Den framtida liberala idédebatten

Sanna Rayman sammanfattar i SVD bra huvudpoängerna från seminariet jag och Magnus Andersson deltog i förra veckan om sammanslagning mellan Centern och Folkpartiet:

Det är nog sant. Även jag har avfärdat frågan helt enkelt eftersom det inte är troligt att C och FP slår sina påsar ihop inom överskådlig tid. Ett tänkbart scenario är kanske att något av partierna åker ur riksdagen och uppgår i det andra, men utan sådan yttre påverkan ska vi nog räkna med en långsammare process.

För den som vill se hela seminariet så är det bara att gå vidare till denna länk.

Jag tänker fortsätta den debatten som har uppstått. Som jag ser det finns det från liberalt perspektiv ett par viktiga frågor att diskutera:

1) Finns det ett egenvärde av flera partier som identifierar sig som liberala?

2) Fungerar den nuvarande uppdelningen för att formulera liberala politiska förslag effektivt?

3) Vad bör framtida liberal politik inrikta sig på, både innanför och utanför de etablerade riksdagspartierna?

4) Vad saknas i den svenska liberalismen idag inom partiväsendet?

5) Saknas det något i den "borgerliga" idédebatt som Svenska Dagbladet initierat, behövs ett alternativ till denna, kanske även med andra svar?

6) Vilken framtida väg bör Folkpartiet ta givet att vi kan komma fram till några av svaren på frågorna ovan.

Återkommer med förslag på svar för dessa.

En liberal vision för C+Fp

Artikeln som publicerades i Liberal Debatt (ej på nätet) är nu utökad och publicerad på Newsmill. Jag och Magnus Andersson argumenterar för ett samgående mellan C och Fp, men framförallt efterlyfter vi liberala mål i politiken:

Det behövs en stark liberal röst som verkar för en förändring av arbetsmarknaden, större integritetsskydd, en kraftfull liberal miljöpolitik men kanske framförallt skapar visionen om ett liberalt samhälle. När man nu brett diskuterar borgerlighetens framtid så är det just "borgerlighet" man diskuterar, inte en liberal idé om samhället. Här menar vi att något saknas och att både C och FP bör ta sig en allvarlig tankeställare om hur de ser sig själva i svensk politik om 20 år, men framförallt, vilket samhälle de vill se om 20 år.

DN och SVT-text har uppmärksammat artikel. I SVT-artikeln finns även kommentarer från både Ulf Bjereld och Nina Larsson:

Det är ju alltid bra att reflektera över sitt parti och andra men jag ser inget behov av att slå ihop Centern och Folkpartiet. Trenden går väl snarare åt motsatt håll, att väljarna vill ha fler alternativ och fler nyanser i politiken

Längre kommentar från Nina Larsson finns här.

Vilket var ett ganska väntat (dvs diplomatiskt) svar från vår partisekreterare Nina Larsson. Jag förstår att hon måste ha den linjen. Samtidigt måste jag säga att jag är lite besviken att man inte vågar röra om i den partipolitiska grytan. Tryggheten sitter starkt.

På samma tema: Karl Malmqvist, Svensk historia, Tv4, SVD, Emil Källström, Johan Hedin, GP, Nyhetspressen (med märklig bild på mig och Magnus), Hela Gotland, Christian Ottosson, Nyheter24, Andreas Froby, Hanna Wagenius.

Ännu mer om FP+C

Väldigt många har nu skrivit om möjligheterna med att C och FP ska gå ihop, en intressant fråga som engagerar många. Alla är inte positiva men det finns ett stort intresse. I stort sett varenda större ledarsida har berört frågan. Många påminner givetvis om att det inte är en ny fråga, mycket har inte heller tillkommit i debatten.

I VLT drar man lite om historien bakom tidigare försök till samgående, alla har stupat av olika anledningar. Partitraditioner verkar vara den bidragande orsaken. Frågan är om de är lika starka idag, i synnerhet bland ungdomsförbundens medlemmar. Norrtäljetidningen ser ingen poäng med samgåendet.

Mer om samma tema: Filip Wästberg, Trelleborgs Allehanda, Dalarnas Tidning, Sydsvenskan, Mikael Sundling, Norpan, Södermanlands Nyheter,

Mest ingående, och hittills också flest nya perspektiv bidrar Ola Nordebo, Västerbottenskuriren med (läs hela!):

För idépartier är folkrörelsemodellen, med dess nyfikenhet på nya människor och erfarenheter, särskilt viktig. Folkpartiet och centerpartiet kompletterar varandra geografiskt och socialt. Det skapar en misstro, men just kulturkrocken i sig skulle vara en stor vinst. Klarar inte partier att famna olika perspektiv, i respekt och tålamod, då är det illa ställt med folkrörelsemodellen som de ytterst vilar på. Folkpartiet och centerpartiet kan invänta nedgången tjurigt vid varsin kaffetermos, eller stirra statistiken i vitögat och ge folkrörelsetanken en gemensam liberal chans. De borde välja det senare.

