Rättssäkerheten på vift

Skriver krönika i Sundsvalls Tidning om polisens haveri i Göteborg och den rättsosäkerhet som följer:

Till sist bevisar det här, att det största hot terrorismen på lång sikt utgör för ett modernt och demokratiskt samhälle inte är terrorn i sig, utan vårt svar. Detta oavsett om terrordåd utförs eller inte. De inskränkningar av grundläggande rättsprinciper och den massövervakning som krävs, är ett hot mot det öppna samhället. Att stänga gränserna och ge polisen friare tyglar är konsekvenser av rädsla. Varje demokratiskt samhälle måste skydda sig från såväl yttre som inre hot, men det får inte ske på bekostnad av medborgarnas trygghet, integritet och rättssäkerhet.

Lästips!

Läs Cornucopia! Viktigt inlägg om gripandet i Göteborg som egentligen skulle vara inhämtande av vittne.

På ett helt annat tema men fullständigt lysande är Ola Bergs (Apelsineld) text om makt, maktkritik och vänstern, obligatorisk läsning.

Vem vågar tro på det här?

De rödgröna lovar att riva upp FRA-lagen om de vinner valet den 19 september. Sedan ska en parlamentarisk utredning tillsättas för att komma fram till en ny lag för att reglera signalspaning i kabel. Thomas Bodström, mannen som förärats med uttrycket Bodströmsamhället, säger att detta är ett led i oppositionens ambition att prioritera den personliga integriteten. Det vore ju bra, om det nu stämde.

Är det någon som på allvar tror att Bodström helt plötsligt blivit integritetens främste försvarare? Det var under hans tid som justitieminister som FRA-lagen först kom till. Det är inte en allt för vågad gissning att "tillsätta en utredning" betyder att man inte har en aning om hur lagstiftningen ska se ut. Ungefär som med "skatten på förmögna". Man är inte heller överens i andra integritetsfrågor: IPRED och datalagringsdirektivet. Inte heller är man sams om fildelning: V och MP vill ha den helt fri, vilket S absolut inte vill.

Hur stor är chansen att de mindre partierna får sin vilja igenom, med en Tomas Bodström på justitieministerposten? Nej, inte enorm direkt. Det här är ett försök att locka till sig piratpartister och väljare som fortfarande är besvikna på den regeringen seda FRA-omröstningen. Jag har mycket svårt att se att det skulle gå hem.

På samma tema: Mathias Sundin, Ravenna, Alliansfritt Sverige, Farmor Gun.

Två gånger om i Sundsvalls Tidning

I fredagens Sundsvalls Tidning har jag två artiklar publicerade. Först en replik på de rödgröna ungdomsförbundens debattartikel om arbetsmarknad, integritet och miljö i ST (5/9):

Skribenterna ger tre anledningar till varför unga förtjänar ett regeringsskifte. För det första för att de unga måste få en regering som tar arbetslösheten på allvar. Att denna regering skulle vara en rödgrön, förefaller märkligt. De är emot den halvering av arbetsgivaravgifterna som regeringen genomfört - och den förstärkning av utbildningssektorn som skribenterna efterfrågar är det nuvarande regeringen som genomfört, inte de rödgröna. Något som skiljer Sverige från länder med låg ungdomsarbetslöshet, som Danmark och Tyskland, är att dessa har lärlingssystem, där eleverna får tidig kontakt med arbetslivet. En förändring av det svenska utbildningssystemet som Socialdemokraterna har haft alla möjligheter att själva genomföra, men inte gjort.

Jag skriver också en krönika om hur vi kan lyckas med integrationen:

Det måste bli lättare för nyanlända att lära sig svenska, skaffa sig kunskaper om de lagar och regler som gäller i Sverige samt så snabbt som möjligt komma ut på arbetsmarknaden eller börja studera. Genom en god utbildning i språk och lagar för invandrare kombinerat med ett bättre företagsklimat och en flexiblare arbetsmarknad skapar vi en situation där migrationen kan ge mycket positiva effekter för den svenska samhällsutvecklingen.

Integriteten får inte glömmas bort

Under sommaren 2008 var integritet ordet på allas läppar. FRA-debatten pågick som allra mest intensivt, både i riksdagen, och utanför den; på torg, bloggar och i sociala medier.

