Libyen och ickevåld

Läser artikel om ickevåld och Libyen:

Att det inte tog ännu längre tid och krävde ännu fler dödsoffer har inte militära förklaringar. Khaddafis regim var redan på fallrepet när operationen inleddes och massiva ickevåldsliga kampanjer hade sannolikt fått samma resultat.

Det finns i den här typen av situationer två sätt att tänka.

Antingen kan man ha principer och låta dessa möta verkligheten. Ibland fungerar ens principer, ibland gör de det inte det. Man får vara pragmatisk från fall till fall.

Eller så möter man världen med sina principer och väljer att inte anpassa principerna efter verkligheten. Väljer verkligheten att ge en en oväntad utmaning böjer man sig inte, det är verkligheten som får göra det.

Artikeln jag citerar ovan tillhör kategori två.

Jag sympatiserar med en ickevåldsprincip, verkligen. Men jag tror inte att den hade hjälpt det Libyska folket. En ickevåldsprincip hade troligtvis, paradoxalt nog, lett till betydligt mer våld av den enkla anledningen att Khadaffiregimen, likt Assadregimen använt våld från dag ett.

De har, till skillnad från den Tunisiska och Egyptiska regimen inte varit rädda att ta till våld. De har dessutom inte haft samma relation till militären som existerar i både Tunisien och Egypten, dvs en stark oberoende militär.

Man kan alltså fortfarande likt mig vara en anhängare av ickevåldsprinciper. De är alltid att föredra. Men avsaknaden av våld är inte alltid det som leder till mindre våld i slutändan. Att enträget hoppas att verkligheten alltid följer ens vilja är inte en dålig princip, det är galenskap.

I GP om Göteborgs utveckling

Skriver idag på GP:s debattsida om stadsbyggnadsfrågor i Göteborg:

När vi bygger nytt får vi inte göra om misstagen från Västra hamnen i Malmö, Norra Älvstranden i Göteborg eller Hammarby Sjöstad i Stockholm. Vi vill inte bygga ghetton för någon speciell samhällsklass. Vår vision för att få en levande och ekonomiskt stark stad är klar. Vi vill ha en stad som sjuder av liv så många timmar som möjligt av dygnet. Vår stadsutveckling ska präglas av djärvhet och nytänkande som förenar gammalt och nytt i en ständig förändring. Konkret innebär detta en tillåtande attityd till kultur och nöjeslivet och en frihetlig inställning till förtätning och utnyttjande av oanvända ytor i staden

Läs gärna hela!

Rickard Nordin, vice ordf Centern Göteborg kommenterar artikeln på sin blogg och verkar överlag glad med vad vi skriver. På en punkt håller han inte med oss:

Jag är däremot inte riktigt lika förtjust i följande: "Börja bygga de många outnyttjade ytor i centrala delar av staden som till exempel parkeringarna jämte kanalen vid Rosenlund" (Jag vill inte bygga in kanalen. Jag vill att det ska gå att vandra längs vattnet. Att bygga på platserna där det idag är parkering, istället för att ta bort parkeringarna och göra mer gångstråk känns dumt och tråkigt. Man kan säkert bygga där det idag är väg om man man tar bort parkeringsplatserna, eftersom vägen inte behövs, men att bygga på parkeringsplatserna, preics vid kanalkanten vore synd.)

Jag vill också att man ska kunna gå längst med vattnet, det handlar inte om att bygga byggnader modell Venedig. Däremot att bygga höga byggnader med affärslokaler i första plan. Idag är kanalsidan helt död eller använd till parkeringar, det gör ingen glad. Att ha stora öppna ytor som ingen använder är inte heller aptitligt. Det finns gott om öppna ytor i Göteborg. Promenadstråk är inte trevliga om de mest liknar hedlandskap. Kanalen i Göteborg är kring Rosenlund skamlöst oanvänd. Prova att stå på Rio-Rio båten en sen kväll. Det är ett dystert landskap med parkeringar och en slående avsaknad av liv (förutom båten då, men den ska bort tydligen).

Den välvilliga rasismen

För några år sedan stod jag i en kö på Posten. Bakom mig ett par personer, framför kassan en arg kvinna som skällde ut den postanställda kvinnan. Hon från posten verkade märkbart obekväm med situationen.

Efter en avhyvling som varade i flera minuter fick jag nog. Jag förklarar för den arga kvinnan att hon får ta det här senare med kundtjänsten, det är många som väntar bakom oss. Kvinnan blir då ännu mer upprörd och springer skrikande iväg med orden att jag "som försvenskad svartskalle borde skämmas", att jag som svartskalle istället borde solidarisera mig med henne mot svenskarna.

Utskällningen fick mig att tänka till. Att reduceras till en roll som invandrare och enbart agera med ett kollektivt invandrarintresse är för mig en helt främmande tanke. Att påtvingas en godtycklig lojalitet eller ett objektivt (för att parafrasera Lenin) gruppintresse.

Jag får en liknande känsla när jag läser Carlos Rojas text på SVD Brännpunkt idag. Rojas talar om en svennekultur och han talar om en blattekultur. Han talar om förortens folk och han talar om den politiska adeln. Jag skulle kunna kalla Carlos Rojas för rasist. Men det kommer jag inte göra. Han verkar nämligen inte förstå vad det är han sysslar med.

Genom att göra personer i förorten till blott bärare av faktumet att de är invandrade eller barn till invandrare blir deras tillhörighet monokrom. Deras förhållande till politiken kan inte förstås med andra glasögon än att de är underprivilegierade och att det finns en politisk adel som håller dem utanför. Offerrollen blir den enda identifikationen och konfliktytan blir tydlig: förorten mot svennarna.

