Kuba är ett av mycket få länder som fortfarande tillämpar statsocialismen och planekonomin som samhällssystem. Trots att landet är en diktatur, som med järnhand styrs av bröderna Castro, saknar det inte tillskyndare i svensk debatt (stödet från framträdande vänsterpartister har jag skrivit om här). Kuba är en anomali. Marknadsekonomin har gått sittsegertåg genom de allra flesta platser i världen, inte minst gamla socialistdiktaturer. Inga andra än övervintrade 68:or och vilsna ungmarxister tror idag på planekonomin.
Sedan Sovjetunionens verkliga sönderfall inleddes 1989 har den kubanska ekonomin gått på knäna. Den karibiska ön var helt beroende av stödet från Sovjet. Sprickorna i det planekonomiska bygget var tydliga redan då. Sedan dess har situationen knappast förbättrats. Man har förvisso hittat en ny allierad i Hugo Chávez semidiktatur Venezuela, även det en favorit i den svenska vänstern, men trots det har sprickorna vidgats för varje år.
Nu meddelas att en halv miljon statsanställda kommer att bli av med jobben fram till mars nästa år. Idag sysselsätter den statliga sektorn 85 procent av de arbetande, och kontrollerar 95 procent av ekonomin. På sikt vill man minska antalet statsantsällda med en miljon personer. 250 000 nya företagstillstånd ska utfärdas.
Marknadsekonomin vinner mark även i Kuba, även om det är av rena överlevnadsskäl som reformerna genomförs. Nu väntar miljontals kubaner på att också demokratiseringen ska börja.
Inlägg
