Fridolin med snömos

Missa inte Dick Erixons sågning av Gustav Fridolins grovt pretentiösa DN-debatt artikel:

Karl Staaffs agenda rycks alltså helt ur sitt sammanhang och blir därför grovt förvrängt. Fridolin vill ha ännu mer av statliga trygghetssystem och därmed ännu mindre utrymme för människornas frihet. Den ska begränsas till möjlighet att med mössan i hand "ge" sina idéer till Fridolin .

Se även Johan Pehrsson och Nina Larsson som klokt replikerar Fridolin.

Libertarianism i USA

Intressant artikel i New York magazine om libertarianismen i USA idag:

Libertarianism is far from synonymous with the tea party, but the tea party is the closest thing to a mass libertarian movement in recent memory. Tea-partyers surveyed by Cato split down the middle between social conservatives and social liberals, making half of them traditional Republicans and half libertarians. But the fact that the tea party organizes around fiscal issues alone—smaller government, lower taxes—gives the movement libertarian cred. Its members speak the language, too, waving Gadsden flags, quoting Hayek, and carrying signs that say WHO IS JOHN GALT?—a reference to the hero of the Ayn Rand book Atlas Shrugged.

Om yttrandefriheten

Jonathan Rauch - FIRE's CFN 2010 from FIRE on Vimeo.

Jonathan Rauch talar fantastiskt väl om yttrandefriheten. Det är dock inte en repris på samma gamla argument. Rauch tar upp ett intressant fall om hat mot homosexuella på universitetet och på vilket sätt det inte kunde undantas från den akademiska friheten.

Föreläsningen är inte minst aktuell vad gäller kombinationen religion och yttrandefrihet, en fråga som inte direkt har slutat vara brännande het. I synnerhet inte sedan den misslyckade självmordsbombaren i Stockholm tydligt deklarerade att ett land som tillåter Lars Vilks bör straffas.

Johan Norberg i Free & Equal

Missa inte klippet från "Free & Equal" med Johan Norberg, till våren kommer hela sändas. Läs mer på Norbergs blogg.

"The coming insurrection"

Idén att det moderna demokratiska samhället egentligen rymmer totalitarism och alla möjliga sorters ofrihet är en ganska vanlig idé spridd i båda vänster och högerkretsar.

I Tyskland och Frankrike diskuteras nu friskt pamfletten "The coming insurrection". En spännande debatt som troligtvis snart hamnar i Sverige. Texten har beskrivits som "the most important left-wing theory book of the age". Troligtvis kommer ett par kulturredaktioner hemmavid att börja ropa ut ekon av detta budskap.

Läs Johannes Thumfarts välskrivna genomgång i Sign & Sight av de obehagliga idéer som börjar paketeras som edgy och banbrytande i vänsterkretsar:

The pamphlet contains an explicit call for political acts of violence to 'liberate territory from police occupation'. Democracy is the declared enemy. The post-war era is tersely summed up as 'sixty years of pacification, sixty years of democratic anaesthesia' and anyone who insists on 'the democratic character of decision making' is a 'fanatic of process'. The bit about 'bourgeois parliaments' engaging in nothing but pointless 'palaver' immediately calls to mind the Weimar Republic when extremists on the left and right described the Reichstag as a 'schwatzbude' or chattering-shop.

Kongress, förnyelse och liberalism

Helgens LUF-kongress är avslutad. Det är en stor ära att få förnyat förtroende att leda förbundet. Mitt tydligaste budskap under helgen var att tiden nu är inne för att påverka Folkpartiet och se till att idéutvecklingen inom alliansen inte avstannar. Jag talade även om integrationspolitiken och sveriges historiska utveckling i samband med människors rörlighet.

Samtidigt som kongressen ägde rum hade Folkpartiet sitt partiråd. Där gick man igenom valanalysen, en rapport som jag bidragit till, samt valt en ny vice partiordförande. Med stort stöd och utan strid valdes integrationsministern Erik Ullenhag till andre vice ordförande, förnyat förtroende fick även Helene Odenljung.