Om invandrare och barn till invandrare har något problem är det just att de blir stämplade, av sig själva, av sin omgivning, av främlingsfientliga, av Rojas. Deras mandat att ta politiskt inflytande blir inte att de är personer med en vilja att förändra. Utan att de gör något för kollektivets räkning, tiden är ju ändå inne att ges politiskt inflytande. Om jag är politiskt aktiv vill jag inte bli lyssnad till eftersom jag är barn till invandrare, förhoppningsvis är det för att jag har något att säga.

Offerrollen är farlig eftersom den reproducerar självbilden som hjälplös, vare sig denna är korrekt eller inte. Den fråntar individen ansvar och friheten att på egna meriter klara sig. Istället blir både misslyckande och framgång enbart avhängigt faktumet att man är invandrare. Misslyckas man är det diskrimineringens fel. Lyckas man är det eftersom svennarna gett en utrymme. Meritokratins död. Seger för den positiva och negativa särbehandlingen.

Rojas säger att han försökt med partier men att han "kan inte den här kvasidemokratiska kulturen". Det ska tydligen gå i arv, kunskapen om det där med föreningsdemokrati. Folkrörelser som blodsteori? Nej Rojas. Det är inte så svårt. Även jag är född till invandrade föräldrar. Personer helt utan politisk bakgrund. Det är ingen mysterium det där med föreningar eller partier. En så företagsam person som Rojas borde inte ha det så svårt.

Det där med mötesordningar och föreningsdemokrati har för övrigt ett viktigt syfte. Vi ska inte gå in noga på det, men traditionen (vilket det är!) har konsekvensen att Sverige är ett ordnat och prydligt demokratiskt land, i ordets bredaste bemärkelse.

Miljonprogrammets invånare framställs av Rojas som någon typ av imbecilla idioter som på grund av sin oförståelse för den där märkliga föreningsdemokratin är oförmögna att ta plats i partier. Tala för dig själv. Inte tror jag att driftiga och duktiga personer, även i förorten också kan lyckas att följa en mötesdagordning. Förortens invånare ska inte förväntas lära sig hur partier fungerar utan ska istället ges inflytande.

Tro inget annat än att jag vill att alla i Sverige, oavsett härkomst, deltar i samhällsutvecklingen. I synnerhet de personer som känner längst avstånd till politiken. Men att göra som Rojas är att öppna för en typ av motsättningar som inte leder till något gott och allra minst politiskt deltagande.

Att bygga verkar inte lätt

Jan Jörnmark skriver helt lysande om bostadsproblemet i Göteborg. Men texten kan generaliseras till en allmänsvensk nivå:

/../Den institutionella struktur vi har går på ångor från kollapsade och återvunna planer vars bäst-före-datum gick ut för decennier sedan. Utredandet av allt från Skanstorget till Skeppsbron har skapat en Perpetum Mobile där tusentals arbetstimmar plöjs ned till ingen nytta, samtidigt som bostadsbristen ökar och Stor-Göteborg sprids ut över allt vidsträcktare områden bortåt Kungsbacka, Varberg och Uddevalla.

Jörnmark erbjuder ingen quick fix. Men jag undrar hur man löser upp den här strukturen. Varför bygger vi så lite? Och när vi väl gör det, efter byråkratiska konvulsioner, varför gör vi det så urbota tråkigt?

Jag är själv ersättare i Göteborgs byggnadsnämnd och borde rimligtvis veta svaret på den frågan. Tyvärr vet jag inte det. Även som ersättare i nämnden med viss insikt i arbetet är det mig ett mysterium varför det blivit som det är.

Ett par korta reflektioner:

1. Regelbördan för byggandet är enorm. Kostnaderna skenar snabbt och möjligheterna till billigare byggande minskar snabbt. Det handlar inte om att sänka kraven för mycket som är rimligt som materialval och säkerhet. Snarare handlar det om antal p-platser per lägenhet och annat som kan slopas. PBL måste reformeras och det kraftigt. Ibland får jag känslan av att PBL används som ett juridiskt slagträ för att förhala eller försvåra. Stora detaljplaner som verkar genomtänkta agerar byråkratiska stoppklossar när mindre förändringar ska till.

2. Byggandet behöver mer politisk styrning av den goda sorten (en oxymoron?). Majorna är i detalj planerat i förväg. Gatunätet och utformningen på husens funktioner är fastslaget av politiker. En stor del av marken i centrala Göteborg är offentlig. Planera en tät och stadslik bebyggelse (Se ex här), upphandla därefter med den som är intresserad. Problemet är givetvis att om stadsbyggnadskontoret kommer med dåliga förslag så kvittar det vilka politiker som basar. Det behövs ett ramverk för byggandet, inte en överdriven detaljreglering.

3. Byggandet behöver mindre politisk styrning. Ja det gå att både minska och öka det politiska inflytandet. Det handlar om vad man styr över. Den politiska regleringen av hyresmarknaden, både vad gäller andrahandsuthyrning och prissättningen förvrider marknadsrörelser. Att ge offentligheten total makt över utvecklingen i en stad kan vara katastrofalt. Lex totalsanering av Göteborg är ett exempel. Balans bör, som vanligt, existera mellan både marknadsintressen och det offentliga. Offentlighetens planering av staden som evenemangsstaden skapar en tråkig stad uppdelad i stadsdelar efter funktion.

4. Möjligen är den destruktiva strukturen som finns i byggandet ett problem som både berör marknadsaktörer, politiker och arkitekter. Det verkar finnas en avgrund mellan de som befinner sig innanför och utanför byggprocessen. Trots samråd fallerar det på så många sätt. Göteborg är idag en stad som i stora avseenden är död. När man väl försöker åtgärda det trampar man i klaveret med tråkiga områden som isolerar i små enklaver. Kvillebäcken kan bli ett sådant undantag, vi får se.

