Extremism

Att extremism och intolernas kan utövas i namnet av alla religioner är den amerikanska pastorn Terry Jones ett nästintill övertydligt exempel på. För att visa att han och hans anhängare inte "böjer knä för den radikala islamismen" planerar de att bränna Koranen på bål.

Att bränna böcker ska inte vara förbjudet. Men att något inte är förbjudet innebär inte att det inte är idiotiskt. Få saker är så kontraproduktiva som att tro att man kan bekämpa en sorts extremism med en annan. Det är människor som Terry Jones som bidrar till att upprätthålla bilden av att människor åtskiljs mer av vilken religion de har, än hur de är som personer och vilka individuella värderingar de har.

På samma tema: Jinge, SR, TV4

Zakaria om moskébygget

Debatten om moskébygget på Manhattan (som jag skrev om här) sammanfattas klokt av Fareed Zakaria:

Ever since 9/11, liberals and conservatives have agreed that the lasting solution to the problem of Islamic terror is to prevail in the battle of ideas and to discredit radical Islam, the ideology that motivates young men to kill and be killed. Victory in the war on terror will be won when a moderate, mainstream version of Islam—one that is compatible with modernity—fully triumphs over the world view of Osama bin Laden.

As the conservative Middle Eastern expert Daniel Pipes put it, “The U.S. role [in this struggle] is less to offer its own views than to help those Muslims with compatible views, especially on such issues as relations with non-Muslims, modernization, and the rights of women and minorities.” To that end, early in its tenure the Bush administration began a serious effort to seek out and support moderate Islam. Since then, Washington has funded mosques, schools, institutes, and community centers that are trying to modernize Islam around the world. Except, apparently, in New York City.

Det är kanske ett litet bråk men av enorma symboliska proportioner. Dessutom finns många kopplingar till frågan om islam kontra islamism i Europa. Det är helt uppenbart att om fredlig samexistens ska kunna råda i västvärlden så måste islamismen förkastas som inkompatibel med västerländsk demokrati. Men samexistens kommer aldrig fungera om man därtill lägger till all form av islam och muslimskt religiöst utövande. Gränsen håller på att suddas ut och det gagnar endast extremister i alla läger.

Vilks förlöjligas

I Mars raljerade publicistklubbens ordförande Ulrika Knutson över Lars Vilks. Hennes huvudpoäng var att kampen för yttrandefriheten kan föras på olika sätt, Vilks konst var inte ett bra sätt,

För övrigt delar Publicistklubben i Stockholm ut sitt yttrande- och tryckfrihetspris till Anna Politkovskajas minne, nu på måndag den 15 mars. Det går till en person som med stort personligt mod visat att kampen för yttrandefriheten inte är vunnen i Sverige. Den kampen måste föras varje dag – med helt andra medel än Vilks.

Men kampen för yttrandefriheten kan inte gillas eller ogillas på grund av det innehåll som gör att rättigheten prövas.

Som J.S Mill påpekar är just kampen för den mest misshagliga rösten den absolut viktigaste. Det är den kampen som visar om ställningstagandet för yttrandefriheten är tomt poserande eller ett konsekvent försvar för friheten.

Därför måste förintelseförnekares rättighet att uttala sig försvaras, att göra något annat vore att villkora kampen för yttrandefriheten, vilket är precis det Ulrika Knutson gör. Publicistklubbens ordförande kan inte villkorslöst ställa upp för en hotad konstnär utan är tvungen att förminska hotet och förlöjliga konstnären.

Det är att försvara rätten att uttrycka sig för de vi personligen minst håller med som är den ultimata prövningen för vår position. Vi kan inte alltid välja föremålen för rättigheternas prövning. Men nu är det så att Lars Vilks har kommit att bli en person i Sverige som riskerar väl och ve för att kunna yttra sig. Det är obehagligt att se hur många som agerar precis som Knutson.

De flesta människor som "kämpar" för yttrandefrihet gör det högst ofrivilligt. De blir exempel på hur långt friheten att yttra sig faktiskt sträcker sig. Kampen för yttrandefrihet förs i själva verket på en helt annan arena, där man antingen kan ställa sig upp eller titta iväg.

Se även: DN, SYD, EX, Every kina people, Lilli Severin.

Attacken på Lars Vilks

I senaste Axess skrev konstnären Lars Vilks som nyligen blev attackerad i Uppsala,

Jag har envetet hävdat att jag inte har någon politisk agenda och att min främsta uppgift är att beskriva vilken konstsyn och verklighet som framträder genom tolkningarna av rondellhunden.

Vilks agerar faktiskt lite som Anna Odell gjorde. Konstverket begränsas inte bara till själva handlingen utan även reaktionen och de (o)frivilliga aktörer som reagerar och agerar i förhållande till konstnären.

I båda konstverken fanns ett syfte. Odell ville avslöja samhällets brukande av tvångsmedel, visa hur psykvården arbetar. Avslöjandet var inte direkt sensationellt och jag kritiserade därför både henne och hennes konstverk för att uppnå exakt ingenting.

Vilks föreläsning, som skulle handla om konstens gränser fyller faktiskt en funktion. Nämligen den att visa att yttrandefriheten inte kan tas för given och att konstnärer under 2000-talet i Europa måste leva under konstant hot. Att religiösa grupper inte oväntat är de som inte ser ett intresse av yttrandefriheten är ingen nyhet men något man bör påminnas om.

När yttrandefriheten måste vaktas lika väl som synagogor i Europa då vet man att det har gått långt. Att avslöja detta faktum, oavsett hur klumpigt det ibland görs är det Vilks, frivilligt eller helt ofrivilligt håller på med. Han betalar ett högt pris för detta. Frågan som måste ställas är hur vi andra reagerar och vad vi tänker göra för att säkerställa att även de mest provokativa i samhället garanteras en fri röst.

