En inkluderande svenskhet

Idag skriver jag på Sourze på temat svenskhet. Frågan om vad som är svenskt, och vad svenskhet innebär, har helt dominerats av Sverigedemokraterna:

Många drar sig idag för att föra diskussioner kring vad som är svenskt, eftersom det innebär att något också är osvenskt, och att uppdelningen därför blir exkluderande. Frågan är varför man känner sådan olust inför att öppet tycka att vissa saker är osvenska? Det finns mycket som är osvenskt: diktaturer, censur, religiös extremism, politisk instabilitet, och sharialagar, för att nämna några exempel. Det som är viktigt är inte, som den politiska normen verkar tycka, att allt ska vara svenskt så att alla automatiskt är svenskar och omedelbart passar in i Sverige. Det viktiga är att alla kan bli svenskar, och att denna tillhörighet ses som något positivt och inte utesluter andra former av tillhörighet.

Enat, inte splittrat Sverige

Några dagar gammal men ändå läsvärd artikel av Gudmundsson i SVD:

Precis som många andra offentliga debattörer är politiker ofta ovilliga att prata om det svenska, i synnerhet i positiva termer. Fredrik Reinfeldt har exempelvis sagt att ”ursvenskt är bara barbariet”, Maud Olofsson att ”det var faktiskt inte vi svenskar som byggde Sverige”, och Sahlin själv har utbrustit avundsjukt om andra folk att ”Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.

Innebär alltid klassificeringen av något svenskt per definition av något utesluts? Ja, varför inte. Är det alltid negativt, nej.

Så länge det svenska är något som är öppet för nyanlända och länge det är av en universell natur (till skillnad från partikulär) så är jag helt ok med uteslutningen av det ickesvenska.

Jag har vid flera tillfällen skrivit om vad det bör och kan vara. Begreppet svenskhet tåls att diskuteras betydligt mer, befriat från den beröringsskräck eller naiva förvirring som ofta både liberaler och socialister har varit utrustade med.

Genom att erkänna att det finns en rad universella mänskliga rättigheter som är en viktig del av det svenska så utesluts per automatik vissa normer. Det svenska är inte konstigare än att vi har viktiga samhällsnormer som jämställdhet, individualism och demokrati som inte är förhandlingsbara och som utgör grundfundament i samhället.

Sedan kan givetvis det svenska laddas med betydligt mer. Men det viktiga i det politiska samtalet - vilket ensamutredaren Erik Amnå förstod - är att politiken endast ska befatta sig med samhällsnormer, inte privata värderingar, smak eller tycken.

På samma tema skriver Dilsa Demirbag Sten insiktsfullt på DN debatt:

Nostalgi är ingen bra grund för ett samhällsbyggande. Intonationen måste alltid ligga på framtiden. Men vem kommer att våga säga att vi måste släppa greppet om det gamla innan motsättningarna bli ohanterliga. Vem av våra ledande politiker vågar börja på en ny svensk berättelse, där vi alla är lika inför lagen och där politiken inte ska göra skillnad på oss oavsett hudfärg, föräldrars ursprungsland eller religiös tillhörighet. Där kulturella- och religiösa tillhörigheter är en privatsak så länge det inte inskränker på individens fri- och rättigheter. Där samhällsgemenskapen ska bygga på det som enar oss, inte på det som splittrar oss.

Orden skulle kunna vara hämtade från FP:s integrationspolitiska valmanifest. Frågan ställs öppet men är egentligen redan besvarad. Det enda parti och enda ungdomsförbund som har en integrationspolitik grundad i både en visionär ideologisk idé och samtidigt sakpolitiskt förankrad är FP och LUF. Givetvis kan inte Demirbag-Sten inte göra reklam för ett parti i en DN-debattare. Men faktum är att om man vill hitta ett parti som gör precis det hon efterlyser ja då är det FP.

Tillåt fler identiteter!

Skrev i gårdagens Nerikes Allehanda (ej på nätet). Ämnet inspirerades jag till efter att ha läst denna artikel i Sydsvenskan, skriven av Anne Sofie Roald, professor vid Kultur och samhälle på Malmö högskola. Därefter hade Andreas Johansson Heinö skrivit en kommentar på sin blogg. Man skulle kunna säga att jag håller med båda två i någon utsträckning.