Det är glädjande att min artikel om Folkpartiets bristande idéutveckling fick uppmärksamhet, då i samband med artiklar som berör frågan om Folkpartiets utveckling i synnerhet och alliansens utveckling generellt.

Sydsvenskan menar att alla krisar i alliansen, förutom moderaterna givetvis. De är även eniga med mig om att liberalismen lider andnöd inom Folkpartiet. Göteborgsposten uppmanar Folkpartiet att sätta igång med idéarbetet och välkomnar det nya partiprogrammet som kommer tas fram. Även GP instämmer i min kritik av partiets alltför enkelspåriga linje. Expressens ledarsida påminner om att FP har gjort två förlustval i rad och att man bör ta kritiken mot partiets kravställarlinje på allvar. Även SvD tar upp frågan och påminner om den bristande idéutvecklingen inom alliansen.

Om förändring och utveckling av alliansen och Folkpartiet ska börja då är det definitivt nu. Det är viktigt om så många som möjligt deltar i den här pågående diskussionen.

Andra som skrivit klokt om Folkpartiets utveckling är: Niklas Frykman, Catrine Norrgård, Mattias Sundin, Erik Svansbo. Missa inte heller Johan Ingerös tillbakablick över Folkpartiets 00-tal.

Kongress, partiråd och ideologi

Imorgon inleder LUF 2010 års kongress. Jag är föreslagen som fortsatt förbundsordförande och hoppas på medlemmarnas stöd.

För övrigt är det värt att nämna att LUF slår rekord vad gäller antal deltagare, och då är det ändå en mellanårskongress - handlingsprogram ska inte behandlas och inget val väntar.

Nästan samtidigt har Folkpartiet partiråd där man ska välja en ny andra vice ordförande för partiet. Eftersom Cecilia Malmström arbetar som kommissionär så har integrationsministern Erik Ullenhag föreslagits att ta över. Ett bra val.

Inte ska man dunka rygg i samband med dessa två trevliga sammankomster! Nej, därför skriver jag idag på Expressen sidan 4 om Folkpartiets ideologiska kris:

För faktum är att de liberala idéerna i dag är utspridda över flera partier. Det ställer högre krav på det förment liberala partiet att också agera liberalt. Det räcker inte att man har ordet liberalerna i partinamnet för att per automatik associeras med frihetliga idéer. Risken är att man nu slår sig till ro och tror att man kan köra med samma uppsättning kort även i nästa val. Det vore ett kapitalt misstag.

I ETC om politikens gränser

Skriver i ETC om burkan och lagstiftningen, varför frågan borde mana till eftertanke om politikens gränser:

Varför är det då ingen som med politiska medel i jämställdhetens namn försöker utplåna användandet av burkan eller niqaben? Den diskussionen är troligtvis både lång och mödosam. Är det då inte bättre att vi alla koncentrerar oss på att diskutera vad det är politiken egentligen ska bestämma i vårat privatliv? Kanske finns där goda möjligheter till allianser mellan liberaler och socialister.

Klyftan mellan förväntan och utfall

Missa för allt i världen inte Ulf Schyldts läsvärda inlägg om liberaler som är fast i "utvärderingsklyftan":

Vad som däremot fascinerar mig mycket i debatten, är i hur hög utsträckning några enstaka frågor dominerar många enskildas bild av vad som gör ett parti liberalt eller ej. Där tror jag förklaringen till ”celldelningen” ligger. För att låna en term från Donald Norman (som i Nielsen-Norman group) har vi att göra med en ”gulf of evaluation”. På ett övergripande plan är alla liberaler ense om att ”göra Sverige mer liberalt”. Alla liberaler har sin sinnebild av vad som är viktiga liberala frågor att driva – och förväntar sig utifrån det ett visst resultat av en liberalt dominerad regering (eller motsvarande). När Sverige för första gången på länge haft en liberalt dominerad regering – en regering där de partier som i opposition hade lätt att tala sig varma för liberala värden nu testas i praktiken – faller detta test ut negativt för många. Det resultat som nåtts stämmer helt enkelt inte med deras förväntningar – alltså en klyfta mellan förväntan och utfall, utvärderingsklyftan

Schyldt lyfter frågan om vad det vi faktiskt förväntar oss av ett liberalt parti och dessutom hur detta förhåller sig till de liberala reformer som redan är genomförda. Intressant resonemang som uppmanar oss att lyfta blicken en smula ovan det eviga jämrandet om hur liberala partier konstant sviker.

