En av de främsta anledningarna till Venedigs enorma rikedomar under 1400 och 1500-talet var stadsstatens öppenhet, handel och utbyte med omvärlden. Det var i skärningspunkten mellan olika kulturer, ekonomier och idéer som välståndet byggdes. Likaså såddes frön till upplysningen i de städer vars blandning av kulturer och religioner var som störst.På samma sätt har mycket av USA:s framgångar varit en kombination av öppenhet, mångfald och ett fungerande politiskt system. Men håller landet som ofta kallas för "The melting pot", smältdegeln, på att förändras i grunden? Riskerar finanskrisen och rädslan för terrorism att stänga landet mot omvärlden, såväl för människor som handelsutbyten?
Lexington argumenterar i en krönika i Economist för att USA:s öppenhet är landets mäktigaste redskap:
China is catching up fast. North Korea has the bomb and Iran may soon follow suit. In future America’s global sway will depend less on the threat of force and more on soft power. Fortunately, its charms are more potent than its arms.Amerikansk politik innehåller alltid en motsättning mellan isolationism och internationalism. Jag väljer medvetet att inte använda ordet interventionism eftersom amerikansk internationalism inte alltid nödvändigtvis innebär att USA intervenerar i andra länders nationella politik.
USA har potentialen att med sina universitet, städer, kultur och frihetliga klimat inspirera och påverka människor. Det är den formen av internationalism som USA behöver mer av. Det vore ironiskt om viljan att bevara den amerikanska drömmen kullkastade det som gjort USA framgångsrikt.
Det finns ett mer närliggande, europeiskt exempel på den "mjuka" makten som USA besitter. Efter det att Polen gick med EU emigrerade drygt två miljoner polacker, främst till Irland och Storbritannien. Några tog sig även till Sverige, dock som allt annat än de "sociala turister" som Göran Persson varnade för.
Nu återvänder många polacker till hemlandet. Vissa kallar fenomenet för "brain gain", i kontrast till "brain drain" (då fattiga länder förlorar sina välutbildade till rikare länder). För faktum är att många, även välutbildade gärna återvänder till sina hemländer. Västeuropa har genom migrationsflöden åt båda håll påverkat Östeuropa på ett sätt som kan vara svårt att överblicka i nuläget.
Migrationen är och har alltid varit en win-win situation. Migranter återvänder med utbildning, nya erfarenheter och ekonomiska medel i bagaget. Jag har tidigare skrivit om den enorma välståndsskapande potentialen som finns i fri rörlighet. Det vore ett stort misstag om både Europa och USA missade det kanske enda bestående maktredskapet man besitter i en global värld (till skillnad från västcentrerad värld).
Men det kan inte stanna vid en tom vurm för den fria rörligheten och öppenheten, det måste även fungera i praktiken. Den amerikanska öppenheten och mjuka makten har kombinerats med en sällsynt förmåga att knyta samman medborgare. USA har till skillnad från Europa en helt annan immigrationsmodell menar författaren Kenan Malik i sin bok "From Fatwa to Jihad":
To cross the atlantic is to move between two distinct social philosophies about the nature of immigration. American Muslims, like many groups before them, have largely bought into the the promise of the american dream. Seventy-one percent think that people who want to make it in America can do so with hard work - a higher figure than for the US population as a whole. They tend to see themselves as assimilated Americans, not as disgruntled Muslims. Fewer than half think of themselves as Muslims first and americans second. In Britain the corresponding figure is 81 per cent, in Spain 69 per cent and Germany 66 per cent. Only in France - the one european country that has as strict a separation of faith and state as America - do a comparable number see themselves as citizens first, muslims second. Unlike in Europe, most American muslims are happy to view Islam as a private faith, rather than as an all-encompassing social ideology.USA har något som många europeiska västländer helt saknar. Man har kombinerat öppenhet med en känsla av tillhörighet. Multipla identiteter är inget problem i USA så länge alla är lika inför lagen och delar den amerikanska gemenskapen. Denna medborgerliga patriotism har givetvis kombinerats med fungerande företagsliv och en flexibel arbetsmarknad, områden som fortfarande är problematiska i Europa.
Men smältdegeln är inte bara ett faktum, det är en process. Komikern Bill Maher menade att "When you arrive at the melting pot, its customary to melt a little". Däri finns en avgörande skillnad mellan Europa och USA. Men det handlar inte om assimilationspolitik kontra något annat, kalla det multikulturalism. Mina släktingar på den amerikanska östkusten har fortfarande, 90 år efter att släkten invandrat till landet, mycket kvar av sitt östeuropeiska judiska arv kvar. Det är snarare kombinationen av identiteter och - det som Malik framhäver - känslan av samhörighet med det amerikanska som urskiljer från Europa. Länder som Tyskland och Storbritannien har varit oerhört dåliga på att skapa naturliga samhörighetskänslor.
Frågan om migration bör och behöver inte bli en ren nyttokalkyl. Större och betydligt viktigare värden står på spel. Migration rätt använt och förvaltat innebär förutsättningar för toleranta, idérika och dynamiska samhällen. Påverkan går dessutom åt båda håll, kanske är upplysningsidéernas enda chans globalt om det finns tillräcklig rörlighet mellan länder.
Det senaste decenniet har visat att militär makt inte är ett bra redskap för demokratisering eller spridande av västerländska ideal. Både USA och Europa har möjligheten att vara relevanta under 2000-talet men det innebär att man inser vad det är som skapar den relevansen.
Morrissey hade under Smithseran en t-shirt med texten "Penis mightier than the sword" . Vågar vi hoppas på att Obama kommer joggandes med "Openness mightier than the bomb" på sin t-shirt inom en snar framtid?
På samma tema: Jasenko Selimovic & Cecilia Malmström
Inlägg
