Curlingvänstern har talat

Som trogen läsare av Nöjesguiden väntar jag mig inte några tunga politiska analyser. Det händer att det kläms in politiska samtidsobservationer. Inget konstigt med det och ganska naturligt.

Belfrages krönikor är underhållande. Nästan alltid påminner han om en mätt och belåten Spectatorskribent (kolla in Highlife/Lowlife krönikorna i slutet av Spectator). Men att han skulle driva någon tydlig politisk linje är svårt att säga.

Men efter att ha läst senaste Nöjesguiden är jag faktiskt lite förvånad över en uttalat polemisk text. Krönikören Tone Schunnesson skriver, förmodligen på fullaste allvar:

Mina fiender, i ännu högre grad än de ignoranta, är alla ni som har fel åsikter. Varenda offentligt sammanhang jag numera vistas i är en plåga. Inte för att jag eventuellt skulle råka komma i kontakt med någon som röstade på SD. Utan för att jag med största sannolikhet måste röra mig bland människor som inte är vänster. Mitt tänk är enkelt. Det är alla ni som röstade på Alliansen, i det här valet och i förra, som är ett hot mot vårt land. För det är ni, högerväljare, som har varit med och öppnat upp för det här. Ni, barnbarn av arbetarklassen, som inte förstår vad välfärd betyder. Som tror att det är något som bara dök upp och skiter i var det kom ifrån och hur det gick till. Ni som tror att man kan rucka på så grundläggande rättigheter som arbete åt alla utan att det får konsekvenser. Det är du, allianskramare, som bit för bit plockar ner vårt land genom att rösta höger och på så sätt vara en del av strukturell rasism som nu har tagit mardrömslika former.

På sätt och vis göre Schunnesson oss alla en tjänst. Hon kokar effektivt och skoningslöst ner alla de "stora" idéer bokstavsvänstern har om liberaler och alliansen generellt till ett stycke.

De överlevnadsmekanismer vänstern behöver för att legitimera, bevisa och förstärka sin godhet och utmåla fienden som absolut och totalt ondskefull blommar här ut. Det är förstås lika pubertalt som det alltid har varit. Men det är talande för den vänster som inte förmår formulera en egen vision om samhället utan behöver påpeka att folk inte vet sitt eget bästa. "Ni, barnbarn av arbetarklassen" - förstår inte ert eget bästa.

Den upplysta förtruppen är här och den är arg. Förmodligen mest arg över sitt eget misslyckande att tala till och för de personer man alltid har sagt sig företräda men som nu vänt en ryggen.

När den absoluta godheten som vänstern symboliserar förkastas då kan inga tvivel höjas mot godheten och vänsterns idéer. Nej, då är det fel på folket. Lösningen? Byt aldrig ut dina åsikter, byt ut folket! Eller gör som Schunnesson och kalla dem dumma och bortskämda. Det är så dumt att det nästan är Freudianskt.

Vänsteroansvar

Att Vänsterpartiet inte är det mest ansvarsfulla partiet är inte en uppfattning som gårdagskvällens SVT-utfrågning av Lars Ohly bidrog till att avliva. Information om att sex timmars arbetsdag skulle kosta några hundra miljarder, som tidigare inte nått Ohly trots att sex timmars arbetsdag är något han tycker är jättebra, möttes med ett "oj, så lite!". Och att den skarpa analysen att höga fotbollslöner i Sverige gör att människor vill spela fotboll i Sverige på något vis skulle gå att applicera på till exempel läkare, kunde Ohly inte hålla med om. Och angående skattenivåerna, så ska de alltid öka om behoven i välfärden ökar. Med andra ord: så länge behoven ökar (vilket de alltid kommer göra) måste skatterna höjas, vilket de därmed alltid kommer att göra.

