Demokratin i Ungern

När Jörg Haider för en massa år sedan fick stora valframgångar i Österrike lät inte reaktionerna vänta. Flera EU-länder reagerade skarpt och man fick på allvar se att unionen har en form av informell disciplinering av medlemmar. Bra så länge det är demokrati, öppenhet och frihet man värnar.

Den senaste tiden har man kunnat läsa (se ex här och här) att man i Ungern genomfört en rad lagar som kraftigt begränsar yttrandefriheten. Rasmus Fleischer har i en serie blogginlägg (här, här, och här) uppmärksammat förändringen av Ungern som pågått ett bra tag. Det är oroväckande att ett så stabilt land i Europas mitten är på väg att kraftigt försämra sitt demokratiska system.

Mönstret är likartat i flera länder: socialistpartierna har efter att ha reformerats under 90-talet och tidigt 00-talet till socialdemokratier fallit eller försvagats kraftigt. Korruptionsskandaler och avslöjanden om partitoppars förflutna i kommunistregimerna sänker helt partierna. Misstron mot politiker är såpass stor att det inte finns någon tolerans för politiker med ett nedsolkat förflutet. Nya partier skapas titt som tätt men de som främst växer till sig är populistiska nationalistpartier. Det finns få mittenpartier samt gröna eller liberaler som organiserar sig i framgångsrika partier.

Ungerska regeringspartiet Fidesz hade sin början som ett liberalt parti. Marknadsliberalt och relativt socialliberalt i en rad frågor. Samma är det med Platforma Obywatelska, det polska liberalkonservativa regeringspartiet. För att bli regeringsdugliga släpper de många liberala positioner och försöker istället bli statsbärande allmänpartier med en lätt nationalistisk touch. I samband med denna utveckling lämnar oftast många tongivande liberaler, främst journalister, och akademiker partierna. Dessa brukar i regel skapa nya partier (exempelvis PD i Polen) . De slipade taktikerna stannar i de reformerade konservativa nationalistpartierna och ideologerna lämnar partierna.

Konsekvensen i både Polen och Ungern har varit likartad. Det finns knappt någon vänsteropposition att tala om i endera land. Mittenpartierna har smält bort eller gått åt höger. Liberalerna har helt försvunnit eller uppgått i vänsterallianser. Så är fallet med polska Partia Demokratyczna samt ungerska SZDSZ (som nyligen tappade representation i parlamentet). Det liberala avantgardet samlar sällan några röster utanför storstäderna.

Idag är Ungern de facto är en enpartistat. I Polen har det gått betydligt bättre. Där kämpar två högerpartier om regeringsmakten där det som nu sitter i regeringsställning (Medborgarplattformen) är betydligt mer sympatiskt än oppositionspartiet Lag och rättvisa, ett katolskt populistparti. PO visar inga tendenser till nationalistisk ickedemokratisk lagstiftning. Men det är ändå på lång sikt oroväckande att det inte finns någon stark opposition. I Ungern finns få tecken på att en levande opposition ska kunna skapas.

Tyvärr tror jag inte att man kan hysa någon tilltro till att man i EU har tillräckligt mycket intresse och möjlighet att påverka. Kommissionen har tagit en försiktigt skeptisk inställning till medialagarna. Det krävs att man i ministerrådet på allvar lyfter fråga. Likaså kan jag instämma i att den konservativa gruppen, där både moderaterna och kristdemokraterna är representerade, på allvar behöver påverka sina partikamrater.

På samma tema: DN, DN2, Leffe45

"The coming insurrection"

Idén att det moderna demokratiska samhället egentligen rymmer totalitarism och alla möjliga sorters ofrihet är en ganska vanlig idé spridd i båda vänster och högerkretsar.

I Tyskland och Frankrike diskuteras nu friskt pamfletten "The coming insurrection". En spännande debatt som troligtvis snart hamnar i Sverige. Texten har beskrivits som "the most important left-wing theory book of the age". Troligtvis kommer ett par kulturredaktioner hemmavid att börja ropa ut ekon av detta budskap.

Läs Johannes Thumfarts välskrivna genomgång i Sign & Sight av de obehagliga idéer som börjar paketeras som edgy och banbrytande i vänsterkretsar:

The pamphlet contains an explicit call for political acts of violence to 'liberate territory from police occupation'. Democracy is the declared enemy. The post-war era is tersely summed up as 'sixty years of pacification, sixty years of democratic anaesthesia' and anyone who insists on 'the democratic character of decision making' is a 'fanatic of process'. The bit about 'bourgeois parliaments' engaging in nothing but pointless 'palaver' immediately calls to mind the Weimar Republic when extremists on the left and right described the Reichstag as a 'schwatzbude' or chattering-shop.

