Artikeln som publicerades i Liberal Debatt (ej på nätet) är nu utökad och publicerad på Newsmill. Jag och Magnus Anderssonargumenterar för ett samgående mellan C och Fp, men framförallt efterlyfter vi liberala mål i politiken:
Det behövs en stark liberal röst som verkar för en förändring av arbetsmarknaden, större integritetsskydd, en kraftfull liberal miljöpolitik men kanske framförallt skapar visionen om ett liberalt samhälle. När man nu brett diskuterar borgerlighetens framtid så är det just "borgerlighet" man diskuterar, inte en liberal idé om samhället. Här menar vi att något saknas och att både C och FP bör ta sig en allvarlig tankeställare om hur de ser sig själva i svensk politik om 20 år, men framförallt, vilket samhälle de vill se om 20 år.
DN och SVT-text har uppmärksammat artikel. I SVT-artikeln finns även kommentarer från både Ulf Bjereld och Nina Larsson:
Det är ju alltid bra att reflektera över sitt parti och andra men jag ser inget behov av att slå ihop Centern och Folkpartiet. Trenden går väl snarare åt motsatt håll, att väljarna vill ha fler alternativ och fler nyanser i politiken
Vilket var ett ganska väntat (dvs diplomatiskt) svar från vår partisekreterare Nina Larsson. Jag förstår att hon måste ha den linjen. Samtidigt måste jag säga att jag är lite besviken att man inte vågar röra om i den partipolitiska grytan. Tryggheten sitter starkt.
Väldigt många har nu skrivit om möjligheterna med att C och FP ska gå ihop, en intressant fråga som engagerar många. Alla är inte positiva men det finns ett stort intresse. I stort sett varenda större ledarsida har berört frågan. Många påminner givetvis om att det inte är en ny fråga, mycket har inte heller tillkommit i debatten.
I VLT drar man lite om historien bakom tidigare försök till samgående, alla har stupat av olika anledningar. Partitraditioner verkar vara den bidragande orsaken. Frågan är om de är lika starka idag, i synnerhet bland ungdomsförbundens medlemmar. Norrtäljetidningen ser ingen poäng med samgåendet.
Mest ingående, och hittills också flest nya perspektiv bidrar Ola Nordebo, Västerbottenskuriren med (läs hela!):
För idépartier är folkrörelsemodellen, med dess nyfikenhet på nya människor och erfarenheter, särskilt viktig. Folkpartiet och centerpartiet kompletterar varandra geografiskt och socialt. Det skapar en misstro, men just kulturkrocken i sig skulle vara en stor vinst. Klarar inte partier att famna olika perspektiv, i respekt och tålamod, då är det illa ställt med folkrörelsemodellen som de ytterst vilar på. Folkpartiet och centerpartiet kan invänta nedgången tjurigt vid varsin kaffetermos, eller stirra statistiken i vitögat och ge folkrörelsetanken en gemensam liberal chans. De borde välja det senare.
Bertil Ohlininstitutet, som var tidigt ute och redan i sin valanalys för FP föreslog en sammanslagning med C har nu tagit initiativ till ett seminarium om framtiden för den liberala rörelsen och C och FP:s eventuella samgående. Medverkande är jag och Magnus Andersson, ordförande för CUF, moderator är Sofia Nerbrand, ordförande i Ohlininstitutet:
Både Folkpartiets och Centerns företrädare kallar sig liberaler och talar på ungefär samma sätt om företagande, marknadsekonomi och individens roll i samhället. Samtidigt är det allt fler väljare som inte ser någon tydlig skiljelinje mellan de båda partierna. Dessutom hörs nu allt fler röster som vill slå ihop partierna. Är det dags att fundera på ett samarbete – eller rent av ett samgående – för att förstärka liberalismen i Sverige?
Ohlininstitutet och Liberal Debatt bjuder in till ett lunchseminarium med Magnus Andersson, ordförande i Centerns ungdomsförbund, och Adam Cwejman, ordförande i Liberala Ungdomsförbundet. Andersson och Cwejman skriver tillsammans i det nya numret av Liberal Debatt om att deras moderpartier bör omfamna varandra.
Tid: 12.00 - 13.00 den 13 januari
Från 11.30 serveras en lunchmacka till självkostnadspris. Uppge vid anmälan om du vill beställa en macka!