Neurosen kring Vargas Llosa

America Vera Zavala var en av de vänsterskribenter som i samband med utdelningen av Nobelpriset i litteratur tog i från fötterna i Aftonbladet och kritiserade Vargas-Llosa. I en replik på Aftonbladet (13/10) svarade jag henne:

Vad många vänsterskribenter, uttrycker i frustration efter att Mario Vargas Llosa fått nobelpriset i litteratur är att de kan finnas sprickor i fasaden. Den kulturella hegemonin är inte total. Någonstans där ute finns det författare som inte har köpt den socialistiska helhetslösningen. Det ska vi nog alla vara glada för.

Den binära världsbilden med vänstern på den ena sidan och resten; fascister, kapitalister, liberaler tarvligt hopbuntade på den andra har varit allena rådande bland många vänsterskribenter. Denna mycket enkla världsbild där godheten och ondskan är tydligt avgränsade från varandra tillåter inte att det kreativa skapandet, den högsta kulturformen, skulle tillhöra den onda sidan. Det vore att släppa in främlingen i det heligaste av rum. Det är detta America Vera Zavala ger uttryck för.

"Nyliberal" som Vargas Llosa anklagas för att vara har slutat att vara ett ord som betyder något. Det blir i sammanhanget ett invektiv, en symbol för ondskan. I ögonblicket ordet ”liberal” reduceras till att handla om det onda försvinner samtidigt alla möjligheter till att förstå Vargas Llosas politiska positioner eller förstå vad som driver en liberal världssyn.

Att Vargas Llosa skulle vara en typisk högerreaktionär som Vera Zavala försöker utmåla honom som är ren lögn. Vargas Llosa är framförallt demokrat och har i såväl sitt litterära arbete som i sina politiska essäer riktat kängor mot i stort sett alla politiska inriktningar, inklusive den liberala.

Vargas Llosa blir inget annat än skildrad ur ett neurotiskt vänsterprisma, reducerad till en rad fetischer ”antifeminist”, ”macho”, ”nyliberal” med ”mörk människosyn” . Han är ingen människa, han är en struktur, eller ännu värre: en man som medvetet reproducerar ondskefulla strukturer. Kritiken säger egentligen väldigt lite om Vargas Llosa, än mindre om hans politiska idéer, och absolut ingenting om hans författarskap. Däremot säger kritiken mycket om många svenska kulturskribenter. De verkar hopplöst fast i en snäv vänsterhorisont som inramar deras tillvaro. Är det inte klaustrofobiskt?

”Endast i mötet med socialismen upptäcker man liberalismens sanna skönhet”, Så lär grundaren av Serbiens första postkommunistiska liberala parti, Vladimir Gligorov ha sagt. Och visst är det så, men Vargas Llosa upptäckte sin liberalism inte bara i konfrontationen med den revolutionära vänstern utan även den odemokratiska högern. Sydamerikas stormiga historia har under tvåhundra år varit en lång sträng med revolutioner och kontrarevolutioner, maktgalna män med grandiosa idéer. Inte konstigt att någon till slut börjar tala om individers frihet och stabilitet i samhället, inte storslagna revolutioner.

Det är egentligen synd att behöva skriva de n här repliken. Att författare, musiker och tänkare med liberal grundsyn automatiskt måste försvaras, som om de hade något att dölja.

Om ett ickeliberalt parti

Det sägs att en anledning att inte rösta på Miljöpartiet, är att en sådan röst också är en röst på Vänsterpartiet. Egentligen är ju Mp ett liberalt parti, så hade det inte varit för deras val av sällskap hade en Mp-röst inte varit något att tveka över. Sägs det. Men saken är den, att en röst på Miljöpartiet är en röst på Miljöpartiet. Och det räcker.

