Just nu: mer hopp än förtvivlan

Konflikten mellan Israel och Palestina verkar aldrig ta slut. För vissa extremister som Hamas är fred inte en målsättning heller. Liknande galningar finns även i Israel, dessa har däremot inte konkreta möjligheter att göra verklighet av sina hot att kullkasta förhandlimgar - något Hamas i högsta grad kan.

Idag tog parterna, under ledning av USA, nya tag för att få ett slut på konflikten. Benjamin Netanyahu och Mahmoud Abbas träffade tillsammans Hillary Clinton i Washington för att inleda nya förhandlingar. Målet är ett fredsavtal om ett år.

Nästan alla är överens om vad som krävs för att ens kunna ta några steg på vägen dit: att Israel erkänns som en legitim statsbildning (av Hamas), att bosättningarna på Västbanken stoppas och att palestinier inte hindras och begränsas av kontroller och gränspassager. Att tro på ett fredsavtal redan om ett år är nog att vara optimistisk i överkant, men nyckeln till en långsiktig lösning är att undan för undan normalisera relationerna.

Det kanske främst vapnet är mer normala handelsförbindelser. Om det blir lönsamt att samarbeta är det få som inte kommer försöka göra det. Ekonomiska incitament fungerar - money talks. Det gäller såväl Västbanken som Gaza.

Den ekonomiska utvecklingen på Västbanken har varit enorm under de senaste åren och stabiliteten har varit en bidragande orsak. Ekonomisk interdependens är en fin idé: genom att göra sig beroende genom handel och arbetskraft minskar totalt incitamenten för någon form av konflikt. Om det bara vore så att det var lite mer kapitalism i sammanhanget än religion och nationalism.

På samma tema: Expressen, SvD, DN, Aftonbladet.

Kanske inget nytt...

...Men det är ändå värt att läsa Mikael Tossavainens "The Reepalu Affair as a Paradigm of Swedish Leftwing Antisemitism" som idag uppmärksammas av Per Gudmundsson på SVD:s ledarsida. Aktuellt i synnerhet med tanke på den sprängladdning som under juli månad briserade utanför synagogan i Malmö.

Det är viktigt att komma ihåg på vilken nivå Reepalu (S) opererade i våras och på vilket sätt hand agerande i kombination med ex Tännsjös (VP) utilitaristiska krav på judars avståndstagande skapar grogrunden för fortsatt antisemitism i Sverige.

Vänstern och Israel är en knepig fråga.

I sin bok om den judiska vänsterns antisionism citerar August Grabski den kanadensiska forskaren Todd M Endelmanns definitioner av när antisionism går över i (o)medveten antisemitism:

1) Förnekande av staten israels rätt att existera, men inget förnekande av någon annan stats existens. Förnekande av judisk nationalism, men ingen annan form av nationalism.

2) Förnekande av staten israels rätt att definiera sig som judisk stat, men inget förnekande av andra staters rättigheter att göra precis samma sak.

3) Demonisering av staten Israel genom att förbyta konflikten från en politisk konflikt till en moralisk konflikt där enkom den judiska staten är skyldig.

4) Ett nästintill maniskt påpekande av israels felsteg parallellt med palestiniernas totala oskuld - tills konflikten antar rent kosmiska proportioner där israel symboliserar ont och palestinierna gott.

Punkterna kan säkert utvecklas och fördjupas men grundstommen finns ändå där: Israel behandlas som inget annat land, det kan såväl dess belackare som supporters. Inte minst i Sverige är i/p-konflikten en inrikespolitisk fråga. Jag behandlade den här frågan i en artikel på Sourze nyligen.

Det utvalda landet

Anna Ekström på Axess uttryckte något jag länge tänkt på men inte haft ork nog att sätta i ord:

Problemet får de mest sansade människor att se svartvitt. För även om det vore rimligt att lägga hela skulden för tragiska händelser som den blodiga bordningen av Mavi Marmara på Israel står världens uppmärksamhet och reaktion – enorma och delvis hätska demonstrationer från Stockholm till Sydney, direkt antisemitiska uttalanden i FN, medial detaljgranskning av Israels ”själ”, med mycket mycket mera – inte i proportion till svaren på händelser i andra delar av världen.

Judar är varken änglar eller demoner. De är bara människor. Israel är inte världens centrum. Landet är inte ens Mellanösterns centrum. Där finns andra aktörer med egna ambitioner. Detta måste sägas och sägas igen. Omvärldens "judiska problem" måste studeras noggrant. Inte minst nu när Turkiet närmar sig Iran länk Ahmadinejadinlägget och populismen frodas i Europa.

Det är något märkligt med den uppmärksamhet som alltid riktas mot Israel. Knappast anordnas några Ship to Kurdistan där hundratals människor har dött i stridigheter med turkiska militären. Tvärtom hejar turkiska regeringen öppet på Ship to Gaza, allt för att ta bort uppmärksamheten från de egna brotten.

