Marknadsekonomin vinner mark

Kuba är ett av mycket få länder som fortfarande tillämpar statsocialismen och planekonomin som samhällssystem. Trots att landet är en diktatur, som med järnhand styrs av bröderna Castro, saknar det inte tillskyndare i svensk debatt (stödet från framträdande vänsterpartister har jag skrivit om här). Kuba är en anomali. Marknadsekonomin har gått sittsegertåg genom de allra flesta platser i världen, inte minst gamla socialistdiktaturer. Inga andra än övervintrade 68:or och vilsna ungmarxister tror idag på planekonomin.

Sedan Sovjetunionens verkliga sönderfall inleddes 1989 har den kubanska ekonomin gått på knäna. Den karibiska ön var helt beroende av stödet från Sovjet. Sprickorna i det planekonomiska bygget var tydliga redan då. Sedan dess har situationen knappast förbättrats. Man har förvisso hittat en ny allierad i Hugo Chávez semidiktatur Venezuela, även det en favorit i den svenska vänstern, men trots det har sprickorna vidgats för varje år.

Nu meddelas att en halv miljon statsanställda kommer att bli av med jobben fram till mars nästa år. Idag sysselsätter den statliga sektorn 85 procent av de arbetande, och kontrollerar 95 procent av ekonomin. På sikt vill man minska antalet statsantsällda med en miljon personer. 250 000 nya företagstillstånd ska utfärdas.

Marknadsekonomin vinner mark även i Kuba, även om det är av rena överlevnadsskäl som reformerna genomförs. Nu väntar miljontals kubaner på att också demokratiseringen ska börja.

Världens största vänsterexperiment

Chavez Venezuela, en catastrophy in progress, har gång efter gång visat sig vara precis det, en katastrof. Trots detta snöras vänsterns skygglappar åt allt hårdare. All negativ rapportering kring Venezuela är ett uttryck för ondskefull borgerlig propaganda menar den paranoide Ali Esbati. Ibland är det väl mycket fokus på Chavez stollerier men det finns bra och saklig rapportering kring Venezuela, även inom den liberala pressen (se även denna artikel),

Under en öl med några bekanta berättade jag nyligen att jag under hösten skulle till Venezuela. En vänsterpartist i sällskapet avslutade samtalet med en uppmaning om att besöka Caracas slum. Bara jag såg de statliga projekten skulle all min kritik mot regimen blåsas bort.

Ändamålet helgar alltid medlen och om man under en kort period kan uppleva sociala reformer då kvittar det om friheten för oppositionella, medier och skribenter minskar för var dag. Ett odemokratiskt himmelrike byggt på olja och inflation är ändå ett himmelrike verkar man mena.

För den som vill läsa om regimens övergrepp rekommenderas både Amnestys och HRW;s rapporter från landet. Landet har aldrig haft ett bra track record när det kommer till mänskliga rättigheter men medan utvecklingen i många andra latinamerikanska länder varit positiv det senaste decenniet så har Venezuela rört sig bakåt.

Även ekonomin har gått på knäna, trots att man besitter världens största oljereserver utanför mellanöstern. I ett kort reportage från P1 uttalar sig advokaten Gracias Fritas om ekonomin,

Men, det räcker inte. Varför fungerar inte de jordbrukskooperativ som bildats? Varför fungerar inte de företag som har nationaliserats? Varför sjunker produktionen, istället för att öka, när arbetarna fått kontroll över fabriker? frågar hon.

Hennes förklaring är att det handlar om "oljan", man är inte van vid "ordentligt arbete" i Venezuela. Må så vara. Venezuela är idag världens största vänsterexperiment, ett land där socialister världen över har investerat sina förhoppningar och drömmar. Det vore bekvämt att skylla landets katastrofala ekonomiska misslyckanden på dålig arbetsmoral och girighet.

Från liberalt håll är det inte skadeglädje som uttrycks när det går dåligt för landet, det är snarare en uppriktig oro över att den bejublade "socialismen för 2000-talet" inte är något annat än den gamla socialismen, om än i ny förpackning. Fortfarande finns alla katastrofala konsekvenser för såväl ekonomi som demokrati och mänskliga rättigheter. Den här gången kan man inte ens skylla på en blockad som man gör i fallet Kuba.