Miljöpartiet är inte ett liberalt parti. Ett liberalt parti samarbetar inte, under några omständigheter, med ett parti vars enda förändring mot den tid när de kallade sig kommunister är att de inte längre kallar sig kommunister. Ett liberalt parti samarbetar inte med ett parti som tycker att sjukvårdskvalitén på Kuba ursäktar samma lands totala brist på demokrati, att andra länders problem inte är något om Sverige bör lägga sig i och att Iran och Israel är två med varandra jämställda länder.

Att Maria Wettertrand är populär är inte konstigt. Hon är påläst och verkar sympatisk. Men att ett partis ledare verkar trevlig och lite lagom liberal, gör inte partiet till ett liberalt parti. Ett parti som vill censurera reklam, starta kommunala biografer, begränsa Sveriges handel med omvärlden, införa 30 timmars arbetsvecka och förbjuda byggande av köpcenter är inte ett liberalt parti. Och framförallt: den som kallar sig liberal samarbetar inte med kommunister.

På samma tema: Ville Nordström, Sofia Nerbrand, Birgitta Ohlsson, Horvendile

Rösta för friheten

Se även den senaste i serien av LUF-filmer om frihet:

Unga Folkpartiet och Birgitta Ohlsson

Folkpartiet släpper idag den här grymt snygga affischen på EU-minister Birgitta Ohlsson:

Birgitta har gått från LUF-ordförande till riksdagsledamot till EU-minister - ett uppdrag som hon sköter med bravur. Hon är en politiker med tydlig profil och ideologisk ryggrad. Birgitta har i alla väder stått upp för mänskliga rättigheter, feminism och internationalism. Birgitta Ohlsson behövs i Sveriges regering.

Därför ska du rösta på Folkpartiet!

Så här i slutet av valrörelsen låter Politikerbloggen ungdomsförbundens ordförande komma till tals om varför man som ung bör rösta just på deras parti. I min artikel lyfter jag fram vikten av en fungerande skola och en bättre integrationspolitik. Det är också viktigt att påtala att Folkpartiet alltid har varit, och idag fortfarande är, riksdagens liberala kraft.

Liberalismens värden löper tydligt igenom vår politik på både dessa områden. En bra utbildning är nödvändigt för att individen ska kunna agera fritt och självständigt i framtiden. En fungerande integration krävs för att alla människor, oavsett härkomst, ska kunna förverkliga sig själva och bidra till sin egen och samhället försörjning.

Liberalismen handlar om att människor ska ha frihet att leva på det sätt de själva vill, så länge det inte går ut över någon annan. Men eftersom människor får väldigt olika starter i livet, krävs det en politik som skapar jämlika förutsättningar för människor att verkligen göra vad de vill med sina liv. Annars blir friheten bara till för dem som redan från början har det bra. Det allra viktigaste för att så inte ska vara fallet, är en bra utbildning.

Sverige ska ha en generös flyktingpolitik och en omfattande arbetskraftsinvandring. Det gör Sverige till ett rikare och bättre land, både ekonomiskt och kulturellt. Men då måste vi också ha en liberal och nytänkande integrationspolitik. Integrationsproblem löses inte genom ständigt ökade resurser, utan genom konkreta åtgärder. SFI måste reformeras, och arbetsmarknaden måste göras om så även människor utan arbetslivserfarenhet i Sverige har möjlighet att få jobb.

En liberal drömregering

(Bildkälla)

Skriver idag på Expressens Sida 4 om en liberal drömregering. Personerna på listan är endast partipolitiskt obundna och är tänkt att visa på den mångfald av personer med färdigheter och kunskaper lämpade för politiskt styre men som inte direkt är inblandade i politiken.