Ett antal andra har skrivit om sammanslagning mellan C och FP, bland annat GP:s ledarredaktion:
Svårigheten att slå samman två sedan länge etablerade partier skall dock inte underskattas. Det som i förstone kan tyckas som självklara effektivitets- och resursvinster kan efterhand gå förlorat i revirstrider och kulturkrockar. Frågan är väl också om det är den rätta tidpunkten just nu för de båda partierna att lägga resurser på ett så kraftkrävande projekt som en sammanslagning. Snarare är både Centern och Folkpartiet i behov av ett inre idéarbete de närmaste åren. För FP:s del har klokt nog beslut fattas om att arbeta fram ett helt nytt partiprogram och Centern har en del att fundera över efter höstens val.
Även Joakim Holmertz (FP) skriver om frågan, här och här, intressant är att han diskuterar de tekniska frågorna kring valsamverkan.
Ska man slå samman Centerpartiet och Folkpartiet så får det inte vara i avsikt att driva mittenpolitik, utan för att driva en spetsig liberal politik. Moderaterna och Socialdemokraterna kan idag båda klassas som mittenpartier, och utrymmet för ytterligare ett parti där är starkt begränsat. Jag har för avsikt att påverka Folkpartiet i en liberalare ekonomisk och social riktning de kommande åren, och om jag ser att Centerpartiet fortsätter på sin inslagna väg ökar givetvis möjligheten för ett samgående på sikt.
Och Niklas Frykman (FP) verkar försiktigt positiv:
Det finns självklart praktiska problem som ältats in absurdum, men jag bedömer dem inte som oöverstigliga. Organisationer har slagits ihop tidigare och det finns specialisthjälp att tillgå. Det lär heller inte ske över en natt utan vara en process som tar ett antal år att genomföra. För övrigt så bildades Folkpartiet en gång 1934 genom en sammanslagning.
Tyvärr ingen från Centern som skrivit om frågan, om jag inte missat någon? Kanske en slump eller så är intresset större från FP-håll att diskutera frågan.
Se även SVD:s ledarsida som skrivit om sammanslagningsidéerna.
Missa inte senaste numret av Liberal Debatt, där skriver jag och Magnus Andersson, ordförande för CUF om sammanslagningen (ej på nätet) av Centerpartiet och Folkpartiet. En fråga som känns aktuell, inte minst sedan man läst att opinionssiffrorna för Centerpartiet är allt annat än positiva.
Ibland påstås det att Moderaterna mer liknar ett företag än ett politiskt parti. VD:n pekar ut färdriktningen och medarbetarna rättar in sig i ledet. Samma liknelse kan inte göras om Centerpartiet och Folkpartiet. Båda är sprungna ur Folkrörelsesverige. Det är också det främsta argumentet för att inte skapa ett allomfattande alliansparti. Det behövs en rörelse som står upp för liberalismen alldeles oavsett vad som för tillfället rör sig i huvudet på den sittande partiledaren. Sverige behöver Centerliberalerna.
Min mening är att det behövs ett starkt liberalt parti som kan utmana alla oliberala politiska inriktningar i landet, må det komma från vänster eller höger. Det finns verkligen inget egenvärde att hålla ihop alliansen i vått och torrt.
Det centrala är att en liberal politik förs, inte nödvändigtvis allianspolitik. Om sveriges liberaler, oavsett om de befinner sig i C,FP,M,MP,KD,S inser detta då förstår de att partikonstellationer inte är det viktiga utan idéerna. Det finns en rad argument för att slå ihop C och FP, läs LD för att hitta några av dessa.
Klokt vore att vi påbörjar den här debatten nu och inte om tre år. Därför välkomnar jag alla inlägg på det här temat. Bör vi slå samman partierna? Varför? Varför inte? Vilka problem har liberala partier i alliansen? Gemensamma listor? Valsamverkan? Hur skulle ett gemensamt parti se ut?
Alltför länge har endast bokstavsvänstern anklagats för att ha lika många partier som anhängare. Även liberaler är oerhört duktiga på celldelning. Hur många känner till att vi har tvåpartier som heter liberaldemokraterna i Sverige? Hört talas om Liberala partiet som troligtvis kostade Alliansen en egen majoritet?
Hade jag fått som jag ville ideologiskt hade jag också startat ett parti, "Sociallibertarianerna", jag vet - ordet låter som en självmotsägelse. Men hade jag fått bestämma allt och inte behövt kompromissa med någon hade det säkert fungerat. Är inte det alla självständiga liberaler egentligen vill? Principfasta och helt ointresserade av realpolitiska kompromisser.