Med lite tid över kan man alltid titta på Christofer Hitchens utmärkta föreläsning om yttrandefriheten och dess gränser. Ett vettigt utdrag,

/../it’s not just the right of the person who speaks to be heard, it is the right of everyone in the audience to listen, and to hear. And every time you silence someone you make yourself a prisoner of your own action because you deny yourself the right to hear something. In other words, your own right to hear and be exposed is as much involved in all these cases as is the right of the other to voice his or her view. Indeed as John Stuart Mill said, if all in society were agreed on the truth and beauty and value of one proposition, all except one person, it would be most important, in fact it would become even more important, that that one heretic be heard, because we would still benefit from his perhaps outrageous or appalling view."

Se även, Pophöger, Svensson, Fajaf, Motbilder Kuniri, Svarten, Bulten i Bo, Ingerö ,
SVD, SVD2, SVD3, SVT, EX,

Förbud, men bara ibland

Om en liberal konsekvent försvarar människans rätt till självbestämmande då blir ingen särskild förvånad. Men när en socialist gör det, fast helt godtyckligt, då blir det märkligare.

Det är en fråga Johan Lundberg på Axess uppmärksammar genom en länk till Dan Munther som gör en lysande genomgång av vänsterns inställning till burkan och den inkonsekventa hållningen.

Ibland vill man lagstifta när det kommer till kroppar och livsval men bara när det passar syftet och den politiska kontexten:

Många lever sina liv precis som vem som helst utan att slöjan är ett hinder", tänker sig Lars Ohly att han vet. Ohly menar även att det annars så effektiva lagstiftningsinstrumentet inte skulle fungera här. Stefan Jonsson menar att det ska vara upp till kvinnorna själva om de ska bära burka eller inte. Andras Malm kan inte se att ett förbud vore ett försvar för kvinnors fri- och rättigheter. Kvinnans kropp, menar Malm, ska inte vara föremål för lagstiftning. Man kan inte, i den mån niqab är en kvinnofälla, förbjuda folk från att hoppa i sådana fällor, det må gälla att bli hemmafruar eller porrskådisar. Ali Esbati menar att ett förbud vore att omyndigförklara dessa kvinnor.

Byt ut ordet burka mot prostitution eller mot "stanna hemma med barnen", då blir helt plötsligt livsvalet för kvinnan inte lika mycket en fråga om "fritt val".

Givet att man tycker att burkan är ett uttryck för religiös kontroll och förtryck (vilket jag anser) då är det ändå en fråga om effektivitet och rättigheter. Ska man ha rätt att fatta beslut som går emot den dominerande föreställningen om korrekt livsval vad avser familj, religion och tradition? Och kommer verkligen burkaförbudet att hjälpa någon. Det är frågor jag tar upp i min kritik av burkaförbudet.

Det är min uppfattning att ett öppet samhälle även måste lämna utrymme åt människor som inte vill leva jämställt eller sekulärt. Det är givetvis val jag inte hoppas att någon fattar men jag kommer inte via statsmakten försöka hindra någon.

Med tanke på att vänstern gärna lagstiftar kring privatlivet är det därför intressant varför man helt plötsligt rycker ut till försvar för en patriarkal struktur men inte en annan.

Munther sammanfattar:

Min poäng är istället att om man som debattör vanligtvis inte brukar tillmäta vissa värden stor vikt så kan det - av skäl som har att göra med intellektuell trovärdighet - vara bra att förklara varför dessa värden helt plötsligt blivit relevanta. Att anse att frivillighet inte är tillräckligt när det handlar om prostitution eller uttag av föräldradagar, men tillräckligt och relevant när det kommer till frågan om burka kräver någon sorts motivering. Att helt plötsligt, när det kommer till frågan om invandrarkvinnors frigörelse från burka, betona att lagstiftning inte är ett optimalt instrument och att dialog är bättre, väcker också det frågor givet att man annars brukar anse att det är förbaskat bråttom med jämställdhet och att vi inte har tid att vänta på att dessa förändringar ska komma av sig själva. Varför har ingen längre bråttom när den gäller denna grupp kvinnor? Varför får allting helt plötsligt ta så förbaskat god tid?

Det är en lysande iakttagelse och en viktig fråga för vänstern. Jag väntar med spänning på svar.

Se även: Byström, Guero, Kulusoy, Badlands Hyena, Occident, Andrea Doria.

"Simpsons" står upp för yttrandefriheten

Vi rör oss oundvikligen mot ett tillfälle då varenda serie-, satir-,tv-tecknare i världen unisont går ihop och målar något slumpmässigt som involverar profeten Muhammed. Inte för att provocera, inte för att det är smak(fullt)löst eller av någon annan anledning.

Bara för att det kommer krävas för att göra hoten mot serietecknarna menlösa och i förlängningen komiska. Satiren är det starkaste motmedlet mot gravallvarlig kompromisslöshet och idioti.

Simpsons solidaritetsförklaring med South Park skaparna är ett tecken på detta. Jag hoppas fler stämmer in.

Yttrandefriheten trodde alla var vunnen. Globaliseringen har på gott och ont gjort all kultur och opinionsbildning till globala frågor, medför detta att vissa segrar måste vinnas igen?

Troligtvis, men tänk bara vad en global seger för yttrandefriheten kan innebära. Bara för att hoten blir globala betyder inte att den motsatta rörelsen, för yttrandefrihet, inte behöver bli det.

Historiskt är väl ändå att South Park och Simpsons säger något snällt om varandra, det måste betyda något.

Samma tema: Erixon, Fajaf, Ingdahl, Feber, Filmmedia, Svarten, DN.

Lundberg ser något som inte finns

Johan Lundberg svarar på mitt svar på hans inledande kritik. Lundberg är förvirrad över svaret. Då är vi i sällskap, även jag var något konfunderad av Lundbergs första kritik mot mig. Den här gången är han tydligare, jag ska i gengäld även försöka vara det.

Lundberg skriver:

Men jag förstår å andra sidan inte varför liberaler blir upprörda över att någon vill upplysa människor om dessa det demokratiska samhällets grundpelare.