En av konsekvenserna var en välbehövlig debatt om integritet i allmänhet och i synnerhet statsmaktens verktyg att övervaka medborgarna. Sedan den 9/11 har demokratiska stater världen över infört lag på lag som ger ökade befogenheter till statsmakten. Det är en mycket farlig utveckling, som liberala krafter bör bekämpa. Att integriteten var en viktig fråga för de svenska väljarna visade sig våren därpå, när Piratpartiet tog två mandat i EU-parlamentet.

Sedan dess har integritetsdebatten avtagit allt eftersom. Vad många (däribland mig) trodde då – att FRA skulle förfölja Alliansen in i valrörelsen – har inte alls inträffat. Som vanligt är det jobben, välfärden och den ekonomiska situationen som prioriteras av väljarkåren. Integriteten har fallit bort från dagordningen. Det är synd att den inte debatteras så mycket som den borde. Det är trots allt en fundamental liberal fråga. Varje individ bör ha rätt till sitt privatliv, och rättighetsinskränkningar ska endast ske om det finns mycket starka skäl till det.

FRA-debatten satte också fokus på många andra frågor som är viktiga ur integritetssynpunkt. Det gällde bland annat IPRED-lagen, Acta-avtal och data- och telelagringsdirektiv. Alla lagförslag som antingen har sin grund i den övervakningshets som följde på terrordåden 2001 eller i den strid mot fildelning som förs av bland andra film- och musikbranschen. Nu senast var det SWIFT-lagstiftningen, som skulle innebära överföring av bankdata mellan EU och USA. På grund av bristande integritetsskydd förkastades förslaget av Europaparlamentet, men vi har knappast sett det sista av varken det SWIFT eller liknande förslag.

En diskussion kring den personliga integriteten måste alltid föras om vi ska kunna förhindra ett samhälle präglat av mer övervakning och kontroll. Som liberal ska man misstro staten. Det kan handla om lagar liknande de ovan nämnda, ”frivilliga” drogtester av skolungdomar eller Polisens arbetsmetoder. Är det till exempel rimligt att filma alla män vid ankomst till hamnen efter en kryssning, efter att en våldtäkt anmälts ombord? Eller att man massinkallar unga män för DNA-prov för att kunna spåra sexbrottslingar. Att värna sin integritet och tacka nej till det ”frivilliga” testet är inte lätt, eftersom att inte infinna sig kan leda till misstanke – vilket Polisen själva också säger. Paradoxalt, minst sagt. Och på Aftonbladet debatt argumenterar juristen Måns Cederberg för ett allomfattande DNA-register för svenska män.

Integriteten rankas inte av väljarna som en av de viktigare valfrågorna, men är likväl en av vår tids största och viktigaste frågor. Vår personliga integritet är något som ständigt måste försvaras från olika hot, vilket inte minst exemplen ovan visar. Diskussionen måste hållas vid liv.

På samma tema: Kjellberg, Fredriks blogg, Tusen tankar.

Unga ska inte vara rättslösa

Jag har tidigare varnat flera gånger för att strävan efter att vårda och omhänderta ungdomar som hamnat på kant kan leda till allvarliga integritetsinkränkningar. En undersökning utförd av P1:s Kaliber bekräftar mina farhågor,

Kaliber har träffat flera ungdomar som bott på statens särskilda ungdomshem som berättar om hur de under perioder nekats all form av frisk luft. Av en flickas journal framgår att hon inte fick komma ut på fem veckor. En annan flicka berättar om att hon under sin vistelse började röka, för då fick hon i alla fall komma ut på en liten ingallrad balkong. Ytterligare en flicka skar sig i armarna så allvarligt att hon behövde akut sjukhusvård.

Ger Ask aldrig upp?

Man hade kunnat anta att Beatrice Ask efter sin sträng av misstag kontemplerar tystnad eller rentav bättring. Men nej, hon är tvungen att i Aftonbladet försöka försvara drogtester av barn.

Hennes främsta argument är att den svenska politiken har lyckats bättre än den drogliberala. Detta skulle Ask leda till lägre antal missbrukare. Därför måste nolltoleransen sträcka sig lägre lägre ner i åldrarna. Där slutar argumentationen.