Seminarium om sammanslagning

Bertil Ohlininstitutet, som var tidigt ute och redan i sin valanalys för FP föreslog en sammanslagning med C har nu tagit initiativ till ett seminarium om framtiden för den liberala rörelsen och C och FP:s eventuella samgående. Medverkande är jag och Magnus Andersson, ordförande för CUF, moderator är Sofia Nerbrand, ordförande i Ohlininstitutet:

Både Folkpartiets och Centerns företrädare kallar sig liberaler och talar på ungefär samma sätt om företagande, marknadsekonomi och individens roll i samhället. Samtidigt är det allt fler väljare som inte ser någon tydlig skiljelinje mellan de båda partierna. Dessutom hörs nu allt fler röster som vill slå ihop partierna. Är det dags att fundera på ett samarbete – eller rent av ett samgående – för att förstärka liberalismen i Sverige?

Ohlininstitutet och Liberal Debatt bjuder in till ett lunchseminarium med Magnus Andersson, ordförande i Centerns ungdomsförbund, och Adam Cwejman, ordförande i Liberala Ungdomsförbundet. Andersson och Cwejman skriver tillsammans i det nya numret av Liberal Debatt om att deras moderpartier bör omfamna varandra.

Tid: 12.00 - 13.00 den 13 januari

Från 11.30 serveras en lunchmacka till självkostnadspris. Uppge vid anmälan om du vill beställa en macka!

Plats: Ingenjörshuset Citykonferensen, Malmskillnadsgatan 46 (T-Hötorget)

Välkommen!

Anmälan: kansliet@ohlininstitutet.org

Svårt att komma ifrån en torsdag? Följ diskussionen på Ohlininstitutets sida på Bambuser

Mer om FP+C

Ett antal andra har skrivit om sammanslagning mellan C och FP, bland annat GP:s ledarredaktion:

Svårigheten att slå samman två sedan länge etablerade partier skall dock inte underskattas. Det som i förstone kan tyckas som självklara effektivitets- och resursvinster kan efterhand gå förlorat i revirstrider och kulturkrockar. Frågan är väl också om det är den rätta tidpunkten just nu för de båda partierna att lägga resurser på ett så kraftkrävande projekt som en sammanslagning. Snarare är både Centern och Folkpartiet i behov av ett inre idéarbete de närmaste åren. För FP:s del har klokt nog beslut fattas om att arbeta fram ett helt nytt partiprogram och Centern har en del att fundera över efter höstens val.

Även Joakim Holmertz (FP) skriver om frågan, här och här, intressant är att han diskuterar de tekniska frågorna kring valsamverkan.

Sebastian Hallén (FP) skriver även om frågan:

Ska man slå samman Centerpartiet och Folkpartiet så får det inte vara i avsikt att driva mittenpolitik, utan för att driva en spetsig liberal politik. Moderaterna och Socialdemokraterna kan idag båda klassas som mittenpartier, och utrymmet för ytterligare ett parti där är starkt begränsat. Jag har för avsikt att påverka Folkpartiet i en liberalare ekonomisk och social riktning de kommande åren, och om jag ser att Centerpartiet fortsätter på sin inslagna väg ökar givetvis möjligheten för ett samgående på sikt.

Och Niklas Frykman (FP) verkar försiktigt positiv:

Det finns självklart praktiska problem som ältats in absurdum, men jag bedömer dem inte som oöverstigliga. Organisationer har slagits ihop tidigare och det finns specialisthjälp att tillgå. Det lär heller inte ske över en natt utan vara en process som tar ett antal år att genomföra. För övrigt så bildades Folkpartiet en gång 1934 genom en sammanslagning.

Tyvärr ingen från Centern som skrivit om frågan, om jag inte missat någon? Kanske en slump eller så är intresset större från FP-håll att diskutera frågan.

Se även SVD:s ledarsida som skrivit om sammanslagningsidéerna.

C+FP=Sant?

Missa inte senaste numret av Liberal Debatt, där skriver jag och Magnus Andersson, ordförande för CUF om sammanslagningen (ej på nätet) av Centerpartiet och Folkpartiet. En fråga som känns aktuell, inte minst sedan man läst att opinionssiffrorna för Centerpartiet är allt annat än positiva.

Carl Lagerqvist, chefsredaktör skriver:

Ibland påstås det att Moderaterna mer liknar ett företag än ett politiskt parti. VD:n pekar ut färdriktningen och medarbetarna rättar in sig i ledet. Samma liknelse kan inte göras om Centerpartiet och Folkpartiet. Båda är sprungna ur Folkrörelsesverige. Det är också det främsta argumentet för att inte skapa ett allomfattande alliansparti. Det behövs en rörelse som står upp för liberalismen alldeles oavsett vad som för tillfället rör sig i huvudet på den sittande partiledaren. Sverige behöver Centerliberalerna.

Min mening är att det behövs ett starkt liberalt parti som kan utmana alla oliberala politiska inriktningar i landet, må det komma från vänster eller höger. Det finns verkligen inget egenvärde att hålla ihop alliansen i vått och torrt.

