Efter Folkpartiets landsmöte

Skrev inför landsmötet två artiklar om Folkpartiets utveckling och framtid. Den ena, tillsammans med Kajsa Dovstad och William Jelvin, i UNT handlade om Folkpartiets profil och placering på den politiska skalan som vi varnade för hade blivit oklar:

Vad Folkpartiet i dag främst saknar är en självinsikt om att man inte har något monopol på politisk liberalism i Sverige. I en tid när en stor del av befolkningen i någon mån betraktar sig som liberaler och när liberala idéer existerar i nästan alla svenska riksdagspartier är det hög tid att omvärdera sin roll i svensk politik.Det räcker inte att, som Jan Björklund ibland gör, kalla sig det liberala originalet, det gäller även att visa att man är det. Vi hoppas att man börjar arbeta med den frågan under helgens landsmöte.

Läs gärna hela.

Själv skrev jag även på Newsmill i en tematiskt närliggande artikel som handlade om rättspolitiken inom Folkpartiet och dess problem:

Men det finns flera mycket allvarliga problem. Fortfarande saknas mycket som bör känneteckna ett modernt liberalt parti. Att partistyrelsen inför landsmötet ställer sig bakom motioner om brottsprovokation, drogtester av barn och alltjämt helt ignorerar integritetsfrågorna gör att vi förlorar i trovärdighet som liberalt parti. Att man mest tycket det är bekvämt är integritetsfrågorna har sjunkit undan är möjligen ett allmängiltigt problem i svensk politik men är i synnerhet allvarligt för ett liberalt parti.

Som tur är fick partistyrelsen nej till drogtester av barn, till stor del tack vare de välorganiserade och mycket kompetenta LUF-ombuden på plats. Trots att hela partistyrelsen, oväntat nog, lade hela sin tyngd bakom förslaget fick de alltså nej. Det är ett steg i rätt riktning. Nu återstår mycket när det kommer till socialpolitiken samt integritetspolitiken som är ganska så frånvarande inom partiet. LUF visade under landsmötet att vi är den liberala ideologiska kompassen som tyvärr partiet ibland verkar saknar.

Ett område där partistyrelsen hade helt rätt position, i den om skattesänkningar till en snittnivå för OECD-länder fick de tyvärr stryk på. Det visar en intressant förskjutning ideologiskt mellan partistyrelsen, ombuden och LUF. Där kan man se att LUF stödjer partiet i ekonomiska och arbetsmarknadspolitiska frågor samt och integrationsfrågorna medan vi mycket sällan är eniga när det kommer till socialpolitik och rättsfrågor. Ombuden, dvs folkpartipolitiker från många delar av landet är fortfarande ganska vänster i många ekonomiska frågor.

På samma tema: Fagerberg, Per-Åke Fredriksson, Roger Haddad, Globala Liberaler.

SSU och lägre ingångslöner

Inför Folkpartiets landsmöte som ägde rum i helgen, och som jag tyvärr missade pga sjukdom, kunde man på Brännpunkt läsa en kritisk artikel undertecknad SSU:s ordförande, Gabriel Wikström. Hans huvudkritik handlade om tesen att lägre ingångslöner för unga inte påverkar sysselsättningsgraden:

Två av regeringspartierna, Folkpartiet och Centerpartiet, driver nu en politik för kraftigt sänkta ingångslöner för unga under 26 år och en förlängd provanställningstid från dagens sex månader till ett år. Det är en politik som riskerar att leda till en generell lönedumpning på arbetsmarknaden och som allvarligt skadar fackets förhandlingsposition.

Mitt svar handlade, främst på grund av utrymmesskäl om att konkret bemöta Wikströms påståenden som jag menar saknar grund:

1. Wikström menar att ingen forskning stödjer förslaget. Såväl Konjunkturinstitutet, OECD, Långtidsutredningen och Arbetsmarknadsdepartementets eget forskningsinstitut IFAU har pekat ut de höga ingångslönerna som en förklaringsfaktor för vår höga ungdomsarbetslöshet.Att det inte skulle finnas stöd för tesen att ingångslöner påverkar möjligheten att få arbete, vilket Wikström påstår, är alltså helt fel.

2. Wikström hänvisar inte till någon studie som stödjer hans tes att det skulle ske en dumpning av lönerna som en konsekvens av lägre ingångslöner. Han berör inte heller att många idag knappt gör något lönekarriär, den sammanpressade lönestrukturen är en del i detta problem.

