Svik inte Afghanistan!

Värderingar vinner val, och de tydligaste värderingarna hittas inte sällan i ett partis utrikespolitik. De rödgröna har inför valet helt anpassat sig till Vänsterpartiets isolationistiska och antiamerikanska utrikespolitik. Ett av kraven är att USA ska avveckla alla sin militära baser utomlands, vilket skulle skapa kaos på många instabila platser i världen. Lars Ohly har förmått Mona Sahlin att svänga tvärt i Afghanistanfrågan. På bara några veckor gick hon från att anse att de utländska truppernas närvaro var nödvändig, till att förorda ett tillbakadragande av svensk trupp från 2011. Det är anmärkningsvärt.

I den här frågan, liksom många andra, är det Alliansen som står för en solidarisk och ansvarsfull politik. Om detta skriver jag idag i Arbetarbladet. Vi har ett ansvar att stå upp för det afghanska folket:

Mot Alliansens tydliga linje – att vi ställer upp för det afghanska folket – står de rödgrönas uppgivna politik, helt dikterad av Vänsterpartiet. S och MP dansar till Lars Ohlys pipa och man vill nu överge Afghanistan. 2011 ska truppen börja dras tillbaka, och 2013 ska svensk militär vara helt ute ur landet. Det är både oansvarigt och ett svek mot det afghanska folket.

Sakine om Ship to Gaza

Miss inte Expressens ledarsida idag, signerad Sakine Madon:

Vanliga muslimer eller judar har naturligtvis bättre saker för sig än att ständigt förhålla sig till vad israeliska politiker eller religiösa muslimska ledare gör eller säger. Att dela religiös tillhörighet eller etnicitet med människor som beter sig illa gör en inte till medansvarig eller medskyldig. Så långt borde alla antirasister kunna hänga med. De som däremot borde klargöra vad de tycker är svenska politiker och andra som gladeligen via Ship to Gaza samarbetar med turkiska IHH - som har kopplingar till Hamas - och representanter från turkiska högerextrema partiet BBP.

Så länge rätt land finns i siktet är alla allianser tillåtna, alla medel användbara.

Vilka perspektiv har vi?

Om Israel kan alla gasta sig hesa, det är ju verkligen inget nytt. Inte heller är det alltid konstigt eller fel, den israeliska regimen och militären har för vana att försättas och försätta sig i knepiga situationer. Den senaste är synnerligen obehaglig, om något gott kan komma av det som hänt så är det att blockaden hävs. Samtidigt är den av yttersta vikt att Hamas inte tillåts attackera Israel. Det är väldigt svårt att vara israelvän idag, likaså är det svårt att vara hoppfull om någon bestående fred.

Men nivån på upprördheten och perspektiven som följer är intressanta på ett obehagligt sätt. Ilmar Reepalu, en politiker med så unkna värderingar att jag önskar hans exil fick häromdagen frågan om både Israel och Iran. Konstrasten i svaren är slående och pedagogisk för att förklara hur vänstern tänker när det kommer till Israel (och resten),

Den här israeliska regeringen är den mest högerextrema, sade Reepalu (s)
Har du några åsikter om Iran?
- Iran, nej jag har inga åsikter, jag hoppas att Iran kan bli en del av en värld som kan leva i fred.

Förra veckan diskuterades de amerikanska baserna i världen. Vänstern hade inget emot att kräva deras nedmontering. När Nordkorea kort därefter hotar med öppet krig efter att själva sänkt ett sydkoreanskt fartyg då är det tyst. När Reepalu får frågor om Israel då kan man knappt få tyst på honom, när det kommer till Iran så hasplar han ur sig något fluffigt.

Två fel gör inte ett rätt. Att peka på denna urskiljning gör inte den israeliska statsmaktens brott mindre, det är inte min avsikt. Jag vill peka ut problemet som finns med den selektiva perceptionen som är en integral del av vår kollektiva massmediala hysteri. Det är inget svenskt fenomen, inte ens ett europeiskt fenomen. Men vad det gör är att förvrida prioriteringar och förpassa många konflikter och tragedier till glömskans land.

När massakrerna i Sri Lanka var aktuella då var det tyst. Det numera väldigt intensiva gerillakriget som maoistgerillan i Indien för är det tyst om. Inbördeskriget i Tchad är det lika tyst om. FARC-gerillans kidnappningar och mord är det inte tyst om, där uttrycker vänsterpartister som Dror Feiler (som åkte med Ship to Gaza) tvärtom öppet stöd för gerillan. Antalet dödsoffer i alla dessa konflikter räknas i tusental. Vi ska inte syssla med matematisk rättvisa, fler dödsoffer är inte allt. Men det är talande för hur hela landets media och bloggosfär rasar när det är tyst andra dagar.