Det har givetvis ingen liberal, allra minst jag motsatt mig. Jag har flera gånger (här, här, här, och här) förordat medborgarskapskurser, gemensamma samhällsnormer och en inkluderande upplysningsbaserad svenskhet. Allt med syftet att forma ett land som kan enas kring viktiga samhällsnormer samt rättigheter och samtidigt inte förneka någon i landet frukten av dessa. I främsta hand vill jag att detta ska ske utan statens inblandning.

Med all tydlighet har multikulturalismen och värderelativismen visat att vi i moderna nationalstater behöver ett sammanhängande kitt av samhällsnormer, inkluderande men tydliga. Här finns enligt mig inget utrymme för tvivel eller undantag, upplysningens segrar bör inte gå om intet. Alla människor som bor i Sverige ska naturligtvis förstå och följa de demokratiska principer som gäller här, alldeles oberoende av var man är född, vad man tror på, eller om man ens är troende.

Tyvärr börjar det här inlägget anta karaktären av en maoistisk session där partimedlemmen ska idka självkritik och betyga sin ideologiska renlärighet. Tyvärr bekräftar Lundbergs sista stycke det jag menade med Borgerlig McCarthyism:

Samtidigt ska man kanske inte glömma att det i Sverige finns en stolt tradition alltsedan just 1960- och70-talen av liberaler som hellre kritiserade västvärldens världsbild än den världsbild som företräddes av terroristerna, deras finansiärer och deras apologeter bland västerländska intellektuella. På den tiden uppträdde denna sorts "liberaler" till exempel i Per Gahrtons skepnad

Jag har under den senaste tiden aktivt skrivit och propagerat för att modern samhällsgemenskap i Sverige och i västvärlden bör byggas kring gemensamma liberala upplysningsprinciper. Det finns inte heller varken hos mig, Madon, Demirbag-Sten någon förståelse eller ursäktande för Islamismen. Inte heller finns det några tecken mot att kritiken i främsta hand skulle riktas mot västvärldens världsbild. Lundbergs försök att se likheter med vänsterns apologeter och värderelativister är precis bara det, ett försök.

Vad jag vänder mig emot är att kristendomen, kyrkan, kristen mission och den uppmuntrade konverteringen skulle vara en verkningsfull, önskvärd eller ens realistisk metod för att uppnå denna samhälleliga samhörighet, i synnerhet i förorten och definitivt inte bland religiösa muslimer. Om jag ser det som en oliberal metod? Nej, fri åsiktsspridning och övertygelse är naturliga element i det civila samhället. Det säger däremot inget om effektiviteten.

Lundberg skriver även:

Varför utmålar man den person som pläderar för vikten av den här sortens upplysning som icke-liberal?

Jag har aldrig ifrågasatt Hirsi Alis liberala målsättningar eller ideologiska position eller kallat henne oliberal. Vad jag har ifrågasatt är hennes ordval och retorik samt förslag på metoder och att dessa kanske inte alltid överensstämmer med hennes liberala grundposition. Att utmåla hela Islam som hotet och bruka kollektiviserande termer tror jag inte kommer leda till att värdefulla allianser blir möjliga med sekulära, moderata och demokratiska muslimer. Mer än någonsin är dessa allianser och möjligheten att skapa eller främja en demokratisk islam eller euroislam central.

Att plädera för upplysning från en oerhört utsatt position, som Hirsi Ali alltjämt gjort, bör inte innebära att hennes ord inte kan granskas eller diskuteras sakligt. Hennes ordval har emellanåt (denna intervju är delvis exempel på detta), enligt mig, inte gynnat hennes strävan. Det innebär däremot inte att jag underkänner det hon eftersträvar.

Har nu vid flera tillfällen hänvisat till den debatt som pågick på Sign & Sight där Pascal Bruckner och en rad andra debattörer och skribenter inledde med att misstänkliggöra Buruma & Garton Ash för bristande lojalitet med upplysningsprojektet. Jag avslutar gärna med Garton Ash hoppfulla ord i svaret till Bruckner:

The pity of all this is that there is a vital debate to be had here - one on which the future of free societies in Europe will depend. The truth, apparent to those of us who live in the reality-based community, is that neither the extreme version of live-and-let-die separatist multiculturalism that Ali saw and rightly criticised in Holland (and that has also been seen in some British cities) nor the secularist republican monoculturalism preached by Bruckner and (partly) practised in France have succeeded in enabling Muslim immigrants and their descendants to feel at home in Europe - let alone, to identify themselves as European citizens. Nor has the German, Spanish or Italian way. The serious debate is about which elements from each approach can best be combined to make that happen.

Kan vi sluta upp med misstänkliggörandet och börja med den riktiga debatten? Diskussionen har fastnat i en onödig sidodebatt om vem som är liberal och oliberal. Det intressanta är ju hur vi bekämpar religiös fundamentalism utan att det går ut över de upplysta troende inom samma religion.

Se även: Svansbo, Louise P, Hippie Tanten, Every kinda people.

Islamism och demokrati

Mycket intressant artikel i Foreign Policy om islamistiska partier och val i den muslimska världen,

Even if they don't win, Islamic parties often find themselves liberalized by the electoral process. We found that Islamic party platforms are less likely to focus on sharia law or armed jihad in freer elections and more likely to uphold democracy and women's rights. And even in more authoritarian countries, Islamic party platforms have shifted over the course of multiple elections toward more liberal positions: Morocco's Justice and Development Party and Jordan's Islamic Action Front both stripped sharia law from their platforms over the last several years.

Försiktig demokratisering leder till en marginell liberalisering av tidigare hårdföra islamister. Det är en välkommen utveckling, små myrsteg på väg mot en mindre religiöst fundamentalistisk värld. Vad kan vi då i väst göra för att påskynda detta? Främja demokrati på alla möjliga sätt.

Borgerlig McCarthyism?

Johan Lundberg, chefredaktör på Axess, skriver på Axessbloggen att:

Det är verkligen beklämmande att man uppenbarligen måste förklara detta för folk som utger sig för att vara liberaler (och då tydligen även för LUF-ordföranden Adam Cwejman): att det häri finns en betydande skillnad mellan religionens roll i muslimska länder och i kristna länder.

