Bo Rothstein driver på GP-debatt idag en intressant tes om svensk integrationspolitiks utveckling. Mona Sahlin som 2003 var integrationsminister sparkade statsvetaren Anders Westholm och tillsatte Masoud Kamali som huvudutredare i den utredning som skulle utvärdera svensk integrationspolitik och komma med rekommendationer.
Som bekant var/är Madoud Kamalis tes att majoriteten av alla integrationsmisslyckanden kan skyllas på strukturell rasism. Detta är fortfarande en inte helt ovanlig hållning i det rödgröna blocket. Konsekvensen av denna position har alltid varit mer av den multikulturella politik som i regel förstärker olikheter och skapar nya former av segregation.
Men vilka konsekvenser fick det faktum att Mona Sahlin föredrog Kamalis teoretiska förhållningssätt framför Westholms:
Överlag tycker jag ändå att Rothstein har helt rätt när han skriver att politiseringen av utredningen var väldigt skadlig och med största säkerhet påverkade svensk integrationspolitik i negativ riktning. Det faktum att Mona Sahlin bär ansvaret är egentligen mindre intressant men visar på den ideologiska regim som dominerat den socialdemokratiska integrationspolitiken under 2000-talet.
(Missa in heller den debattartikel författad av statsvetarna Andrea Spehar och Mats Hinnfors några dagar tidigare på GP Debatt)
Uppdatering: Qaisar Mahmood uppmärksammar mig via Twitter på att den då nytillträdda integrationsministern Nyamko Sabuni 2006 lade ner den parlamentariska utredning som hade tillsatts 2005 av Socialdemokraterna. Även om jag kan tycka att det finns skillnader mellan att lägga ner en utredning och styra dess slutsatser så är det en intressant parallell. Rothstein nämner inte detta med ett ord och det komplicerar ju givetvis till saker. När jag letar efter förklaringar till nedläggningen så är det sparsamt, däremot skrev Mahmood på DN Debatt om frågan.
Som bekant var/är Madoud Kamalis tes att majoriteten av alla integrationsmisslyckanden kan skyllas på strukturell rasism. Detta är fortfarande en inte helt ovanlig hållning i det rödgröna blocket. Konsekvensen av denna position har alltid varit mer av den multikulturella politik som i regel förstärker olikheter och skapar nya former av segregation.
Men vilka konsekvenser fick det faktum att Mona Sahlin föredrog Kamalis teoretiska förhållningssätt framför Westholms:
Hade de ursprungliga utredarna fått fortsätta sitt arbete med den integrationspolitiska utredningen är det tämligen sannolikt att vi runt år 2006 stått med ett användbart kunskapsunderlag för att börja utforma verkningsfulla åtgärdsprogram för att hantera integrationsproblematiken. Inte så att vi skulle ha löst alla eller ens kanske merparten av integrationsproblemen med detta. Men de etablerade partierna i Sverige skulle för de som nu röstat på SD ha kunnat visa upp att man tagit integrationsfrågorna på allvar. Ansvaret för att detta inte varit möjligt vilar tungt på den dåvarande integrationsministern Mona Sahlins axlar.Kan man rikta någon kritik mot Rothsteins tes? Möjligtvis att han förekommer Westholms slutsatser en gnutta, utredningens användbarhet men kanske främst viljan från politiker att implementera rekommendationerna. Mycket möjligt är även att regeringen faktiskt infört några av de reformer som Westholm hade rekommenderat.
Överlag tycker jag ändå att Rothstein har helt rätt när han skriver att politiseringen av utredningen var väldigt skadlig och med största säkerhet påverkade svensk integrationspolitik i negativ riktning. Det faktum att Mona Sahlin bär ansvaret är egentligen mindre intressant men visar på den ideologiska regim som dominerat den socialdemokratiska integrationspolitiken under 2000-talet.
(Missa in heller den debattartikel författad av statsvetarna Andrea Spehar och Mats Hinnfors några dagar tidigare på GP Debatt)
Uppdatering: Qaisar Mahmood uppmärksammar mig via Twitter på att den då nytillträdda integrationsministern Nyamko Sabuni 2006 lade ner den parlamentariska utredning som hade tillsatts 2005 av Socialdemokraterna. Även om jag kan tycka att det finns skillnader mellan att lägga ner en utredning och styra dess slutsatser så är det en intressant parallell. Rothstein nämner inte detta med ett ord och det komplicerar ju givetvis till saker. När jag letar efter förklaringar till nedläggningen så är det sparsamt, däremot skrev Mahmood på DN Debatt om frågan.
Inlägg