3. Därutöver menar Wikström att det kommer bli en fråga om diskriminering om det införs särskilda ungdomsavtal och löner. Wikström kanske kan ta den frågan med IF Metall som redan idag har lärlingsutbildningar och avtal där lönen redan är reducerad. Att ha lägre lön i början av karriären jämfört me de som jobbat 20-30 år är en självklarhet, det är ett uttryck för det av Wikström omhuldade ordet rättvisa. En sammanpressad lönestruktur gör att unga helt saknar konkurrensfördelar gentemot äldre och mer erfarna.

Slutreplik har nu inkommit från Wikström. Tyvärr adresserar han inte mina invändningar (som att han skulle sakna stöd för lönedumpningstesen, eller att idén om ingångslöner faktiskt spelar roll för anställningsrad). Istället diskuterar Wikström rättvisa och att det inte är rättvist att kollektivt straffa en grupp som redan har det svårt på arbetsmarknaden.

Jag vill ändå passa på att bemöta det här påståendet. I själva verket är jag för helt individuella avtal, jag bryr mig således inte värst mycket om vilken typ av avtal man tecknar, alla modeller bör vara välkomna, även de som inte är knutna till kollektivavtal. Folkpartiet sätter inte lönerna för någon, inte heller regeringen. Utspelet handlar däremot om att sätta fokus på att det finns ett samband mellan en sammanpressad lönestruktur, höga ingångslöner samt viljan för arbetsgivare att ta risk. Man har som ung helt enkelt få komparativa fördelar mot en person som har mer erfarenhet och är äldre om det är samma lön som sätts.

Jag tror i grunden inte på kollektiva avtal utan att de sätts efter kompetens och inte arbiträra saker som ålder. Men - och det här är ett viktigt men - unga har i regel kortare erfarenhet och därför skulle utfallet troligtvis vara lägre ingångslön för många. Dessutom ser jag gärna att möjligheten till längre och bättre lönekarriär förbättras, reallöneökningarna är ofta dåliga inom vissa sektorer.

Sprututbytesprogram i Göteborg

Stort tack till Helene Odenjung, kommunalråd i Göteborg och vice ordförande i Folkpartiet som lyfter frågan om sprututbytesprogram i Göteborg:

För oss har ett sprututbytesprogram inte något att göra med narkotikapolitik utan ska ses som en hälsopolitisk åtgärd för att minska smittspridning. I en interpellation till fullmäktige lyfter vi nu frågan om det finns anledning att ompröva frågan om att införa ett sprututbytesprogram i Göteborg. Inte minst mot bakgrund av att nya fakta och information har kommit fram.

Vi ställer oss frågan hur många som ska behöva drabbas och smittas genom orena sprutor, innan det blir någon förändring. Missbrukare är ofta personer som inte hörs och som har allra minst frihet. För oss liberaler är det en självklarhet att alla göteborgare garanteras en värdighet och trygghet i att när behovet finns, så finns också stödet där. Tänk om nu av humanitära skäl.

Riksdagsdebatten

Kommenterar i SvD gårdagens partiledardebatt:

– Det var mycket gammal skåpmat och det kändes inte seriöst när det kom till diskussionen om jobbskapande effekter och finanskrisen, de två kanske viktigaste frågorna. Det kändes som att det var förrförra årets debatter som pågick. Det drog ner helhetsintrycket.

Vad gjorde Jan Björklund särskilt bra i debatten?

– Han skötte sig väldigt bra i replikskiftet mot Ohly. Det märks att han är vid vid att sparra mot vänstern. Han är bra på att peka på de tydliga skillnaderna som finns mellan liberaler och socialister i många frågor. Det var också bra när han tog upp kostnaderna för att anställa unga arbetslösa.

Vad var mindre bra med partiledarens insats?

– Han visade ett för stort stöd för euron och EU. Om man är en riktig EU-vän ska man vara en klok EU-vän. Han går lite väl långt i sitt vurmande för euron, det håller inte. Vi kan vara riksdagens mest EU-vänliga parti utan att visa ett oreserverat stöd. Jag tycker inte att det håller intellektuellt.

Vilken av oppositionens partiledare var bäst i debatten?

– Tveklöst Ohly. Han var skarp, tydlig och konkret. Han är Björklunds motsvarighet på andra sidan. Vad Ohly klarar av är att göra en tydlig koppling mellan verkligheten som han ser den och politiska förslag. Han underbygger varje påstående med någonting konkret, det tycker jag är en styrka. Sedan är han väldigt rapp och snabb i replikskiftena. Han överglänste de andra partiledarna som inte sitter i regeringen.