Baltikums frigörelse

Skriver i Sundsvalls Tidning om frigörelsen av Baltikum:

I den politiska debatten är det värdefullt med nyanser. Sällan är något politiskt parti fritt från skuld. Historia är inte en enkel svartvit kronologi över kampen mellan det goda och onda. Den svenska vänsterns inställning till kommunismen och den sovjetiska imperialismen i Östeuropa är en märklig berättelse med skarpa vändningar. Socialdemokraternas demokratiska kompass var troligtvis inte alltid den bästa men emellanåt valde man helt rätt. Stödet till demokratirörelsen i Polen är ett sådant exempel. Inställningen till Baltikum ett motsatt exempel.

Läs gärna hela.

Replikskifte på Drugnews

Per Johansson, generalsekreterare i Riksorganisationen för narkotikafritt Sverige skrev nyligen en kritisk artikel på Drugnews om LUF:s beslut på kongressen att verka för avkriminalisering av bruk av narkotika och legalisering av cannabis:

Om man följer den internationella debatten om narkotika¬politik dyker termen "harm reduction" – skademinskning – upp hela tiden. Men jag kan inte påminna mig att jag sett någon som menar att detta skulle vara ett motiv för att legalisera cannabis. Harm reduction brukar så gott som alltid vara relaterat till opiatmissbruk.

Jag svarade Johansson i en replik på Drugnews:

Uppenbart är att Johansson inte tagit sig tiden att läsa in sig på forskningen om skadereduktion eller helt begriper vad begreppet innebär. Forskningen som berör skadereduktion rör sig alltifrån sprututbytesprogram, handelsteorier om minskning av smuggling till frågor som berör alla möjliga droger, och är inte begränsat till opiater. Är Johansson inte övertygad kan han exempelvis göra en sökning i Harm reduction journal. En sökning på skadereduktion och cannabis genererar en hel serie med artiklar. Men vad handlar egentligen skadereduktion om? Egentligen är det lätt: man söker den mest effektiva vägen till minskning av skador på människor och samhället i stort.

Läs gärna hela. jag bemöter både kritiken mot avkriminalisering men även frågan om legalisering. Två frågor som jag menar är förenade med varandra och som motiveras likvärdigt av skademinimeringsargument.

Nu har Johansson fått in en slutreplik. Johansson väljer där att helt ignorera mina argument för avkriminalisering och legalisering. Inget av det jag bemöter i Johanssons inledande inlägg bemöter han i det sista. Johansson väljer helt ignorera att jag faktiskt både argumenterar för avkriminalisering och legalisering utifrån skadereduktionsargument. Istället tror han att jag försöker blanda bort korten. I ett stycke som mest är hånfullt skriver han:

Skriver Adam Cwejman så långt och invecklat om så mycket annat än legalisering av cannabis därför att han innerst inne inser att fler unga människor skulle röka på och därmed ta skada om LUF:s förslag blev verklighet?

Nej jag skriver långt och (beroende läsaren möjligen?) invecklat eftersom Johansson skriver så mycket i sitt inledande inlägg som behöver bemötas. Vad Johansson inte förstår ett dyft av är att frågan om legalisering främst inte är en fråga för Europa utan för länder i Centralamerika, Sydamerika och Asien där produktionen är i händer på oerhört förmögna narkotikakarteller.

Avkriminalisering av bruk är främst ett led i att minska skadeverkningarna i de länder där narkotika främst konsumeras. Legalisering är ett sätt att dra undan benen på de som producerar narkotikan. Den första frågan är främst av en socialpolitisk natur, den senare av säkerhetspolitisk sådan. Uppenbarligen har Johansson svårt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Man kan argumentera för partiell avkriminalisering av bruk av alla droger samtidigt som man verkar för legalisering av en eller flera droger, detta dessutom i olika länder. Johanssons argumentation visar inget annat än att han helt enkelt inte begriper vad det handlar om.

Om Nato och Libyen

Skriver på Newsmill om NATO och Libyen:

Hade inte NATO infört en flygförbudszon och eliminerat Khadaffis tyngre militära stridskrafter är det inte säkert att man idag hade firat friheten i Tripoli. Det är viktigt att nu komma ihåg hur situationen såg ut tidigare i vår. När Benghazi belägrades blev det uppenbart att de oppositionella styrkorna inte hade den stridsvana eller utrustning som behövdes för att besegra Khadaffis styrkor. NATO:s intervention har varit helt avgörande för att störta Khadaffis regim.

Interventionen från NATO visar med all önskvärd tydlighet att ett kraftfullt militärt ingrepp, utfört på rätt sätt och med en klok avgränsning, kan vara konstruktivt för demokratiseringen av ett land. Det är dags att begrava den trötta och dogmatiska imperialistkritik som länge obstinat kritiserat alla militära interventioner.

Läs hela här. Annan läsning på samma tema är Daniel Drezners blogginlägg på Foreign Policy om vinnare och förlorare efter konflikten samt Blake Hounshells "Was it worth it". Noterar även att Andreas Malm skriver på Aftonbladet om segern i Tripoli. Han nämner NATO lite försiktigt, alltid något. Däremot är avslutningen spännande:

Och om segern är möjlig i Tunisien, Egypten och Libyen, varför inte också i Jemen, i Bahrain, i Jordanien, i Grekland, Storbritannien, Spanien, Indien, Iran, Chile, Palestina… Det är, när allt kommer omkring, 2011.

Precis. Efter Khadaffi är det hög tid för tyranner som Zapatero och Cameron att falla. Ropen ska skalla, relativisering av friheten åt alla!

Lysande om finanskrisen

Helt obligatorisk läsning om man vill veta mer om Grekland och finanskriser är ett reportage i Vanity Fair av Michael Lewis. Reportaget är en riktig mardrömsskildring av vad som händer med en välfärdsstat som helt tappat alla koncept. Ett samhälle som verkligen lever upp till orden "allt åt alla" där noll effektivitet kombineras med lån staplade på lån och en offentlig sektor som helt slutat fungera trots att den pumpats full med pengar.