Det centrala är att en liberal politik förs, inte nödvändigtvis allianspolitik. Om sveriges liberaler, oavsett om de befinner sig i C,FP,M,MP,KD,S inser detta då förstår de att partikonstellationer inte är det viktiga utan idéerna. Det finns en rad argument för att slå ihop C och FP, läs LD för att hitta några av dessa.

Klokt vore att vi påbörjar den här debatten nu och inte om tre år. Därför välkomnar jag alla inlägg på det här temat. Bör vi slå samman partierna? Varför? Varför inte? Vilka problem har liberala partier i alliansen? Gemensamma listor? Valsamverkan? Hur skulle ett gemensamt parti se ut?

Ping: Johan Hedin, Ankarsjö, Magnus Andersson, Broman, Hanna Wagenius, Pär Gustafsson, Erik Svansbo, Andreas Froby, Mark Klamberg, Martina Lind, Karl Malmqvist, Annie Johansson, Rasmus Jonlund, Sebastian Hallén, Niklas Frykman, Mattias Sundin, Lakes Lakonismer, Elias Giertz.

Både Bawar Ismail och S-bloggen Röda Berget skriver bra om frågan, Även GP:s ledarsida uppmärksammar Liberal debatts temanummer. På samma tema: Anders G. Johansson & Every kinda people. Se även Ohlininstitutets eftervalsanalys för FP, där argumenterar de för samgående mellan partierna.

Mål för forskningen

Jan Björklund skriver bra (men kanske inte så mycket nytt?) om forskningspolitiken på DN Debatt:

Tack vare regeringens höjningar och ett forskningsintensivt näringsliv ligger Sverige i världstoppen i fråga om totala satsningar på forskning. Inget annat EU-land satsar en större andel av BNP på forskning och utveckling än Sverige. Till EU har regeringen redovisat att vårt mål för 2020 är att Sverige ska satsa ungefär fyra procent av BNP. Även om vi satsar stora resurser borde det gå att utnyttja dem bättre. Dels kan vi nå en mer kvalificerad akademisk nivå. Vetenskaplig kvalitet mäts ofta genom att räkna publikationer och citeringar, och där är flera länder på väg att passera oss. Dels handlar det om hur kunskap omvandlas till innovationer, till exempel hur många patent som forskningen leder till. Sverige borde kunna få ut mer av forskningen än i dag.

Bra så, men glöm för all del nu inte grundutbildningen. Där behöver vi mer kvalité och mindre kvantitet. Vi behöver även samhällsvetenskapliga utbildningar som har fler än två lärarledda lektioner i veckan. Det är en fråga som måste adresseras samtidigt som frågan om forskning uppmärksammas.

Liberalen i skåpet

Aron Lund är obarmhärtigt hård, men tyvärr får man väl säga, rättvis i sin bedömning av Folkpartiets ideologiska irrfärder:

Det har funnits metod i galenskapen. När FP började göra politik av pressmeddelanden, i stället för tvärtom, var planen att bli en magnet för alla irrande allmänborgerliga mittenväljare. Det fungerade 2002, och ett tag till. Sedan kom Nya Moderaterna med den lika substanslösa som töjbara varumärkesstrategi som SvD:s ledarsida dubbat till "den borgerliga idén", och så var Nya Folkpartiets saga all. Man kan inte tävla om sossehatande villa-volvo-vovve-väljare med Fredrik Reinfeldt, mer än man kan tävla om katolikernas gunst med Påven. Så nu traskar FP återigen trumpet runt på sex-sju procent, och drömmer om åtta, efter att ha sålt sin själ för en nitlott. Och så är det dags att skriva nytt program.

Kongress, förnyelse och liberalism

Helgens LUF-kongress är avslutad. Det är en stor ära att få förnyat förtroende att leda förbundet. Mitt tydligaste budskap under helgen var att tiden nu är inne för att påverka Folkpartiet och se till att idéutvecklingen inom alliansen inte avstannar. Jag talade även om integrationspolitiken och sveriges historiska utveckling i samband med människors rörlighet.

Samtidigt som kongressen ägde rum hade Folkpartiet sitt partiråd. Där gick man igenom valanalysen, en rapport som jag bidragit till, samt valt en ny vice partiordförande. Med stort stöd och utan strid valdes integrationsministern Erik Ullenhag till andre vice ordförande, förnyat förtroende fick även Helene Odenljung.

Det är glädjande att min artikel om Folkpartiets bristande idéutveckling fick uppmärksamhet, då i samband med artiklar som berör frågan om Folkpartiets utveckling i synnerhet och alliansens utveckling generellt.

Sydsvenskan menar att alla krisar i alliansen, förutom moderaterna givetvis. De är även eniga med mig om att liberalismen lider andnöd inom Folkpartiet. Göteborgsposten uppmanar Folkpartiet att sätta igång med idéarbetet och välkomnar det nya partiprogrammet som kommer tas fram. Även GP instämmer i min kritik av partiets alltför enkelspåriga linje. Expressens ledarsida påminner om att FP har gjort två förlustval i rad och att man bör ta kritiken mot partiets kravställarlinje på allvar. Även SvD tar upp frågan och påminner om den bristande idéutvecklingen inom alliansen.

