Ett annat val, på en annan plats

Dagen innan riksdagsvalet äger ett annat, också det mycket viktigt, val rum: parlamentsvalet i Afghanistan. Den senaste tiden har allt fler börjat tvivlat huruvida det alls går att skapa ett fritt och demokratiskt Afghanistan. Talibanerna har intesifierat sina försök att störta Hamid Karzai och driva bort de utländska trupperna. Barack Obama har svarat med att genomföra samma "surge" som på ett lyckosamt sätt stabiliserade situationen i Irak.

Än har vi inte sett samma resultat i Afghanistan. Obama har, pressad av opinionen i USA, meddelat att trupperna ska börja dras hem. Det är mycket problematiskt att han väljer att sätta en sådan tidtabell, utan att ta hänsyn till läget på marken. Förmodligen kommer han få ta denna hänsyn i slutändan ändå, och anpassa uttågsschemat efter den militära och politiska situationen.

Vad gäller den sistnämnda är det mycket som står på spel idag. Presidentvalet bidrog definitivt inte till att öka förtroendet för Afghanistans stapplande demokrati eller dess ledare. Trots allvarliga anklagelser om valfusk återvaldes till slut Hamid Karzai som president. Sedan dess har valmyndigheten och FN arbetat hårt med att förbättra systemet inför parlamentsvalet. Förhoppningsvis bär arbetet frukt.

Demokrati är inget som kommer i en handvändning. Att redan nu ge upp hopppet och demokrati i Afghanistan är att lägga sig platt för talibaner, krigsherrar och korrupta makthavare. Framför allt vore det att svika den afghanska civilbefolkningen, som efter så många år av förtryck förtjänar ett demokratiskt styrelseskick. Här går också en tydlig skiljelinje mellan Alliansen och de rödgröna: vi inser att bistånd och militärt stöd går hand i hand, och står upp för Afghanistan. Mot den tydliga linjen står de rödgrönas oansvariga politik, dikterad av Lars Ohlys anti-amerikanism.

Det kan kännas tungt när rapporter om våld, korruption och valfusk kommer i strida strömmar. Då kan det vara värt att läsa om människor som Shukria Baazai, kvinnlig parlamentsledamot som kämpar för ett annat Afghanistan än dagens kvinnoförtryckande klansamhälle. Sådant mod inger hopp.

Jag skriver mer om det här.

På samma tema: SvD, Röda Malmö, Fruntimmersbloggen, Sverige och världen, Carl Bildt, Sten Tolgfors.

Svik inte Afghanistan!

Värderingar vinner val, och de tydligaste värderingarna hittas inte sällan i ett partis utrikespolitik. De rödgröna har inför valet helt anpassat sig till Vänsterpartiets isolationistiska och antiamerikanska utrikespolitik. Ett av kraven är att USA ska avveckla alla sin militära baser utomlands, vilket skulle skapa kaos på många instabila platser i världen. Lars Ohly har förmått Mona Sahlin att svänga tvärt i Afghanistanfrågan. På bara några veckor gick hon från att anse att de utländska truppernas närvaro var nödvändig, till att förorda ett tillbakadragande av svensk trupp från 2011. Det är anmärkningsvärt.

I den här frågan, liksom många andra, är det Alliansen som står för en solidarisk och ansvarsfull politik. Om detta skriver jag idag i Arbetarbladet. Vi har ett ansvar att stå upp för det afghanska folket:

Mot Alliansens tydliga linje – att vi ställer upp för det afghanska folket – står de rödgrönas uppgivna politik, helt dikterad av Vänsterpartiet. S och MP dansar till Lars Ohlys pipa och man vill nu överge Afghanistan. 2011 ska truppen börja dras tillbaka, och 2013 ska svensk militär vara helt ute ur landet. Det är både oansvarigt och ett svek mot det afghanska folket.

De rödgrönas feghet

Mona Sahlin kapitulerar för Lars Ohly och talibanerna på en och samma dag. Det är inte illa! De rödgröna har gått från att vara tydliga med att de inte är överens till att vara rörande överens om att Sverige ska ut ur Afghanistan. Uppenbarligen behöver inte Lars Ohly ens bli utrikesminister i en rödgrön regering att diktera de rödgrönas utrikespolitik.

