Europa och glömskan

Skriver i Sundsvalls Tidning om Europa och migrationens fördelar:

För några år sedan i en artikel i Time Magazine intervjuades en indisk ingenjör. Han fick frågan om han kunde tänka sig att arbeta och skapa sig en framtid i Europa. Svaret var bitskt men rättframt: ”Europa är platsen man flyger över för att nå USA:s östkust. Framtiden ligger inte i Europa, en kontinent på dekis där människor är mer intresserade av att jobba mindre än att jobba mer”.

På dessa teman skrev jag för någon månad sedan om rörligheten och den mjuka makten som kommer av migration. Min farhåga är att länder som USA och starka stater i Europa lätt isolerar sig och glömmer vad det är som gjorde dem fria, rika och toleranta.

Två gånger om i Sundsvalls Tidning

I fredagens Sundsvalls Tidning har jag två artiklar publicerade. Först en replik på de rödgröna ungdomsförbundens debattartikel om arbetsmarknad, integritet och miljö i ST (5/9):

Skribenterna ger tre anledningar till varför unga förtjänar ett regeringsskifte. För det första för att de unga måste få en regering som tar arbetslösheten på allvar. Att denna regering skulle vara en rödgrön, förefaller märkligt. De är emot den halvering av arbetsgivaravgifterna som regeringen genomfört - och den förstärkning av utbildningssektorn som skribenterna efterfrågar är det nuvarande regeringen som genomfört, inte de rödgröna. Något som skiljer Sverige från länder med låg ungdomsarbetslöshet, som Danmark och Tyskland, är att dessa har lärlingssystem, där eleverna får tidig kontakt med arbetslivet. En förändring av det svenska utbildningssystemet som Socialdemokraterna har haft alla möjligheter att själva genomföra, men inte gjort.

Jag skriver också en krönika om hur vi kan lyckas med integrationen:

Det måste bli lättare för nyanlända att lära sig svenska, skaffa sig kunskaper om de lagar och regler som gäller i Sverige samt så snabbt som möjligt komma ut på arbetsmarknaden eller börja studera. Genom en god utbildning i språk och lagar för invandrare kombinerat med ett bättre företagsklimat och en flexiblare arbetsmarknad skapar vi en situation där migrationen kan ge mycket positiva effekter för den svenska samhällsutvecklingen.

Låt chefen bestämma laguppställningen!

Annie Johansson, C, och Lisa Renander skriver på Aftonbladet Debatt om LAS och turordningsreglerna:

Zlatan Ibrahimovic fick inte stanna i landslaget. Han var visserligen en fenomenal anfallspelare, fyrfaldigt förärad Guldbollen, vinnaren av den Italienska skytteligan 2009 och värderad till hundratals miljoner kronor. Men han var nyrekryterad, sist in i laget, och när en äldre spelare återvände efter en tids sjukdom var det bara för Zlatan att packa väskan och resa hem.

Det var inte hans ”tur” att spela. – Vi är supernöjda med din insats, förklarade förbundskaptenen lite generat, men du vet hur det är. Ha tålamod, snart går de gamla stötarna i pension. Sedan avlöste de förnedrande VM-nederlagen varandra.

Fotbollsliknelsen är träffande. Om Lars Ohly vill ha sänkt skatt för högpresterande fotbollsspelare, varför vill han inte ha det på lika högpresterande chefer eller företagare? Varför ska fotbollstränaren, men inte företagaren, själv få ta ut laguppställningen? Fotbollsälskaren Ohly har nog inget bra svar på dess frågor, annat än gammalt ideologiskt trams.

Franska specialiteter

Att strejk är en fransk specialitet är väl ingen hemlighet. Befinner man sig i Frankrike är det snarare en fråga om när, inte om, bussen kommer sluta gå till följd av de anställdas missnöje över arbetsavtalen. Men att miljoner fransmän går ut i strejk under franska revolutionens slagord om frihet, jämlikhet och broderskap i protest mot att pensionsåldern ska höjas från 60 till 62 år kan tyckas vara att ta traditionen lite väl långt.