Om förändring och utveckling av alliansen och Folkpartiet ska börja då är det definitivt nu. Det är viktigt om så många som möjligt deltar i den här pågående diskussionen.

Andra som skrivit klokt om Folkpartiets utveckling är: Niklas Frykman, Catrine Norrgård, Mattias Sundin, Erik Svansbo. Missa inte heller Johan Ingerös tillbakablick över Folkpartiets 00-tal.

Kongress, partiråd och ideologi

Imorgon inleder LUF 2010 års kongress. Jag är föreslagen som fortsatt förbundsordförande och hoppas på medlemmarnas stöd.

För övrigt är det värt att nämna att LUF slår rekord vad gäller antal deltagare, och då är det ändå en mellanårskongress - handlingsprogram ska inte behandlas och inget val väntar.

Nästan samtidigt har Folkpartiet partiråd där man ska välja en ny andra vice ordförande för partiet. Eftersom Cecilia Malmström arbetar som kommissionär så har integrationsministern Erik Ullenhag föreslagits att ta över. Ett bra val.

Inte ska man dunka rygg i samband med dessa två trevliga sammankomster! Nej, därför skriver jag idag på Expressen sidan 4 om Folkpartiets ideologiska kris:

För faktum är att de liberala idéerna i dag är utspridda över flera partier. Det ställer högre krav på det förment liberala partiet att också agera liberalt. Det räcker inte att man har ordet liberalerna i partinamnet för att per automatik associeras med frihetliga idéer. Risken är att man nu slår sig till ro och tror att man kan köra med samma uppsättning kort även i nästa val. Det vore ett kapitalt misstag.

Folkpartiets valanalys

Har varit adjungerad till Folkpartiets valanalysgrupp som nu presenterar sitt resultat:

I rapporten pekar valanalysgruppen ut ett antal faktorer bakom valresultatet. Folkpartiets tydlighet i för svenska folket viktiga frågor bidrog till att attrahera väljare. Inte minst visar undersökningar att fokuseringen på skolfrågan varit lyckosam. Samtidigt innebar stödröstning och det faktum att många röstade på regeringens krishanterings­förmåga till att många potentiella folkpartiväljare valde andra partier.

Eftersom valanalysgruppens mandat i främsta hand var av en organisatorisk natur så har även mina synpunkter och bidrag varit av den organisatoriska typen. Jag har tryckt på när det kommer till frågor som rör partistruktur, relationen mellan ungdomsförbund-moderparti samt hur vi får in nytt folk i partiet.

Slutsatser man kommer fram till är exempelvis att det finns ett behov av att ta fram ett helt nytt partiprogram, att organisationen behöver centraliseras mer och att vi måste tänka om hur vi profilerar oss (större förankring i liberalismen!). Analysen innehåller många av de reformer som jag är övertygad om att Folkpartiet behöver genomföra för att vara ett relevant liberalt parti på 2000-talet. Många problem kvarstår däremot och jag är övertygad om att det behövs en grundlig ideologisk debatt inom partiet innan många av de politiska förändringarna kan påbörjas.

På samma tema: Christer Nylander, Mattias Sundin, Vision Sverige, Liberala Anna, Sebastian Hallén.

Att förändra partier

Statsvetaren och socialdemokraten Ulf Bjereld tar upp en viktig fråga om partistrukturer:

För det andra kan ett tudelat ledarskap vara ett av flera verktyg i arbetet med att öppna upp den alldeles för slutna och hierarkiska partistruktur som kapslar in socialdemokratin. Den socialdemokratiska "partiapparaten" (observera uttrycket!) avspeglar industrisamhällets behov och den tidens strävan att organisera industriarbetare efter geografisk tillhörighet. Industrisamhällets kollektivism ersätts nu av informationssamhällets (eller vad vi vill kalla det) individualism, men partiets organisation är kvar i det gamla.

Även inom FP har frågan diskuterats om två partisekreterare, en politisk och en organisatorisk. Övergången från folkrörelseformen till en mer flexibel partistruktur är i högsta grad relevant. Medlemsantal och aktivitetsgrad har sjunkit i flera partiet och kostymen är helt enkelt för stor. Kanske är det både vettigt att överväga organisatoriska förändringar samtidigt som man har regionala vallistor.

Helt klart är att många "gamla" partiet har stora problem med att förändras i grunden, då handlar det inte bara om politik. Även sättet att få in nya förmågor och idéer i partiet hämmas av att strukturerna är så sega. Folkpartiet är tyvärr väldigt dåliga på att få LUF-medlemmar att fortsätta i partiet, istället blir det ett litet antal medlemmar som av egen kraft lär sig partistrukturen.

Folkpartiet och liberalismen

Skriver i Tidningen NU (ej på nätet) om liberalismen och Folkpartiet:

I förra tidningen NU ställdes en fråga om Folkpartiet är liberalt nog. Mitt svar blev så långt och så sent inkommet att jag istället skrev en debattartikel på temat. Min utgångspunkt är det inom partiet omhuldande ordet ”tydlighet”. Detta heliga mantra inom Folkpartiet under senare år. Det innebär konkret att vi är tydliga i våra budskap, vad vi vill och vart vi är på väg. Därutöver kan man även tolka in att vi inte velar, att vi inte är opportunistiska eller vänder kappan efter vinden. Det är en självuppfattning grundad i undersökningar som visar att många väljare helt enkelt uppfattar oss som väldigt tydliga. För många Folkpartister är det här lite av en skänk från ovan. Slut är de dagar då partiet uppfattades som otydligt, veligt, mesigt och snällt.