Mer mångfald och öppenhet är min förhoppning. Sedan försvann ett par statsrådsposter på grund av utrymmesskäl. Jag saknar både en justitieminister, miljöminister, infrastruktur och jordbruk. Sedan är det inte omöjligt att skapa ett par nya statsrådsposter, eller stryka och slå samman.

Frihetens gränser

Ola Berg, som går under namnet "Apelsineld" skriver klokt på sin blogg om frihetens gränser:

Ett ord eller en tanke om frihetskränkning skadar däremot ingen. Först när vi tar till vapen för att driva igenom kränkningen är skadan skedd. Därför är inte någon religion eller någon predikan farlig och motiverar ett ingripande med våld. Ideer bekämpas med bättre ideer. Våldsmonopolets uppgift är att slå ner på andras orättfärdiga kränkande av våra friheter, och vara oerhört sparsam med frihetsinskränkningar själv. Därmed behöver vi inte göra någon åtskillnad mellan religiöst tänkande och politiskt, eller med religiös aktivism och politisk. Alla tankar är tillåtna att tänka och framföra, men gärningar som inskränker andra människors frihet - oavsett om de motiveras med hänsyftning till högre makt eller ej - ska utövas av det demokratiskt styrda våldsmonopolet och helst inte alls.

En text som är extra viktig i ljuset av debatten om moskébygget på manhattan.

Liberal kritik mot rasismen

Det är inte så ofta man läser om den liberala kritiken mot både rasism och multikulturalism. I "The dialectics of liberty" går John F Walsh igenom den liberala kritiken mot rasismen. Linjen som drivs av Walsh och de tänkare och debattörer han citerar är att rasismen ofta kommer i formen av skråväsende, gruppintressen och politisk segregation.

Även om det finns en bas för rasismen i den privata sfären så är oftast de värsta förbrytelserna statliga eller statligt understödda. Boken rekommenderas som ett nytt perspektiv i debatten om rasismen i samhället.

Vad den liberala antirasismen alltid har sett är att den värsta formen av rasism är den statligt institutionaliserade formen. Detta är något som John Stossel uppmärksammar i en artikel på Reason magazine:

In the pre-1964 South, things were different. But even then, private forces worked against bigotry. White owners of railroads and streetcars objected to mandated segregation. Historian Jennifer Roback writes that in 1902 the Mobile Light and Railroad Company "flat out refused to enforce" Mobile, Alabama's segregation law.In cities throughout the South, beginning in 1960, student-led sit-ins and boycotts peacefully shamed businesses into desegregating whites-only lunch counters. Those voluntary actions were the first steps in changing a rancid culture. If anything, Washington jumped on a bandwagon that was already rolling.

It wasn't free markets in the South that perpetuated racism. It was government colluding with private individuals (some in the KKK) to intimidate those who would have integrated. It was private action that started challenging the racists, and it was succeeding—four years before the Civil Rights Act passed. Government is a blunt instrument of violence that one day might do something you like but the next day will do something you abhor. Better to leave things to us—people—acting together privately.

Även om exempelvis den svenska staten i dag i stor utsträckning jobbar mot rasism är det ingen garant för att det så alltid kommer vara. Det finns en rad exempel på hur statsmakten är den främsta förbrytaren när det kommer till diskriminering, såväl positiv som negativ.

Att begränsa möjligheterna för staten att kategorisera människor och behandla människor utifrån deras grupptillhörighet förutsätter att statens makt blir mindre. Detta är ofta något som glöms bort i debatten om rasismens förutsättningar. Rasism och kollektivism ska givetvis alltid motarbetas, främst i den civila sektorn. Men vi får inte glömma att det största redskapet för att bekämpa rasism även kan bli den största fienden.

Kenan Malik på Newsmill

Kenan Malik skriver på Newsmill, obligatorisk läsning:

There is little love lost between multiculturalists and proponents of the clash of civilization thesis. The former accuse the latter of pandering to racism and Islamophobia, while the latter talk of the former as appeasing Islamism. Beneath the hostility, however, the two sides share basic assumptions about the nature of culture, identity and difference. Both start with the question: ‘Can Europe be the same with different people in it?'. They give different answers. But the question itself is the problem. It assumes that minority communities are homogenous wholes whose members will forever be attached to the cultures, faiths, beliefs and values of their forebears. Being born to European parents is not a passport to Enlightenment beliefs. So why should we imagine that having Bangladeshi or Moroccan ancestry makes one automatically believe in sharia? In confusing peoples and values both sides betray a lack of faith in their own abilities to win peoples of different backgrounds to a common set of Enlightened values.

