America Vera Zavala var en av de vänsterskribenter som i samband med utdelningen av Nobelpriset i litteratur tog i från fötterna i Aftonbladet och kritiserade Vargas-Llosa. I en replik på Aftonbladet (13/10) svarade jag henne:Vad många vänsterskribenter, uttrycker i frustration efter att Mario Vargas Llosa fått nobelpriset i litteratur är att de kan finnas sprickor i fasaden. Den kulturella hegemonin är inte total. Någonstans där ute finns det författare som inte har köpt den socialistiska helhetslösningen. Det ska vi nog alla vara glada för.
Den binära världsbilden med vänstern på den ena sidan och resten; fascister, kapitalister, liberaler tarvligt hopbuntade på den andra har varit allena rådande bland många vänsterskribenter. Denna mycket enkla världsbild där godheten och ondskan är tydligt avgränsade från varandra tillåter inte att det kreativa skapandet, den högsta kulturformen, skulle tillhöra den onda sidan. Det vore att släppa in främlingen i det heligaste av rum. Det är detta America Vera Zavala ger uttryck för.
"Nyliberal" som Vargas Llosa anklagas för att vara har slutat att vara ett ord som betyder något. Det blir i sammanhanget ett invektiv, en symbol för ondskan. I ögonblicket ordet ”liberal” reduceras till att handla om det onda försvinner samtidigt alla möjligheter till att förstå Vargas Llosas politiska positioner eller förstå vad som driver en liberal världssyn.
Att Vargas Llosa skulle vara en typisk högerreaktionär som Vera Zavala försöker utmåla honom som är ren lögn. Vargas Llosa är framförallt demokrat och har i såväl sitt litterära arbete som i sina politiska essäer riktat kängor mot i stort sett alla politiska inriktningar, inklusive den liberala.
Vargas Llosa blir inget annat än skildrad ur ett neurotiskt vänsterprisma, reducerad till en rad fetischer ”antifeminist”, ”macho”, ”nyliberal” med ”mörk människosyn” . Han är ingen människa, han är en struktur, eller ännu värre: en man som medvetet reproducerar ondskefulla strukturer. Kritiken säger egentligen väldigt lite om Vargas Llosa, än mindre om hans politiska idéer, och absolut ingenting om hans författarskap. Däremot säger kritiken mycket om många svenska kulturskribenter. De verkar hopplöst fast i en snäv vänsterhorisont som inramar deras tillvaro. Är det inte klaustrofobiskt?
”Endast i mötet med socialismen upptäcker man liberalismens sanna skönhet”, Så lär grundaren av Serbiens första postkommunistiska liberala parti, Vladimir Gligorov ha sagt. Och visst är det så, men Vargas Llosa upptäckte sin liberalism inte bara i konfrontationen med den revolutionära vänstern utan även den odemokratiska högern. Sydamerikas stormiga historia har under tvåhundra år varit en lång sträng med revolutioner och kontrarevolutioner, maktgalna män med grandiosa idéer. Inte konstigt att någon till slut börjar tala om individers frihet och stabilitet i samhället, inte storslagna revolutioner.
Det är egentligen synd att behöva skriva de n här repliken. Att författare, musiker och tänkare med liberal grundsyn automatiskt måste försvaras, som om de hade något att dölja.
Inlägg