”Var kommer du ifrån?”, ”Göteborg” svarar jag. ”Jaja, men du vet, var kommer dina föräldrar ifrån?”, ”Polen” svarar jag, ”fast det är inte så enkelt” försöker jag fortsätta. ”Ja men då är du polack!”.

Samtalet fördes mellan mig och en niondeklassare för en många år sedan när jag jobbade som lärarvikarie. Att ta reda på vart man ”kommer ifrån” är kanske inte världens viktigaste ämne, men en viktig formalitet – även för sextonåringar. Hur många gånger har inte frågan ställts?

Jag har ibland funderat på om mina barn kommer få den frågan. Hur kommer de svara? Troligtvis blir svaret att båda föräldrarna är födda i Sverige. Det blir svårare att benämna mina barns bakgrund som antingen svensk eller invandrare. Kanske kommer de bara svara med sitt namn, varför inordna sig i en kollektiv identitet?

Sverige är ett land med många identiteter, nationaliteter och utseenden. Att antingen vara svensk eller invandrare är ett föråldrat perspektiv. Identitet ska inte vara något nollsummespel. Nuförtiden är vi mycket mer än bara svensk eller något annat. Troligtvis är vi både och. Därför måste vi måste tillåta fler bindesstrecksidentiteter i Sverige. Svensk-polacken och svensk-kurden är naturliga känslor av tillhörighet som inte utesluter något.

Svenskar blir vi i någon mån alla genom att vara medborgare i samma land och lyda under samma lagar, åtnjuta samma rättigheter och ha samma skyldigheter. Integrationspolitiken ska syfta till att alla har samma bas, känner delaktighet och samhörighet med resten av samhället. Det är det som gör oss till svenskar. För samhörighet och tillit till varandra behöver vi, även i det moderna och individualistiska samhället.

(Bildkälla: Sussi Johansson)

Resten kommer komma som ett brev på posten. Man behöver inte integrationspolitik för att uppleva den svenska naturen, sommaren och poesin. Men det får ta sitt lilla tag. Läs gärna Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna”-serie om ni tvivlar, det är inte alltid lätt att omfamna ett nytt land.

Målet måste vara att alla känner gemenskap och att den gemenskapen inte exkluderar någon. Att bli en del av den svenska gemenskapen utesluter inte en känsla av samhörighet med någon annan nation eller identitet. Midsommar, rammadan och channukka utesluter inte varandra på något sätt.

Man måste dessutom räkna med att den nationella identiteten (att vara svensk eller dansk) också kombineras med lokal identitet. Man är både sportfiskare, rollspelare, örebroare, svensk och europé. Det globala samhället innebär att människor upplever en rad identiteter (eller ingen!).

Ta det land som faktiskt lyckats kombinera mångfald med gemenskap: USA. Där är det självklart att målet för invandrare är att bli en del av samhället, lära sig språket och känna gemenskap kring vissa självklara amerikanska principer (uttryckta i konstitutionen). Det finns däremot ingen motsättning mellan att känna tillhörighet till både det amerikanska och sitt ursprungsland.

Alla kan bli amerikaner, det är inget som har med hårfärg eller efternamn att göra. Samma bör svenskheten vara. Att bli svensk handlar om rättigheter och skyldigheter, i båda fallen individuella. Vågar man hoppas på att det går att genomföra i Sverige?

Vi gör klokt i att både omfamna gemenskap och mångfald, det första behöver vi, det andra är vi en del av, vare sig vi vill det eller inte.

Gemeinschaft und Gesellschaft

Jag har tidigare vid ett flertal gånger skrivit om samhällsnormer och behovet av en orienteringskurs för personer som söker svenskt medborgarskap.

Idag kan man på DN debatt läsa om den utredning om samhällsorientering för nyanlända.som beställdes av regeringen. Likt utredaren Erik Amnå har jag haft fokus på någon form av medborgerlig och konstitutionell idé om medborgarskapet, inte en reaktionär form av nationalism. Om utredningen skrev jag för ett tag sedan på Nerikes Allehanda,

För det är precis det som behövs i Sverige - ett land där hela världens folk finns representerade. Vi behöver inte gammal och bakåtsträvande nationalism, utan en svenskhet som strävar efter utveckling och är öppen för alla. En känsla av tillhörighet som kan omfatta alla i vårt något udda men mycket vackra land.

och

Det handlar alltså om samhällsnormer och inte om personliga, subjektiva värderingar. En del kanske skräms av tanken att man ska sprida kunskap om svenska värderingar, eftersom det explicit innebär att det också finns osvenska värderingar. Men alla samhällen behöver någon form av sammanhållning, och eftersom vi i Sverige värnar om exempelvis yttrandefrihet, jämställdhet och barns rättigheter, känns det fullt rimligt att dessa värderingar förmedlas.

