Cecilia Verdinelli skriver klokt om segregation och integration men även kampanjen för "olikhet" i GP:
Vad nationalisterna delar med många av vänsterns globaliseringsmotståndare är rädslan för att den globala kapitalismen i kombination med masskultur kommer utarma genuina och "naturliga" gemenskaper och kulturer. Denna rädsla där kapitalismen förstör organiskt framväxta identiteter sammanlänkar nationalisterna med den globaliseringsfientliga vänstern. Olikhet och särart hotad av det monotona.
Så långt tycker jag att Verdinelli är inne på ett intressant spår i sin kritik av "Vi gillar olikhet", däremot har jag svårt att tro att det är den typen av olikhet som faktiskt Aftonbladets kampanj åsyftar. Men det är viktigt att inte ägna sig åt rena nidbilder av nationalisterna. Stirrar vi tillräckligt långt ner i avgrunden märker vi att avgrunden stirrar tillbaka, och vi känner igen blicken.
I globaliseringsmotståndet och multikulturalismen finns egentligen många beröringspunkter mellan nationalister som SD och den extrema vänstern. De båda motpolerna möts i sin vurm för särbehandling, oavsett om det är negativ eller positiv. Rädslan för kapitalismen och det moderna konsumtionssamhället förenar ofta grupper som tror sig vara sina motparter.
Blev så intresserad av det citerade stycket att jag helt glömde kommentera Verdinellis huvudpoäng, som i många avseenden är väldigt klok. Kanske har vi gått för långt i får strävan efter att "etnifiera" integrations och segregationsproblemen. En poäng väl värd att ta med sig inför den kommande mandatperioden.
På samma tema: Ramnehill & Sanddahl.
Den som haft minsta intresse av att följa de rasistiska rörelsernas utveckling i globaliseringens tidevarv vet att just bevarandet av nationella olikheter (i konstrast till den homogena blandkultur som befaras bli följden av migration) har varit de halvbruna rörelsernas vanligaste argument. ”Vi gillar olika” är därför sällsynt platt som slogan mot SD.Ganska viktigt att komma ihåg att majoriteten av nationalisterna (eller identitärerna) i själva verket älskar olikhet, helst med tydliga avgränsningar. Att kulturer hålls isär och känner stolthet i sin särart är första prio. Därför handlar vart och vartannat inlägg hos exempelvis Oskorei om stolta etniska och kulturella grupper som inte manifesterar samma självutplånande "självhat" som vita västerlänningar påstås göra.
Vad nationalisterna delar med många av vänsterns globaliseringsmotståndare är rädslan för att den globala kapitalismen i kombination med masskultur kommer utarma genuina och "naturliga" gemenskaper och kulturer. Denna rädsla där kapitalismen förstör organiskt framväxta identiteter sammanlänkar nationalisterna med den globaliseringsfientliga vänstern. Olikhet och särart hotad av det monotona.
Så långt tycker jag att Verdinelli är inne på ett intressant spår i sin kritik av "Vi gillar olikhet", däremot har jag svårt att tro att det är den typen av olikhet som faktiskt Aftonbladets kampanj åsyftar. Men det är viktigt att inte ägna sig åt rena nidbilder av nationalisterna. Stirrar vi tillräckligt långt ner i avgrunden märker vi att avgrunden stirrar tillbaka, och vi känner igen blicken.
I globaliseringsmotståndet och multikulturalismen finns egentligen många beröringspunkter mellan nationalister som SD och den extrema vänstern. De båda motpolerna möts i sin vurm för särbehandling, oavsett om det är negativ eller positiv. Rädslan för kapitalismen och det moderna konsumtionssamhället förenar ofta grupper som tror sig vara sina motparter.
Blev så intresserad av det citerade stycket att jag helt glömde kommentera Verdinellis huvudpoäng, som i många avseenden är väldigt klok. Kanske har vi gått för långt i får strävan efter att "etnifiera" integrations och segregationsproblemen. En poäng väl värd att ta med sig inför den kommande mandatperioden.
På samma tema: Ramnehill & Sanddahl.
Inlägg