Fast allt detta var väl egentligen inte så förvånande besked. Ett som däremot var det, var Lars Ohlys försvar av ståndpunkten att USA, och inget annat land, bör avveckla sina militärbaser utomlands. Varför ska det vara så? Jo, det är nämligen så, tyckte Lars Ohly, att USA är och bör vara ett föregångsland. Och det är ju inte våldsamt ofta Vänsterpartiet har påstått något sådant.

På samma tema: Runo, Jerker Nilsson, Expressen

Framtidens vänster?

Göran Greider efterfrågade på Newsmill dels ett ideologiskt samtal inom offentligheten. Där höll jag med honom och menar själv att politiken måste kunna vara både samhällsbärande och långsiktigt meningsfull.

Men Greider menade även att Socialismen har blivit andefattig, att man kämpar på marginalerna och på liberalismens villkor. Jag håller med. Det är ofta liberala problemformuleringar som råder och det skapar problem för en ideologi som säger sig helt vilja ersätta rådande samhällssystem med ett annat.

Givetvis kan inte socialismen ersätta dagens samhällssystem om de enda konflikter och motsättningar man prioriterar är de som det rådande systemet erkänner och formulerar.

Men finns det inte en annan väldigt aktuell bov i dramat? Slavoj Zizek uppmärksammar den boven i dokumentären om honom själv,

Think about the strangeness of today's situation. Thirty, forty years ago, we were still debating about what the future will be: communist, fascist, capitalist, whatever. Today, nobody even debates these issues. We all silently accept global capitalism is here to stay. On the other hand, we are obsessed with cosmic catastrophes: the whole life on earth disintegrating, because of some virus, because of an asteroid hitting the earth, and so on. So the paradox is, that it's much easier to imagine the end of all life on earth than a much more modest radical change in capitalism.

Ekologismens problemformuleringar har man provat att sammanfoga med socialismen. Problemet blir att man i bästa fall landar i en utvecklingsfientlig diskurs - det moderna samhället med sin konsumtion och rikedom är hotet - i värsta fall handlar det om rent människoförakt.

Det är tydligt att alliansen med de gröna inte är fruktbar för vänstern. Fler och fler unga väljer att skippa den ideologiska socialismen till förmån för lätt och lekfull grön social-(?)liberalism.

Problemformuleringar ersätts och istället för klasskamp och kapitalismens avskaffande diskuterar huruivida modernisering och industrialisering är hot mot planetens överlevnad. Marx, som alltid välkomnade välståndsökning och kapitalismens framstag (de fyllde en funktion för revolutionen) vänder sig nog ångestfyllt i sin grav.

I höstas anordnade Ung Allians ett seminarium på Gymnasieskolan Spyken i Lund. Intressant var att efter debatten så var de vanliga kritiska frågorna inte främst av en socialistisk, syndikalistisk eller marxistisk natur - snarare var det den förestående apokalypsen som var huvudproblemet. Globaliseringen, kapitalismen och storföretagen var lika hemska men av andra anledningar. Välstånd, fattigdom, svält var inte viktiga frågor så länge apokalypsen hängde över oss.

Kanske är protesterna mot det moderna samhället det som kommit att bli vänsterns raison d'être. När framträdande vänsterprofiler samlas för att diskutera om tillväxt ens är önskvärt (Bland annat Greider!) då undrar man om den där ideologiska visionen - som Greider efterfrågar - redan är formulerad.

Se även: Riskbloggen, Ingdahl, Sub Umbra, Erixon, Pophöger, Ldkpg-soc, Daniel Suhonen.

Förbud, men bara ibland

Om en liberal konsekvent försvarar människans rätt till självbestämmande då blir ingen särskild förvånad. Men när en socialist gör det, fast helt godtyckligt, då blir det märkligare.

Det är en fråga Johan Lundberg på Axess uppmärksammar genom en länk till Dan Munther som gör en lysande genomgång av vänsterns inställning till burkan och den inkonsekventa hållningen.