Att förändra partier

Statsvetaren och socialdemokraten Ulf Bjereld tar upp en viktig fråga om partistrukturer:

För det andra kan ett tudelat ledarskap vara ett av flera verktyg i arbetet med att öppna upp den alldeles för slutna och hierarkiska partistruktur som kapslar in socialdemokratin. Den socialdemokratiska "partiapparaten" (observera uttrycket!) avspeglar industrisamhällets behov och den tidens strävan att organisera industriarbetare efter geografisk tillhörighet. Industrisamhällets kollektivism ersätts nu av informationssamhällets (eller vad vi vill kalla det) individualism, men partiets organisation är kvar i det gamla.

Även inom FP har frågan diskuterats om två partisekreterare, en politisk och en organisatorisk. Övergången från folkrörelseformen till en mer flexibel partistruktur är i högsta grad relevant. Medlemsantal och aktivitetsgrad har sjunkit i flera partiet och kostymen är helt enkelt för stor. Kanske är det både vettigt att överväga organisatoriska förändringar samtidigt som man har regionala vallistor.

Helt klart är att många "gamla" partiet har stora problem med att förändras i grunden, då handlar det inte bara om politik. Även sättet att få in nya förmågor och idéer i partiet hämmas av att strukturerna är så sega. Folkpartiet är tyvärr väldigt dåliga på att få LUF-medlemmar att fortsätta i partiet, istället blir det ett litet antal medlemmar som av egen kraft lär sig partistrukturen.

Ett annat val, på en annan plats

Dagen innan riksdagsvalet äger ett annat, också det mycket viktigt, val rum: parlamentsvalet i Afghanistan. Den senaste tiden har allt fler börjat tvivlat huruvida det alls går att skapa ett fritt och demokratiskt Afghanistan. Talibanerna har intesifierat sina försök att störta Hamid Karzai och driva bort de utländska trupperna. Barack Obama har svarat med att genomföra samma "surge" som på ett lyckosamt sätt stabiliserade situationen i Irak.

Än har vi inte sett samma resultat i Afghanistan. Obama har, pressad av opinionen i USA, meddelat att trupperna ska börja dras hem. Det är mycket problematiskt att han väljer att sätta en sådan tidtabell, utan att ta hänsyn till läget på marken. Förmodligen kommer han få ta denna hänsyn i slutändan ändå, och anpassa uttågsschemat efter den militära och politiska situationen.

Vad gäller den sistnämnda är det mycket som står på spel idag. Presidentvalet bidrog definitivt inte till att öka förtroendet för Afghanistans stapplande demokrati eller dess ledare. Trots allvarliga anklagelser om valfusk återvaldes till slut Hamid Karzai som president. Sedan dess har valmyndigheten och FN arbetat hårt med att förbättra systemet inför parlamentsvalet. Förhoppningsvis bär arbetet frukt.

Demokrati är inget som kommer i en handvändning. Att redan nu ge upp hopppet och demokrati i Afghanistan är att lägga sig platt för talibaner, krigsherrar och korrupta makthavare. Framför allt vore det att svika den afghanska civilbefolkningen, som efter så många år av förtryck förtjänar ett demokratiskt styrelseskick. Här går också en tydlig skiljelinje mellan Alliansen och de rödgröna: vi inser att bistånd och militärt stöd går hand i hand, och står upp för Afghanistan. Mot den tydliga linjen står de rödgrönas oansvariga politik, dikterad av Lars Ohlys anti-amerikanism.

Det kan kännas tungt när rapporter om våld, korruption och valfusk kommer i strida strömmar. Då kan det vara värt att läsa om människor som Shukria Baazai, kvinnlig parlamentsledamot som kämpar för ett annat Afghanistan än dagens kvinnoförtryckande klansamhälle. Sådant mod inger hopp.

Jag skriver mer om det här.

På samma tema: SvD, Röda Malmö, Fruntimmersbloggen, Sverige och världen, Carl Bildt, Sten Tolgfors.

Vem står ut med Ohlys sällskap?

Efter den 19 september kan vi ha ett främlings- och invandringsfientligt parti i Sveriges riksdag. Det är något vi bör arbeta för att förhindra. Men vi måste också fråga oss vilka partier som aspirerar på ministerposter i nästa regering.

Ett av de partierna är Vänsterpartiet. Partiledaren Lars Ohly kallade sig fram till för ett par år sedan för kommunist. Att han i unga år charmades av Sovjetunionens och kommunismens lockelse må vara hänt. Men att nästan två decennier efter murens fall kalla sig kommunist borde vara förknippat med politiskt självmord. Så är det uppenbarligen inte, utan i stället har man tydligen goda chanser att bli vald som partiledare.

Många påtalar Sverigedemokraternas nazistiska förflutna. Även om partiet står för en annan politik idag är det högst relevant information för allmänheten och väljarna. Likaså är Vänsterpartiets historia och ideologiska bakgrund intressant.