En jämförelse gjord med hjälp av Knuff.se där man man räkna antalet blogginlägg för olika ämnen visar följande i en jämförelse mellan sökorden "Israel", "Sudan", "Tchad" och "Kongo"


De sista tre länderna är inbegripna i större humanitära katastrofer eller där det nu äger rum allvarliga konflikter med antal döda som kan räknas i tusental. Sudan kan man kanske höra några enstaka stavelser om nu, dock endast i det instrumentella syftet att hudflänga Carl Bildt. Något djupare engagemang för Sudan finns inte i den svenska offentligheten, för Ship to Gaza gråts det störtfloder.

Givetvis ska inte Israel kritiserar mindre, brott ska inte relativiseras. Men än en gång: säger inte behandlingen av mellanöstern betydligt mer om vår inställning till konflikten än om konfliktens storlek, allvar, nivå i sig. När kommer strålkastarljuset falla på diktaturen Sudan eller den enorma humanitära kris som ägt rum i Kongo under en väldigt lång period?

Sakine om Ship to Gaza

Miss inte Expressens ledarsida idag, signerad Sakine Madon:

Vanliga muslimer eller judar har naturligtvis bättre saker för sig än att ständigt förhålla sig till vad israeliska politiker eller religiösa muslimska ledare gör eller säger. Att dela religiös tillhörighet eller etnicitet med människor som beter sig illa gör en inte till medansvarig eller medskyldig. Så långt borde alla antirasister kunna hänga med. De som däremot borde klargöra vad de tycker är svenska politiker och andra som gladeligen via Ship to Gaza samarbetar med turkiska IHH - som har kopplingar till Hamas - och representanter från turkiska högerextrema partiet BBP.

Så länge rätt land finns i siktet är alla allianser tillåtna, alla medel användbara.

Tännsjös fortsatta haveri

Torbjörn "Gomulka" Tännsjö upprepar sitt krav på att judar och "i synnerhet" judiska organisationer ska ta avstånd från staten israels förehavanden. Dessutom menar Tännsjö att kravet på judar att ta avstånd från Israel är identiskt med kravet på socialister att ta avstånd från Sovjetunionen. Tännsjö är mycket pedagogisk och jämför även med kravet på att alla:

/.../ som försvär sig till Heideggers filosofi klargör hur hon förhåller sig till nazismen.

Innan jag bemöter detta unnar jag mig att ställa samma fråga som Tännsjö ställde i sitt svar till Bauhn: Hur fasiken blev du professor?

Håller liknelsen till kommunister? Eller mellan Heideggerianer och judar?

För det första är kommunismen en ideologi samt en vetenskaplig historiesyn, i förlängningen en av flera partitillhörigheter. Det är således ett frivilligt ställningstagande, en livsåskådning som är tydligt avgränsad. Att försvära sig till Heideggers idéer kräver även det en högst frivillig insats.

Stödjer du som kommunist Sovjetunionen då kommer du ifrågasättas. Mig veterligen har ingen heller fötts till kommunist. Vissa vill säkert tro detta men det är en annan fråga. Är du "aktiv" och öppen Stalinist och Heideggerian då kommer vissa säkerligen ifrågasätta en. Huruvida det senare är rimligt tåls att diskuteras i ett helt annat inlägg.

Att vara jude kan vara en kulturell, nationell och religiös tillhörighet. Tillhörigheten behöver inte reduceras ner till en enskild aspekt men är inte heller begränsad till en given kombination. Vem som "objektivt" betraktas som jude skiljer sig även åt beroende på religiös trosinriktning men även församling. Den subjektiva upplevelser kan inte heller uteslutas.

Vad är skillnaden då?

Man kan leva hela sitt liv som jude utan att för den delen öppet manifestera eller hysa vidare "judiska" åsikter eller delta i kulturella eller religiösa seder eller riter. Trots detta kan man enligt andra uppfattas som jude. Man kan födas in i en judisk gemenskap utan att leva ett judiskt liv. Dessa personer har dock på grund av sin släkttillhörighet ändå kravet på att ta avstånd från ett land de aldrig besökt, en statsmakt de saknar relation till eller associerar sig till varken ideologiskt eller kulturellt. På grund av blodsband avkrävs de ställningstagande från Tännsjö.

Tännsjö gör ingen skillnad mellan de som fötts in till det judiska och de som aktivt i sitt vuxenliv propagerar för en politisk ideologi eller filosofisk position. På samma sätt som den polska kommunistledaren Wladyslaw Gomulka krävde av judar i polen att de deklarerade sin inställning till ett land de aldrig besökt eller förhållit sig till.

Att leva som jude är inte ett implicit ställningstagande för staten israel. Judendomen och det judiska folket existerade ett par tusen år innan den moderna nationalstaten israel skapades. Inget i den judiska religionen förutsätter ett stöd eller en relation till en modern nationalstat.

Tännsjös argumentation stödjer sig på det bärande argumentet att israel har något som helst att göra med judisk religion eller kulturell tillhörighet, detta förutsätts definitivt inte av varken religionen eller någon annat.