Ibland vill man lagstifta när det kommer till kroppar och livsval men bara när det passar syftet och den politiska kontexten:

Många lever sina liv precis som vem som helst utan att slöjan är ett hinder", tänker sig Lars Ohly att han vet. Ohly menar även att det annars så effektiva lagstiftningsinstrumentet inte skulle fungera här. Stefan Jonsson menar att det ska vara upp till kvinnorna själva om de ska bära burka eller inte. Andras Malm kan inte se att ett förbud vore ett försvar för kvinnors fri- och rättigheter. Kvinnans kropp, menar Malm, ska inte vara föremål för lagstiftning. Man kan inte, i den mån niqab är en kvinnofälla, förbjuda folk från att hoppa i sådana fällor, det må gälla att bli hemmafruar eller porrskådisar. Ali Esbati menar att ett förbud vore att omyndigförklara dessa kvinnor.

Byt ut ordet burka mot prostitution eller mot "stanna hemma med barnen", då blir helt plötsligt livsvalet för kvinnan inte lika mycket en fråga om "fritt val".

Givet att man tycker att burkan är ett uttryck för religiös kontroll och förtryck (vilket jag anser) då är det ändå en fråga om effektivitet och rättigheter. Ska man ha rätt att fatta beslut som går emot den dominerande föreställningen om korrekt livsval vad avser familj, religion och tradition? Och kommer verkligen burkaförbudet att hjälpa någon. Det är frågor jag tar upp i min kritik av burkaförbudet.

Det är min uppfattning att ett öppet samhälle även måste lämna utrymme åt människor som inte vill leva jämställt eller sekulärt. Det är givetvis val jag inte hoppas att någon fattar men jag kommer inte via statsmakten försöka hindra någon.

Med tanke på att vänstern gärna lagstiftar kring privatlivet är det därför intressant varför man helt plötsligt rycker ut till försvar för en patriarkal struktur men inte en annan.

Munther sammanfattar:

Min poäng är istället att om man som debattör vanligtvis inte brukar tillmäta vissa värden stor vikt så kan det - av skäl som har att göra med intellektuell trovärdighet - vara bra att förklara varför dessa värden helt plötsligt blivit relevanta. Att anse att frivillighet inte är tillräckligt när det handlar om prostitution eller uttag av föräldradagar, men tillräckligt och relevant när det kommer till frågan om burka kräver någon sorts motivering. Att helt plötsligt, när det kommer till frågan om invandrarkvinnors frigörelse från burka, betona att lagstiftning inte är ett optimalt instrument och att dialog är bättre, väcker också det frågor givet att man annars brukar anse att det är förbaskat bråttom med jämställdhet och att vi inte har tid att vänta på att dessa förändringar ska komma av sig själva. Varför har ingen längre bråttom när den gäller denna grupp kvinnor? Varför får allting helt plötsligt ta så förbaskat god tid?

Det är en lysande iakttagelse och en viktig fråga för vänstern. Jag väntar med spänning på svar.

Se även: Byström, Guero, Kulusoy, Badlands Hyena, Occident, Andrea Doria.

Endast i Sverige

I landet där ingen svälter, saknar tillgång till trygghet, fritid och kultur anordnar man ett seminarium med landets mest kända vänsterdebattörer med temat huruvida tillväxt är önskvärt. Seminariet äger rum på Orionteatern och är ett samarbete med Ordfront och Tvärdrag (S):

Idag motiveras kultursatningar i regionerna med att det kommer att bidra till en ökad tillväxt. Man argumenterar för fler kvinnor i bolagsstyrelserna med motivet att tillväxten kommer att öka. Och man säger att klimatfrågan bara kan lösas med mer tillväxt Men vi är många som tvivlar på tillväxten som ledstjärna för vårt samhälle. Som tror att det leder oss mot en icke hållbar utveckling på alla plan. Efter en viss välfärdsnivå får vi det helt enkelt inte bättre med ökad tillväxt. Kanske till och med sämre.

