Assimilation, till vilken grad?

Skriver idag ett längre inlägg i debatten om assimilation kontra integration. Lite splittrade idéer om vart integrationspolitiken bör ta vägen och vart debatten om det gemensamma i Sverige:

Vad bör då målet för en liberal vara idag? Nationalstatens förestående död är kraftigt överdriven, likaså välfärdsstatens. Men båda är kraftigt förändrade och till viss del försvagade. Eftersom båda har tjänat syftet som enande och meningsbärande fundament för samhället infinner sig nu frågan om vad som skapar gemenskap och social tillit i samhället. För liberaler är inte den homogena nationen ett gångbart eller ens realistiskt alternativ, inte heller är en tvådimensionell klassanalys tillräcklig. I sökandet efter något som lämpar sig för den globala eran måste vi söka oss efter gemenskap på annat håll.

I samma debatt har Charlie Weimers, Ivar Arpi, Markus Uvell, Alice Teodorescu, och Andreas Johansson Heinö skrivit klokt och bra.

Noterar att även Erik Almqvist bidrar med ett inlägg. Inte oväntat stället han sig positiv till assimilation. Tyvärr problematiserar han inte faktumet att alla i denna diskussion är för någon form av assimilation, ingen är emot det.

Det är graden av assimilation och frågan om vad som bör vara gemensamt och vad som kan och bör rymmas inom ramen för det mångkulturella som är diskussionens kärna.