Om det vore så att en kommunist vill införa tvångskollektivisering av svenska jordbruk då är det givetvis befogat att fråga hur kommunisten förhåller sig till den ukrainska svälten under 30-talet.

Om man öppet är en israelvän och propagerar för den israeliska staten då är det givetvis rimligt att man tillfrågas när något händer i israel - oavsett ens härkomst.

Tännsjö går Avigdor Liebermans intressen när han forcerar en koppling mellan diasporan och israel och avkräver diasporan ansvar för den israeliska staten. Men att vara jude behöver inte vara ett politiskt ställningstagande, inte heller en politisk eller filosofisk position. För vissa är det en saknad förhud och ett judiskt namn, inget mer.

Men menar då Tännsjö att "judendomen" är en ideologi som man varken föds eller växer upp till utan är något man tar ställning och att ens "judiska" agerande på något sätt måste förhålla sig till staten israel? Än en gång förutsätter detta att man accepterar att israel talar för alla judar och att man har något som helst ansvar att förneka detta eller förhålla sig till statens politiska beslut.

Tännsjös fortsatta argumentation avslöjar bara mer och mer av hans ideologiska förebilder, en salig blandning av Avigdor Liebermans nationalistiska inställning till det judiska och Gomulkas kommunistiska sammanblandning av sionismen och det judiska. Vänsterpartiet är en evig pinata som aldrig slutar släppa ur sig dumheter.

På samma tema: Fredrik Malm, Sakine, Pophöger, Scaber Nestor, Al Hamatzav, Tianmi, Juridikbloggen.

Vad är det för fel på Tännsjö?

Torbjörn Tännsjö snurrar in sig själv ännu mer i sitt grumliga resonemang om judar i förhållande till staten Israels förehavanden,

/../Jag håller inte judar ansvariga för vad Israel gör. Tvärt om. Jag utgår ifrån att många judar förkastar den självutnämnda judiska statens mordiska politik. Jag utgår ifrån att judar inte är ansvariga för morden. Och jag kräver att de ska klargöra detta, då Israel mördar i deras namn, just för att motverka antisemitism.

Premisserna för Tännsjös tes är:

- Att judar nödvändigtvis känner en koppling eller har en relation till staten Israel. Samma antagande ska kunna göras med religiösa eller sekulära protestanter och varenda land som domineras av nämnda religion.

- Att den "självutnämnda" staten faktiskt har något som helst ansvar för judar i världen och att ett omvänt förhållande även råder: att judar måste ansvara (genom att avkrävas "svar") för vad en judisk stat gör. Vilken annan stat avkrävs den rollen? Sedan när ansvarar Kina för kineser med annat medborgarskap än det kinesiska? Sedan när kräver man att Danskar ska ta avstånd från sin regering?

- Att principen "ett land, ett folk" gäller och att utgångsläget är att just judar ska avkrävas svar för Israel och inte exempelvis Bhutaneser. Tännsjö fokuserar på nationen som relevant kollektiv och inte exempelvis rörmokare eller personer som politiskt delar den israeliska regeringens position.

Nationalstatsvurmaren Tännsjös ursprungliga appell till världens judar jämförde han med det självklara krav (?) som ställs på världens muslimer att ta avstånd från brott begångna i Islams namn,

When violent crimes are committed by fundamentalist Muslim groups Muslims all over the world are rightfully called to come forward to condemn the crimes — in order to show that these actions are not consonant with a reasonable Muslim belief. We see this over and over again. Now the time has come for Jews, individuals and organisations, to do the same, in order to obviate anti-Semitism.

Per Bauhn skriver klokt och självklart om Tännsjös kollaps,

Om man verkligen vill motverka antisemitism, så är det just sådana föreställningar om en kollektiv judisk skuld som man bör bekämpa. Man kan här erinra sig vilken roll föreställningen om judarnas kollektiva ansvar för Jesu död spelade för den medeltida europeiska antisemitismen. Vad medlemmar av det judiska prästerskapet en gång gjorde i den judiska religionens namn kom att ses som moraliskt definierande för det judiska kollektivet och därmed för de enskilda medlemmarna av detta kollektiv.

Till svar undrar Tännsjö hur det gick till att Bauhn fick en professur samt en upprepning av uppmaningen att judar bör ta avstånd.

Torbjörn Tännsjö spär på den unkna kollektivistiska tanke som frodas inom den vänster han varit aktiv i sedan 1970-talet (med start i VPK).

Enskilda medborgare som fotbollsspelare eller apelsinplockare görs ansvariga för vad en stat gör eller inte gör. Den kollektiva bestraffningen uppfattas som fruktansvärd från vänsterhåll men man undrar varifrån ivern för generella (till skillnad från riktade) bojkotter kommer ifrån. Kollektiv skuld men inte i min bakgård verkar man mena.