Man kan fråga sig hur samarbetspartierna Socialdemokraterna och Miljöpartiet ser på detta. MP talar allt mer frekvent om liberalismen och att man är det liberala alternativet i svensk politik. Hur går den självbilden ihop med samarbetet med V?

För lite mer än 20 år sedan stoltserade Vänsterpartiet med sitt stöd till Sovjetunionen, världens kanske den värsta diktaturen genom tiderna. Det vore en sak om de antidemokratiska ränderna helt tvättats ur sedan dess. Så är dock inte fallet. Förutom att kalla sig kommunist har Ohly även varit medlem i Svensk-kubanska vänföreningen, en organisation vars mål är att stå upp för Fidel Castros diktatur i alla väder. Tidigare partistyrelseledamoten Eva Björklund har under lång tid varit ordförande i samma förening.

I partiets internationella program från 2004 beskrivs valen i Kuba på följande sätt: ”Valen med 2,5 års mellanrum är allmänna, fria och hemliga, valdeltagandet är stort, andelen blanka eller ogiltiga röster är marginell”. Partiet har gjort studieresor till landet för att studera ”inflytande, delaktighet, ekologi och långsiktigt hållbar utveckling”.

Även V:s partianknutna bistånd är av dubiös natur. Vänsterns internationella forum har de senaste åren delat ut miljonbelopp till icke-reformerade marxistiska grupper världen över. En del av dem har väpnad revolution på agendan. Pengarna går också till utbildningar och konferenser med deltagare från allt annat än demokratiska regimer och grupper, bland andra Vietnam och Venezuela.

Ett parti som har uppenbara problem att erkänna demokrati och mänskliga rättigheter vill efter nästa val sitta i Sveriges regering. Länge gjorde Socialdemokraterna allt för att hålla avståndet till V(PK). Nu går man till val tillsammans med dem.

Miljöpartiet har profilerat sig som ett alternativ för liberala storstadsväljare. Samtidigt samarbetar man med Lars Ohly. Vänsterpartiets kollektivism står i bjärt kontrast mot MP:s betoning av individens förmåga och värde. De av Miljöpartiets sympatisörer som betecknar sig som liberala bör nog fundera en gång till över var de faktiskt hör hemma.

Vidriga attacker

När en företrädare för ett parti attackeras på grund av sin partitillhörighet, eller huvud taget när någon attackeras fysiskt för sin åsikter, drabbar det inte bara den individen. Det är också en attack på demokratin. Igår misshandlades och knivskars en sverigedemokrat i sin bostad. Det är vidrigt att man inte ska kunna uttrycka sin politiska åsikter utan att drabbas av sådant.

Det spelar ingen roll hur illa man än tycker om åsikterna i fråga - man har likväl ingen rätt att ta till våld som medel. Det kanske känns som en självklarhet, men jag är övertygad om att det måste påtalas om och om igen. Demokratin och yttrandefriheten måste alltid försvaras. Vi kan aldrig ta den för given.

Tidigare i år attackerades samma man med kniv på grund av sina politiska åsikter. Gårdagens attack skedde efter SD:s valmöte i Malmö. Smällare, ägg och flaskor kastades mot politikerna. Kravallpolis och rytteri var tvungna att skingra massan av motdemonstranter.

Dessa skränande våldsverkare är hot mot det öppna samhället, yttrandefriheten och demokratin. Och det är ett hot som bör tas på allvar.

På samma tema: Ledarbloggen, Vakare, Zac, Sverige är inte välrldens navel!, Inget val.

Islamism och demokrati

Mycket intressant artikel i Foreign Policy om islamistiska partier och val i den muslimska världen,

Even if they don't win, Islamic parties often find themselves liberalized by the electoral process. We found that Islamic party platforms are less likely to focus on sharia law or armed jihad in freer elections and more likely to uphold democracy and women's rights. And even in more authoritarian countries, Islamic party platforms have shifted over the course of multiple elections toward more liberal positions: Morocco's Justice and Development Party and Jordan's Islamic Action Front both stripped sharia law from their platforms over the last several years.

Försiktig demokratisering leder till en marginell liberalisering av tidigare hårdföra islamister. Det är en välkommen utveckling, små myrsteg på väg mot en mindre religiöst fundamentalistisk värld. Vad kan vi då i väst göra för att påskynda detta? Främja demokrati på alla möjliga sätt.

Stöd Wikileaks!

Den kanske viktigaste sidan på nätet just nu: wikileaks. Medborgarjournalistisk och maktgranskning är otroligt viktigt i fungerande demokratier. Oberoende röster som granskar statsmakten behövs!

Därför är det fruktansvärt obehagligt att man nu försöker underminera wikileaks. Glenn Greenwald har gjort ett otroligt bra jobb med att kartlägga attackerna mot sidan. Artikeln är viktig för att förstå det hot wikileaks utsätts för.