Det är helt självklart att det finns en betydande skillnad mellan religionens roll i väst och i den muslimska världen. Givetvis finns det även skillnaden även inom både väst och den muslimska världen som inte låter sig reduceras till att religionen antingen spelar en enorm eller obefintlig roll (jämför Singapore och Polen exempelvis).

Men det jag vänder mig emot i Lundbergs kritik är egentligen inte hans uppenbarligen spelade uppfattning (?) att vare sig Madon, jag eller någon annan inte skulle förstå att religionens roll i samhället skiljer sig åt.

Jag förstår Hirsi Alis idé om idémissionerande men håller inte med om att den skulle vara verkningsfull där det verkligen behövs. En av anledningarna till detta är paradoxalt nog ett svar Hirsi Ali gav i en intervju: ofta växer nämligen extremismen bland de som är de mest assimilerade och sekulära i samhället.

Hur hade man kunnat stoppa Londonbombarnas fundamentalism? Givetvis kan en enkel reformation medelst missionerande vara lösningen, men det underskattar komplexiteten i fundamentalismen. En komplexitet som Hirsi Ali själv förklarat flera gånger.

Det som är beklämmande i både Lundbergs och Erixons kritik är att det börjar skapas någon form av borgerlig McCarthyism där minsta kritik mot upplysningens förkämpar blir till ett försvar för islamism och kulturrelativism.

Att problematisera det Hirsi Ali säger innebär inte att man sitter i Khomeinis knä, som Erixon på raljant manér vill få det till. Tyvärr blir poängen lättare att få igenom när Hadley-Kamptz kritik av Hirsi Ali är något enkelspårig. Det har blivit en deprimerande för/emot diskussion som helt snurrat iväg.

Det är islamismen och inte islam som är problemet - på samma sätt som problemet med kristendom och judendom inte gäller de demokratiska förhållningssätten utan enbart de antidemokratiska fundamentalistiska versionerna. Om vi inte kan skilja dessa saker åt kommer det bli svårt att bygga en bro mellan det sekulära väst och muslimer i både Europa och resten av världen.

Debatten börjar dessutom likna en fånigare version av den långa debatt som pågick på Sign & Sight där både Ian Buruma och Timothy Garton Ash fick höra både det ena och det andra om hur de ursäktar värderelativism och försvarar islamism.

Samma tema: Heinö, Every kind of people, Louise P, Erixon, Demirbag-Sten, Isobel, Sakine, Odelberg.

Förbud inte vägen fram

"The ultimate aim of government is not to rule, or restrain, by fear, nor to exact obedience, but contrariwise, to free every man from fear, that he may live in all possible security; in other words, to strengthen his natural right to exist and work without injury to himself or others."

Orden är Baruch Spinozas och är självklara ord i ett modernt samhälle. Men när man istället för att lägga fokus på att befria människor försöker lösa problem genom symboliska förbud, ja då har staten missat målet. I svenska medier kan man idag läsa om niqab- och burkaförbudet i Belgien. Övertygelsen, att både burkan och niqaben står för en form av religiöst förtryck tänker jag inte ifrågasätta. Men att förbud mot själva symbolen av detta förtryck skulle åtgärda problemet är tveksamt. Symbolpolitik när den är som sämst.

Staten kan inte befria genom att betvinga människor den ena eller andra övertygelsen. En god samhällsnorm och gemenskap kommer aldrig byggas genom tvång. Som jag skrivit flera gånger tidigare, vi blir inte frihetens förkämpar genom att bli inverterade versioner av de krafter vi vill bekämpa. Att bemöta intolerans med intolerans är både ideologiskt inkonsekvent och kontraproduktivt.

Skriver mer om detta på Newsmill.

Samma tema: DN, DN2, SVD, Avci, Monke, Quero, Juridikbloggen, Badlands Hyena, Klamberg, Kulturbloggen, Blogge, Rothstein

Sakine Madon om islamofobi

Har man i rädslan för islamism tappat viktiga liberala upplysningsprinciper? Frågan tåls ställas och Sakine Madon lyfter ämnet på Expressens ledarsida.

Det finns en uppenbar risk när försvarare av liberala upplysningsprinciper ägnar sig åt kollektiva anklagelser av muslimer och islam. Det är vad jag tidigare kallat för en essentialistisk position, en idé om att både människor och religioner är oförmögna att förändras.

I det samtal/intervju som Madon kritiserar och hänvisar till i sin artikel deltog konstnären Lars Vilks, Ayaan Hirsi Ali och Dick Erixon. Inslaget producerades av Axess TV som även visade en till, och mer ordentlig, intervju med Ayaan Hirsi Ali. Samtalet är ingen höjdare men intervjun rekommenderas.

Om ett sekulärt islam eller europeisk islam ska kunna uppstå eller utvecklas måste muslimer kunna mötas av något annat än eniga fördömanden av deras person och religion. Den öppningen måste finnas för att något ska kunna hända.

Problemet med diskussionen om Hirsi Ali har varit tvådelat. Dels att kritik mot hennes icke-liberala positioner (minaretförbud, kollektiva anklagelser, och liknande) har tolkats som en total kapitulation inför fundamentalism och kulturrelativism. Och dels att ha samma hållning som tagits av vänstern i Sverige där man menar att Hirsi Ali är främlingsfientlig populist. Båda missar målet.

Hirsi Ali säger något som går på tvärs med vänsterns analys av terrorism: även väldigt sekulära och assimilerade muslimer radikaliseras ibland, inte bara isolation och fattigdom kan vara förklaringen. Den skarpa kontrasten mellan djup konservatism och det moderna samhället skapar tidigare oanade konfliktytor. Det är inbyggt i moderniseringen att många religiösa kommer slå bakut och därmed skapa laddade konflikter.

Men man kan inte i försvaret av liberal upplysning och det öppna samhället ge upp liberala principer. Det misstaget begick Pim Fortuyn och misstaget upprepas än. Motståndet mot fundamentalismen blir då bara en inverterad variant av fundamentalismen. Att förorda konvertering av muslimer till kristendomen eller förbud mot minareter gynnar inte det öppna samhället.