Notera först användandet av ordet "drogliberal" för att beskriva andra länders politik. Det är en klumpig samt okunnig formulering om "andra" länder. Vilka det är undviker hon skriva ut, kanske för att det skulle vara pinsamt med en faktisk jämförelse? Sverige är inget drömland för missbrukare och vi har ett mycket högt relativt antal döda missbrukare.

Det enkla konstaterandet att vår politik varit överlägsen ger alltså carte blanché till vad som helst. Med hjälp av denna fenomenala slutledningsförmåga blir alltså drogtester av barn befogat. All vilja till resonerande, avvägningar osv är som bortblåst.

Mer om Beatrice Ask: Scaber Nestor, Svensk Myndighetskontroll, LouiseP, Alltid rött.

Ask leker med elden

Det finns flera faror och frågor som kommer med förslaget om drogtester av barn under 15. Några av dem är:

- Det ligger nära tillhands att misstänka att regeringen nu banar väg för en sänkning av den så kallade straffmyndighetsåldern.

- Det blir mer en straffrättslig fråga än något annat. Även om socialen finns med på något hörn blir det tveksamt vems ansvar frågan blir.

- Är verkligen tvångsomhändertagande och obligatoriskt drogtest för barn under 15 den bästa lösningen för att komma åt drogproblem?

- Vad gör detta ingrepp för barn som skulle vara oskyldiga?

- Hur kan detta komma att missbrukas av poliser som utpressning? Det har skett tidigare. Detta behöver givetvis inte döma ut all polisiär verksamhet men är en risk.

- Är det främst med polisiär verksamhet vi vill bekämpa narkotikamissbruk bland barn och ungdomar? Många av dessa unga har en svår uppväxt eller bakgrund. Många har behandlats illa av sina föräldrar eller förmyndare och har oerhört svårt med auktoriteter. De har blivit stämplade som oviktiga och värdelösa tidigare. Att närma sig dessa individer bör göras med största försiktighet. Socialen gör definitivt ett bättre jobb än poliser med detta. Själva faktumet att polis inkallas är ju en signal att barnet har gjort fel, rentav ett allvarligt brott. Det kanske är en signal Ask vill skicka till dessa unga människor men det hjälper dem inte ett jota. Ett försiktigt närmande från offentligheten kan hjälpa, att bli stämplad som kriminell och utsättas för tvång är inte vägen fram.

Lagrådets yttrande om drogtester av barn är värd att läsas i sin helhet. Att kontakt måste tas med åklagare avhjälper inte problemet, konstaterar Lagrådet i sitt yttrande:

"Som anförs i lagrådsremissen kan man räkna med att de flestadrogtester kommer att tas på kvällar och helger när det kan vara svårt för polisen att etablera kontakt med socialtjänsten. Enligt remissen får därför en åklagare besluta om drogtester utan föregående kontakt med socialtjänsten. Det ger polisen möjlighet att förhöra dem som lämnat prov som visat sig innehålla spår av narkotika om vem de köpt narkotikan av."

Det är många viktiga invändningar i Lagrådets remiss. Generellt konstateras att det är en förskjutning från socialtjänst till brottsbekämpning som är det stora problemet. I den kritiken instämmer även jag.

Frågan är nämligen: kommer förslaget hjälpa barn ur missbruk, eller riskerar det istället att bara förvärra problemen?

Mer om Beatrice Ask och Lagrådet: Aftonbladet, SvD, Jens Odsvall, Daniel Karlsson, Karl Hellberg, Niclas Selberg, André Medborg, Thomas Tvivlaren, Accent, Amanda Brihed, Roger Jönsson.

Inför en författningsdomstol nu

Skriver i Allehandan om behovet av en författningsdomstol,

Vi kommer i framtiden möta allt allvarligare problem där den privata integriteten står på spel. Att ha en stark grundlag och en författningsdomstol som enskilda medborgare kan vända sig till är den enda realistiska lösningen. Det är inte heller hållbart att i längden möta varje stycke lagstiftning med relevans för integritetsfrågor genom halvdana säkerhetsspärrar. Vad som behövs är en genomgripande genomgång av vår författning som grundlagsutredningen initierade och därefter införandet av en ordentlig författningsdomstol.