Låt även mig vara väldigt tydlig: det är inte ett problem att Folkpartiet är ett tydligt parti. I den marknad av åsikter som partipolitiken är finns inte plats för otydliga och lata partier som inte kämpar för sina principer och varumärke. Min invändning är att vi har tagit strid för fel saker och därmed både uppfattas och troligtvis blivit mindre liberala som en konsekvens. Segern känns dessutom lite fadd. Vi har under fem år befunnit oss stadigt på 7%. Inte en förlust men knappast någon seger för sveriges förment liberala parti.

Jag är övertygad om att det finns en stark liberal kärna som genomsyrar hela partiet, det är dessutom LUF:s uppdrag att uppmärksamma och stärka den. Jag tror definitivt inte att Folkpartiet har övergivit liberalismen. Däremot har man i sitt sökande efter uppmärksamhet och media inte alltid filtrerat utspelsidéerna genom ett liberalt nät.

Liberalismen är centrerad kring rättigheter och skyldigheter. Kanske är ett problem att vi koncentrerat oss främst på det senare: individens skyldigheter gentemot staten. Det har gått så långt att Markus Uvell, VD på Timbro, i en artikel på DN Debatt (01/11) identifierar just ”kravliberalismen” som vårat signum samt där vår potential befinner sig.

Tydlighet innebär inte endast tydliga krav, det kan även vara tydliga konflikter för friheten. När romers rättigheter ställdes på undantag i hela Europa och även vår egen migrationsminister Tobias Billström svajjade med principerna då fanns ett solklart tillfälle för ett liberalt parti att ryta till. Ingen gillar en bråkstake. Men å andra sidan kommer ingen komma ihåg den som aldrig tog strid för sin övertygelse.

Det är farligt om det skapas en kultur i Folkpartiet där vår enda möjlighet till uppmärksamhet baseras på kravställdandet. Ett parti som endast domderar om krav på föräldrar, barn, invandrare kommer snart inte associeras med annat än krav. Vi måste inse att politikens, och för den delen mediernas logik kretsar kring konflikter. Att vara snäll utan motpart ger ingen uppmärksamhet. Det vet alla. Men att ta strid för sina principer kan också ge uppmärksamhet. Varför inte börja ställa krav på LO-kollektivet, moderaterna och socialdemokraterna? Denna oheliga allians som håller unga, invandrare och lågutbildade utanför arbetsmarknaden. Det är fyra år tills nästa val och om vi ska påbörja något nytt då ska det påbörjas nu. Vi kan inte sitta med samma uppsättning kort val efter val.

Liberalismen finns i Folkpartiet men den är tilltufsad och har gömt sig. Vi är alltjämt det parti vanliga människor (nej, ledarskribenter och debattörer är inte vanliga människor) associerar med liberalism och frihetliga idéer. Det är bra givet omständigheterna. Men om vi ska behålla denna koppling då vore det inte fel att då och då ta strid för sådant som många associerar med liberalismen: rättigheter, friheter, solidaritet – en tillåtande attityd som ser att statens intressen inte alltid är individens intressen. Våga ta strid för de glömda, våga ta strid för friheten. Men gör det tydligt!

Klyftan mellan förväntan och utfall

Missa för allt i världen inte Ulf Schyldts läsvärda inlägg om liberaler som är fast i "utvärderingsklyftan":

Vad som däremot fascinerar mig mycket i debatten, är i hur hög utsträckning några enstaka frågor dominerar många enskildas bild av vad som gör ett parti liberalt eller ej. Där tror jag förklaringen till ”celldelningen” ligger. För att låna en term från Donald Norman (som i Nielsen-Norman group) har vi att göra med en ”gulf of evaluation”. På ett övergripande plan är alla liberaler ense om att ”göra Sverige mer liberalt”. Alla liberaler har sin sinnebild av vad som är viktiga liberala frågor att driva – och förväntar sig utifrån det ett visst resultat av en liberalt dominerad regering (eller motsvarande). När Sverige för första gången på länge haft en liberalt dominerad regering – en regering där de partier som i opposition hade lätt att tala sig varma för liberala värden nu testas i praktiken – faller detta test ut negativt för många. Det resultat som nåtts stämmer helt enkelt inte med deras förväntningar – alltså en klyfta mellan förväntan och utfall, utvärderingsklyftan

Schyldt lyfter frågan om vad det vi faktiskt förväntar oss av ett liberalt parti och dessutom hur detta förhåller sig till de liberala reformer som redan är genomförda. Intressant resonemang som uppmanar oss att lyfta blicken en smula ovan det eviga jämrandet om hur liberala partier konstant sviker.