Hade det varit fråga om satir över fransk strejkbenägenhet, hade det varit riktigt roligt. Men eftersom det nu är på riktigt, och det hela vittnar om en tämligen ohållbar inställning till arbete och vad som krävs för att kunna upprätthålla välfärden i ett land med en åldrande befolkning, så är det inte riktigt lika roligt. Och de som kom på där med frihet, jämlikhet och broderskap hade nog inte varit helt nöjda med att dessa slagord, tillkomna i kampen för medborgerliga rättigheter, nu används i kampen för att människor ska behöva arbeta tillräckligt länge för att ett lands ekonomi ska gå ihop.

Almedalsveckan och arbetslösheten

Skriver med de övriga alliansförbunden på Brännpunkt om ungdomar och jobben:

Hur tror vänsterpartierna att det ska skapa fler jobb genom att göra det dubbelt så dyrt att anställa? En ung och nyutexaminerad lärare med en lön på 23000 kronor kommer kosta ytterligare 43905 kronor per år för skolan. Varför vill vänsterpartierna driva igenom ungdomsskatten som tydligt missgynnar alla unga på arbetsmarknaden och som dessutom tar pengar ifrån skolan och välfärden?

Almedalsveckan inleds ordentligt med en jobbdebatt som jag hoppas även utsträcks till frågan om utanförskap och företagande. Som jag skrev i ett tidigare inlägg har Svenskt Näringsliv släppt en intressant rapport om företagandet i kombination med integrationspolitiken.

Skulle vi i veckan för en gångs skull kunna få en debatt som inte handlar om valfläsk utan kretsar kring de konkreta reformer som kan förändra strukturerna och förutsättningarna för företagande i Sverige? Tydligt är att vi kan lära oss av andra länder både när det kommer till såväl arbetsmarknad som företagande.

En liberal integrationspolitik kan inte ignorera kopplingen till företagandet och arbetsmarknadspolitiken. En framtida integrationspolitik bör inte handla om skattesatsningar till vänster och höger som aldrig ger effekt. Förhoppningsvis kan debatten om arbetsgivaravgifterna för unga leda in debatten på strukturella problem och inte tomma löften.

På samma tema: Weimers, Andersson, Peace, Love & Capitalism, Danne Nordling, Holmqvist.

Krav om heltid är en dum idé

Från vänsterhåll kommer krav på "rätt till heltid". Visstidsanställningar målas upp som ett hot mot sysselsättning och trygghet. Sebastian Merlöv, vd på Absalon, svarar i Sydsvenskan i dag på den verklighetsfrånvända kritiken apropå ett tidigare debattinlägg (21/4) från Luciano Astudillo (s):

Luciano Astudillo frågar sig aldrig varför de tidsbegränsade anställningarna är så viktiga för företagen. För mig som dagligen verkar i verkligheten och som ständigt måste parera mitt företags utmaningar är svaret enkelt:

Inget är konstant. Verksamhetens behov varierar kraftigt över tid; konjunkturella variationer och kundernas efterfrågan vid en viss tidpunkt styr.

Inom vissa branscher är säsongs- och projektvariationerna ännu tydligare och därmed behoven större. Där utgör de tidsbegränsade anställningarna den faktor som kan avgöra framgång eller fall.

För dessa företag är den flexibilitet som de tillfälliga anställningarna erbjuder, när toppar och dalar skall mötas, högst väsentliga. Men det bryr sig inte Luciano Astudillo om.

Givetvis skall ett eventuellt missbruk stävjas så att inte arbetstagarna kommer i kläm. Men ingenstans i debattinlägget framgår hur stort problemet är – istället för att initiera en diskussion om de relevanta frågeställningarna ägnar sig debattören åt spekulationer.

Ur ett arbetstagarperspektiv kan de tillfälliga anställningarna vara den väg in på en arbetsmarknad som annars hade förblivit stängd. En arbetsmarknad som skyddas av en arbetsrätt som är satt att värna de redan etablerades rättigheter, på bekostnad av dem som står utanför.

Ungdomarna har betalt ett högt pris i den rådande arbetsmarknadssituationen; för dem är en visstidsanställning som genererar värdefull erfarenhet väsentlig.