Vi behöver en författningsdomstol

Behöver vi kanske ett nytt saltsjöbadsavtal för frågor som rör "övervakning, fildelning, fri kultur, patent och monopol" frågar sig Henrik Oscarsson, statsvetare från Göteborg i ett inlägg nyligen,

"en informationssamhällets motsvarighet till industrisamhällets Saltsjöbadsavtal mellan arbetare och kapitalägare för att undvika att konflikten blir onödigt djup och militariserad? En svensk samförståndsmodell med historiska förlagor som kan säkra ett fruktbart samförstånd där alla intressen kan betrakta sig som vinnare. Nya idéer om hur detta kontrakt skall se ut är nödvändiga. Stäng in alla parter och släpp ut dem igen först när man nått fram till en hållbar modell för samhällsfred!"

En lösning kan alltså vara att som Henrik Oscarsson föreslår, skapandet av ett nytt Saltsjöbadsavtal. Det låter sympatiskt men löser inte grunden i problemet: hur politiker förhåller sig till integritetsproblematiken i lagstiftningen. Ett avtal mellan privata parter är inte ovälkommet, i synnerhet inte när det kommer till frågor som fildelning och monopol. Det är däremot inte främst från privata aktörer de största hotet mot den individuella integriteten kommer ifrån idag utan från statsmakten. Redan idag har vi ett skydd för den individuella integriteten inskrivet i regeringsformen,

"6 § Varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp även i annat fall än som avses i 4 och 5 §§. Han är därjämte skyddad mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång samt mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande."

Problemet är dock tvådelat. Dels är den nuvarande regeringsformen inte tillräckligt omfattande för att täcka in de många integritetsrelaterade lagarna som genomförs. Det är givetvis det logiska klivet från upptagning av telefonsamtal och öppnande av brev till omfattande avlyssning av digitala diton som regeringen inte lyckats göra. Dels är problemet att vi i Sverige har en märklig tradition när det kommer till författningen generellt,

"Våra möjligheter att påtala kränkningar och brister i författningarna är begränsade genom frånvaron av en nationell författningsdomstol; något som hitintills har avvisats såsom ett alltför "främmande inslag" i vår rättskultur, men som finns i flera jämförbara stater. Med en författningsdomstol förenklas den enskildes invändningar genom att innehållet i en lagstiftning kan anmälas dit för granskning. I vårt system - med dess konkreta normkontrol - måste kränkningen kunna hänföras till en viss situation som blir föremål för prövning i en vanlig domstol - eller undantagsvis i en förvaltningsmyndighet" (s 164 Statsrättens grunder, andra utgåvan)

I den utredning som Integritetsskyddskommittén gjorde och som presenterades i januari 2008 löser man till viss del det första problemet. Det andra problemet är dock inte avhjälpt. Vänsterpartisten Alice Åström illustrerar det tydligt i en intervju med Advokatsamfundet,

"Grundlagen är inte starkare än de politiker som har att förvalta den. Lagstiftning i alla ära, men om politiker väljer att bortse från integriteten och låter andra intressen väga över har man inte uppnått så mycket ändå"

Avsaknaden av en författningsdomstol kan - oavsett ny skrivning i RF - komma att bli helt tandlös eftersom grundlagens styrka bestäms av politikerna,

"När man studerar nu gällande författning bör man vara medveten om de säregna svenska traditioner som kommit att prägla utformningen av RF [Regeringsformen, min anm]. Under tiden 1921-1974 innehades regeringsmakten nästan oavbrutet av ett enda parti - socialdemokratiska arbetarpartiet - varför en socialdemokratisk ideologi naturligen kom till uttryck i statsrätten. Detta innebar bl.a en viss skepsis mot fri och rättigheter, domstolskontroll och lagprövning. " (s. 17 - Statsrättens grunder, andra utgåvan)

Vi kan klämma in en rad nya skrivelser i vår författning. Det kommer inte ändra svensk tradition och praxis när det kommer till efterföljandet av dessa skrivelser. Vad vi behöver är en stark författningsdomstol som tydligt kan kontrollera politikerna. I synnerhet när det kommer till integritetsfrågorna är det uppenbart att tolkningarna som politiker gör av RF snabbt glidit utför.

Läs även andra bloggares åsikter om Integritet, grundlag, författningsdomstol, saltsjöbadsavtal