Marknadsekonomin vinner mark

Kuba är ett av mycket få länder som fortfarande tillämpar statsocialismen och planekonomin som samhällssystem. Trots att landet är en diktatur, som med järnhand styrs av bröderna Castro, saknar det inte tillskyndare i svensk debatt (stödet från framträdande vänsterpartister har jag skrivit om här). Kuba är en anomali. Marknadsekonomin har gått sittsegertåg genom de allra flesta platser i världen, inte minst gamla socialistdiktaturer. Inga andra än övervintrade 68:or och vilsna ungmarxister tror idag på planekonomin.

Sedan Sovjetunionens verkliga sönderfall inleddes 1989 har den kubanska ekonomin gått på knäna. Den karibiska ön var helt beroende av stödet från Sovjet. Sprickorna i det planekonomiska bygget var tydliga redan då. Sedan dess har situationen knappast förbättrats. Man har förvisso hittat en ny allierad i Hugo Chávez semidiktatur Venezuela, även det en favorit i den svenska vänstern, men trots det har sprickorna vidgats för varje år.

Nu meddelas att en halv miljon statsanställda kommer att bli av med jobben fram till mars nästa år. Idag sysselsätter den statliga sektorn 85 procent av de arbetande, och kontrollerar 95 procent av ekonomin. På sikt vill man minska antalet statsantsällda med en miljon personer. 250 000 nya företagstillstånd ska utfärdas.

Marknadsekonomin vinner mark även i Kuba, även om det är av rena överlevnadsskäl som reformerna genomförs. Nu väntar miljontals kubaner på att också demokratiseringen ska börja.

Planekonomerna de Gröna

Om någon trodde att MP hade ett uns av liberalism i sig kan nu sluta tro det:

Partiet vill också införa ett statligt förbud mot att bygga nya köpcentrum utanför stadskärnan. Förbudet ska gälla i fem år och bland annat syfta till att få ner bilanvändandet.

Planekonomisk styrning blir inte mindre planekonomisk styrning för att den presenteras från ett grönt perspektiv. MP börjar mer och mer komma fram som det elitistiska, vetenskapsfientliga och världsfrånvända parti det alltid har varit.

Jag påminns om ett exempel harvardjuristen Charles Fried tog upp i sin bok "Modern Liberty and the limits of government". Han berättar om Wal Mart i Vermont som politikerna försökte stoppa, på precis samma grunder som nu Eriksson och Wetterstrand försöker stoppa varuhus utanför stadskärnan.

Med Miljöpartiets logik skulle man likväl kunna förbjuda svenskar att handla på Adlibris och Amazon, konsekvensen blir ju annars att pittoreska bokhandlar måste stänga ner. Varför inte förbjuda storhandlar och grossister, de slår ju ut småbutiker med närodlade varor?

Listan kan göras lång över andra former av konsumtion som MP i konsekvensens namn måste förbjuda för att tvinga fram en önskvärd form av konsumtion. Oavsett tillämpning stavas metoden "planerad ekonomi".

Marknadskluster utanför städer finns där för att de underlättar för både näringsidkare och konsumenter. Allt samlas på ett ställe och butikerna kan ha lager och affär på samma plats, det minskar lagerkostnader och transportkostnader för affärerna samt leder till lägre priser för konsumenterna. Dessutom minskar det miljöpåverkan eftersom butikerna inte behöver transportera varorna mellan lager utanför stadskärnan och innerstaden. Så långt behöver man givetvis inte tänka när man ägnar sig åt grön symbolpolitik.

Eftersom hyrorna är lägre utanför stadskärnan blir det en win-win för konsumenten och producenten. Stora marknadskluster är dessutom populära bland konsumenter då parkeringskostnaderna är lägre än i innerstaden och enkelheten är uppskattad. Affärscentra utanför stadskärnorna existerar för att människor väljer att konsumera där. Det behövs inte pekpinnar från miljöpartister som från ekologiskt odlade elfenbenstorn försöker korrigera människors privata val.

En barnfamilj har kanske ingen lust att ta sig emellan fem olika butiker på olika platser i en stad med dålig framkomlighet. Pengar och tid sparas in. Eriksson & Wetterstrand är givetvis välkomna att handla på Cajsa Warg tills de storknar men det är inget alternativ för storhandlande vanliga människor som måste välja bekvämlighet och tänka på sina ändliga ekonomiska tillgångar.

Den gröna planekonomin antar sina konturer, jag tar sällan skällsord i mun men orden "rödgrön röra" har aldrig känts mer relevanta än idag.

På samma tema: Makthavare, DN, SVD, DN2, Peter Karlberg, Norah4You, Anders Edvardsson, Sörlidens, AB, EX, Rasmus, Hans Åberg.