Det ska bli intressant att se vad paneldeltagarna - bland andra Gudrun Schyman, Göran Greider, America Vera Zavala, Stefan Jonsson - kommer fram till.

Den svenska vänstern har mer och mer gått från att vara världsförbättrande och tillväxtorienterad, marxistisk kort och gott, till att befatta sig med någon form av reaktionär lokalsamhällsvurm. Det moderna (post)industriella samhället, det som lyfte arbetarna ur deras vedermödor har snarare blivit ett hinder i vägen.

Men jag ska inte förekomma debatten alltför mycket. Slutsatsen från deltagarna kan mycket väl bli att tillväxt är önskat, om inte alltid ett självändamål, på de flesta områden här i världen. Hoppas jag i alla fall.

Socialdemokrater fortsätter yra

Invände på Newsmill mot Peter Weideruds kritik mot Nyamko Sabuni. Inlägget publicerades även (nerkortat) i Broderskapsrörelsens tidning. Svar kom från Weiderud i samma nummer. Jag ser att inte mycket hänt sedan första artikeln.

Weideruds huvudsakliga invändning är inte att man kartlägger religiös extremism. Det är att man i just detta förslag från regeringen önskar kartlägga islamistisk extremism och inte kristen.

Tomheten i denna invändning är slående. Givetvis utesluter inte det ena det andra. Finns det bevis på systematisk extremism inom någon grupp i samhället är det på sin plats med kartläggning för att göra en realistisk hotbild.

Man kan invända mot ett förslags innehåll, målsättning och syfte men inte att förslaget inte täcker in alla andra områden. Weiderud menar att det handlar om populism. Det visar pedagogiskt att vi i Sverige har två alternativ när det kommer till behandlingen av religiös extremism:

Antingen den Sverigedemokratiska reaktionen, Islamismen är det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget. Eller vänsterreaktionen som bara ser ett rött skynke och skriker populism och extremism. Det finns ett klokt alternativ som förkastar båda dessa inställningar.

DN kultur haverar, igen

Om man vill ha vänsterns världssyn nedkokad till ett inlägg är Dan Jönsson på DN Kultur en god kandidat. Jönsson menar att man bör göra följande om man i en handvändning vill stoppa islamistisk fundamentalism:

"lägga ner krigen i Irak och Afghanistan, och montera ner det ekonomiska system som gör en liten minoritet av världens befolkning fantastisk rik på den fattiga majoritetens bekostnad."

Jönsson verkar underförstått insinuera att hans och islamisternas bevekelsegrunder egentligen är samma. Det är indignationen inför det världskapitalistiska systemet som gör att välbeställda, välutbildade fundamentalister spränger bomber och flyger in i skyskrapor samt försöker hugga ihjäl karikatyrtecknare. Pragmatiska marxister med andra ord. Ta bort sjukdomen och de kommer nöjt sluta med sina dumheter.

Med denna logik menar Jönsson att 9/11 inte heller var en attack mot det öppna demokratiska samhället utan endast en avancerad protest mot ekonomisk orättvisa och krig. Vill man undvika händelser som 9/11 ska man helt enkelt undvika krig som det i Afghanistan. Men vänta, hände inte Afghanistan efter 9/11?! Jo, men varför vara noga med kronologin när man driver en så viktig tes som Jönsson gör!

"Men" - var icke rädda verkar Jönsson mena! - "terrorattacker drabbar nu inte vilka tecknare eller kontorsbyggnader som helst". Med andra ord, understöd nu inte det världskapitalistiska systemet och gör inte "dumma tekningar" som "utmanat miljontals troende muslimer". Klarar ni det kan ni vara trygga. Det är inte det öppna och fria demokratiska samhället som utmanas utan bara den hemska kapitalismen!

Fundamentalismen har sin enkla marxistiska förklaring, strunta i det där om religiös fundamentalism. Allt kan lösas så enkelt. Allt det där tjatat om angrepp på det öppna demokratiska samhällets principer kan ni bara glömma menar Jönsson. Intellektuellt haveri är den enda passande etiketten på denna man.