And that is the real problem: not immigration, nor Muslim immigration, nor yet the ‘Islamization' of Europe, but the lack of conviction, on the part both of multiculturalists and clash of civilization warriors, in a progressive, secular, humanist project. It is this that has led both sides to betray basic liberal principles.

Fattigdom är problemet, inte ojämlikhet

Skriver (och pratar) i Obs serie om jämlikhet, boken "The Spirit Level":

"Och detta illustrerar så tydligt problemet med att lägga för stor vikt vid inkomstskillnader. För vad säger egentligen den relativa skillnaden mellan fattig och rik om hur fattig den fattige är? Just, precis. Ingenting. Tänk er exempelvis att man ökar alla walesares inkomst hundra gånger dagens nivåer. Fördelningen kommer att vara exakt densamma, men i detta fall kommer den fattige walesaren ha extremt mycket högre levnadsstandard än den rike svensken. Den viktiga slutsatsen att dra är således att det är fattigdom, och inte skillnad mellan rik och fattig som spelar roll."

80-talisterna, vilka är de egentligen?

På Newsmill pågår en av Svenskt Näringsliv sponsrad debatt om 80-talisterna som generation ("Världens bästa generation"). Jag bidrar med en kritik av Johan Wennströms (SVD) konservativa idé och försöker därefter teckna en bild av en generation som lever i och med ett marknadssamhälle där de är aktiva:

Det sägs ibland att om man upprepar en lögn tillräckligt många gånger måste den till slut bli sanning. I det konservativas fall är det inte en lögn som upprepas, utan snarare en djupt rotad önskan som de nu förvandlat till verklighetsbeskrivning. När de i detta fall - som Johan Wennström - skriver om att det "talas om" en nykonservativ generation är det främst de konservativa själva som talar sig hesa om just detta. Det är inte bevis nog för att det faktiskt är så. Om det kan hittas drag av konservativ inställning bland 80-talisterna är det av ren tillfällighet. Trygghet, förkovran och flit är på inget vis uteslutande konservativa värden.

Jag undviker gärna några av de fallgropar som tidigare skribenter i denna artikelserie hamnat i. Den första (Wennström) var att skriva om hur han vill att 80-talisterna ska vara, inte hur de är. Den andra (Rojas och Falk) var att utgå från sig själva som mått på en hel ungdomsgeneration. Till slut har vi den ekonomiska undergångsvisan som Strand sjunger på och vars förklaringsvärde inte heller är enhetligt för en hel generation. Inget av dessa perspektiv säger särkilt mycket om 80-talisterna. Låt oss istället diskutera livsvillkor ur ett bredare perspektiv, vilket är betydligt mer relevant för att förstå människor - ur olika generationer.

Jeremy Seabrook skrev 2007 (17/7) en pessimistisk artikel i brittiska Guardian om en generation som vuxit upp i ett kargt marknadssamhälles klor:

"A generation has grown, formed within, by and for the market rather than by and for society. Many unpleasant developments over which the government seeks to reassert its declining control - binge-drinking, the "normalisation" (sic!) of drugs, the cult of celebrity, the supremacy of what money can buy, incivility, absence of respect, obesity, the epidemic of sexually transmitted diseases - are by-products of childhoods upon which a major determinant has been a market whose values have been championed above dull politics"

Mycket är svepande och fel med Seabrooks påståenden, men något har han rätt i, och det är att 80-talisterna har vuxit upp i ett marknadssamhälle. Betydelsen av detta är dock djupare än vad man tror vid första anblick och antagande, och bygger på vad ett marknadssamhälle är. Möjligheten att välja (eller avstå) från identiteter, kultur, information och konsumtionen av dessa är något kvalitativt nytt. Med ett oerhört utvecklat marknadssamhälle har även det mångkulturella och globala samhället växt fram. Dessa tre är ofrånkomligen sammanknutna och har bildat den verklighet som 80-talisterna lever i.