Det är inte bara vänstern som är medskyldig till tystnaden. Som Nathan Shachar påpekade i Axess nyligen så är alla konflikter politiserade och anpassade till den inrikespolitiska kontexten. I vänsterns världsbild är en konflikt bara intressant om imperialistiska krafter finns inblandade.

Utrikespolitiska konflikter blir alltid sätt att bekräfta den egna världsbilden och önskningarna. Israel har sedan 1967 inte varit vänsterns favorit, israel blev en del i kalla krigets imperielogik och har haft den rollen sedan dess. Att påpeka att Israel alltid mäts enligt andra måttstockar är inte längre kontroversiellt. Se bara på antalet resolutioner i FN:s generalförsamling, vilket annat land belönas med sådan uppmärksamhet?

Genom att analysera våra reaktioner på utrikespolitiska händelser lär vi kanske mer om oss själva än om själva konflikten vi kommenterar. Vi ska inte uppröras mindre över bordningen utanför Gaza men vi ska försöka komma ihåg vilka som glöms bort i en värld som inte kretsar kring den judiska staten och dess palestinska grannar.

Än en gång, ont om kloka och sansade i det ämnet. Däremot är Tokmoderaten läsvärd.

På samma tema: Andrea Doria, Altenberg, Svensson, EX, EX2, EX3, EX4, DN, DN2, DN3, DN4, Hökmark, Kent Persson, Sydsvenskan 2, SVD, SVD2, Helena Duroj, Tianmi, Deepedition, AB, GP, GP2, Badlands Hyena, Jakob Nyström, Altenberg2, Bjärnegård.

Skit i biståndet en stund

Tänker inte kommentera problemen mellan Sida och regeringen direkt. Konflikten känns något fånig och ännu fånigare är reaktionen från Margaret Gärding, biståndsforskare vid Stockholms universitet (via Segerfeldt):

Det är viktigt att få ordning på Sidas verksamhet. Annars kan det påverka synen på bistånd. Om det inte finns ordning på ekonomin kan man ifrågasätta varför svenska staten ska satsa skattepengar på bistånd och det är en diskussion som jag inte vill se.

Varför inte? Biståndet ska alltid utvärderas och mätas mot konkreta resultat. Detta är inte alltid något Sida har sysslat med uppenbarligen.

Vill påminna om en oerhört viktig artikel, "Ending global apartheid" som delvis låg till grund för LUF:s kampanj "Fri Invandring" som vi drev under en väldigt lång period. I artikeln - som publicerades i Reason magazine - argumenteras det för att den bästa formen av fattigdomsbekämpning i själva verket är migration,

If the 30 affluent countries making up the Organization for Economic Cooperation and Development (OECD) were to allow just a 3 percent rise in the size of their labor forces through loosened immigration restrictions, claims a 2005 World Bank report, the gains to citizens of poor countries would amount to about $300 billion. That’s $230 billion more than the developed world currently allocates to foreign aid for poor countries. And foreign aid is a transfer: The $70 billion that rich countries give leaves those countries $70 billion poorer. According to the World Bank study, wealthy nations that let in 3 percent more workers would gain $51 billion by boosting returns to capital and reducing the cost of production.

Frågan om bistånd bleknar och blir nästan patetisk jämte vikten av att driva på för en liberal migrationspolitik. Kombinerat med konkreta möjligheter till arbete för migranterna kan man med ganska små medel lösa många av fattigdomsproblemen. I Foreign Policys januarinummer kunde man läsa vilka summor det handlar om idag,

The relative importance of remittances has also grown. In the last five years, they have begun to dwarf foreign aid coming from governments. Today, remittances collectively account for three times the official financial assistance sent to the developing world. In some countries, the ratio is far higher. Tajikistan's emigrants send home seven times what the country gets in aid. Workers from countries such as Mexico, Nepal, Pakistan, Romania, Zimbabwe, and Kyrgyzstan are probably doing more to help the poor than any global conferences or philanthropic ventures.

Givetvis spelar fortfarande bistånd en viktig roll, i synnerhet katastrofbiståndet och det bistånd som ges till områden där det finns få möjligheter till migration. Däremot bör man se över vad som faktiskt ger resultat för att minska fattigdomen i världen. Om det är så att vi i väst har helt fel fokus så bör vi tänka om och det omedelbart.

Se även, SVD, SVD2, DN, DN2, DN3, DN4, GP, GP2, EX, AB. Kent Persson, Segerfeldt & Newsmill.