Vad hände med solidariteten med arbetarklassen i alla länder? En ordentlig kommunist hade givetvis utgått från att arbetarklassen i både Gaza, Västbanken och Israel lider under borgerligt och religiöst förtryck. Oavsett om det handlar om Hamas, Hizbollah eller den israeliska högern och storkapitalet. Fotbollslaget Hapoel (som jag skrev om här) hade då i själva verket varit en potentiell allierad och inte ännu en symbol för den sionistiska makten. Vänsterns urskiljningsförmåga gick förlorad någonstans.

Vågar man tro att Tännsjö har lärt sig från de mest slipade? Greppet är definitivt inte nytt. Efter Sexdagarskriget 1967 skuldbelade den polska kommunistregimen kollektivt landets judar för att vara en "femtekolonn" och sionistsympatisörer så länge de inte bekände färg i israelfrågan.

Med skenheliga reservationer om att det definitivt inte handlade om kritik mot judar utan deras sionism lyckades man kollektivt skuldbelägga landets judar för att sympatisera med den imperialistiska kapitaliststaten Israel. (Jag skrev utförligt om händelserna i Polen här. ) Tännsjö är i själva verket inte långt från Gomulka, den Polska kommunistledaren när han skriver,

If Jews hesitate to do so, the distinction, which is clear and sharp in theory, between anti-Zionism and anti-Semitism, may easily drop into oblivion.

Exakt samma uppmaning riktade Gomulka till Polens judar, att de var tvungna att ta avstånd från sionismen för att undvika antisemitism. Människor helt utan koppling till Israel, helt utan politiskt intresse eller sympatier för något land avkrävdes svar enbart baserat på sin familjehärkomst. Judar görs ansvariga för att förhindra antisemitism. Bevisbördan faller på den anklagade och inte den som anklagar.

I konsekvensens namn hoppas jag att Tännsjö uppmanar kvinnor att inte klä sig utmanande om kvällarna för att undvika våldtäkter. Jonas Sjöstedt och annan godtrogen vänster påpekar gång på gång att varken Tännsjö eller Reepalu (som gjorde exakt samma fel som Tännsjö) absolut inte är antisemiter. Må så vara, men om man i rakt nedstigande led från de polska kommunisterna driver en linje som legitimerar och skapar förutsättningarna för antisemitism då är frågan om simpla ursäkter räcker.

Vill Tännsjö lära sig mer om sin läromästare Wladyslaw Gomulka och dennes kamp mot sionisterna så kan jag varmt rekommendera "Forced Out: The Fate of Polish Jewry in Communist Poland". Den engelska wikisidan beskriver översiktligt vad som hände.

På samma tema: Kuniri, Sjöstedt,Kamferdroppar,Ner kommer man alltid, Peter Karlberg, Jonathan Leman, Ann-Mari. DN, DN2, DN3, Varlden idag, AB, SVD, Al Hamatzav, Martin Moberg, Kjellberg

Kollektivismen på frammarsch

Monumental dumhet drabbar vänstern verkar det som,

Svensk fackföreningsrörelse borde nu liksom då gå i bräschen för en bojkott. Det räcker inte med starka fördömanden från LO, TCO och Europafacket. Nu krävs handling. Hela det palestinska samhället, inklusive dess fackföreningsrörelse, vädjar till västvärlden att inleda bojkott. Wanja Lundby-Wedin som är ordförande för både LO och Europafacket har all anledning att lyssna till dessa krav.

En form av bojkott och blockad ersätts med en annan. Är det verkligen en symbolik och metodik man tycker är vettigt eller verkningsfull?

Generella bojkotter fungerar inte. Det är dessutom precis den form av kollektiva bestraffning som man inte vill ska drabba palestinier. Varför utsätta Israeler för kollektiv bestraffning?

Samma sak gäller när det kommer till kraven på att ställa in alla sportevenemang där israeler deltar. Vem är det egentligen som drabbas? Israeliska statsmakten eller ett gäng fotbollsfans och fotbollspelare.

Situationen blev absurd när Hapoel spelade mot IFK Göteborg förra året. Hapoel har sina rötter i den israeliska arbetarrörelsen och har alltid haft en vänsterposition i politiska frågor. Laget har även palestinska spelare och gör det till en poäng att vara för en tvåstatslösning. Trots detta stod de svenska palestinaaktivisterna utanför arenan och krävde en totalbojkott av allt som rör Israel och stopp på matchen.

Händelsen visade så tydligt att när det kommer till Israel så riktar sig protesten mot allt, det finns ingen urskiljningsförmåga: allt som rör Israel är hemskt. Om detta inte är kollektivisering av den djupaste sort så vet jag inte vad som är. Mellanösternkonflikten innebär tyvärr alltför ofta ett carte blanche för total idioti.

På samma tema: Svensson, SVD, EX, DN, SVD2, Jessica Presits.

Frihetsflotta?

IHH, huvudfinansiärer av biståndsflottan till Gaza är inte helt kosher, för att uttrycka det milt,

Många vittnesmål och rapporter pekar på att IHH har varit inblandat i en rad aktioner med våldskaraktär som har syftat till att främja militanta sunnimuslimska organisationer. Enligt bland annat en rapport från danska Utrikespolitiska institutet har IHH stöttat radikala islamistiska grupper i länder som Bosnien, Pakistan, Irak och Palestina, däribland Hamas.