Nobelpris till islamist?

Oroväckande upptäckt om en av nobelpristagarna som fick fredspriset:

Tawakkul Karman är alltså medlem av ett parti som sätter nationen och umman högre än fred och mänskliga fri- och rättigheter. Hennes könstillhörighet påverkar inte i någon mån den saken. Det spelar ingen som helst roll om medlemmarna av ett uselt parti till noll eller till hundra procent utgörs av kvinnor. Det spelar inte heller någon som helst roll att partiet i fråga kämpar mot en vedervärdig regim. Att tsaren var grym mot de fattiga gjorde inte Stalin bättre. Det finns andra krafter i arabvärlden som verkligen förtjänar ett fredspris – modiga egyptier som granskat Muslimska brödraskapets ideologi grundligare än jag sett någon svensk granska SD, till exempel.

Det är Anna Ekström som uppmärksammat frågan, läs gärna hela inlägget här. Man kan väl hoppas att nobelkommitén gör sin research lite bättre?

Slutet för Reepalu

Idag kan man läsa att Ilmar Reepalu, ordförande för kommunstyrelsen i Malmö vill införa medborgarskap med prövotid som kan återkallas.

Det slog mig att jag sällan får tillfälle att jämföra gamla polska kommunister med svenska politiker. Med Ilmar Reepalu har det skett två gånger. Först när han ville att judar i Sverige skulle ställas till svars för vad staten Israel gör och nu när han vill dra tillbaka medborgarskap för svenska medborgare. Båda dessa två saker utsatte den polska regimen sina egna medborgare för.

Reepalu är en vandrande katastrof av sällan skådade dimensioner. Jag tycker uppriktigt synd om socialdemokratin som har en känd företrädare med en ideologisk kompass gjord av papper och sågspån. Att även den rättspolitiska talespersonen för partiet. Morgan Johansson, instämmer i Reepalus uttalande gör det hela så mycket värre. Nu har han gjort en pudel men man kan undra vad som händer inom socialdemokraterna. De flesta ungdomsförbund har bättre politisk sammanhållning än detta påstått samhällsbärande parti.

Medborgarskap ska inte kunna återkallas. Det bör vara ett slutmål som man ska kunna sträva efter som svensk medborgare. Sedan kan man diskutera vad som bör krävas för att få medborgarskap eller vad det ska innebära. Vad Reepalu vill komma åt är att personer medvetet håller sig undan i den tidsperiod som krävs för att bli medborgare (olika beroende på ursprung) för att därefter bli öppet kriminella. Resonemanget är inte helt stabilt om jag ska uttrycka mig milt.

Under perioden man väntar på medborgarskap och har permanent uppehållstillstånd kan man utvisas av en rad olika anledningar, även vid ansökan om medborgarskap prövas idag om man har begått brott eller har prickar i registret. Att då anta att det finns såpass kloka tungt kriminella som exempelvis helt håller sig undan brottslighet i ca fem år för att därefter få medborgarskap och påbörja en brottskarriär är väldigt naivt. Gruppen är säkerligen begränsad och det är ett stort pris att betala för att eventuellt komma åt en grupp kriminella. Redskapet är trubbigt.

Reepalu har uppenbarligen ett problem i sin stad, det ifrågasätter ingen. Att kriminella håller en hel stadsdel gisslan är oacceptabelt och ska mötas hårt av samhället, här ska inga kompromisser finnas. Men att rucka på vad ett medborgarskap betyder för att på tveksamma grunder komma åt ett problem är inte rätt lösning. Det låter som en enkel åtgärd för att komma åt ett problem som man saknar lösningar på. Pinsamt.

Uppdatering: Nu börjar sprickor synas i den socialdemokratin, Mona Sahlin och ett gäng till skriver på Aftonbladet debatt, dock innan de märkt Johanssons pudel som säkerligen var framtvingad.

