Några dagar gammal men ändå läsvärd artikel av Gudmundsson i SVD:
Precis som många andra offentliga debattörer är politiker ofta ovilliga att prata om det svenska, i synnerhet i positiva termer. Fredrik Reinfeldt har exempelvis sagt att ”ursvenskt är bara barbariet”, Maud Olofsson att ”det var faktiskt inte vi svenskar som byggde Sverige”, och Sahlin själv har utbrustit avundsjukt om andra folk att ”Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.
Innebär alltid klassificeringen av något svenskt per definition av något utesluts? Ja, varför inte. Är det alltid negativt, nej.
Så länge det svenska är något som är öppet för nyanlända och länge det är av en universell natur (till skillnad från partikulär) så är jag helt ok med uteslutningen av det ickesvenska.
Jag har vid flera tillfällen skrivit om vad det bör och kan vara. Begreppet svenskhet tåls att diskuteras betydligt mer, befriat från den beröringsskräck eller naiva förvirring som ofta både liberaler och socialister har varit utrustade med.
Genom att erkänna att det finns en rad universella mänskliga rättigheter som är en viktig del av det svenska så utesluts per automatik vissa normer. Det svenska är inte konstigare än att vi har viktiga samhällsnormer som jämställdhet, individualism och demokrati som inte är förhandlingsbara och som utgör grundfundament i samhället.
Sedan kan givetvis det svenska laddas med betydligt mer. Men det viktiga i det politiska samtalet - vilket ensamutredaren Erik Amnå förstod - är att politiken endast ska befatta sig med samhällsnormer, inte privata värderingar, smak eller tycken.
På samma tema skriver Dilsa Demirbag Sten insiktsfullt på DN debatt:
Nostalgi är ingen bra grund för ett samhällsbyggande. Intonationen måste alltid ligga på framtiden. Men vem kommer att våga säga att vi måste släppa greppet om det gamla innan motsättningarna bli ohanterliga. Vem av våra ledande politiker vågar börja på en ny svensk berättelse, där vi alla är lika inför lagen och där politiken inte ska göra skillnad på oss oavsett hudfärg, föräldrars ursprungsland eller religiös tillhörighet. Där kulturella- och religiösa tillhörigheter är en privatsak så länge det inte inskränker på individens fri- och rättigheter. Där samhällsgemenskapen ska bygga på det som enar oss, inte på det som splittrar oss.
Orden skulle kunna vara hämtade från FP:s integrationspolitiska valmanifest. Frågan ställs öppet men är egentligen redan besvarad. Det enda parti och enda ungdomsförbund som har en integrationspolitik grundad i både en visionär ideologisk idé och samtidigt sakpolitiskt förankrad är FP och LUF. Givetvis kan inte Demirbag-Sten inte göra reklam för ett parti i en DN-debattare. Men faktum är att om man vill hitta ett parti som gör precis det hon efterlyser ja då är det FP.
Inlägg