Ett par utdrag ur texten:

The biggest problem the banks had was that they had lent roughly 30 billion euros to the Greek government—where it was stolen or squandered. In Greece the banks didn’t sink the country. The country sank the banks.

As it turned out, what the Greeks wanted to do, once the lights went out and they were alone in the dark with a pile of borrowed money, was turn their government into a piñata stuffed with fantastic sums and give as many citizens as possible a whack at it. In just the past decade the wage bill of the Greek public sector has doubled, in real terms—and that number doesn’t take into account the bribes collected by public officials. The average government job pays almost three times the average private-sector job. The national railroad has annual revenues of 100 million euros against an annual wage bill of 400 million, plus 300 million in other expenses'

The Greek public-school system is the site of breathtaking inefficiency: one of the lowest-ranked systems in Europe, it nonetheless employs four times as many teachers per pupil as the highest-ranked, Finland’s. Greeks who send their children to public schools simply assume that they will need to hire private tutors to make sure they actually learn something. There are three government-owned defense companies: together they have billions of euros in debts, and mounting losses. The retirement age for Greek jobs classified as “arduous” is as early as 55 for men and 50 for women. As this is also the moment when the state begins to shovel out generous pensions, more than 600 Greek professions somehow managed to get themselves classified as arduous: hairdressers, radio announcers, waiters, musicians, and on and on and on.

To lower the budget deficit the Greek government moved all sorts of expenses (pensions, defense expenditures) off the books. To lower Greek inflation the government did things like freeze prices for electricity and water and other government-supplied goods, and cut taxes on gas, alcohol, and tobacco. Greek-government statisticians did things like remove (high-priced) tomatoes from the consumer price index on the day inflation was measured.

Thousands upon thousands of government employees take to the streets to protest the bill. Here is Greece’s version of the Tea Party: tax collectors on the take, public-school teachers who don’t really teach, well-paid employees of bankrupt state railroads whose trains never run on time, state hospital workers bribed to buy overpriced supplies. Here they are, and here we are: a nation of people looking for anyone to blame but themselves.

Och så fortsätter det i hela reportaget. Läs hela, det är långt men definitivt värt tiden! Tipstack till Jimmy.

Islamiseringskonferens och SD

Kommenterade förra veckan i Nyheter24 påståendet att SD planerade en antiislamistisk konferens i riksdagen:

Nyheter24 har pratat med Adam Cwejman, ordförande för Folkpartiets Ungdomsparti (LUF), som inte är förvånad över SD-mötet.

- Det förvånar inte det minsta. SD väver en konspiratorisk väv kring det enligt dem förestående maktövertagandet i Europa. Det är de inte ensamma om att göra, inspirationen kommer från den muslimhatande eurabialitteraturen.

Vilket ansvar har partierna gällande retoriken kring invandrarpolitik och integration?

- Det beror på vad man menar med ansvar och över vad. Som i alla ämnen, inte bara i vad gäller frågor som rör invandring och integrationspolitik, har alla partier ett ansvar att vara sakliga, ärliga och tydliga, säger Cwejman, till Nyheter24.

Trots det är det viktigt att se om det bara handlade om en enskild ledamot som planerade det hela eller om det var något som ledningen kände till. Oavsett är det bra att inte spekulera alltför mycket. Tydligt hursomhelst är att SD aldrig dragit sig för att enas med de som ser islamisering av Europa som ett existentiellt hot mot Europa. Jag minns i synnerhet en debatt mot William Petzäll på Borås högskola förra året där en stor del av Petzälls talartid gick åt till att försöka belägga hur islamiseringen gick till genom byggandet av moskéer och hur välplanerat och koordinerat allt verkade.

Kravallerna i Storbrittanien

Mycket kommer skrivas om kravallerna i Storbritannien. Redan nu kan man läsa analyser som menar att det handlar om alltifrån raskravaller, klassrelaterade problem, permanent utanförskap till helt enkelt nycker och kriminella element och bristande ansvar. Bäst är nog att vänta innan man drar alltför långtgående slutsatser. Att plocka billiga poäng på att antingen döma ut den brittiska välfärdsstaten som alltför generös eller komplett inkompetent är nog för tidigt. Det vore bra att först veta vilken typ av människor som utgjort merparten av ligisterna. Ålder, inkomst, social grupp etc.

En artikel som visar på komplexiteten i det hela och definitivt avskriver det som någon "minoriteterna mot majoriteten" är denna artikel i Telegraph:

The Bengali community in Whitechapel also fended off a mob, who arrived to target shops on Commercial Road as prayers were finishing at the East London Mosque. "Within about 10 minutes there were 1,500 people on the street, not just Asians but also Somalis," said Muhammad Ali, 27. The mob fled on the Docklands Light Railway. Mahbub Alam, 35, owner of a computer shop, said their intervention reflected the community's determination to protect itself.

Återkommer till det här ämnet.

Övervakningen ökar, regeringen blundar

Skriver tillsammans med LUF:s vice ordförande Linda Nordlund i Uppsala Nya Tidning om biltullarna i Stockholm och hur information från dessa används i ett helt annat syfte än de var avsedda för:

Skepsisen mot införandet av stora övervakningssystem är tudelad: med alla stora uppsättningar redskap finns alltid risken för ändamålsglidningar. Det är inte säkert att de som instiftar olika typer av övervakningssystem alltid är de som kommer att vara ansvariga för dessa. Ett löfte från politiskt eller polisiärt håll, som när biltullarna skapades, kan några år senare vara bortglömt eller ignoreras av makthavare. För att förhindra att så sker kan man antingen inrikta sig på annan typ av övervakning som lättare säkras, eller att sätta upp garantier vid själva instiftandet av lagarna. Regeringsbeslutet att ge polisen tillgång till biltullarnas övervakningskameror gör det plågsamt uppenbart att den senare modellen helt har havererat.