På samma tema: Signerat Kjellberg, Johansson Heinö, Moderata Karameller, Frihetssmedjan, Edvin Alam,

Folkpartiets metaproblem

Skriver i Brommafolkpartisternas utmärkta nyhetsbrev. Artikeln är baserad på det årsmötestal jag höll i Bromma tidigare i år. Relativt vanligt i folkpartisammanhang är att jag talar om antingen integrationsfrågor men även rena organisatoriska frågor. Om någon månad kommer bland annat en tung rapport som behandlar situationen för unga i partiet släppas där jag medverkat. Jag har aldrig dolt mina åsikter i den här frågan, Folkpartiet är en ganska tungfotad organisation på sina håll och jag tänker försöka rätta till det så gott det går. Därför går en del tid åt just till den här typen av "metafrågor" som är en del av partiarbetet.

-

Värderingar vinner val brukar Birgitta Ohlsson säga. Det stämmer definitivt. Men jag skulle vilja lägga till två ord som kommer vinna val åt oss på lång sikt: Image och kommunikatörer.

Partier är idag i alla väsentliga avseenden en kombination mellan små folkrörelser och PR-byråer. Vi kombinerar demokratiska strukturer med tänket en PR-byrå har. Detta är en avgörande insikt för att komma fram till vad det är som driver partiers utveckling idag. Folkpartiet har ett par problem idag förenat med de två ord jag räknar upp ovan. Jag ska kort komma in på varför det är så.

Image: Folkpartiets åldersstruktur är idag en omvänd befolkningspyramid. Hade vi varit ett land hade vi varit världens äldsta och med råge klått både Japan och Italien. Medlemsbasen är även den avgörande rekryteringsbasen för politiker på alla nivåer. Om vi saknar representation i alla ålderskategorier, saknar en vettig könsbalans och därtill inte finns representerade i alla klasser och minoritetsgrupper riskerar vi att gå miste om mycket.

Personer med skiftande bakgrund för med sig erfarenheter, nätverk och initiativ samt idéer som oavsett antal brainstormingmöten internt inte kommer uppstå. Av den enkla anledningen att samhället är skiktat och vi kan omöjligen ha förståelse för hur alla grupper i samhället fungerar, vad som lockar dem och vad som är relevanta frågor eller en tilltalande image. En öppen, meritokratisk och altruistisk organisation är helt central för att locka fler intresserade. Med en sådan förändring har vi möjligheten att dessutom förändra bilden av vad Folkpartiet är. Vad är det som möjliggör en person som är småbarnsförälder och mitt i karriären att avsätta sin tid för partiverksamhet? Vi har idag en organisationsform och kultur som inte främjar en utveckling på längre sikt.

Kommunikatörer: Vi brukar ofta tala om sakfrågornas vikt och det bör vi göra. Men sakfrågor hänger inte i luften, väntades på rationella väljare som plockar dem efter förtjänst. Det är så välutbildade, ödmjuka och kloka folkpartister tänker. Utan kommunikatörer av politiska frågor kvittar det hur bra vi är på att formulera texter och budskap. Det behövs ansikten och personer som förmår översätta politisk lingo till de vardagsfrågor som alla omfattas av. Man måste kunna hänga upp en fråga eller ett politiskt område på en person eller flera som förmår tala om frågor på ett för väljare begripligt sätt.

Politik är i många avseenden gruppaktiviteter men som i slutändan mynnar ut i personfrågor. Vi är idag rekordmånga partier i riksdagen. En genomsnittlig väljare ägnar högst några minuter i månaden åt att tänka på varje enskilt parti. Inom partierna lider vi av politisk närsynthet då vi ägnar en stor del av vår tid åt politiska frågor, det gör att vi sällan får gräsrotsperspektivet på varför individer väljer ett parti framför ett annat. Det är små känslointryck och goda kontakter med ett parti som avgör vad man lägger sin röst på. Gårdagens röstande med fötterna är nästan helt borta och idag kan väljarströmmarna röra sig betydligt snabbare. Ett parti utan vettiga kommunikatörer på alla nivåer kommer inte kunna få flyktiga väljares intresse. Att lyfta fram rätt kommunikatörer kräver emellertid att organisationen är meritokratisk och altruistisk, d.v.s. att man lyfter de idéer och personer som kan gynna partiets väl och ve.

Att driva politik kräver alltid en hederlig och ordentlig ideologisk ryggrad som inte kröker sig för mycket. Det är en god början. Därefter behövs de relevanta sakfrågorna som utmynnar från den här ideologiska kärnan. Men därefter tar kommunikationen vid. Att ha en organisation med tillräckligt många medlemmar som har skiftande kunskaper för allt som behövs är avgörande för att kunna lyfta den där ideologiska ryggraden. Idag befinner vi oss i ett krisläge där vi är oattraktiva för unga och irrelevanta för stora väljargrupper. Det är dags att agera.