Läs Evan F Kohlmanns rapport som hänvisas ovan och som noga utreder vilka IHH faktiskt är,

Yet, the phenomenon of charitable front groups that provide support to Al-Qaida is by no means exclusively limited to the Arabian Peninsula. Indeed, elsewhere in the Muslim world,other such entities have been established with near equal success – as in Turkey, with the so called Foundation for Human Rights, Liberties, and Humanitarian Relief (IHH). Turkish authorities began their own domestic criminal investigation of IHH as early as December 1997, when sources revealed that leaders of IHH were purchasing automatic weapons from other regional Islamic militant groups. IHH’s bureau in Istanbul was thoroughly searched, and its local officers were arrested. Security forces uncovered an array of disturbing items, including firearms, explosives, bomb-making instructions, and a “jihad flag.” After analyzing seized IHH documents, Turkish authorities concluded that “detained members of IHH were going to fight in Afghanistan, Bosnia, and Chechnya.”

According to a French intelligence report, the terrorist infiltration of IHH extended to its most senior ranks. The report, written by famed counterterrorism magistrate Jean-Louis Bruguiere, revealed that IHH President Bulent Yildrim had directly conspired in the mid-1990s to “recruit veteran soldiers in anticipation of the coming holy war [jihad]. In particular, some men were sent into war zones in Muslim countries in order to acquire combat experience.” Furthermore, in the hopes of “obtaining political support from these countries, financial aid was transferred [on behalf of IHH], as well as caches of firearms, knives, and pre-fabricated explosives.” An examination of IHH’s phone records in Istanbul showed repeated telephone calls in 1996 to an Al-Qaida guesthouse in Milan and various Algerian terrorist operatives active elsewhere in Europe – including the notorious Abu el-Ma`ali, who has been subsequently termed by U.S. officials as a “junior Osama Bin Laden.”

Se även Foreign Policy och Yahoo News på samma tema. Debka bör citeras med försiktighet men information därifrån överensstämmer till stor del med det som beskrivits i Kohlmanns rapport,

This evidence released by the IDF Monday night, June 1, described how the Turkish Marmara, the flotilla's lead vessel, had been commandeered by terrorists indirectly supported by the Ankara government's subsidy to the Turkish Insani Yardim Vakfi - IHH, which is listed by the American CIA as an al Qaeda-linked Islamist terrorist organization with bases in Turkey, Bosnia and Bulgaria. Those passengers attested to more than a hundred members of terrorist organizations aboard acting like a quasi-military group with a command hierarchy, whose leader forced the other four or five hundred passengers to fall into line behind them. The group was split into sub-sections, each in charge of a section of the ship before and after it set sail from Istanbul. Its members were all armed with an assortment of chains, iron bars and knives as well as night goggles and gas masks.

Säkert i detta läge är a) att Israel kände till att IHH finansierade stora delar av resan. b) att Mavi Marmara var skeppet där en majoriteten av IHH-funktionärerna befann sig på. c) Att IHH uppenbarligen förberett sig på våldsamheter och inte, till skillnad från de övriga fem skeppen tänkte ge sig utan strid. d) Att flottan, trots förekomsten av bistånd inte hade som enda motiv att skicka förnödenheter, då hade man givetvis accepterat erbjudandet att transportera allt via Ashdod och då med säkerhet undvika konflikter. Jag lämnar frågan öppen om hur mycket som skrivits om IHH som faktiskt stämmer. Än så länge har jag bara läste den Kohlmanns danska rapport, mer bakgrundsinfo kan behövas.

Säkert är dock att denna humanitära flotta inte var någon änglalik samling människor. Bara för att ordet "bistånd" och "humanitär" förekommer innebär inte att IHH inte planerade att göra det hela till en propagandaaktion. Vilket nu uppenbarligen har lyckats då knappt ett ord nämns om IHH:s bevekelsegrunder (förutom dagens artikel), vilka de är och deras syften. Nyheten har varit så dominerande i alla medier de senaste dagar att ingen riktigt har frågat sig vilka dessa IHH är och vilka de faktiskt samarbetar med. Den här veckan har vi alla varit nyttiga idioter i någon utsträckning.

På samma tema: AB, AB2, Ab3, DN, DN2, DN3, SVT, AB2, FiM, Ulf Bjereld, AB4, EX, EX2, Andrea Doria, Peszter, Odelberg, Beijbom, Pophöger, Pophöger2, SVD, Avci.

Vilka perspektiv har vi?

Om Israel kan alla gasta sig hesa, det är ju verkligen inget nytt. Inte heller är det alltid konstigt eller fel, den israeliska regimen och militären har för vana att försättas och försätta sig i knepiga situationer. Den senaste är synnerligen obehaglig, om något gott kan komma av det som hänt så är det att blockaden hävs. Samtidigt är den av yttersta vikt att Hamas inte tillåts attackera Israel. Det är väldigt svårt att vara israelvän idag, likaså är det svårt att vara hoppfull om någon bestående fred.