Den ändamålsglidning som regeringen lovade aldrig skulle ske har nu genomförts. Tystnaden är total. Rekommenderas läsning är ändå Gunnar Andréns (fp) artikel på Brännpunkt. Det är betryggande att ha en ledamot som Gunnar Andrén i riksdagen.

Replik #2 om medborgarskapstest (Bjereld)

Ulf Bjereld har tidigare kritiserat LUF:s nyligen antagna förslag om medborgarskapstest. Jag replikerade på Bjerelds inledande kritik och nu har Bjereld skrivit ytterligare ett svar. Han kommer med flera kloka invändningar och har en betydligt mer seriös och saklig argumentation än flera andra i den här debatten. Bjereld skriver:

Jag hävdade att ett sådant test skulle höja tröskeln till medborgarskap för t ex äldre, anhöriginvandrade män och kvinnor från andra språkområden, eller för flyktingar som har svårt att uttrycka sig i skrift t o m på sitt eget modersmål.

Bjereld hävdade inte bara det. Han hävdade även att "Kravet på tester gör det svårare för nya svenskar att bli medborgare och få rösträtt", vilket inte nödvändigtvis stämmer efter Sverige idag har en förhållandevis låg grad av naturalisering jämfört med flera länder som har medborgarskapstest. Detta faktum bestrider inte Bjereld i sitt andra inlägg varför jag får anta att han inte motsäger mitt argument på det området. Bjereld fortsätter:

(a) Visst finns det inslag av godtycklighet i dagens system för förvärvande av medborgarskap. Men varför skulle just ett "test" av alla tänkbara reformer vara det bästa sättet att åtgärda de problem som i dag finns?

Om man är emot medborgarskapstest finns ett par alternativ att välja på: antingen tycker man att dagens överlappande och godtyckliga system för medborgarskap är tillfredsställande, eller så vill man reformera detta (men behålla villkoren), eller helt ta bort villkoren. Jag är öppen för argument som stödjer någon av dessa tre positioner. Möjligtvis kan Bjereld föreslå någon av dessa tre (eller helt annan) modell som han menar är bättre än medborgarskapstestet.

Fördelarna som jag ser det är flera framför villkoren enligt dagens modell: med ett medborgarskapstest blir ribban knuten till prestation hos individen och inte härkomst, eventuella ekonomiska bekymmer eller någon annan variabel som är svår att påverka. Från villkor som är omöjliga att påverka, exempelvis om man kommer från Norden eller Bhutan, till att handla om ett villkor som är påverkbart av individen. Dessutom kan insatser för att förbereda inför testet dessutom göras oavsett för vem det är som söker genomföra det, man kan således påverka möjligheterna i en god riktning.

(b) Visst kan det vara en bra idé att ersätta en outtalad nationalistisk idé om det svenska med en medborgerlig. Men det blir svårt - för att inte säga omöjligt - att utforma ett test som utgår ifrån kunskaper i svenska språket, om svenska lagar och om svenska regler och samtidigt frikoppla testet från just det nationella.

Här verkar Bjereld missförstått mig en aning. Jag menar inte att man helt kan eller ens bör frånkoppla någon av statens institutioner (eller redskap) från nationellt innehåll, det är troligtvis både oönskat men även omöjligt. Alla lagar är i någon mån uttryck för nationella diskurser och normer. Ta utbildningsväsendet som ett exempel. Vad jag vill är att gå ifrån idén om det svenska som en etnisk, religiös, kulturell tillhörighet utan en rent medborgerlig. Det är en stor skillnad.

Likt Bjereld ser jag fortfarande nationalstaten som en förhållandevis fungerande garant för välfärd och rättigheter. Men jag tömmer den gärna outtalade premisser för svenskheten med en politisk och demokratisk tillhörighet baserad kring medborgarskapet. Det är ett politiskt medel som inte är tvångsmässigt, troligtvis inte kostar mycket och som begränsar tillhörigheten till en politisk gemenskap, inte etnisk eller outtalat nationalistisk.

Därtill vill jag tillägga att medborgarskapet har genomgått och fortsätter att genomgå en metamorfos, från bilden som Carl Schmitt tecknade i sin Der Begreiff des Politischen där staten och medborgarskapet utgjorde någon form av total massa av nationen med uppdelningen i vänner och fiender till en mer liberal form av medborgarskap. Det är som Christian Joppke skrev ett perspektivskifte från en Hobbesiansk syn på medborgarskapet till en Lockeansk. Det är detta jag vill att medborgarskapet ska ge uttryck för.

Lagar och regler är ju ett uttryck just för de "normer" som präglar den svenska nationen och det svenska samhället. (c) Visst kan det vara en bra idé att uppvärdera medborgarskapet. Men en sådan uppvärdering kan ske på en mängd olika sätt och inte nödvändigtvis genom just ett "test".

Är frågan om uppvärdering ett nollsummespel? Det kan mycket väl finnas andra åtgärder som inte står i motsättningen till medborgarskapstest, men vilka är dessa och kan de få samma verkan som att ersätta dagens godtyckliga system för naturalisering utan att för den delen tömma medborgarskapet på allt värde?

Nu har jag presenterat mitt förslag, om kritiken är att det finns andra, möjligen bättre förslag då är det dags att dessa också presenteras. Jag har inget problem med att vi konstant omformulerar de samhällsnormer som är viktiga i Sverige. Sveriges lag fortsätter alltjämt att vara ett demokratiskt uttryck för de samhällsnormer vi har och det ser jag som betydligt mer önskvärt än outtalade nationella idéer om kultur och etnicitet. Vi är eniga om att det behövs någon typ av sammanhållning men verkar vara oense om exakt vad detta är och vad som är önskvärt.