Dessutom handlar det ju inte om islam specifikt. Det är inget problem i sig att en del människor är muslimer. Problemet är att en del människor förhåller sig till medeltida urkunder och värderingar som krockar med det fria samhälle som vi under de senaste hundra åren har utvecklat. Att följa Gamla Testamentet bokstavligen är problematiskt på samma sätt som att följa Koranen bokstavligen. Och det behöver inte ens handla om världsreligionernas urkunder. Ett samhälle där människor följer Michail Bakunins eller Tsunetomo Yamamotos (författaren till den äldsta bevarade samuraihandboken) uppmaningar vore också extremt destruktivt.

Det har alltså inte med enskilda religioner att göra, utan om individer som av olika skäl väljer att på olika sätt förhålla sig till uppmaningar genom urkunder. Problem uppstår i de fall då ett beteende baserat på urkunderna krockar med det demokratiska, moderna samhället.

Det går därför inte att reducera ner frågan till att få den att handla om kristendom, islam, ateism eller judendom, utan fokus måste ligga på att det är enskilda personer begår brott och att det är enskilda personer som inte delar demokratiska värderingar.

Se även: Expressen, Sign & Sight, Leman, Claes Krantz, Inbördeskriget, Avva, Dick Erixon, Madon, Pophöger, Jinge, Demirbag-Sten.

Ord som ord, eller?

I en tid när man konstant klumpar ihop muslimer med islamister, judar med Israel är det uppfriskande att läsa en artikel skriven av Seyfettin Balta,

"Betyder det att över en miljard muslimer som inte har satt sin fot i Tensta har rätt att uttala sig om oss? Efter programmet träffade jag många i Tensta som var besvikna över att journalister vänder sig till en självutnämnd representant istället för att prata med oss som bor här."

Det finns ett par tydliga problem i debatten. När det skrivs eller talas om "Islamism" är vissa vettskrämda för att man stämplar alla muslimer. För de flesta (inklusive majoriteten muslimer) är skillnaden solklar. När ordet "muslimer" används för att därefter dra en slutsats är det lika generaliserande som att skriva "Svenskar är alltid..."

När man behöver ett uttalande som rör minoritetsgrupper faller det ofta på självutnämnda talespersoner eller språkrör att uttala sig för hela gruppen. Tydligen räcker det för att få den muslimska "rösten" eller färdiga "åsikten".

Vilka andra grupper behandlas på detta sätt? Att bli fråntagen möjligheten att uttrycka sin egen åsikt, att bli stämplad och hopbuntad på godtyckligt sätt. Det behövs en diskussion om hur organisationer, föreningar och sammanslutningar tar sig rätten att uttala sig i namnet av flera hundratusen människor i Sverige.

Ständigt dessa dolda avsikter!

Vill man kartlägga radikal islamism med kopplingar till terrorism så stämplar man en hel grupp i Sverige. Den slutsatsen drar idag Janne Flyghed, professor i kriminologi, och Anna Wigenmark, människorättsjurist.

Det tragiska är att vissa inte verkar kunna göra något annat nuförtiden än att skamlöst blanda ihop islamism med muslimer, och Israel med judar. Givetvis rycker inte människorättsaktivister ut och fördömer kartläggningen av motorcykelgäng eller narkotikaligor. Minoritetselementet kan framhävas eller ignoreras. När det kommer till radikal islamism blir det hysteriskt.

Flyghed och Wigenmark skriver:

"För närvarande ökar antisemitiska och islamofobiska hatbrott i Sverige. Borde det inte vara en lämpligare uppgift att istället lägga den dryga miljon Sabuni anslagit för det aktuella uppdraget på ett utökat, förebyggande arbete mot hatbrott?"

Det ena utesluter givetvis inte det andra. Även radikal islamisms existens måste tas på allvar. Informationsinhämtning måste göras varsamt. Är alternativet att man ignorerar islamismen i Sverige av rädsla för att såra någon? Islamism, antisemitism och hat mot muslimer är alla tre samhällsfarliga strömningar som måste kartläggas och motverkas.

Det finns en hel del bevis som pekar på att terrorister värvats i Sverige. Att det är ett känsligt och svårt område kan inte utesluta arbetet i sig. På vilket annat område föreslår artikelförfattarna att man ska ducka undersökning? Det är samma tongångar som hördes när man först ville granska hedersvåld.

Frågan som borde ställas är om Flyghed och Wigenmark inte gör betydligt mer på egen hand för att klumpa ihop Sveriges muslimer (en oerhört blandad grupp!) med islamisterna än vad Sabuni någonsin skulle kunna göra.

Att kartlägga och motverka den militanta islamismen är otroligt viktigt för att faktiskt visa stöd för alla samhällets vanliga civila muslimer som inte har ett dugg med den antidemokratiska extremismen att göra.

Fler om extremism, islam och religion: Åsa Warnqvist, SvD1, SvD2, SvD3, DN, Nima Dervish, Jinge, Norah4you.

Socialdemokrater fortsätter yra

Invände på Newsmill mot Peter Weideruds kritik mot Nyamko Sabuni. Inlägget publicerades även (nerkortat) i Broderskapsrörelsens tidning. Svar kom från Weiderud i samma nummer. Jag ser att inte mycket hänt sedan första artikeln.

Weideruds huvudsakliga invändning är inte att man kartlägger religiös extremism. Det är att man i just detta förslag från regeringen önskar kartlägga islamistisk extremism och inte kristen.

Tomheten i denna invändning är slående. Givetvis utesluter inte det ena det andra. Finns det bevis på systematisk extremism inom någon grupp i samhället är det på sin plats med kartläggning för att göra en realistisk hotbild.

Man kan invända mot ett förslags innehåll, målsättning och syfte men inte att förslaget inte täcker in alla andra områden. Weiderud menar att det handlar om populism. Det visar pedagogiskt att vi i Sverige har två alternativ när det kommer till behandlingen av religiös extremism:

Antingen den Sverigedemokratiska reaktionen, Islamismen är det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget. Eller vänsterreaktionen som bara ser ett rött skynke och skriker populism och extremism. Det finns ett klokt alternativ som förkastar båda dessa inställningar.

