Artikel i Sundsvalls tidning om arbetsmarknaden

Skriver krönika på Sundsvalls Tidning om invandrare och exporten samt jobben,

I Sverige är möjligheterna för små företag att växa och bli lönsamma små. Detta drabbar ofta de invandrare som börjar i liten skala som småföretagare eller i familjeföretag. Genom att skapa ett system som i första hand ger stöd och i andra hand ställer krav på språkutbildning och aktivitet på arbetsmarknaden skapar man passivitet. Därför borde det givetvis vara en självklarhet att avbrutna SFI-studier ska leda till indraget bidrag. Offentligt stöd måste utan undantag innebära krav på motprestation.