Ett bra inlägg i den här debatten är skrivet av Hanna Wagenius, förbundsstyrelseledamot i CUF, en organisation som känns nästan lika hemma som LUF för mig som (nåväl) ung liberal. Wagenius menar att vi liberaler är dåliga på att koordinera våra insatser, vi är alltför splittrade och jobbar från många vinklar och perspektiv som förvisso berikar men aldrig genomför. Alla sammantaget är vi en stark röst i Sverige, allt från ungdomsförbunden till skribenter och den liberala bloggosfären. Men vi jobbar sällan koordinerat.
Liberaler i Sverige är kanske bortskämda?
På inget sätt är det konstigt att man väljer en friare tillvaro, i nätverk eller lösa sammanslutningar. Det är självklart att den fria redaktionella yta som en blogg innebär, eller en ledarsida är betydligt friare än den sega och ofta frustrerande apparatur som ett parti är. Men där döljer sig även ett (kanske sunt) narcissistiskt drag: att man aldrig kompromissar med de liberala principerna, vilka de nu må vara och väljer därför en tillvaro utanför partipolitiken. Därmed lämnar man partipolitiken till en liten grupp som stannar kvar. Sedan är man förvånad och arg över vad de som stannade kvar ställer till med.
Men i grunden måste en avvägning ske. Vart kommer resultat nås? Jag vill inte underskatta den fria opinionsbildningen. Jag är helt övertygad om att skribenter som Sanna Rayman,Johan Ingerö och Niklas Dougherty och en lång rad andra påverkat många liberaler i Sverige och i förlängningen partipolitiken. Det ska aldrig underskattas. Men när det kommer till kritan så ligger den reella påverkansmakten alltjämt i den representativa demokratins etablerade strukturer.
Det är aldrig lätt för en liberal, oavsett om man råkar befinna sig i MP av någon anledning, eller om man av ganska naturliga skäl hamnat i Folkpartiet eller Centerpartiet. Man kämpar ofta i motvind men jag vill ändå påstå att många liberaler ofta väljer att helt ignorera frihetsreformer samt med nitisk envishet väljer att fokusera på det dåliga. Det är ingen inställning jag klandrar, men jag tror inte att den räcker för förändring. Det räcker inte att utifrån klaga på Folkpartiet.
Det blir ett problem när liberaler inom partierna antingen får skit för att de är kvar, argumentet "men hur står du ut?!" eller att de absolut inte kan vara liberaler i ett alliansparti.
Svaret jag ger är enkelt: det tar tid, säkert för lång tid, men om man vill påverka det här landet i en mer liberal riktning så är det innanför partierna, inte utanför. Vissa kompromisser måste göras, säg den organisation där det inte krävs? Men sakta men säkert, kanske med hjälp av ett växande och allt starkare ungdomsförbund kan man påverka. Partipolitiken är inte alltid glamorös och den kräver väldigt mycket envist arbete.
Splittringen var nödvändig sjöng Knutna Nävar. Som med mycket annat hade Knutna nävar fel. Jag säger som Marc Almond istället:
With some powder and some paint And the patience of a saint I'm still here
Nås av nyheten att Liberati läggs ner och att man i samma andetag ämnar grunda ett nytt parti, Liberaldemokraterna. Även om jag tycker att det är tråkigt att bra människor lämnar FP så vill jag önska de som väljer att engagera sig i LibDem (blir det den officiella förkortningen?) all lycka. Det finns alltid plats för mer liberalism.
När Liberati försvinner så ökar givetvis ansvaret hos LUF att hålla idédebatten och idékritiken levande inom FP. Det har hela tiden varit min fasta uppfattning att FP behöver hitta hem ideologiskt för att kunna vara relevant på 2000-talet. Det räcker inte med att man hänger upp politiken på ett par sakfrågor. Kommer under den kommande tiden återkomma till den frågan.
Folkpartiet kommer aldrig överleva om vi inte förmår människor som befinner sig utanför partiet att engagera sig i partier och känna att det finns möjligheter till förändring och idédebatt.
Jag är ändå av åsikten att störst påverkan kan göras inom befintliga partier. Det är inte helt lätt att rucka på den fortfarande ganska stabila partistrukturen i riksdagen. Tre undantag på drygt 60 är är ingen uppmuntrande läsning för nya partiet. I båda Centerpartiet och Folkpartiet finns många liberala idéer och det finns stora möjligheter till förändring. Om jag dessutom ser på både LUF och CUF så är jag bara optimistisk när det kommer till FP/C-framtiden.
Inlägg