Men nivån på upprördheten och perspektiven som följer är intressanta på ett obehagligt sätt. Ilmar Reepalu, en politiker med så unkna värderingar att jag önskar hans exil fick häromdagen frågan om både Israel och Iran. Konstrasten i svaren är slående och pedagogisk för att förklara hur vänstern tänker när det kommer till Israel (och resten),

Den här israeliska regeringen är den mest högerextrema, sade Reepalu (s)
Har du några åsikter om Iran?
- Iran, nej jag har inga åsikter, jag hoppas att Iran kan bli en del av en värld som kan leva i fred.

Förra veckan diskuterades de amerikanska baserna i världen. Vänstern hade inget emot att kräva deras nedmontering. När Nordkorea kort därefter hotar med öppet krig efter att själva sänkt ett sydkoreanskt fartyg då är det tyst. När Reepalu får frågor om Israel då kan man knappt få tyst på honom, när det kommer till Iran så hasplar han ur sig något fluffigt.

Två fel gör inte ett rätt. Att peka på denna urskiljning gör inte den israeliska statsmaktens brott mindre, det är inte min avsikt. Jag vill peka ut problemet som finns med den selektiva perceptionen som är en integral del av vår kollektiva massmediala hysteri. Det är inget svenskt fenomen, inte ens ett europeiskt fenomen. Men vad det gör är att förvrida prioriteringar och förpassa många konflikter och tragedier till glömskans land.

När massakrerna i Sri Lanka var aktuella då var det tyst. Det numera väldigt intensiva gerillakriget som maoistgerillan i Indien för är det tyst om. Inbördeskriget i Tchad är det lika tyst om. FARC-gerillans kidnappningar och mord är det inte tyst om, där uttrycker vänsterpartister som Dror Feiler (som åkte med Ship to Gaza) tvärtom öppet stöd för gerillan. Antalet dödsoffer i alla dessa konflikter räknas i tusental. Vi ska inte syssla med matematisk rättvisa, fler dödsoffer är inte allt. Men det är talande för hur hela landets media och bloggosfär rasar när det är tyst andra dagar.

Det är inte bara vänstern som är medskyldig till tystnaden. Som Nathan Shachar påpekade i Axess nyligen så är alla konflikter politiserade och anpassade till den inrikespolitiska kontexten. I vänsterns världsbild är en konflikt bara intressant om imperialistiska krafter finns inblandade.

Utrikespolitiska konflikter blir alltid sätt att bekräfta den egna världsbilden och önskningarna. Israel har sedan 1967 inte varit vänsterns favorit, israel blev en del i kalla krigets imperielogik och har haft den rollen sedan dess. Att påpeka att Israel alltid mäts enligt andra måttstockar är inte längre kontroversiellt. Se bara på antalet resolutioner i FN:s generalförsamling, vilket annat land belönas med sådan uppmärksamhet?

Genom att analysera våra reaktioner på utrikespolitiska händelser lär vi kanske mer om oss själva än om själva konflikten vi kommenterar. Vi ska inte uppröras mindre över bordningen utanför Gaza men vi ska försöka komma ihåg vilka som glöms bort i en värld som inte kretsar kring den judiska staten och dess palestinska grannar.

Än en gång, ont om kloka och sansade i det ämnet. Däremot är Tokmoderaten läsvärd.

På samma tema: Andrea Doria, Altenberg, Svensson, EX, EX2, EX3, EX4, DN, DN2, DN3, DN4, Hökmark, Kent Persson, Sydsvenskan 2, SVD, SVD2, Helena Duroj, Tianmi, Deepedition, AB, GP, GP2, Badlands Hyena, Jakob Nyström, Altenberg2, Bjärnegård.

Situationen utanför Gaza

Ett par tankar gällandes dagens/nattens händelser utanför Gazaremsan:

Vänta med omdömen om vad som hänt på skeppet. Oavsett omständigheter är det tragiskt men klädsamt vore att man väntade med att dra alltför konkreta slutsatser innan det exakta händelseförloppet utretts. Det finns väldigt knapphändig information och innan en ordentlig utredning har gjorts bör man vara försiktig.

Bordningen skedde på internationellt vatten. Detta är oavsett omständigheter oacceptabelt ur rättsligt perspektiv. Konsekvensen att människor dog är oavsett tidigare skede tragisk och väldigt onödig.

Blockader fungerar inte. Den som nu under flera år existerat mot Gaza har inte minskat Hamas makt, snarare har isolationen stärkt Hamas möjligheter att helt behärska området. Även om deras popularitet sjunkit är makten total, detta kan knappast varit Israels avsikt. Att kollektivt förvägra hela befolkningen i Gaza utresetillstånd (med undantag för svårt sjuka personer) och hindra rörelsefrihet leder ingenvart.