Stöd sidan! De behöver hjälp på alla möjliga sätt just nu.

Volvoköpet är bra för Kina

Nu är Geelys köp av Volvo klart. De löften som gjorts från Geelys håll verkar vara okej. På sikt finns dock inga garantier att Volvos produktion eller utveckling på lång sikt stannar i Sverige.

Kinas ekonomiska utveckling kommer på sikt innebära en alltmer stark medelklass. Det är denna utveckling som kommer kunna förändra Kina inifrån. Ökat handelsutbyte och informationsutbyte med omvärlden är det som kommer underminera kommunistpartiets kontroll över landet. Det kommer ta ett bra tag. Det kinesiska kommunistpartiet har gjort något många andra kommunistpartiet inte gjorde, det vill säga anpassat sig. Det har köpt dem tid men inte i all oändlighet.

Vi måste anpassa demokratiseringsidéen för Asien. Det som hände i Östeuropa på 90-talet kan inte jämföras med det som sakta håller på att hända i länder som Kina.

Givetvis ska man inte glömma frågan om mänskliga rättigheter i Kina. Men att göra det med hjälp av storslagna gester som handelsbojkott är inte alltid det mest produktiva. Att stå på sig och tydligt deklarera att mänskliga rättigheter som yttrandefrihet samt organisationsfrihet (såväl negativ som positiv) bör vara universella är en självklarhet. Däremot måste man kombinera detta med en insikt om vilken väg som faktiskt leder till förändring.

Bildkälla.

Alla former av utbyten med Kina, såväl ekonomiska som mellanmänskliga kommer förändra landet. Däremot är våra möjligheter till direkt påverkan i Geely-Volvo affären begränsade.

Kommunistpartiet tror att de kan äta kakan och behålla den, både öppna upp landet och behålla sitt pseudokommunistiska system. Omvärlden har här en möjlighet att utnyttja detta läge till att påverka landet på en rad sätt; det gäller bara att man gör det klokt. Genom ökade utbyten kommer Kina att förändras. Genom smarta krav när pengar investeras är ett annat sätt. Ju mer ömsesidigt beroende som skapas desto större möjligheter till påverkan kommer finnas.

Mer om Geely och Volvo: DN, SvD, EXP1, EXP2, EXP3, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5.

Stänga ute Sverigedemokraterna - en riktig björntjänst

Idag rapporterar media om att många skolor fortfarande inte släpper in Sverigedemokraterna . Givetvis är det upp till varje skola att bestämma vilka som ska få tillträde till skolans lokaler, men det blir tyvärr mycket problematiskt när man i samma veva nekar alla andra partier möjlighet att träffa eleverna.

"Vi har inget val, antingen alla eller ingen. Och jag vill inte släppa in öppet främlingsfientliga partier på vår skola," säger Dan Sundblad, rektor på Arlanda gymnasium.

Det finns två huvudsakliga problem med denna hållning. Dels lär det inte marginalisera Sverigedemokraternas inflytande. Förutom att mediestormen kring denna fråga ger onödigt mycket uppmärksamhet till ett parti som inte har ett enda mandat i riksdagen, riskerar det att spä på martyrskapet. Dessutom får inte vi som representerar andra partier chans att ge vår syn på samhället och politiken. De elever som möter Sverigedemokratiska åsikter utanför skoltid får mindre chans att höra andra partiers argument. Detta försvagar alltså debatten mellan partier - som absolut inte bör underskattas, i synnerhet inte när det gäller ungdomar som kanske inte sitter bänkade framför partiledardebatten i "Agenda". Efter den senaste Sahlin/Reinfeldt drabbningen lär det vara ännu färre unga som tycker att politik är spännande.

Detta leder oss in på problem nummer två, som handlar om demokrati. En fungerande demokrati bygger på pluralism där människor kan göra medvetna och välinformerade val. Problemet med att stänga ute politiska partier från skolan är att många ungdomar - som dessutom kommer ha rätt att rösta i år - får begränsad tillgång till information och därför riskerar att inte visa sitt stöd för det parti vars åsikter som kanske bäst överensstämmer med sina egna.

Jan Björklund har bett Skolverket ta fram riktlinjer för vad som ska tillåtas och inte i specifikt denna fråga, och besked kommer att lämnas senast den 15 april.

Tillsvidare kan vi konstatera att Dan Sundblad och de rektorer som stänger ute de politiska partierna gör en riktig björntjänst.

Mer om skolor som stänger ute politiska partier: SvD1, SvD2, GP1, GP2, Aftonbladet, Tokmoderaten, Jinge, Mats Persson, Back Nilsson, Kent Persson, Emil Broberg, Mikael Persson, Lizzie's.