Apoteken och verkligheten

Det har gått ett år sedan avskaffandet av apoteksmonopolet och avregleringen av marknaden. Innan avskaffandet hörde man inte sällan diverse skrämselpropaganda om vad som skulle hända efter avregleringen. Apotekarna skulle bli dumma och okunniga, hälften av apoteken stänga och antibiotika säljas till reapriser.

Nu med ett år i backspegeln skulle man kanske kunna tro att den värsta skrämselpropagandan mött den där skoningslösa grindvakten för sanningen: verkligheten.

Men nej, för några dagar sedan blev jag via Twitter och Markus Bohlin, ledarskribent på Sundsvalls Tidning uppmärksammad på ett inlägg av vänsterpartisten Annika Burman som handlar om avregleringens konsekvenser. Jag skriver idag krönika i samma tidning och svarar där Burman:

Burman skriver genom ett ideologiskt filter, oförmögen att se verkligheten. Avregleringen av apoteksnäringen har inte öppnat helvetets portar, inte heller har antalet apotek blivit färre, öppettiderna sämre eller personalens kunskap mindre omfattande. De farhågor som fanns har kommit på skam.

På samma tema: DN & SVD

Marknadsekonomin vinner mark

Kuba är ett av mycket få länder som fortfarande tillämpar statsocialismen och planekonomin som samhällssystem. Trots att landet är en diktatur, som med järnhand styrs av bröderna Castro, saknar det inte tillskyndare i svensk debatt (stödet från framträdande vänsterpartister har jag skrivit om här). Kuba är en anomali. Marknadsekonomin har gått sittsegertåg genom de allra flesta platser i världen, inte minst gamla socialistdiktaturer. Inga andra än övervintrade 68:or och vilsna ungmarxister tror idag på planekonomin.

Sedan Sovjetunionens verkliga sönderfall inleddes 1989 har den kubanska ekonomin gått på knäna. Den karibiska ön var helt beroende av stödet från Sovjet. Sprickorna i det planekonomiska bygget var tydliga redan då. Sedan dess har situationen knappast förbättrats. Man har förvisso hittat en ny allierad i Hugo Chávez semidiktatur Venezuela, även det en favorit i den svenska vänstern, men trots det har sprickorna vidgats för varje år.

Nu meddelas att en halv miljon statsanställda kommer att bli av med jobben fram till mars nästa år. Idag sysselsätter den statliga sektorn 85 procent av de arbetande, och kontrollerar 95 procent av ekonomin. På sikt vill man minska antalet statsantsällda med en miljon personer. 250 000 nya företagstillstånd ska utfärdas.

Marknadsekonomin vinner mark även i Kuba, även om det är av rena överlevnadsskäl som reformerna genomförs. Nu väntar miljontals kubaner på att också demokratiseringen ska börja.

Kinesisk slavfabrik inget argument mot globaliseringen

Efter avslöjandet om de fasansfulla arbetsvillkoren på en fabrik som Microsoft driver i sydöstra Kina har det bloggats friskt om fattigdom och globalisering.

Astrid Boman, exempelvis, skriver på Kommunisternas blogg:

Vår förre statsminister G. Persson talade sig varm för globaliseringen och dess effekter på världsekonomin. Eftersom jag och många med mig som har betydligt lägre utbildningsnivå än herr Persson kunde förutse följderna av denna globalisering torde nog herr Persson även ha förstått följdverkningarna. /.../ Storföretagen exploaterar både människor och miljö. Det ger vinst till några få medan arbetaren inte är mer än slav.

Notera först och främst att jag aldrig kommer att försvara urusla förhållanden som många människor lever under. Mitt liberala engagemang grundar sig ju främst i att alla människor ska få det bättre, i synnerhet de som har det sämst ställt.

Med det sagt vill jag dock nyansera Boman och övrigas kritik mot globaliseringen och företags närvaro i den fattiga delen av världen. Att arbeta femton timmar per dag utan möjlighet att gå på toaletten är naturligtvis oacceptabelt. Men är det globaliseringen i sig det är fel på? Nej, det är villkoren på de arbetsplatserna som måste förändras.

Det finns många fabriker i låglöneländer som drivs av multinationella bolag där människor arbetar under anständiga förhållanden, och det är viktigt att komma ihåg. Att vara emot globaliseringen är också att vara emot alla miljoner människor som har fått jobb just på grund av att världen har öppnat upp sig.

Tar man specifikt Kina som exempel så minskade andelen fattiga från 633,7 miljoner till 128,4 miljoner mellan 1981 och 2004. Så på grund av globaliseringen har allt blivit bra? Nej, många som har lyfts ur fattigdom lever fortfarande på mindre resurser än vad vi i Sverige knappt kan förstå. Och nej, det är fortfarande hundra miljoner (extremt) fattiga kineser. Allt är långt ifrån bra.

Men frågan är: om Deng Xiaoping inte hade öppnat upp Kina mot omvärlden och inte hade genomfört marknadsekonomiska reformer, hade kineserna haft det bättre ställt idag då? Hade över 500 miljoner människor lyfts ur fattigdom på drygt tjugo år? Det tror inte jag.

Samma tema: Jönsson, MW, Vanligtvis, Akkomp, Bimbo, Söderberg, Dana, Laveryd, Karlsson, Aurora.