Broderskapsrörelsen yrar

Peter Weiderud, ordförande för Broderskapsrörelsen skrev häromveckan om Sabunis förslag om att kartlägga religiösa extremister. Artikeln tåls att läsas ett par gånger för det är inte helt tydligt vad Weiderud vill få sagt, förutom en del floskler och den mycket oväntade (?) slutsatsen att det handlar om främlingsfientlighet. Jag svarar på Newsmill:

Processen med att sudda ut gränsen mellan muslimer, personer med bakgrund i muslimska länder och rena islamister har ansvariga i flera läger. Peter Weiderud har anslutit sig till den skara människor som inte annat kan göra än att börja skriva om mångkulturalism så fort frågan om religiös extremism kommer upp (Newsmill 15/2).

Kritiken riktas mot regeringens förslag där man kan läsa följande:

"Säkerhetspolisen har de senaste åren pekat på att personer som är bosatta i Sverige har rest utomlands för att delta i terroristträning och olagliga våldshandlingar i konfliktområden. I Säkerhetspolisens årsrapport 2008 uppges resor för att delta i träningsläger i konfliktområden vara ett växande problem. Enligt Säkerhetspolisen har rekryteringen för att åka i väg till strid eller få träning till terror ökat de senaste åren även om det allmänna stödet har gått ned de senaste åren. Regeringen behöver nu en nationell helhetsbild över den våldsbejakande islamistiska extremismen i Sverige och ger därför Säkerhetspolisen i uppdrag att sammanställa en rapport om detta i Sverige."

Ett reellt problem bemöts nyktert och sakligt. Weideruds reaktion är varken eller. Istället för att diskutera sakfrågan lyckas han i en serie insinuationer helt missa målet. Weiderud vill inte att diskussionen "blir del av politiska utspel". Men frågan om religiös extremism är en högst relevant och allvarlig fråga i Europa idag, inte minst i Sverige. Det finns tydliga bevis på att terrorism har finansierats från Sverige och att personer med Svenskt medborgarskap har varit aktiva i fundamentalistiska organisationer.

Är inte det anledning nog för att SÄPO ska skaffa sig en helhetsbild av problematiken? Det går inte att vifta bort viktiga preventiva åtgärder med hänvisning till att det handlar om "utspel". Snarare är det Weiderud som genom att hänvisa till SD och valet gör sig skyldig till en olycklig "politisering" av frågan. Om en tydlig problembild finns då finns är det på sin plats att man kartlägger den religiösa extremismen i Sverige. Givetvis är det på sin plats att oskyldiga inte anklagas, och att godtycklighet inte förekommer. Genom god kunskap och förståelse för religion går det att urskilja extremism från normal religionsutövning. Sådan förståelse når man aldrig aldrig om man inte söker en ordentlig inblick i extremismen. Vad är det för fel på kunskap helt plötsligt? Och vill inte Weiderud bekämpa den religiösa extremismen?

Med Weideruds främsta misstag är inte att anklaga regeringen. Genom att orera om hur mångkulturella samhällen bör fungera suddar han sakta men säkert bort den gräns som faktiskt måste upprättas mellan religiöst utövande och fanatism. Att uppdra SÄPO att kartlägga religiöst motiverade extremister är inte en fråga om vardaglig religionsutövning. Det är denna viktiga gräns Weiderud värnar men som han river i förbifarten. Han skjuter över målet när han försöker inskärpa att det handlar om "lyhördhet" inför varandras riter. Nej, detta är en fråga om religiös extremism och terroristverksamhet och bör hållas på behörigt avstånd från allt vad vardagligt religionsutövande är.

Weiderud fortsätter med att ställa frågan "för vad är det som är militant eller extremt". För de flesta inklusive SÄPO och regeringen tordde detta vara väldigt tydligt. Man specificerar det även i det pressmeddelande som gick ut i samband med presentationen. Varför måste då Weiderud försöka göra frågan grumlig? Finansiering av terroristnätverk, medlemsvärvning till extremistnätverk och deltagande i konfliktzoner utomlands är ganska svårt att blanda ihop med församlingsverksamhet.

Genom att helt explicit koppla samman Sabunis utspel med Sverigedemokraterna och mena på att utspelet är rent instrumentellt och populistiskt (muslimer är en hävstång i valrörelsen tydligen) lyckas alltså Weiderud med två saker: helt förbigå förslagets syfte, koppla samman frågan om Sveriges muslimer med Sveriges religiösa extremister. Detta är mycket olyckligt eftersom bland det viktigaste vi kan göra för alla vanliga muslimer och deras rätt att utöva sin religion är att just motverka extremism och militant islamism.

Lag mot burka fel väg att gå

Skriver krönika i Sundsvalls Tidning om Burkadebatten. Min slutsats är att även om burkan inte är en symbol för något bra är lagstiftning och tvång fel väg att gå.

-

När till slut sammanfattningarna över 00-talet börjar avta kan man se att ett par teman har dominerat: Religionen och dess roll i samhället och kollisionen mellan kulturer i Europa. Inget tyder på att det kommande årtiondet kommer sakna dessa teman.

Flera exempel finns som anknyter till Burkan. I Frankrike röstar man i dagarna igenom ett förbud mot burkor på offentlig plats. I Danmark stöds ett förslag om förbud mot burkor av de Konservativa tillsammans med Dansk Folkeparti. Liknande tongångar kan man höra i Sverige. Centerpartister i Stockholm motionerade i höstas om förbud mot burkor på offentlig plats. Även Reinfeldt uttalade sig vagt i en debatt om huruvida burkor bör accepteras i Sverige.

I Frankrike menade president Sarkozy att burkan är ett tecken på underkastelse och fängslande av kvinnor och hör alltså inte hemma i det franska samhället. Tanken är att ett förbud mot symbolen för detta förtryck kommer åtgärda själva förtrycket. Troligtvis är detta inte bara en naiv inställning utan även destruktiv sådan.