Vänstern agerar idag på samma sätt som man mellan 1917-1991 ursäktade alla socialistiska övergrepp så länge man kunde ana doften av en social reform i något pliktskyldig hörn.

Se även: Betraktelser från omvärlden, Fredrik Segerfeldt, Frasses Blogg, Apelsineld, HAX.

Chavez och media

Skriver i Norrköpingstidningar om Chavezregimens fortsatta attacker mot landets media, såväl oppositionellt orienterade som oberoende ickestatliga aktörer.

Mitt under den mediala sommartorkan i Sverige slinker nyheten om att Hugo Chavez, av vänstern bejublad president i Venezuela, nu bestämt sig för att stänga ett stort antal radiokanaler. Dessutom lägger regimen stark press på den privata tv-kanalen Globovision som är den huvudsakliga ickestatliga rikstäckande tv-kanalen efter att RCTV stängdes ner häromåret.

"Vad vi ser nu är den mest genomgripande anfallet på yttrandefriheten i Venezuela sen Hugo Chavez kom till makten" säger Jose Miguel Vivanco, Sydamerikachef för den ansedda människorättsorganisationen Human Rights Watch (HRW) till Latin American Herald Tribune (01/08). Även reportrar utan gränser riktar skarp kritik mot regimen som ställer frågan om det överhuvudtaget går att kritisera regimen och dess politik utan att stängas ner eller trakasseras.

Tidigare har Chavezregimen fått omfattande kritik från både Amnesty och HRW för den systematiska nermonteringen av oberoende medier och rättsväsendet som äger rum i Venezuela. Nyheten är i sig inte förvånande.

34 radiostationer har alltså stängts ner av regimen och Chavez försvarar det hela med orden: "Detta är rättsskipning. Vi har återtagit ett antal olagliga radiosändare, så att folket - inte borgarna - kan kontrollera dem" (DN 03/08). I sann socialistisk nyspråksanda vänder Chavez kväsandet av fria medier till en seger för folket.

Denna retorik har kommit att bli vardag i Venezuela där liknande attacker alltjämt rättfärdigas med hänvisning till att revolutionen ska genomföras och att motstånd endast är tecken på att den gamla borgerliga ordningen stretar emot. Det har sen början av Chavezregimens tillträde 1998 varit tydligt att man inte tolererar oberoende röster och att oppositionellt arbete hastigt stämplas som förräderi eller kollaboration med påstått imperialistiska eller kapitalistiska krafter. Paralleller kan dras till Iran där all form av motstånd snabbt kopplas till USA, Israel eller Europa.

I den demokratiska västvärlden har man från vänsterhåll upphetsat följt utvecklingen i Venezuela med förhoppningen att det man ser är "2000-talets socialism". Det är inte klandervärt att uppmärksamma och uppmuntra sociala reformer i ett land som Venezuela där djup orättvisa och förtryck varit vardag länge. Det är dock viktigt att med öppna ögon bevaka hur regimen faktiskt arbetar, verkar och genomför förändringen. Vägen till helvetet kantas av goda intentioner som man brukar säga.

För var är vänsterns apologeter nu? I Sverige har både ledande vänsterpartister och socialdemokrater öppet gett stöd till regimen utan att problematisera de allt oftare förekommande attackerna mot landets redan svaga demokratiska institutioner. Delar av den svenska vänstern har än en gång gjort misstaget att liera sig med och understödja en regim med bristande respekt för demokratiska principer.

Ska det behövas ännu en misslyckad socialistisk utopi innan man lär sig? Faktum är att det finns resonliga, demokratiska vänsterledare i Sydamerika som Luiz Inácio Lula da Silva i Brasilien och Michelle Bachelet i Chile, trots detta är det personkulten kring Chavez och den medföljande regimen det som verkar locka mest. Vissa verkar aldrig lära sig.