Jämlikhetsanden, sågad. Igen.

Avslutade precis läsningen av Christoffer Snowdons "Jämlikhetsbluffen", ett kritiskt svar på Picket & Wilkinsons "Jämlikhetsanden", eller "Spirit Level" som den heter på engelska.

Jämlikhetsbluffen har redan hunnit avfärdas av Picket & Wilkinson, men inte för att innehållet inte skulle stämma utan därför att boken inte är "peer reviewed", granskad av andra forskare. Intressant krav från författare av en bok som inte blivit granskad på samma sätt som de kräver av sina kritiker.

Jämlikhetsanden blev för vänstern det ultimata beviset för ett par saker: ojämlikhet gör människor sjuka, samhällen eländiga och skapar problem av alla möjliga saker. Samt: tillväxt efter en viss nivå är i sig inget som gör oss lyckliga, friskare och skapar bättre samhällen. Med dessa glasklara fakta i handen kan man därefter expandera statens makt i all oändlighet och samtidigt hejda tillväxten med gott samvete. Många miljöpartister gladdes nog även åt bevisen att tillväxt inte leder till något gott.

Många blev skeptiska, av naturliga anledningar. Det är sällan någon har sju ess på hand, än mindre av samma färg. En stor debatt följde på bl.a SVT där alla möjliga människor uttalade sig och debatterade. Bland annat jag. Min linje handlade i korthet om att korrelation inte implicerar kausalitet. Med detta menas att där det finns ett samband existerar inte nödvändigtvis ett orsakssamband.

Det sympatiska med Snowdons bok "Jämlikhetsbluffen" är att den inte påstår att motsatsen stämmer, alltså: att ojämlika samhällen skulle få människor att må bättre och därmed få lägre ohälsotal etc. Han konstaterar att Pickett och Wilkinson trollar med statistik:

Och så slutar denna bok utan någon "storslagen idé". Om det vore en vetenskaplig skulle den bara betraktas som som en betydelselös undersökning, inte värd att publiceras. Dess diagram klättrar inte spektakulärt i samma riktning gång efter gång. Istället återspeglar de en komplex värld av av oändlig nyansrikedom och variation. Dess text erbjuder ingen radikal politik för att omvandla samhället och inte heller gör den gällande att samhället är utvecklingsbart. Den bara låter förstå att vägen framåt ligger i att förbättra de materiella villkor för alla snarare än att med våld skydda människor från sina egna känslor.

Det är fattigdom som är problemet, inte att någon känner avundsjuka för att någon annan har två Tv-apparater istället för en. Budskapet är egentligen enkelt och intuitivt. Men i boken finns en vidare, och en enligt mig, väldigt klok kritik mot tillväxtfientligheten och den nästan obligatoriska asketismen som är så trendig idag. Snowdon tar upp den utveckling inom vänstern som Jämlikhetsanden är ett tydligt symptom för:

Försvarare av marxismen har gjort en oändlig mängd ursäkter för sin ideologis misslyckande med att tillhandahålla samma levnadsstandard och frihet som man hade i kapitalistnationer. Fram till nyligen har få varit så skamlösa att de påstått att sänkt levnadsstandard och begränsad frihet var den avsedda konsekvensen, och dessutom att folk skulle vara lyckligare med mindre av båda. I den meningen representerar böcker som Jämlikhetsanden en nyrorientering för vänstern. Att begränsa valet, minska välståndet och sänka ambitionen förespråkas nu öppet som önskvärda ändamål i sig.

I grunden så är boken bara en kritik av Pickets & Wilkinsons iver att se mönster där mönster ej går att finna. Deras slutsats, jämlikhet är godheten själv, förekommer den logiska banan man måste ta för att dra så skarpa slutsatser. Snowdon bevisar egentligen ingenting, förutom att data. statistik och empiri bör behandlas varsamt i politiska sammanhang. En lärdom inte minst för både de rödgröna och nu senast Sverigedemokraterna.

Boken går att köpa här.

På samma tema: HBT-Sossen, Brändén, Dick Erixon, SVD-Ledarred, Eva Cooper, Andreas Bergh, Fredrik Segerfeldt, Bottnakarlen, Litentanta, Nymnchen.