Samhällsorienteringen kanske inte verkar mycket för världen, men den är ett välbehövligt steg bort från kulturrelativism som länge fått råda i Sverige. Förhoppningsvis kan vi bygga det svenska samhället kring goda samhällsnormer, uttryckta i vår grundlag. Vi är en lång väg till den medborgerliga patriotism som existerar i USA men det här är ett gott steg i rätt riktning.

Utredningen kan läsas i sin helhelt här. Det ska bli spännande att se reaktioner från diverse nationalister på utredningen, jag väntar mig främst förvirring och ointresse. Man fortsätter troligtvis att tala om svenska normer helt utan att definiera vad det är man menar. Från vänstern spår jag ett dånande ointresse kryddat med någon enstaka kommentar om att regeringen är främlingsfientlig. Är jag cynisk? Definitivt när det kommer till detta ämne (som jag bl.a skrev om här).

Se även: GP, Törnqvist, Robsten, Kunnigast, Tianmi, Ekström.

Gemenskap i svenskhet

Skriver i dagens Nerikes Allehanda (ej på nätet) om den föreslagna samhällsorienteringen. Ett angeläget ämne där samhällsnormer och svenskhet bör hamna i fokus. Gemenskap är ett ord som måste laddas positivt.

-

När Italien som modern stat grundades utbrast statsmannen Massimo d’Azeglio, ”Italien är skapat, nu måste vi skapa italienare!” Italien fanns, men knappt någon kände sig som italienare. Man var romare, napolitan, sicilianare och liknande. Kanske är det på samma sätt i Sverige år 2010? Alla vet vi vad landet Sverige är, men vet vi vad en svensk är? Och hur många känner sig egentligen som svenskar?

Förra året tillsatte integrationsminister Nyamko Sabuni en utredning som skulle fastställa hur en samhällsintroduktion för nyanlända kan utformas. Målsättningen var att skapa en kurs som fastslog vilken värdegrund som finns i samhället, och hur denna på bästa sätt kan förmedlas till nyanlända.

Statsvetaren Erik Amnå från Örebro universitet fick rollen som utredare, och nu har resultatet kommit. I utredningen konstateras att en ”samhällsorientering kan sägas syfta till att fördjupa ett slags medborgaranda”.

För det är precis det som behövs i Sverige - ett land där hela världens folk finns representerade. Vi behöver inte gammal och bakåtsträvande nationalism, utan en svenskhet som strävar efter utveckling och är öppen för alla. En känsla av tillhörighet som kan omfatta alla i vårt något udda men mycket vackra land.

Den samhällsorientering som föreslås av regeringen kommer att omfatta sextio timmar. Det blir en generell orientering i grundläggande rättigheter och skyldigheter i vårt demokratiska samhälle. Det handlar inte om privata värderingar; vilket fotbollslag som är bäst, eller vilken dokusåpa som är inne. Utredningen skiljer föredömligt på privata seder, och det som ska gälla för alla i samhället. Dessutom kommer kursen innehålla ”vardagskunskap av praktisk natur liksom institutionella och organisatoriska aspekter av demokrati och välfärdsstat."

Det handlar alltså om samhällsnormer och inte om personliga, subjektiva värderingar. En del kanske skräms av tanken att man ska sprida kunskap om svenska värderingar, eftersom det explicit innebär att det också finns osvenska värderingar. Men alla samhällen behöver någon form av sammanhållning, och eftersom vi i Sverige värnar om exempelvis yttrandefrihet, jämställdhet och barns rättigheter, känns det fullt rimligt att dessa värderingar förmedlas.