Avslutningsvis vill jag passa på att citera en artikel Ines Michalowskis artikel om varför medborgarskapstest bör och kan vara en del av en modern liberal demokrati:

Citizenship testing, on the other hand, can enable a government to establish clear criteria and demonstrate what it feels is important for new citizens to know, while maintaining a transparent procedure. However, if citizenship tests are to serve this function and are not to inhibit some from applying, then citizenship testing itself must be reconceptualized. In the United States, testing is perceived as an inclusive phenomenon which gathers new members into the political process. It is, in short, a rite of passage.

Abortmotstånd

Kommenterar i Tidningen Dagen användandet av bilder på aborterade foster som ett led i strävan mot fri aborträtt:

Metoden gör att man inte får någon bra ingång i diskussionen. Det säger ordföranden i Liberala ungdomsförbundet, Adam Cwejman om "antiabortlastbilen".

Adam Cwejman säger att abortfrågan inte är självklar för honom, som rättighetsbaserad liberal, och är en av de svåraste filosofiska frågorna.

Men han tror att metoden försvårar diskussionen, att det blir kontraproduktivt.

- Jag tror det provocerar mer, säger han. Tanken är väl att det ska tala till människors instinkter och det är sällan ett bra sätt att avgöra en så svår filosofisk fråga. De sätter ribban på fel höjd i debatten.

Han säger att metoden används i många sammanhang, till exempel för att upplysa om Förintelsen eller för om rökningens farlighet.

I några fall kan han dock se att den fungerar, till exempel när djurrättsaktivister visar bilder på döda och skadade minkar. Men han anser att MRO är i sin fulla rätt att agera som de gör.

-De tycker att det är massmord och då kan man inte klandra dem att de gör allting för sin sak, även om man inte håller med dem, säger Adam Cwejman.

-Min omtanke är om den här typen av debatters saklighet och nykterhet. Jag vill att ingångsvärdet ska vara sådant, även i frågor som är väldigt upprörande.

Något som utelämnades, ur en i övrigt korrekt återgiven intervju, är att jag fullt ut stödjer dagens lagstiftning. När man citeras med att säga att man inte tycker att en fråga inte är självklar eller enkelt innebär inte att man inte har en åsikt i frågan.

Replik om medborgarskapstest (Bjereld)

Ulf Bjereld, statsvetare och socialdemokrat kommenterar på sin blogg beslutet om medborgarskapstest som antogs på LUF-kongressen förra veckan. Nedan bemöter jag Bjerelds inlägg:

Liberala ungdomsförbundet (LUF) beslöt vid sin nyss avslutade kongress att driva kravet att svenskt medborgarskap ska föregås av tester i svenska språket och om kunskaper om den svenska konstitutionen. Därmed går LUF längre än sitt moderparti Folkpartiet, som hittills nöjt sig med att driva kravet på språktest för ett svenskt medborgarskap.

Detta är alltså felaktigt. Det finns inget i skrivelsen från kongressen som säger att kunskaper om konstitutionen ska finnas med. Faktum är att nästan inget står om innehållet, det är som sagt tidigare upp till utredare, pedagoger och sakkunniga, inte politiker. Sedan kan man givetvis ha synpunkter på vad som är ett bättre eller sämre test, men det hör inte till saken i det här fallet. Istället traderar tyvärr Bjereld en missuppfattning från vad jag misstänker är P4 Sjuhärad vars program utgick från en rad märkliga antaganden om vad det är för beslut som togs på kongressen.

Kravet på tester gör det svårare för nya svenskar att bli medborgare och få rösträtt.

Det finns länder med medborgarskapstest som har en högre naturaliseringsgrad (antal som blir svenska medborgare) än Sverige som idag inte har medborgarskapstest, likaså finns exempel på motsatsen, dvs länder med medborgarskapstest som har en naturaliseringsgrad som är lägre än den Svenska. Påståendet om att färre skulle bli svenska medborgare om medborgarskapstest återkommer i debatten men har ingen verklighetsförankring.

Om man exempelvis tror att dagens system är bättre, vilket man får anta eftersom få kritiker av medborgarskapstest föreslår en egen lösning, hur försvarar man då de godtyckliga reglerna i dagens medborgarskap? Bjereld ger inget alternativ, det kanske han gör men skriver i sådana fall inte det i sitt inlägg. Om han helt vill ta bort alla villkor för medborgarskapet som finns idag så är det en annan fråga.

Man bör också komma ihåg att medborgarskapet redan är villkorat i dagsläget. Ett medborgarskapstest ändrar villkoren för erhållande av medborgarskap; det skapar dem inte. Redan idag måste man ha bott en viss tid i landet, man måste ha permanent uppehållstillstånd eller permanent uppehållsrätt och får inte ha begått vissa typer av brott eller ha skulder hos Kronofogden. Det finns i dagsläget alltså bland annat ett tidskrav, boendekrav och skötsamhetskrav. Med ett sakligt medborgarskapstest ändras villkoren och möjliggör en kraftig reduktion av det extremt godtyckliga tidskravet.

För äldre, anhöriginvandrade män eller kvinnor från ett helt annat språkområde blir tröskeln hög, liksom för t ex de flyktingar som har svårt att uttrycka sig i skrift t o m på sitt eget modersmål.

Även om innehållet i medborgarskapstestet inte uttrycks i skrivelsen från kongressen uttrycks formerna för genomförandet. Testet ska vara gratis, kunna utföras obegränsat antal gånger, utbildning inför det ska vara behovsanpassad och gratis samt utan begränsning på längd. Dessutom menar jag att det redan idag finns skillnader för personer att få medborgarskap beroende på vart man kommer ifrån och vilken utbildning man har, personer från Norden som blir svenska medborgare kan snabbare bli svenska medborgare än utomnordiska invandrare. Dessutom är det redan idag stor skillnad i naturaliseringsgrad beroende på vart man kommer.