Socialdemokraterna har här tydligt gjort ett vägval. Ett vägval som innebär att man inte har blocköverskridande enighet i tunga utrikespolitiska frågor som inbegriper svensk militär. Istället väljer man att lyssna till vänsterpartiet.

Ann Wilkens, styrelseordförande för Svenska Afghanistankommitén uttrycker det bra:

Under de senaste nio åren av utländsk intervention i Afghanistan har mycket förvisso gjorts fel men betydande framsteg har samtidigt uppnåtts, inte minst vad gäller kvinnors och barns situation. Det klaraste exemplet gäller möjligheterna till skolgång. Under talibantiden gick endast ca 600 000 barn i skola – idag är siffran uppe i över sex miljoner, varav över en tredjedel flickor.Hur dessa framsteg ska värnas och fördjupas med talibaner i centrala maktpositioner är en fråga som det internationella samfundet måste ta på djupaste allvar, under konferensen i Kabul och framöver. Den afghanska befolkningen har svikits många gånger om, både av sina egna styresmän och av omvärlden. Det uttåg som de truppbidragande länderna nu eftersträvar får inte bli ett hastverk, på kvinnors och barns bekostnad.

En militär närvaro utesluter inte bistånd, den senare delen måste utökas kraftigt. Men bistånd kan inte delas ut om det inte finns en grundläggande säkerhet i Afghanistan. Nya vägar måste hittas för att lösa de bestående säkerhetsproblemen som finns för den afghanska befolkningen. Innan det skett så är det fullständigt oacceptabelt att vi lämnar Afghanistan. Dessutom så är militär närvaro en förutsättning för att under säkra omständigheter sprida bistånd i osäkra regioner. Flera biståndsarbetare har nyligen mördats av talibanerna.

De rödgröna har bekänt färg. Socialdemokraterna har gjort något som tidigare varit helt omöjligt. Göran Persson hade aldrig accepterat att VP hade fått bestämma i en så oerhört central fråga. Det enda positiva med utspelet är att vi nu faktiskt vet vad de rödgröna står för i frågan: total brist på empati, solidaritet och ryggrad.

På samma tema: DN, SVD, DN2, SVD, SVD2, AB

Vänstern och Afghanistan

"Sverige ut ur Afghanistan!"

"Vad är alternativet till militär närvaro?"

"Bistånd och civila insatser!"

Ett väldigt vanligt meningsutbyte när det kommer till den svenska insatsen i Afghanistan. Aftonbladet skriver om den rödgröna (o)enigheten. O-et inom parentes för att jag helt ärligt inte vet vilken linje de rödgröna har. "Fred på jorden" är inte ett godtagbart svar, Miljöpartiet.

Vänsterpartiet vill att vi ska lämna Afghanistan. De vill skicka mer bistånd och inte ha någon militär närvaro. Jag har flera gånger därför funderat på hur hårda matpaket som behövs för att de ska knocka en taliban medvetslös. Har landat i slutsatsen att vakuumförpackat kaffe är den mest kostnadseffektiva lösningen för vänsterpacifisterna.

Och för att då ta sakfrågan så utesluts inte en civil biståndsverksamhet av en militär närvaro som tryggar freden och säkrar uppbyggnaden av den afghanska infrastrukturen och statsmakten - i många fall är det snarare en förutsättning. Inte heller finns det en motsättning mellan militära insatser och mer bistånd.

Att förklara varför den internationella insatsen i Afghanistan är ett nollsummespel har hittills inte gjorts. Att förklara hur ett nej till kriget blir till ett fredligt och talibanfritt Afghanistan har inte heller gjorts. Upp till bevis.

Samma tema: DN, Internationalen, Jinge, Weimer.

Ska svensk trupp stanna i Afghanistan?

Skriver på Newsmill med anledning av DN;s omsvängning i frågan om Svensk truppnärvaro. Välkommet är att Wolodarski efterlyser en grundlig utredning, mindre bra att han helt bortprioriterar Afghanistans problem med hänvisning till Pakistan. Hur menar han att svensk trupp ska användas för att säkra Pakistan om han menar att det är ett säkerhetspolitiskt nollsummespel?