Skulden ligger här på både Egypten och Israel, de må ha blandade bevekelsegrunder för att isolera Gaza men inget av dessa får någon bestående verkan som faktiskt är god. Om ett livskraftigt samhälle ska kunna byggas, även i Gaza, så måste förutsättningar för detta finnas. En ekonomi helt styrd av staten (Hamas) är en stat där invånarna är maktlösa och i beroendeställning.

Inte i mitt namn. Världens judar är INTE individuella ambassadörer för Israel. Lika lite är världens muslimer ansvariga eller bör avkrävas svar för vad som görs i en religions eller stats namn. Det är beklämmande att Torbjörn Tännsjö ägnar sig åt denna form av kollektivt skuldbeläggande. Tännsjö upprepar Reepalus misstag. Med detta i bakhuvudet hoppas jag innerligt att dagens manifestationer är värdiga, konkreta och sansade.

(Uppdatering: Efter att ha besökt manifestationen i Göteborg på Gustaf Adolfs torg kan jag ändå konstatera att det gick hyggligt till. Spridda burop när borgerliga representanter höll tal. Några obehagliga ramsor men inget nytt. Konsensus verkar vara att en form av isolation bryts genom att införa en annan, de gamla vanliga ramsorna hördes. Kombinationen av dåliga slutsatser med lynchstämning var väl magstark)

Vettiga åsikter brukar vara sällsynta dagar som dessa. Men jag vill ändå rekommendera läsning av Mark Klamberg och Rasmus Fleischer.

På samma tema: Beijbom, Erixon, EX, DN1, DN2, EX2, Svensson, GP, GP2, SVD, Anna Troberg, HD, AB.

Viktigt att Skånskans reportage uppmärksammas

Det är otroligt viktigt att reportaget gjort av Skånskan uppmärksammas. Än så länge verkar det inte som om någon rikstäckande mediakanal har uppmärksammat serien.

Här länkar till alla artiklarna i serien:

Klasskamrater skulle "halalslakta" Jacob
Judehatet får dem att lämna Malmö
"Davidsstjärnan är som ett rött skynke"
Temat upprör Skånskans läsare
"Det känns legitimt att ge sig på judar"
Reepalu: Israel har skapat en "varböld"

Står Sahlin bakom Reepalus uttalanden?

Ilmar Reepalu (S) tabbar sig något otroligt. Tyvärr verkar han mena allvar.

Reepalu menar att judarna måste ta avstånd från Israel. Att sionism är oacceptabelt. Att församlingen måste ta ansvar. "Malmö och Skåne har tyvärr haft bekymmer med grupper längst ute på högerkanten" säger han, pinsamt omedveten om den situation som faktiskt råder i Malmö. Han verkar förvånad över att hoten kommer från muslimer och vänsterextremister i Malmö.

Hans svar är rättframt och obehagligt på samma gång. Vad detta kallt avslöjar är att hatet och trakasserierna inte är det enda hotet. Likgiltigheten och flatheten från malmös mäktigaste politiker är kanske ännu värre. Det visar att malmös judar, och för den delen alla minoriteter inte kan räkna med offentlighetens stöd.

Att inte utsätta sig för fara är deras ansvar. Menar Reepalu i konsekvensens namn att kvinnor ska undvika utmanande klädsel sena kvällar också? Frågan är även om Reepalu anser att samma standard gäller för landets muslimer? Bör muslimer, oavsett hur de identifierar sig med islam ta avstånd, be om ursäkt och distansiera sig från islam så fort det begås terrordåd i religionens namn?

Reepalu blandar in Sionism i leken. Men problemet i Malmö är inte Israel eller sionism. Det är att medborgare tvingas flytta från sin hemstad efter att ha utstått hot för sin bakgrund eller åsikter. Han lastar judar kollektivt för vad en enskild stat gör. Judar i Sverige ska absolut under inga omständigheter behöva ta avstånd från Israel för att undgå trakasserier. Oavsett deras politiska åsikter och ståndpunkter bör de slippa våld och hot. Att sen Reepalu likställer Sionism med Antisemitism är häpnadsväckande men egentligen irrelevant för sammanhanget.

Reepalu ägnar sig åt att kollektivt hålla judar ansvariga för vad Israel gör eller inte gör. Att de på grund av sin judiska bakgrund ska behöva förhålla sig i mellanösternfrågan för att undvika problem. I sak gör han exakt samma sak som de som nu trakasserar judar i Malmö. Reepalu skänker legitimitet till idén om kollektivt skuldbelägande utifrån etnisk härkomst och religiös tillhörighet. Det är precis detta tankesätt som präglar antisemiterna.

Frågan är om detta är framtidens socialdemokrati vi skådar. En socialdemokrati som populistiskt i sin strävan efter att blidka israelkritiker offrar demokratiska principer. Fram till idag använde sig endast populister av kollektivt skuldbeläggande. Socialdemokratin i Malmö anmäler intresse. Vad säger Mona Sahlin om Reepalus uttalande, tar hon tydligt avstånd?