Varför vill Luciano Astudillo frånta dem och andra som idag lever i arbetslöshet och fattigdom chansen att förbättra sin tillvaro?

Ja, det undrar jag med. Kanske kan Ida Gabrielsson från Ung Vänster - som verkar dela Astudillos åsikter - svara på det?

Den stela arbetsmarknadens framväxt

Ida Gabrielsson, ordförande Ung Vänster, skriver i dag på Aftonbladet Debatt om ungdomsarbetslösheten:

Ofta utgår diskussionen från medvetna missförstånd och ett bollande med statistiken till det som tjänar debattörens syfte.

För mycket statistik tycker Gabrielsson. Och det förstår jag att hon tycker. För hade hon behövt förhålla sig till siffror och fakta hade hon inte kunnat sprida myter som att:

Osäkra visstidsanställningar har satts i system vilket innebär att ungdomar sällan får ett fast jobb. /.../ Unga får betala priset för den så kallade flexibla arbetsmarknadens framväxt.

När sattes dessa visstidsanställningar i system menar Gabrielsson? Den "flexibla arbetsmarknadens framväxt" har i alla fall inte ägt rum under de tio senaste åren. Enligt OECD hade Sverige år 2000 en part-time employment level (fraktion av total sysselsatt arbetskraft) på 14,0 procent. År 2008 var siffran på 14,4 procent, och den största svängningen sedan 2000 var på 0,6 procentenheter. Och bara för att förstå hur liten denna siffra är kan man jämföra med några andra länder under samma tidsperiod: Österrike, från 12,2 till 17,6, Danmark, 16,1 till 18,0, Tyskland, 17,6 till 22,1 och Nederländerna 32,1 till 36,1. Sveriges ökning från 14,0 till 14,4 kan nog därför knappast framstå som särskilt dramatisk.

Ida Gabrielsson kan säkert slänga ur sig någon siffra på antalet fler visstidsanställda sedan år 2000, men då kan man verkligen tala om ett riktigt "bollande med statistiken till det som tjänar debattörens syfte". Det är klart det är fler visstidsanställda idag totalt sett eftersom befolkningen på tio år har ökat från 8 882 792 till nuvarande 9 349 059 människor (SCB, 28 februari 2010). Antalet sysselsatta, arbetslösa, pensionärer, elever som går ut grundskolan med IG i kärnämnen, personer som ramlar med cykeln, hinduer som diskrimineras och barn som skadar sig på gräsklippare lär med största sannolikhet också ha ökat. Det är därför man måste se till fraktioner och per capita-nivåer, det vill säga att visstidsanställningarnas andel av den totala sysselsättningen har gått från 14,0 procent till 14,4 procent - det som Ida Gabrielsson kallar den "flexibla arbetsmarknadens framväxt".

Som fakta visar har dock arbetsmarknaden, tvärtemot vad Ung Vänster tror, inte blivit nämnvärt mer flexibel. Och det är just det som är problemet. Att ungdomar är hårt drabbade av arbetslösheten håller nog vi alla med om. Kärnan i den höga ungdomsarbetslösheten är att det idag för många företag är en för stor risk att anställa ungdomar. Med en sammanpressad lönestruktur är det relativt sett dyrt och osäkert att anställa ungdomar, och det är därför lönespridningen bör öka och arbetsmarknaden mjukas upp - precis som jag tidigare har skrivit om på Newsmill. Även Magnus Andersson, ordförande Centerpartiets Ungdomsförbund, har påpekat dessa behov.

Den kroniskt sjuka arbetsmarknaden

Socialstyrelsen har idag presenterat en ny rapport, Social rapport 2010. Många av resultaten är intressanta. Bland annat kan vi glädjas åt att fattigdomen på tio år har mer än halverats. Men allt är emellertid inte positivt i dagens Sverige. Bland det mest slående i rapporten är att inom gruppen nyanlända i åldern 22-30 år är det bara hälften som har någon form av arbete (inklusive deltid, projektanställning, osv) efter att de har varit här i 15 år.

Problemet kan inte vara tydligare. Frågan som måste ställas är: vad är felet med den svenska arbetsmarknaden?

