Per Jönsson gör på DN något nyt i svensk media: han injicerar den svenska USA-debatten med en gnutta nyans när det kommer till den bejublade Obama. Ni vet, han som inte kunde göra fel och som i sin ofelbarhet prisades till skyarna något groteskt under valet 08. Tur att Gordon Brown inte är lika sympatisk eller att Nick Clegg inte är lika god talare.Sedan är Jönssons slutsatser inte helt klockrena men han gör något nytt, kritiserar Obama.
För egen del tjusas jag en del av Londons borgmästare, Boris Johnson. Men det har jag täckning för. Sakpolitisk sådan. Samma sak var det under USA-valet, jag stödde öppet Ron Paul även om jag insåg problemen med hans politik. Men det var, vill jag gärna tro, en rent sakpolitisk fråga om han var bra eller inte. Det handlade absolut inte om den där vaga förhoppningen om en anglosaxisk Palme.
Det finns problem med att huvudlöst prisa politiska gestalter endast baserat på ytliga attribut. Magkänslepolitik som skapar hopp och obeskrivbar värme är snabbrinnande bränslen. När det kommer till voteringar och stora kompromisser då är det inte lika gångbart. Stora politiker förenar givetvis både hopp och sakpolitik, vare sig den är dålig i praktiken eller inte.
Sanning man känner i magen har ett bra ord, "Thruthiness". Vad gäller Obama så visade det sig vara en stor diskrepans mellan idén Obama som figurerade i Svenska medier och verklighetens Obama. Men ska man recensera Obamas tid vid makten så ser jag ändå en märkbar förändring sedan Bushåren.
I liberala led har jag sett en viss entusiasm över Nick Clegg och liberaldemokraterna under de senaste dagarna. Det mesta har inte handlat om något sakpolitiskt, bara uppspelthet över att det går bra, inget annat. Cleggs största bedrift verkar vara att han varken är Brown eller Cameron. Är det så mycket att glädjas över?
All denna huvudlöshet kring val i Storbritannien och USA har fått konsekvensen att man direkt vänder sida när svenska journalister eller politiker skriver om politik i dessa länder. Ibland brukar man säga att all utrikespolitik är inrikespolitik. Det stämmer väldigt väl, i brist på egna karismatiska politiker projicerar Sverige sina önskningar på andra länder. Det är jag väl medveten om eftersom jag själv brukar göra det. Nathan Shachar skrev bra om detta ämne i Axess nyligen.
Men problemet kvarstår. Journalistik som rör val i USA och Storbritannien tenderar alltid att vara önskebrunnar och reflektioner för den svenska inrikespolitiken, vare sig det är liberaler som hoppas på Nick Clegg eller majoriteten som ser messias i Barrack Obama. Det är talande men knappast om politiken i nämnda länder.
För en analys av Obamas utrikespolitik missa inte FP;s artikel "The Carter Syndrome"
Se även: AB, DN, EX, Tysta Tankar, Campaign Dossier,
Inlägg