Vissa saker förändras aldrig; ungdomars subkulturer är alltjämt viktiga för att definiera, avgränsa och skapa meningsfulla sociala sammanhang bortom familjen. Internet är i det här sammanhanget inget separat, det är en del av den sociala verkligheten. Dagens subkulturer, som World of Warcraft-klaner eller facebookgrupper för smala specialintressen, är egentligen endast extensioner av tidigare subkulturer. Tillgängligheten är total, möjligheterna att tillhöra eller lämna är stora, men även möjligheterna att kombinera tillhörigheter i olika sfärer av livet. Identitetsmässigt är 80-talisterna mer mobila och därför svårare att ringa in med vissa egenskaper. Detta grundas främst i att deras livsvillkor erbjuder dem så pass stor valfrihet. För 80-talisterna är marknadssamhället inte något abstrakt som händer på någon börs, det är en del av konsumtionsmöjligheterna av livsval. Detta behöver inte heller i samma utsträckning som tidigare vara sammanknutet med ekonomiska förutsättningar.

Ett annat viktigt livsvillkor är arbetsmarknaden och ekonomin. Här kan man med emfas tala om generationsklyftor. Föräldragenerationen växte in i en arbetsmarknad som på 70-talet cementerade anställningsskyddet som ett av den svenska offentlighetens sakrament. Barnen har duktigt fått finna sig att vara svåranställda. Riskerna för nyanställningar är stora, inlåsningseffekter och ickeflexibla regler ställer upp enorma trösklar för att på allvar komma in på arbetsmarknaden. Ett a-lag ställs mot ett b-lag där de första sitter inne på den politiska makten och sällan behöver bekanta sig med b-lagets verklighet. Vad man ska komma ihåg är att 80-talisterna inte är den första ungdomsgeneration som utsatts för en ekonomisk kris eller en osäker jobbmarknad.

En slutsats som kan dras om 80-talisterna som generation är att de har växt upp i ett Sverige som inte existerat tidigare. Ett Sverige som består av ett aldrig tidigare sett antal etniska, religiösa och kulturella subgrupper som i sin tur kan vara alltifrån stadsbor och landsbygdsbor eller däremellan. Alla de individer som i någon mån tillhör en eller flera mindre grupper kan känna obetydlig identifikation med 80-talisterna som generell grupp i samhället. Deras ekonomiska, språkliga eller kulturella markörer kan skilja sig åt dramatiskt eller ha betydligt mer gemensamt med tidigare generationer i Sverige (eller utlandet). Att tala om generationsperspektivet ur ett svenskt perspektiv kanske kan stämma för tidigare generationer men blir problematiskt i en tidsålder som är betydligt mer global än 50-talet.

Det homogena Sverige existerar inte längre och därför kan det vara svårt att förstå en hel generations egenskaper och valmöjligheter utifrån födelsedatum eller klasstillhörighet (vilket nog var vanligt tidigare). Det innebär inte att det inte går att generalisera, däremot är det betydligt svårare att göra det än med tidigare generationer. (Utöver det uppenbart godtyckliga i att avgränsa befolkningsgrupper utifrån vilken sida ett årtiondeskifte de fötts.)

Man ska inte heller glömma att det även existerar ett motstånd mot en alltför mobil social verklighet samt ett motstånd mot ett hetsigt liv ("i fastforward", som Rojas skriver). Även detta är i linje med 80-talisternas förståelse av sina liv som ickelinjära och öppna för förändring. Marknadssamhället är inget som 80-talister bara tar emot som stumma betraktare. Att leva i marknadssamhället är för 80-talister naturligt och innebär också att man kan välja bort det till förmån för andra sammanhang och former av konsumtion (eller ickekonsumtion för den delen).