Tom kritik mot Folkpartiet

Trots att jag och LUF ofta kan vara kritiska och ha synpunkter på Folkpartiets integrationspolitik så är vi sällan eniga mot den yttre kritik som ofta riktas mot FP. Och om det är något som gör mig uppriktigt besviken så är det när skärpta debattörer och politiker medvetet verkar missförstå det politiska innehållet. Ett exempel uppenbarade sig i i valrörelsen när Maria Ferm anklagade FP för att bli "brunt" i valrörelsetider. Jag svarade henne här.

Ett annat vanligt exempel när någon medvetet verkar missförstå FP-politik kunde man se i en krönika skriven av Elin Grelsson i ETC Göteborg (#42) när hon skrev:

I Sverige har bland annat Nyamko Sabuni höjt rösten för att nyanlända invandrare ska gå kurser i svenska värderingar. Vad detta innefattar är oklart, men det är inte orimligt att tänka sig att det består av luddiga begrepp som jämställdhet och tolerans.

Faktum är att vad kursen innefattar har varit tydligt länge. Att Grelsson inte bemödat sig med att ta reda på innehållet är definitivt inte en brist i förslaget, snarare ett tecken på Grelssons egen ovilja att faktiskt ta reda på vad förslaget innefattar. En omfattande utredning gjordes av statsvetaren Erik Amnå. Den finns ute för allmän beskådan och är väldigt tydlig:

Vårt principiella ställningstagande är här att utgå från grundlagen. Den mest auktoritativa och bindande formuleringen av de övergripande etiska och konstitutionella principerna återfinns i regeringsformen. Där återges den gemensamma referensram som ytterst ska hjälpa oss att fredligt lösa de konflikter som uppstår och de principer som ska ligga till grund för statens handlande. Värden och principer som uttrycks i regeringsformen och i internationella konventioner som Sverige anslutit sig till, blir i vårt förslag utgångspunkten vid behandlingen av aspekten ”värden”. Vid sidan av värden ska samhällsorienteringen som nämnts även innehålla vardagskunskap av praktisk natur liksom institutionella och organisatoriska aspekter av demokrati och välfärdsstat.

Man kan fråga sig varför en förkämpe för jämställdhet och minoriteters rättighet skulle tycka att samhällsnormer baserade på vår grundlag skulle ge uttryck för "luddiga" begrepp som "tolerans" och "jämställdhet". Är det inte bra att landa i slutsatsen att det är viktigt att känna till sina friheter och skyldigheter man omfattas av i Sverige?

Att vi har ett mångkulturellt samhälle är i huvudsak något fantastiskt, men definitivt inte oproblematiskt. Om man vill bekämpa förtryck på alla plan då är jag övertygad om att utbildning är viktigt. För personer som inte passerat genom det svenska utbildningsväsendet kan det vara oerhört lärorikt med en kurs om det land man önskar bli en del av. Det är inget dramatiskt. Det centrala är att man inte håller på och läser recept på Janssons frestelse utan lär sig det relevanta i vad medborgarskapet betyder. Kulturens innehåll är inte oumbärligt för att leva i landet, en grundläggande förståelse för medborgarskapet är det däremot.

För mig är det ett mysterium varför Grelsson väljer att fördunkla det förslag som har lagts av FP och den utredning som följde på direktivet, varför vill man bunta ihop FP med opportunistisk rasistpolitik? Man kan även ställa sig frågan vad denna form av taskig sammankoppling med rasism gör för saklig kritik av FP:s politik? Varför vill man inte från vänstern sakligt diskutera frågan om en medborgarkurs?

Artikeln som inte ligger ute på ETC:s hemsida men som går att läsa på Grelssons blogg är i övrigt tydlig. Grelsson anklagar i nästan samma andetag Folkpartiet och Sverigedemokraterna för att kapa kampen mot förtryck för att kunna använda den som ett rasistiskt slagträ, "sluta tafsa på min sexualpolitiska, feministiska strid med era smutsiga rasisthänder" avslutar hon.

Det är den typ av kritik som Ferm och Grelsson riktar mot FP som verkligen sänker nivån på den integrationspolitiska debatten och samtidigt gör det mycket svårare för saklig kritik mot felaktiga integrationsförlag att få gehör eller ens höras i diskussionen.

Fel fokus och märkliga tillägg

Jonas Svensson, docent i religionsvetenskap vid Linnéuniversitetet utvecklar på vilket rätt Björklunds omarbetning av Skolverkets förslag om läroplan för religionskunskapen inte är någon höjdare om man önskar se en ickekonfessionell skola:

Skolverkets förslag säger inget om fördelningen i undervisningstid mellan de olika religionerna, och – märk väl – det gör inte heller Björklunds omformulering. Vad den senare implicit säger är däremot att kristendomen inte ska jämföras med andra religioner, att den till sin natur är annorlunda

Läs hela artikeln här. Svenssons artikel är ett svar på Metta Fjelkners inlägg på Brännpunkt som egentligen bara utvecklar Björklunds linje i frågan.

Det är för övrigt lite tråkigt att den största diskussionen kring den nya läroplanen har varit kring Björklunds tillägg i religionsundervisningen Om man dessutom ser till skolverkets förslag på läroplan så förändras egentligen väldigt lite. Kristendomen har redan en "särställning" i någon mån eftersom den största religionen i hemlandet finns som del av undervisningen i mellanstadiet.