"Stay hungry, stay foolish"

Framtida integrationspolitik

Skulle mina kamrater på arbetsmarknadsdepartementet och i integrationsministerns stab få slut på idéer för integrationen i Sverige kan man alltid ladda ner ESO-rapporten om integrationen och om man råkar glömt den.

Jag noterar att det fortfarande är en del åtgärder som föreslås i rapporten som inte är införda. Huvudproblemet med den välgjorda och gedigna rapporten är att majoriteten av åtgärder (som sammanfattas på sidan 129) handlar om offentliga åtgärder och "tweaks" av det offentliga systemet. Det saknas förslag som på ett genomgripande sätt rekommenderar förändringar av välfärdssystemet eller arbetsmarknaden, områden där de verkliga problemen finns. Trots detta är rapporten bra läsning om man vill se vilka möjligheter den svenska integrationspolitiken har i framtiden.

Ekologiskt men till rätt pris

Finns ganska mycket att säga om MP:s skuggbudget, totalt 12 miljarder mer i skatter för företagen är knappast vad som behövs i en långkonjunktur. Men en skatt gör mig förbryllad, nämligen lastbilsskatten på 4 miljarder som föreslås. Det är inte så att jag inte förstår varför man vill ha en skatt på just lastbilar, utsläppen bidrar till växthuseffekten. Jag skulle gärna vilja se hårdare punktskatter på utsläpp.

Problemet är att skatten går direkt stick i stäv med en annan hjärtefråga för Miljöpartiet, det närodlade och ekologiskt odlade jordbruken. Dessa är i stor grad beroende av just lastbilar eftersom transporterna sker över små distanser från platser där tåglinjer varken är lönsamma att dra eller där de inte ens existerar. Kostnaderna för just svenska varor ökar markant eftersom dessa transporteras inom Sverige. Annorlunda är det med livsmedel som exempelvis importeras till större hamnar i Sverige, där finns i regel redan godstransporter och klimatneutrala alternativ för transport.

Konsekvensen för förslaget är således att det blir dyrare med mat producerad i Sverige eftersom det främst slår mot den svenskodlade maten som måste transporteras inom landet till skillnad från den importerade maten som i regel tar andra vägar. Symbolpolitik gör ibland att man snubblar.

Carl B Hamilton, folkpartiets ekonomisk politiska talesperson har gått in djupare på vilka andra konsekvenser lastbilsskatten (Version 2.0 av den gamla kilometerskatten), läs gärna hela hans analys av konsekvenserna.

"Dom är värre än hiv-mannen"

Sprututbytesprogram är en känslig fråga för mig. Känslig eftersom jag så snabbt blir provocerad av sprututbytesprogrammens motståndare. Av den enkla anledningen att det inte finns någon bevisad skada av att införa dem, men däremot så mycket bevis för att de kan göra skillnad för människor. Rädda liv. Minska lidande.

Att mot bättre vetande ändå vara motståndare är att vara indirekt medskyldig till död och lidande. Därför är det kanske inte konstigt att man blir provocerad.

Därför gör det mig oerhört glad när jag läser Aron Flams välskrivna och gedigna reportage i Tidningen Faktum. Det är ett reportage som utmanar moderaterna och socialdemokraterna i Göteborg att bekänna färg.

Tyvärr är det samma gamla visa. Skillnaden är att Flam går på djupet med motargumenten. Jag känner igen argumentationen och i ett längre debattutbyte (här, här och här) med ungdomens nykterhetsförbund har jag fått den tveksamma äran att uppleva hela batteriet av halvsanningar och tveksamma moraliska omdömen.

Flams reportage finns att läsa här, men köp tidningen, det är den värd. Bor du inte i Göteborg går den att beställa på hemsidan.

På samma tema vill jag även tipsa om min kloka förbundskollega Benny Lindholm, vice ordförande i Liberala Studenter som i UNT skriver om sprututbytesprogram. Allianserna som gör motstånd är olika, i Göteborg är det M och S, i Uppsala M, V och KD. Oavsett vem det är som är motståndare är det en fråga som är brännhet och kräver en förändrad syn i Sverige. Det är få frågor där politikers direkta inflytande handlar om liv och död, detta är en.

Uppdatering: Missade att även Helene Odenjung, FP-kommunalråd i Göteborg nyligen kommenterat frågan om sprututbyten. Hon är helt rätt ute.