En liberal offentlighet måste ge människor möjligheten att välja hur de vill uttrycka sin kultur och religion. Men gränsdragningar måste finnas. Barn, kvinnor och män måste ha möjligheten att lämna förtryckande församlingar, sekter och familjer. Det är en god balans mellan skydd för individens självbestämmande och religionsfriheten som måste känneteckna ett fungerande samhälle.

Att inskränka människors självbestämmande kan aldrig accepteras med hänvisning till religion, tradition och kultur. Men inte heller kan staten förbjuda vuxna människor att fatta beslut om sina liv som inte ligger i linje med majoritetssamhällets önskningar. Är tanken att vi ska förbjuda andra ”avvikande” klädkoder? Det öppnar upp för en diskussion om exempelvis subkulturers kläder.

Därtill liknar vi genom brukandet av tvång mer och mer de kulturer och samhällen som inte skriver under på individens frihet. Att skapa en inverterad variant av den muslimska världens intolerans mot västerländsk klädkod vore inte bara tragiskt utan även misslyckat. I slutändan kommer det med största säkerhet bara fördjupa klyftan som existerar mellan väst och islam. Detta innebär inte att man behöver förhålla sig okritiskt till religiösa uttryck, däremot får man tänka efter om tvång är vägen framåt.

Det går inte att förneka att de olika varianterna av slöjan i sig är en av religionens kontrollmekanismer över människan och hennes sexualitet. Det går inte heller att förneka att det finns upplysta, välintegrerade kvinnor under burkorna. Avvisar vi burkan med lagstiftning finns risken att vi även stöter bort en rad människor som mest av allt behöver befinna sig i samhället och inte utanför. Min förhoppning är att vi inte går den franska vägen. Tvång och förbud kan verka lockande, en snabblösning. Men det kommer inte lösa problemet med religions roll i samhället.

Se även (Expressen 2, GP, SVD, AB, UNT och Roger Haddad, Jonas Morian, Niklas Frykman.

Kampen mot fundamentalismen

Den religiösa fundamentalismen är inte uråldrig, utan en högst modern företeelse. Denna slutsats drar Karen Armstrong i sin välskrivna bok The Battle for God.

Fundamentalism inom kristendom, islam och judendom är alla reaktioner på moderniteten. Dagens fundamentalistiska islamism är således en reaktion mot det upplysta samhället, menar Armstrong. Inte bara dess goda sidor men även de negativa, som kolonialpolitik, nationalism och ekonomisk utsugning.

Men även om fundamentalistisk islam frodas i kontakten med det moderna samhället som anklagas för lösaktighet och gudlöshet är det samtidigt denna upplysta kraft som kommer vara grogrunden för ett avpolitiserad islam. Både kristendomen och judendomen har i stor utsträckning vandrat denna väg. Bokstavstroende extremister kommer alltid att finnas, frågan är i vilken utsträckning de ska tillåtas diktera agendan för såväl troende som icke-troende.

Upplysningen radikaliserade vissa judar och kristna medan andra såg chansen att kombinera religiös tro och kultur med det moderna samhället. Vissa menar att det finns ett inbyggt skydd mot detta inom Islam, att det endast kan existera ett islam. Fundamentalismen är ofrånkomlig, och islam skiljer sig därför från andra religioner som saknar denna spärr, menar de. Detta är naturligtvis nonsens.

De som ofrivilligt strider tillsammans för denna linje är fundamentalisterna själva och de högerextrema krafter i Europa som vill utmåla alla muslimer antingen som extremister eller som tillhörande en farlig kraft som är oförenlig med ett öppet och demokratiskt samhälle. En artikel av Abdussalam Nordenhök och Maha Saleh publicerad på Mohamed Omars blogg avslutas med orden ”En opolitisk islam är modernitetens bastard”. Citatet är ett eko från de fundamentalistiska kristna och judar som såg farorna med modernitetens framväxt.

Det är ett gammalt grepp från fundamentalister. Genom att tilldela sig själva privilegiet att definiera religionens sanna väsen ogiltigförklarar man alla andra tolkningar och trosuppfattningar. Samma metod har vid otaliga tillfällen använts av ultraortodoxa judar samt extrema kristna kyrkor. Konflikten är på intet sätt ny.

Jag vågar dra slutsatsen att det västerländska samhället under 2000-talet närmast är immunt mot den form av stark religiös påverkan som sker i många andra länder där religion inte bara är tro, utan även lag. Upplysta demokratiers pluralism och sekularismen sätter den gränsen. På samma sätt som kristendomen och judendomen har utvecklats i mötet med moderniteten kommer islam också att vandra den vägen.

De muslimska grupperna i Europa är en minoritet av världens muslimer. Men när en sekulariserad form av islam får tillräckligt stort genomslag här kommer också en liknande utveckling att äga rum i övriga delar av världen. Jag är övertygad om att tiden kommer ge mig rätt. För Europa handlar det om att tydligt signalera vilken form av religiös närvaro man vill ha i samhället. Reformisterna behöver vår hjälp och det är vårt ansvar att visa att islam kan finna en plats i ett sekulärt och modernt samhälle.

Publicerad på Sourze.se

DN kultur haverar, igen

Om man vill ha vänsterns världssyn nedkokad till ett inlägg är Dan Jönsson på DN Kultur en god kandidat. Jönsson menar att man bör göra följande om man i en handvändning vill stoppa islamistisk fundamentalism:

"lägga ner krigen i Irak och Afghanistan, och montera ner det ekonomiska system som gör en liten minoritet av världens befolkning fantastisk rik på den fattiga majoritetens bekostnad."

Jönsson verkar underförstått insinuera att hans och islamisternas bevekelsegrunder egentligen är samma. Det är indignationen inför det världskapitalistiska systemet som gör att välbeställda, välutbildade fundamentalister spränger bomber och flyger in i skyskrapor samt försöker hugga ihjäl karikatyrtecknare. Pragmatiska marxister med andra ord. Ta bort sjukdomen och de kommer nöjt sluta med sina dumheter.