Det gör ändringen bara ännu konstigare från flera perspektiv. Är detta verkligen en sund prioritering för ett liberalt parti, att dra lans för kristendomens särställning i undervisningen? Som redan verkar finnas.

Överlag är den nya läroplanen tydligare och i min mening betydligt bättre. Men bjuder man upp till dans i diskussioner som dessa då får man räkna med att den ursprungliga frågan, som definitivt är viktig, helt överskuggas av en storm i ett vattenglas.

På samma tema: Robsten, Christermagister, Tänkvärt

En blåklint till Hamilton

Folkpartiets ekonomisk-politiska talesperson Carl B Hamilton gick rakt på sak i riksdagsdebatten:

Arbetsrätten, som definitivt är en del av systemen för invandrares etablering, bör ändras så att invandrare lättare kan få jobb. Mot sådana förändringar står i dag en järntriangel bestående av moderater, socialdemokrater och fackföreningsrörelsen. De måste ställa sig frågan: Vad är viktigast – en oförändrad arbetsrätt eller bättre integration av invandrare?

Helt rätt! Jag hoppas verkligen att det är något Hamilton tar strid för under de kommande fyra åren. LUF är med dig! Det är hög tid att vi inser vilka strukturer på arbetsmarknaden som försvårar för ökad rörlighet och ställer upp trösklar till arbetsmarknaden. Problemen med integrationen är inga mysterier. Uppenbart är att något måste ske med den svenska arbetsmarknaden. Förhoppningsvis är Hamiltons tal en indikation om vart Folkpartiet vill med arbetsmarknaden och integrationspolitiken. För snack är bra, men det räcker inte.

På samma tema: SVD Ledarblogg

Rädda sig den som kan?

Alltför länge har endast bokstavsvänstern anklagats för att ha lika många partier som anhängare. Även liberaler är oerhört duktiga på celldelning. Hur många känner till att vi har två partier som heter liberaldemokraterna i Sverige? Hört talas om Liberala partiet som troligtvis kostade Alliansen en egen majoritet?

Hade jag fått som jag ville ideologiskt hade jag också startat ett parti, "Sociallibertarianerna", jag vet - ordet låter som en självmotsägelse. Men hade jag fått bestämma allt och inte behövt kompromissa med någon hade det säkert fungerat. Är inte det alla självständiga liberaler egentligen vill? Principfasta och helt ointresserade av realpolitiska kompromisser.

Ett bra inlägg i den här debatten är skrivet av Hanna Wagenius, förbundsstyrelseledamot i CUF, en organisation som känns nästan lika hemma som LUF för mig som (nåväl) ung liberal. Wagenius menar att vi liberaler är dåliga på att koordinera våra insatser, vi är alltför splittrade och jobbar från många vinklar och perspektiv som förvisso berikar men aldrig genomför. Alla sammantaget är vi en stark röst i Sverige, allt från ungdomsförbunden till skribenter och den liberala bloggosfären. Men vi jobbar sällan koordinerat.

Liberaler i Sverige är kanske bortskämda?

På inget sätt är det konstigt att man väljer en friare tillvaro, i nätverk eller lösa sammanslutningar. Det är självklart att den fria redaktionella yta som en blogg innebär, eller en ledarsida är betydligt friare än den sega och ofta frustrerande apparatur som ett parti är. Men där döljer sig även ett (kanske sunt) narcissistiskt drag: att man aldrig kompromissar med de liberala principerna, vilka de nu må vara och väljer därför en tillvaro utanför partipolitiken. Därmed lämnar man partipolitiken till en liten grupp som stannar kvar. Sedan är man förvånad och arg över vad de som stannade kvar ställer till med.

Men i grunden måste en avvägning ske. Vart kommer resultat nås? Jag vill inte underskatta den fria opinionsbildningen. Jag är helt övertygad om att skribenter som Sanna Rayman, Johan Ingerö och Niklas Dougherty och en lång rad andra påverkat många liberaler i Sverige och i förlängningen partipolitiken. Det ska aldrig underskattas. Men när det kommer till kritan så ligger den reella påverkansmakten alltjämt i den representativa demokratins etablerade strukturer.

Det är aldrig lätt för en liberal, oavsett om man råkar befinna sig i MP av någon anledning, eller om man av ganska naturliga skäl hamnat i Folkpartiet eller Centerpartiet. Man kämpar ofta i motvind men jag vill ändå påstå att många liberaler ofta väljer att helt ignorera frihetsreformer samt med nitisk envishet väljer att fokusera på det dåliga. Det är ingen inställning jag klandrar, men jag tror inte att den räcker för förändring. Det räcker inte att utifrån klaga på Folkpartiet.

Det blir ett problem när liberaler inom partierna antingen får skit för att de är kvar, argumentet "men hur står du ut?!" eller att de absolut inte kan vara liberaler i ett alliansparti.