Förslaget om samhällsorientering är välbalanserat; den lägger inte för mycket vikt på svenskheten men förnekar inte heller behovet av en sammanhållning, och att det faktiskt finns gemensamma värden i vårt land. Integrationspolitik, och åtgärder för underlätta för nyanlända handlar emellertid om många saker. Till de mest akuta integrationsproblemen hör den stela arbetsmarknaden som med en alltför stark arbetsrätt ger en stor trygghet till de som redan har arbete, men sätter upp enorma trösklar för de som står utanför arbetsmarknaden. Vi ser också en hårt reglerad bostadsmarknad som starkt bidragit till segregationen i vårt samhälle.

Den nya samhällsorienteringen bör därför ses som ett bra första steg mot ett mindre splittrat land. Samtidigt kommer Sverige aldrig att bli ett enat land om vi inte också fortsätter arbeta hårt för att lösa de andra problemen som framförallt handlar om sysselsättning och boende.

Mer om Sverige, svenskhet och integration: Integrationsbloggen, IB 2, VN, Expressen, SD, KB, HD, Peter Soilander, Kent Persson, Per Ankersjö, Trillingnöten, Mitt levande liv.

God svenskhet är ett viktigt projekt

Skriver på Sourze om Svenskheten och samhällsnormer:

Patrik Forshage, skribent på nöjesguiden, skrev indignerat 2006, att nu har riksdagens mest rasistiska parti tagit plats i regeringen. Vilket parti syftade han på? Folkpartiet. Språktestförslaget föll inte i god jord bland tyckare i Sverige. Ordet rasist användes och devalverades i rask takt. Jag har aldrig varit en vän av språktestet, det är knepigt att utforma och förutsätter en jämn utbildningsnivå på personer som gör testet. Men syftet med förslaget var gott; strävan efter att alla i samhället - oavsett tidigare bakgrund - gjordes del av offentligheten och samhällslivet.

En globaliserad värld med stor rörlighet utmanar nationalstatens gamla sammanhållning. Den sammanhållningen bestod av ett språk, ett folk , en religion. 2000-talets Sverige ser annorlunda ut, vare sig vi vill det eller inte. Att vrida tillbaka klockan låter sig inte göras. I brist på nationella eller kulturella markörer som håller samman ett land i en globaliserad värld behövs en ersättning. Demokratin behöver det. Som liberal tror jag på ett ganska tungt lager som skapar gemenskap. Det är inte önskvärt att lagstifta om smak och värderingar. Däremot är det viktigt att goda svenska samhällsnormer, som jämställdhet, likhet inför lagen och tolerans, framhävs. Tillhörigheten till en god svenskhet måste föras fram som ett värdefullt projekt.

Jag inser att det finns en mångfald av värderingar och kulturella uttryck i Sverige. Jag inser även att sättet att se på svenskhet skiljer sig åt oerhört mycket, baserat på var man bor, vilken samhällsklass man tillhör och bakgrund man har. Just av den anledningen är det så viktigt att vi hittar den minsta gemensamma nämnaren. Segregationen i Sverige har gått för långt. Den ekonomiska och fysiska segregationen är det första ledet. När inte längre människor i vissa delar av Sverige uppfattar sig som delar av det svenska samhället, den svenska offentligheten - då har vi ett problem. Men utanförskap är inte reserverat för personer med utländsk härkomst. Alltför ofta glöms klass, både kulturell och ekonomisk bort. Vi har stirrat oss blinda på "invandraren" - det stora kollektivet - och missat att de finns invandrade grupper som är mer inkluderade i samhällslivet än många grupper som länge befunnit sig i samhällets utmarker.

Att förbjuda burkor och uppröras över människors privata värderingar hjälper oss inte att hitta en viktig medborgerlig gemenskap. För det behövs. Politiken ska inte peta i människors vanor eller värderingar men politiken måste sträva efter att framhäva och uppvärdera goda samhällsnormer. Som medborgare är vi alla formellt sammanknutna, men känner vi det på en informell nivå? Gemenskap i mångfald är inte en tom floskel, det är ett avgörande dilemma som måste lösas. Det är inte nödvändigtvis politikernas uppdrag. Den gamla debatten om svenskhet, samhällsnormer och medborgarskap genererade direkt Forshagereaktionen. Förhoppningsvis kan vi skapa en debatt om de här frågorna, som inte straffar ut sig innan den har börjat.