Med denna logik menar Jönsson att 9/11 inte heller var en attack mot det öppna demokratiska samhället utan endast en avancerad protest mot ekonomisk orättvisa och krig. Vill man undvika händelser som 9/11 ska man helt enkelt undvika krig som det i Afghanistan. Men vänta, hände inte Afghanistan efter 9/11?! Jo, men varför vara noga med kronologin när man driver en så viktig tes som Jönsson gör!

"Men" - var icke rädda verkar Jönsson mena! - "terrorattacker drabbar nu inte vilka tecknare eller kontorsbyggnader som helst". Med andra ord, understöd nu inte det världskapitalistiska systemet och gör inte "dumma tekningar" som "utmanat miljontals troende muslimer". Klarar ni det kan ni vara trygga. Det är inte det öppna och fria demokratiska samhället som utmanas utan bara den hemska kapitalismen!

Fundamentalismen har sin enkla marxistiska förklaring, strunta i det där om religiös fundamentalism. Allt kan lösas så enkelt. Allt det där tjatat om angrepp på det öppna demokratiska samhällets principer kan ni bara glömma menar Jönsson. Intellektuellt haveri är den enda passande etiketten på denna man.

Tack Mohammed Omar!

Det kanske ser märkligt ut att rubriken på detta inlägg är ett tack till Mohammed Omar men faktum är att han bör tackas. Låt mig förklara varför.

Som polariserande och helt klart frispråkig person som samtidigt knyter kontakter med alla möjliga perifera extremister lyckas han dra en tydlig linje i den svenska opinionen. Man är antingen med honom i hans patologiska hat mot judar och allt som andas demokrati och upplysning eller mot honom. Det finns inga problematiska gråskalor och grupperingar som tidigare haft en komplicerad inställning till demokrati och religion kan välja att välkomna honom eller inte.

Att Mohammed Omar nu tydligen ska bilda ett parti kommer göra det tydligare för allmänheten om vilka som delar hans islamistiska agenda.

På sätt och viss gör han det demokratiska samhället en tjänst genom att utmana dess fundament och principer. Motstånd skapar uppslutning och förhoppningsvis tvärpolitisk sådan. Ett sekundär fördel är att han tvingar israelkritiker att tydligt ta ställning för eller emot hans islamistiska stöd till Hamas och Hizbollah. Dessutom tvingas Sveriges muslimska organisationer att förhålla sig till hans verksamhet, är det något man vill stödja? Delar man hans syn på det sekulära samhället, demokratin och upplysningen?

Genom att dra en rad frågor till sin spets tvingas andra aktörer att positionera sig och vara tydliga, därför - en eloge till Omar!

Även Gulan Avci, Seved Monke och Sebastian Hallén har skrivit om hans partiuppstart.

Paranoida nationalister

Islam är det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget skrev Jimmie Åkesson, partiledare för Sverigedemokraterna. Partiets världsbild är nu utkristalliserad. Det är Islam, och då direkt Sveriges muslimer som är det huvudsakliga hotet mot Sverige enligt Jimmie Åkesson.

Kan detta enligt någon tolkning, såväl snäv som bred stämma?

Nej. Vi har inte infört särlagstiftning för muslimer och krav på detta har kraftigt tillbakavisats av de etablerade riksdagsparternapartierna. Att kravet ställdes 2006 av Mahmoud Aldebe, dåvarande ordföranden för Sveriges muslimska förbund innebär knappast att Islam har ändrat Sverige. Dessutom har Aldebe, som du förgäves (troligtvis) försöker komma in i riksdagen för centern deklarerat att han inte ämnar driva frågan. Sverigedemokraterna får givetvis rätta mig om jag har fel men det finns knappast någon opinion i riksdagen för särlagstiftning.

Islamister är marginaliserade i den offentliga debatten och möts av ett tvärpolitiskt kompakt motstånd. Islamister saknar ekonomisk tyngd, ledarsidor, tidningar, företagsmakt, mäktiga intresseorganisationer eller politisk representation. Hur kan en grupp utan någon reell politisk eller ekonomisk makt anses vara det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget?

Att vissa skolor valt att inte ha skolavslutningar i kyrkor är mer uttryck för en mångkulturell ängslighet än att islam dominerar Sverige. Att undvika vissa svenska traditioner på grund av en missriktad rädsla för att kränka någon är inget muslimskt påfund, det är ett hemmaodlat problem. Misslyckad integrationspolitik är inget tecken på islamistisk dominans, det är ett tecken på just det, missriktad och misslyckad integrationspolitik. Att åtgärda det kräver inte att skulden förläggs på sveriges muslimer. Att det dessutom serveras halalslaktat kött på ett par dagis där merparten av barnen är muslimer kan inte heller tas som intäkt för att Sverige islamiseras.

De svenska medborgare som härstammar från muslimska länder har skiftande religiös tillhörighet. En stor del av iranierna flydde från en islamistisk revolution, andra som Sveriges assyrier är ofta inte ens muslimer. Vissa är oerhört religiösa, andra är lika sammankopplade med islam som en genomsnittlig kristen är till svenska kyrkan. Av den muslimska minoriteten är dessutom en obetydlig del religiösa fanatiker och dessa människors inflytande i samhället är lika med noll. Ett par marginella exempel används av Sverigedemokraterna för att misstänkliggöra alla svenskar med härkomst i den muslimska världen. Åkesson besitter sannerligen vild fantasi. Avser Sverigedemokraterna driva praktisk riksdagspolitik med dessa fantombilder som riktmärken?

Vilken reell makt är det Sverigedemokraterna egentligen är rädda för? Kanske är det rentav så att Sverigedemokraterna som parti innehar mer politisk tyngd och makt än Sveriges samlade muslimska organisationer, såväl religiösa som sekulära. Frågan är om inte det är ett större problem i dagsläget.

Läs även andra bloggares åsikter om Islamism, Sverigedemokraterna, Jimmie Åkesson