Enögdheten kring murens fall fortsätter

Har med intresse följt de olika vändorna hos vänsterdebattörer kring årsdagen av murens fall.

Jonas Sjöstedt, ett framtida partiledarnamn för VP skriver på sin blogg följande:

"Problemet var ju bara att den form av socialism som fanns i länderna saknade det viktigaste – demokrati – och därmed inte var värd att försvara. När muren föll reagerade KUare väldigt olika, en del med förvirring, andra bara med glädje. Vi var många som trodde att dörren nu skulle öppnas för demokratisk socialism, i efterhand framstår det förstås som en naiv förhoppning. Istället blev det kapitalism, ofta av det mer brutala slaget."

Grundproblemet kvarstår med Sjöstedt. Han menar att det fanns ett demokratiskt motstånd mot att stödja de östeuropeiska regimerna. Men man ska komma ihåg att denna tudelning endast delade upp kommunisterna i två läger:

Den ena såg inga problem med Sovjetkommunismen och dess avarter i Östeuropa eftersom de enträget menade att dessa länder var höjden av demokrati då de var "ekonomiskt" demokratiska.

Den andra (Sjöstedt) menade att ett mått av västerländsk demokrati (fria val, parlamentarism, maktdelning, rättssäkerhet, pressfrihet) behövdes. Inget dock sagt om den ekonomiska friheten för människor. Att fritt bilda företag, handla och resa över gränserna, fri prissättning etc ingick aldrig i den demokratiska socialismens omsorg om Östeuropa.

Man missar med andra ord helt att kampen för demokrati i Östeuropa gick hand i hand med kampen för ekonomisk frihet i linje med västeuropeiska system. Kommunisterna, oavsett falang var endast beredda att stödja en villkorad frihet. Dessutom verkar de nu bara beklaga sig över att man i Östeuropa nu har fria marknader.

Även Natalia Kazmierska på Expressen uttrycker en liknande märklig missunnsamhet över firandet,

"Problemet är att det finns de som får städa upp i bråten när festen är slut. Politiska och marknadsliberala kaos som Östeuropa gått igenom efter Kalla krigets slut liknar inte direkt något varmt och lyckligt frihetsparadis: det är samhällen där människor går under."

Det är givetvis ingen som har förnekat att övergången från kommunistisk planekonomi varit svår. I många länder tog det närmare 10 år innan BNP nått de nivåer man hade innan kommunismen fall. Men vad hade man förväntad sig i övergången från ett stelbent, stagnant och oerhört fattigt system till ett marknadsekonomiskt? Vad hade man föredragit - och framförallt, varför låtsas man om som om den enda förändring som ägde rum var en ekonomisk sådan?

Än en gång stirrar sig svenska skribenter blinda på den högst naturliga kris som ägde rum efter planekonomins avskaffande (och som i många fall motverkades inom ett decennium) och ignorerar helt det faktum att människorna i Östeuropa för första gången kunde resa fritt, uttrycka sig fritt, organisera sig i fack och föreningsliv utan restriktioner, konsumera utan begränsningar samt etablera sig i den privata sektorn.

Ibland skymmer den ideologiska enögdheten verkligheten ganska kraftigt, den svenska vänstern visar det föredömligt.

00-talet, del 2, Nu är det revolution på gång

Om man under början av 2000-talet befann sig någonstans i tonåren och kanske läste en dagstidning eller såg på nyheterna kunde man inte undgå den lätt apokalyptiska stämningen under alla politiska toppmöten. Den nya multipolära världsordningen som ersatte motsatsförhållandet och den bipolära världsordningen mellan USA/Sovjet föll inte alla i smaken. I synnerhet inte när det visade sig att såväl demokratier som diktaturer satte sig ner och skulle förhandla fram frihandelsavtal. Under början av 00-talet tog en ny politisk vänstervåg form.