Om det skulle bli värre med medborgarskapstest hur ställer man sig då till dagens system där man rentav kan se en negativ tendens i naturaliseringsgrad? Ungefär 7 procent av Sveriges befolkning är utländska medborgare visar siffror från SCB (Medborgarskap 2011). Antalet invånare i Sverige utan svenskt medborgarskap har ökat från 500 000 till 630 000 på fyra år. Intressant i sammanhanget är även att 11 procent av dessa, det vill säga ungefär 70 000 personer, är födda i Sverige. Två fel gör inte ett rätt men med en förutsägbar väg till medborgarskap slipper vi i varje fall dagens system som inte fungerar. Om man istället helt vill avskaffa villkor för medborgarskap är det däremot en helt annan fråga som tåls att diskuteras ingående.

Vid sidan av språkkravet tar LUF således ett steg till och kräver godkända resultat på kunskapstester om den svenska grundlagen som villkor för medborgarskap. Jag undrar hur många som i dag är svenska medborgare som skulle bli av med sitt medborgarskap om de tvingades utföra ett sådant test?

Detta stämmer alltså inte att LUF kräver.

Jag kan inte förstå den kontroll-, betygs- och testmani som svenska liberaler drabbats av. Jag har alltid associerat liberalism med frihetlighet, men börjar alltmer ompröva den sammankopplingen. Livet kan man inte ha på banken, som Mikael Wiehe uttryckte det. Kanske är det till sist vänstern som håller på att vinna kampen om frihetsfrågorna?

Det ställs en rad krav från staten, vissa välmotiverade, andra inte. Huvudsyftet med ett medborgarskapstest är delvis att ersätta dagens godtyckliga system för förvärvande av medborgarskap, ett annat syfte är att ersätta en outtalad nationalistisk idé om det svenska med en medborgerlig, men även att uppvärdera medborgarskapet som ett led i att Sverige har blivit ett multikulturellt land och inte en enhetlig nationalstat med en etnisk svenskhet som dominerande faktor. Man måste urskilja mellan olika typer av krav. Ett krav på handling kan delas upp i två kategorier a) de krav som du måste uppfylla helt oavsett vad du vill göra b) krav som ställs på dig om du eftersträvar något specifikt, ett medborgarskap eller gör någon annan typ av test. Jag menar att det är viktigt att se att krav inte är antingen positiva (krav på att utföra något) eller negativa (krav på att inte göra något), de kan även delas upp i fler underkategorier, alla krav handlar inte om tvång. Åker du motorcykel finns ett positivt krav på att bära hjälm, men det är ingen som tvingat dig att åka motorcykel. Isaiah Berlin tar på ett bra sätt upp distinktionerna i sin Two concepts of liberty, även Brian Barry förklarar klokt distinktionerna som finns mellan olika frihetsbegrepp i Culture & Equality. Jag menar att Bjereld förenklar i onödan när han menar att medborgarskapstestet är ett uttryck för någon typ av kontrollmani.

Jag ställer mig alltid skeptisk till positiva krav från staten (till skillnad från negativa krav, dvs att det krävs att du inte gör något, exempelvis gör någon illa), men vissa är välmotiverade om deras tillämpning kan göras liberalt och utfallet dessutom kan vara positivt. Det är inte en fråga om att krav per se är negativa, frågan är vad vi vill med dem och om de minskar någons frihet eller gör någon skada.

Visst är det värdefullt att de som är intresserade av medborgarskap får möjlighet att utveckla kunskap om såväl språk som styrelseskick. Sådana kunskaper förväntas erhållas genom den svenska 9-åriga grundskolan. För dem som ej genomgått denna kan medborgarskapet föregås av en kurs med obligatorisk närvaro (den typen av kurser ges ju redan vid sfi - svenskundervisning för invandrare). Men "infödda svenskars" kunskaper om språk och grundlag ligger inte till grund för medborgarskap. Så bör heller inte vara fallet för nya svenskar

Här ger Bjereld mig delvis rätt. Men vad är det han egentligen skriver? A) Det är viktigt med kunskaper om språk och samhälle, B) En kurs kan hållas för nyanlända, med språk och samhällsinformation C) Denna kan vara obligatorisk.

Skillnaden mellan mig och Bjereld blir i själva prövningen, eftersom vi inte prövar de som föds i Sverige för medborgarskap ska vi inte heller göra det för de som inte är födda i Sverige menar Bjereld.

De personer som ansöker om svenskt medborgarskap i regel medborgare i något annat land. Skulle man ställa exakt samma krav på de som enbart har svenskt medborgarskap som de som ansöker om dubbla medborgarskap skulle det bli orättvist. Kraven skall vara lika för människor med samma förutsättningar. Om det är så att statslösa ansöker om svenskt medborgarskap är en möjlig lösning att de ändå måste skriva medborgarskapstestet, men erhåller medborgarskap oavsett utfall eftersom människor inte skall vara utan medborgarskap. Gruppen detta gäller är mycket liten och innebär därför inte ett nedvärderande av medborgarskapet.

Kraven är olika för att förutsättningarna är olika. Det vore konstigt om en person med enbart svenskt medborgarskap förlorade sitt medborgarskap. Testet skrivs för att man ska erhålla medborgarskap, inte för att man ska få behålla det. Den principen gäller oavsett var och av vem man är född. Så länge vi inte har en världsfederation kommer medborgarskap kopplat till stater existera. Man kan givetvis verka för att medborgarskapet helt ska upplösas. Men en trolig väg till fri rörlighet, vilket LUF förespråkar, är inte avskaffandet av medborgarskapet. Förslaget utgår från den faktiska värld som vi lever i idag. Så länge det finns suveräna nationalstater kommer medborgarskapet vara centralt för att skapa en god nationell sammanhållning. Detta kan man inte komma undan från.