Två avgörande anledningar är 1) de strikta kollektivavtalen, och 2) den stela arbetsrätten - som båda är föremål för debatten kring den pågående avtalsrörelsen. Kollektivavtalen i dess nuvarande form hindrar arbetsgivare och arbetare från att komma överens om lämpliga villkor på lokal nivå, som man gör i exempelvis Storbritannien och Nederländerna. Mycket tyder på att detta leder till högre arbetslöshet, som naturligtvis inte gynnar någon, allra minst nyanlända.

Dagens arbetsrätt är lika oflexibel som kollektivavtalen, och hämmandet av individuella lösningar gör att arbetsgivare blir mindre benägna att anställa. I synnerhet arbetsskyddet vållar svårigheter för utlandsfödda. Elisabeth Lundström skriver på Generationen.se:

"[I] Söderköping konstaterade man på [företaget] Moderna Verktyg: 'Eftersom det är de nyanställda och ofta unga som måste gå först (i svårare tider) är det svårt att forma framtidens medarbetare. Vi blir bara de äldre kvar.'"

Det är däremot inte bara Socialdemokraternas och LO:s skyddslingar, centralstyrda kollektivavtal och stel arbetsrätt, som sätter käppar i hjulen för utlandsfödda. Även en alltför stor välfärdsstat - inriktad på bidrag istället för arbete - försätter människor i isolation.

Jag har tidigare skrivit om professor Ruud Koopmans forskning på integrationsområdet. Han konstaterar bland annat:

"Sweden, Belgium and the Netherlands, which have combined multicultural policies with a strong welfare state, display relatively poor integration outcomes. Countries that either had more restrictive or assimilationist integration policies (Germany, Austria, Switzerland, France) or a relatively lean welfare state (the United Kingdom) have achieved better integration results" (2010, Journal of Ethnic and Migration Studies, 36 (1)).

Att en för stor välfärdsstat riskerar att stjälpa snarare än hjälpa nyanlända bekräftas även i Tyskland. The Economist skriver:

"Heinz Buschkowsky, the mayor of the Berlin district of Neukölln, is famous for being blunt. He is in charge of an ethnic goulash: 140,000 of his 305,000 constituents are Turks, Arabs, Yugoslavs or other migrants. The local unemployment rate is 26%, and probably twice that among the immigrants. Work disappeared when subsidies to industry were withdrawn after the fall of the Berlin Wall. But Neuköllners are all too willing to live off Hartz IV social-security benefits, which provide a family with children with enough to get by. 'Long-term welfare paralyses people,' Mr Buschkowsky observes, sounding more like an American Republican of the 1980s than a leading member of Berlin’s Social Democratic Party. Children grow up thinking 'money comes from the state,' drop out of school and then raise children who repeat the cycle."

Koopmans menar att man i Sverige inte har vågat ställa krav på utlandsfödda som kommer hit. Man har inte skapat incitament för att lära sig svenska, eller ha mer kontakt med andra än de som kommer från hemlandet.

Och detta, mer än något annat, illustrerar behovet av ett nytt svenskt tankesätt kring integrationsfrågor, och hur dessa påverkas av välfärdsinsatser samt arbetsmarknadsregleringar.

Det är inte farligt att ställa krav. Det är kravlösheten som bidragit till att stjälpa integrationen såväl som skolundervisningen. Det viktiga är att kraven är sakliga, och att alla som behöver stöd för att uppnå dem ska få det anpassat efter individuella behov.

För att klara jobben och integrationen behöver morgondagens Sverige decentraliserad lönebildning, flexiblare arbetsrätt, mindre välfärdsstat, samt högre krav på och effektivare hjälpinsatser för utlandsfödda.

Dagens system har redan fått fruktansvärda konsekvenser. Det är hög tid att något händer med integrationspolitiken, välfärdssystemet och arbetsmarknaden.

Mer om Socialstyrelsens rapport, avtalsrörelse och arbetsmarknad: DN, SvD, AB1, AB2, AB3, AB4, FP-Sollentuna, Katarina Nyberg Finn, Högberg, Claes Krantz, Thomas Böhlmark, Magnus, IYF.