I samklang med de enorma protesterna och den "nya" rörelsen kom givetvis en våg av musik. Det ska sägas att mycket av musiken rent formmässigt var gammal skåpmat: reggae, olika varianter av hiphop samt fusioner mellan electronica och punk. Exempel på det sista exemplet kommer i form av Atari teenage riot som 1999 (fäst er inte vid årtalet!) fick för en revolutionär det gyllene tillfället att tonsätta en kravall - ett kännetecken för det tidiga 00-talet,



Move! I shout it out loud! / Were radical and were proud of it... /Change the things - together we stand and load the gun and make em swing! /Love is a wonderful thing - a secret - a game /And I sing the song of freedom to hate! /Try to think international! (text från "Destroy 2000 years of culture")

Till ATR kan även Asian dub foundation räknas. Låten Fortress Europe från skivan Enemy of the enemy (2003) fångar på ett bra sätt den känsla som präglade demonstrationerna i Göteborg 2001,

"People caught up in red tape nightmare / Break out of the detention centres /Cut the wires and tear up the vouchers / People get ready it's time to wake up /Tear down the walls of Fortress Europe".

Låtarna jag länkar här är inget specifikt 00-tals fenomen, redan tio år tidigare pysslade artister som Jello Biafra (Dead Kennedys) och Consolidated med liknande stilar och åsikter. Gemensamt för banden är alla att de sökte quick fixes på alla världens orättvisor. Att bli klok på en ny världsordning är ingen liten uppgift och till viss del spelade de här banden en roll att försöka omformulera problemen och lösningarna.

Märkligt nog förändrades lite i världsbilden mellan 1990 och 2003, USA och de multinationella företagen fortsatte spela rollen som bovar i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Motståndaren utpekades som globaliserad och därför måste motståndet vara globalt löd mottot. Detta knyter på något sätt samman säcken för det tidiga 2000-talet "nya" motstånd underifrån. Antonio Negri - av vissa ansedd som en Marx för 2000-talet menade i en intervju med New Statesman att,

"The protesters at Seattle are not unsympathetic. They don't stand for anything. They don't have a programme. But what is important is that they have found a space for a different politics - a global politics."

En rörelse som faktiskt innehöll ett par spännande element (kampen mot nationalstatens gränser och stödet till demokratiska gräsrotsrörelser i ex Sydamerika) blev snabbt så uppblåst och självgod att allt mellan Michael Moorska konspirationsteorier till besinningslöst hat mot EU samsades. Möjligen är det så att det enda varaktiga (och kanske positiva) från denna korta period är att politisk aktivism på ett nytt sätt blev global som Negri säger.

Naomi Klein som slog igenom 2001 med No Logo har fortsatt att proklamera sanningen om den nyliberela världsordningen (vissa fiender försvinner aldrig), senast med "Chockdoktrinen". Den sista en bra sammanfattning av den kritik som förekom bland demonstranterna. Sedan början av det kaotiska 00-talet har dock mycket förändrats. Numera hålls politiska toppmöten på tryggt avstånd från presumtiva manifestationer och kravaller. För vissa av oss som då var tonåringar var kravallerna i Göteborg, Genua och Seattle en vattendelare. Man blev medveten om de globala perspektiven men insåg samtidigt att den nyfunna revolutionsromantiken var ganska unken. Motståndet blev till slut så ofokuserat att det enda som återstod var ordet motstånd. Mot vad? Tja, allt som den rådande maktordningen stod för. Den brokiga folkrörelse som var aktiv under tidigt 00-tal i Sverige har sedan dess minskat sin intensitet utåt. Nerbrända bilar, maskerade proffsligister med Leninflaggor blev hastigt det enda man associerade med rörelsen.

Läs även andra bloggares åsikter om Atari Teenage riot, kravaller, antiglobalisering, vänstern