Niklas Orrenius fortsätter att vara en av sveriges just nu viktigaste journalister. Hans senaste reportage är, tyvärr får man väl säga, lika deprimerande som det förra:
Fördelen med hans två senaste reportage, det förra om rabbinen Kesselman i Malmö, är hur han tar enskilda människoöden och faktiskt sätter upp en spegel till landet Sverige. Det är det samhälle vi nu lever i där man som såväl jude eller muslim i vissa områden inte kan leva utan att trakasseras eller förföljas. Det är en verklighet som vi har kommit att bli alltmer vana vid, som kanske gjort oss mer avtrubbade.
Tyvärr får man säga att Sverige inte är isolerat från den utveckling andra delar har gått till mötes. Främlingsfientlighet och nationalism av den värsta sorten - om de legitimeras i det offentliga rummet - sipprar ner till skolor och arbetsplatser.
Men problemet finns på många platser i Sverige, det handlar inte enbart om sura rasister som sitter och häckar i kommentatorsfälten. Hatet mot judar finns i områden dominerade av personer med bakgrund i mellanöstern. Hatet mot muslimer i områden dominerade av kristna och i samhället generellt. I mångt och mycket har konflikter "importerats" till Sverige och blandats upp med rasism och främlingsfientlighet som redan existerar.
Samtidigt kan det vara svårt att mäta främlingsfientlighet och rasism, ibland finns en koppling till migration och invandring, ibland inte. I en artikel på Fores migrationsinfo kan man se att inställningen till invandring och mångfald är ganska stabil. Det handlar således inte alltid om invandringen i sig.
Till viss del handlar det säkert om att främlingsfientligheten alltid funnits där men inte alltid haft möjlighet att få utlopp. I klartext: det är först under de senaste decennierna som vi i Sverige haft stora synliga grupper av personer med annan religiös, kulturell och etnisk bakgrund. Kanske är det ett tragiskt normaltillstånd varje land blir vare när det blir multikulturellt.
Självfallet innebär inte det att man ska acceptera främlingsfientligheten. Genom utbildning, upplysning och en offentlighet som sakligt och tydligt tar ställning för mot hat och främlingsfientlighet kommer man en bit på vägen. Det räcker emellertid inte. Jag gillar det Malyum säger:
Vad ropar de? Jävla neger? Något med gardiner? Kanske ”Ta av dig din gardin!”? Varför kan de inte bara sluta? tänker Malyum Salah Hashi när hon på nytt flyr undan tonåringarnas trakasserier, småspringande nerför backen mot Tomelilla centrum. En gång vänder hon sig om: – Jag är precis som era mammor! ropar hon. Men de slutar inte.
Tyvärr får man säga att Sverige inte är isolerat från den utveckling andra delar har gått till mötes. Främlingsfientlighet och nationalism av den värsta sorten - om de legitimeras i det offentliga rummet - sipprar ner till skolor och arbetsplatser.
Men problemet finns på många platser i Sverige, det handlar inte enbart om sura rasister som sitter och häckar i kommentatorsfälten. Hatet mot judar finns i områden dominerade av personer med bakgrund i mellanöstern. Hatet mot muslimer i områden dominerade av kristna och i samhället generellt. I mångt och mycket har konflikter "importerats" till Sverige och blandats upp med rasism och främlingsfientlighet som redan existerar.
Samtidigt kan det vara svårt att mäta främlingsfientlighet och rasism, ibland finns en koppling till migration och invandring, ibland inte. I en artikel på Fores migrationsinfo kan man se att inställningen till invandring och mångfald är ganska stabil. Det handlar således inte alltid om invandringen i sig.
Till viss del handlar det säkert om att främlingsfientligheten alltid funnits där men inte alltid haft möjlighet att få utlopp. I klartext: det är först under de senaste decennierna som vi i Sverige haft stora synliga grupper av personer med annan religiös, kulturell och etnisk bakgrund. Kanske är det ett tragiskt normaltillstånd varje land blir vare när det blir multikulturellt.
Självfallet innebär inte det att man ska acceptera främlingsfientligheten. Genom utbildning, upplysning och en offentlighet som sakligt och tydligt tar ställning för mot hat och främlingsfientlighet kommer man en bit på vägen. Det räcker emellertid inte. Jag gillar det Malyum säger:
Jag har både en stark muslimsk identitet och en stark svensk identitet. Jag känner stor lojalitet med Sverige. Det här landet öppnade sina armar för oss.
Någonstans i de orden ligger mycket av svaret. Vi kan inte bestämma människors identitet och självuppfattning, det är inte heller önskvärt. Men vi måste ta fasta på det gemensamma, medborgarskapet - vad det innebär att bo i ett land tillsammans. Mångfald i sig är inte tillräckligt svar, idén om smältdegeln är förstås en del av identiteten (se på USA ex) men det kan inte vara allt.
Främlingsfientligheten måste byggas bort genom gemensamma institutioner: utbildningsväsendet, offentligheten, arbetsplatsen och de samhällsnormer som vi ser som goda och allmängiltiga för alla i Sverige. Sega, långsamma och tråkiga svar men det som oftast stämmer. Det är svårt att hata när man delar allt.
Inlägg