Svaret jag ger är enkelt: det tar tid, säkert för lång tid, men om man vill påverka det här landet i en mer liberal riktning så är det innanför partierna, inte utanför. Vissa kompromisser måste göras, säg den organisation där det inte krävs? Men sakta men säkert, kanske med hjälp av ett växande och allt starkare ungdomsförbund kan man påverka. Partipolitiken är inte alltid glamorös och den kräver väldigt mycket envist arbete.

Splittringen var nödvändig sjöng Knutna Nävar. Som med mycket annat hade Knutna nävar fel. Jag säger som Marc Almond istället:

With some powder and some paint
And the patience of a saint
I'm still here

På samma tema: Marcus Persson, Liberati

Selimovic statssekreterare hos Ullenhag

Riktigt glädjande att Jasenko Selimovic blir statssekreterare hos den nya integrationsministern Erik Ullenhag!

Vill passa på att tipsa om en utmärkt intervju med Selimovic i Liberal Debatt (vars hemsida för övrigt fått ett ordentligt ansiktslyft - rekommenderas varmt!). I intervjun diskuterades främst kulturpolitik men frågan om samhällsgemenskap och hur liberaler bör arbete kom upp:

Frågan om en kanon hänger också samman med en större fråga, som handlar om att ett samhälle alltid behöver en känsla av gemenskap. Suveränitetstanken, som alla samhällen bygger på, är direkt beroende av känslan av att vi hör ihop. Frågan är hur den känslan av gemenskap ska skapas.

Om det är någon som kan svara på den frågan så är det Selimovic. Jag ser fram emot en ideologiskt präglad integrationspolitik där Folkpartiet driver frågor rörande samhällsgemenskap. Att tydligare koppla arbetsmarknadspolitiken till integrationspolitiken känns även som ett skälvklart mål för Selimovic och Ullenhag givet den nya uppdelningen av integrationsdepartementet.

Från LUF-perspektiv är det tur att Selimovic inte blir ansvarig för kulturpolitiken, där skiljer vi oss åt ganska dramatiskt. Men efter att ha sett en hel del av Selimovic arbete inom FP gällandes integrationspolitiken är jag helt övertygad om att det här är helt rätt!

På samma tema: Gulan Avci & Makthavare.

En fråga för en liberal utbildningsminister?

Det verkar finnas två anledningar att tycka illa om Folkpartiets "korrektion" av skolverkets föreslagna läroplan:

Antingen tycker man att det är problematiskt att kristendomen får en särställning gentemot andra religioner i religionsundervisningen. Eller så tycker man att ministrar inte ska gå in och detaljreglera innehållet i de ämnen som eleverna läser.

Givetvis är det så att kristendomen spelat och alltjämt, om än på ett mer subtilt sätt, en enorm roll för det svenska samhället. Att tro motsatsen är konstigt. Då gör man sig dessutom skyldig till att blanda ihop en önskan om ett samhälle fritt från religion med hur det faktiskt ser ut. Men det här handlar inte om historieämnet, det handlar om religionsundervisningen.

Varför ska vi egentligen åtskilja filosofi, etik och religion från varandra på grundskole och gymnasienivå? Det handlar om livåskådningar och borde behandlas tillsammans. Att det i vissa åskådningar ingår en eller flera gudar är egentligen oväsentligt. Såväl läsning av Så talade Zarathustra som Gamla testamentet är viktigt för att förstå det samhälle som vi lever i.

Är inte separat religionskunskap lite av en anakronism?

Den frågan låter jag däremot sveriges lärare svara på. Jag lämnar det även till landets ypperliga lärarkår att välja exakt hur de vill förmedla kunskap om traditioner, religioner och människans natur.

Det är inte en ministers arbete att detaljstyra vilken religion som framhävs eller nedprioriteras i undervisningen. Lika lite bör ministrar lägga sig i om det är Strindberg eller Boye som säger mest om Sverige som land eller om romantiken eller renässansen är de viktigaste perioderna i litteraturen. Detta är inte frågor för en liberal utbildningsminister. En liberal utbildningsminister ska skapa förutsättningar för världens bästa skola, inte innehållet i skolböckerna.

Glöm aldrig: politisering från ett håll öppnar upp för politisering från ett annat. Vill vi verkligen att politiker ska rösta om vilka folkmord som begåtts, eller vilken filosofisk inriktning som lärarna bör prioritera? Det är en rollförskjutning där jag som liberal är orolig över vad politiker med makt egentligen tror att de sysslar med.

Här har vi ännu en fråga där det är självklart vad den liberala positionen är.

Uppdatering: Mikael Trolins anklagelse om att Björklunds linje i den här frågan skulle handla om dold främlingsfientlig är helt absurd. Björklunds linje är egentligen inte konstig men missar i frågan om politiska gränsdragningar. Det är givetvis betydligt svårare att argumentera för det än att göra en simpel anklagelse om flirt med främlingsfientlighet.

På samma tema: Stenudd, Norah4You, Roger Jönsson, Myndighetskontroll, Liberum Veto, Anna Wester, Stockholmscollage, Erics tillhåll, Ex, Olof Lindquist, DN, EX2, HBT-Sossen, Mattias Svensson, Johan Ingerö, Konservativa tankar, Humanistbloggen, AB.