Publicerat på Newsmill. Se även Sjöstedt, UNT, Beijbom, Madon, Al-Hamatzav och hela artikelserien på Skånskan.

Tack Mohammed Omar!

Det kanske ser märkligt ut att rubriken på detta inlägg är ett tack till Mohammed Omar men faktum är att han bör tackas. Låt mig förklara varför.

Som polariserande och helt klart frispråkig person som samtidigt knyter kontakter med alla möjliga perifera extremister lyckas han dra en tydlig linje i den svenska opinionen. Man är antingen med honom i hans patologiska hat mot judar och allt som andas demokrati och upplysning eller mot honom. Det finns inga problematiska gråskalor och grupperingar som tidigare haft en komplicerad inställning till demokrati och religion kan välja att välkomna honom eller inte.

Att Mohammed Omar nu tydligen ska bilda ett parti kommer göra det tydligare för allmänheten om vilka som delar hans islamistiska agenda.

På sätt och viss gör han det demokratiska samhället en tjänst genom att utmana dess fundament och principer. Motstånd skapar uppslutning och förhoppningsvis tvärpolitisk sådan. Ett sekundär fördel är att han tvingar israelkritiker att tydligt ta ställning för eller emot hans islamistiska stöd till Hamas och Hizbollah. Dessutom tvingas Sveriges muslimska organisationer att förhålla sig till hans verksamhet, är det något man vill stödja? Delar man hans syn på det sekulära samhället, demokratin och upplysningen?

Genom att dra en rad frågor till sin spets tvingas andra aktörer att positionera sig och vara tydliga, därför - en eloge till Omar!

Även Gulan Avci, Seved Monke och Sebastian Hallén har skrivit om hans partiuppstart.

Hökmark bör vara försiktig med anklagelser om antisemitism

Skriver på Newsmill om antisemitismfrågan i Boströmaffären och i Israeldebatten generellt:

I svallvågorna efter Donald Boströms artikel på Aftonbladet lyfter flera frågan om den påstådda antisemitismen i artikeln. Gunnar Hökmark på Newsmill (21/8) menar att Aftonbladet följer upp en antisemitisk tradition där judar sammankopplats med människooffer. Implicit i detta påstående finns misstanken att all märklig eller spekulativ kritik mot den israeliska armén (IDF) eller den israeliska regeringen innehåller en gnutta antisemitism, eller är en fortsättning på tidigare antisemitiska diskurser och traditioner.

Dumheter bemöter man med motargument eller tystnad, inte statliga reprimander

I Israel har tongivande politiker som utrikesministern Avigdor Lieberman och försvarsministern Ehud Barak gått ut och kraftigt fördömt Donald Broströms artikel i Aftonbladet om påstådda organstölder. Lieberman liknande den svenska regeringens inaktivitet vid Sveriges neutralitet under andra världskriget. Kommentaren slår nästan alla rekord i kategorin "jubelidiot genom felriktad historisk parallell". Under torsdagskvällen krävde även Lieberman att utrikesminister Bildt officiellt skulle fördöma artikeln från regeringens håll.

Önskvärt vore givetvis att den svenska regeringen förhöll sig neutral i alla pressfrågor. Det ska inte vara regeringens roll att tvinga eller styra fram en för den de mellanstatliga relationerna bekväm eller tillrättalagd linje från pressen. Oavsett om det handlar om spekulativa artiklar i Aftonbladet eller provokativa satirteckningspubliceringar hos SD-kuriren.

Själva artikeln är nästintill ointressant för sammanhanget. Artikelförfattaren Boström menar själv i Aftonbladet (20/8) att han inte har några bevis för organstölderna, däremot flertal vittnesmål. Ganska lösa grunder med andra ord och man undrar vilket nyhetsvärde artikeln har annat än att den är, tja, provocerande. Tveksamt är alltså om anklagelserna stämmer och ska några slutsatser dras är det givetvis passande med betydligt mer grävande journalistik än vad Broström lyckades prestera.

Det riktigt allvarliga i sammanhanget är ändå att israeliska politiker gör den svenska regeringen ansvarig och skyldig att agera när det kommer till vad en enstaka journalist skriver. Det tyder på en mycket märklig inställning till både press och yttrandefrihet. Om nu en enstaka spekulativ artikel är så upprörande måste givetvis den enda sunda reaktionen vara att sansat och metodiskt visa på felaktigheter eller rakt av ignorera. För tillfället uppfattas den israeliska regeringen som lika goda kålsupare som de arabiska stater vilkas ambassadörer krävde audiens och ursäkt från Danmarks statsminister ett par år tillbaka.

En tidning kan man alltid ignorera, likaså en journalist som sprider lösa anklagelser omkring sig. Det blir alltid svårare att ignorera en statsmakt som gör skräpjournalistisk till en nationell angelägenhet. Förhoppningsvis bemöts Lieberman artigt med orden att den fria pressen inte är en fråga för mellanstatliga relationer.