Det vore intressant att läsa en kommentar på hur Bjereld ser på medborgarskapets roll i en globaliserad tidsålder. Jag har med glädje läst Ulf Bjerelds och Marie Demkers bok "Den nödvändiga" politiken. I boken ser Bjereld och Demker politikens roll för sammanhållningen i samhället. Medborgarskapet tar inte en enorm del i boken men man kan fråga sig om inte en medborgerlig gemenskap bortom nationalismen är ett vettigt sätt att skapa ett fungerande samhälle präglat av mångfald, om det är demokratin och medborgarskapet som sätts i centrum. En stor del av min ursprungliga inspiration till dessa idéer kom faktiskt från Jürgen Habermas, sociolog och tillika socialdemokrat som skrivit mycket intressant om just konstitutionell patriotism, ett socialt Europa och vad samhällen kan byggas kring i en global tidsålder.

Replik om medborgarskapstest (Expressen)

Replikerar i dagens Expressen gårdagens ledarartikel om medborgarskapstest. Av utrymmesskäl är det självklart att jag inte kunde skriva allt jag ville så nedan är den fulla versionen av repliken:

Expressen skriver felaktigt i torsdagens ledare (4/8) att Liberala ungdomsförbundet (LUF) på sin nyligen avslutade kongress beslutat om ”krav på kunskap om grundlagen” för svenskt medborgarskap. Det förslag som faktiskt antogs gällde istället ett ”lag-, språk- och regeltest” för erhållande av medborgarskap. Expressen begår således samma misstag som båda P4 i Sjuhärad och Aftonbladets ledarblogg med att anta vad vi antagit, inte argumentera mot det som faktiskt antagits. I det medborgarskapstest som LUF förespråkar är språkkunskaper en av tre komponenter och grundlagarna nämns inte alls.

I sin huvudledare bygger Expressen sin argumentation på anekdotisk evidens och hänvisar till ett påhittat språktest i ett radioinslag i P4 Sjuhärad. Även P4 har begått misstaget att inte ta reda på vad LUF:s kongress faktiskt fattade beslut om. I radioinslaget intervjuas domare Sven Martinger som tycker det är en dum idé att kräva att blivande medborgare ska ha goda kunskaper om de svenska grundlagarna. Men i denna fråga slåss Martinger, Expressen med flera mot hjärnspöken och halmgubbar. LUF har ingen uttalade ståndpunkt om exakt vilka lagar och regler som skall ingå i testet. En rimlig gissning är att om LUF:s eller liknande förslag skulle bli verklighet är den detaljerade utformningen av testet upp till utredare, remissinstanser och myndigheter snarare än politiker. Bör tilläggas att det troligtvis inte blir satsdelar och grammatiska regler som tränas utan språkförståelse, därför blir prövningen som görs i radio märklig. Det finns gott om exempel på länder som har olika typer av medborgarskapstest – istället för att vilt fabulera hur dessa kan se ut kan det vara bra att titta på hur de olika testen är utformade, det finns – som i alla lägen – exempel på bra och dåliga test.

Vad gäller Expressens kritik av språktest är det bara att konstatera att utformningen av medborgarskapstestets språkdel inte heller är föreslagen i detalj av LUF. Det finns väldigt många olika sätt att göra detta på. I den motion om medborgarskapstest till Folkpartiets landsmöte, som bland annat jag har undertecknat, har man exempelvis valt att föreslå att språkkunskaperna prövas genom att testet bara erbjuds på svenska. Vad gäller medborgarskapstestets andra delar finns det en rad sätt att utforma innehållet på. Statsvetarprofessorn Erik Amnå, som utredde medborgarskapskursen som ska ges i Sverige ger ett exempel på hur det kan gå till. I varje fall är det halmgubbar man ställer upp för att därefter argumentera. Istället vore det mer klädsamt att ta reda på exakt vad LUF tycker i frågan, varför och med vilka argument.

Expressen menar vidare att vi inte bör se USA som föredöme då USA är ett ”ungt invandrarland”, men är inte detta precis det Sverige har blivit? Istället för att, som Expressen antar, fokusera på ett etniskt medborgarskap syftar en uppvärdering av medborgarskapet till att tömma det på nationellt och etniskt innehåll. Målet är en hållbar idé om medborgarskap i en global värld. Det är märkligt att Expressen så snabbt ger upp om målsättningen att som i USA ge ”medborgarskapet en enande, inkluderande, amerikansk kvalitet. Varför inte? Vad är det i det svenska samhället som förhindrar oss från att göra medborgarskapet till något inkluderande och enande? Vad är det i länder som Australien, Kanada och USA som är så unikt att det inte skulle fungera i Sverige?

Expressen antar felaktigt att vi vill ”ladda medborgarskapet med krav på "svenskhet".” Men vad föredrar Expressen? En outtalad svenskhet som är knuten till kultur, värderingar och etnicitet eller ett medborgarskap som enbart är baserat på medborgarskapet? Det finns inget i den skrivelse som LUF nu antagit eller i målsättningen som säger att det ska laddas med ”krav på svenskhet”. LUF arbetade hårt och lyckades under folkpartiets landsmöte 2009 att fälla partistyrelsens förslag om medborgarskapskurs med krav på samtycke, dvs att den som genomgår kursen accepterar innehållet. Ett samtyckeskrav har vi alltid varit emot. Skillnaden mellan det första och det andra är att det första kan stänga ute, det kan knappast något som kan förvärvas av alla.

Medborgarskapstest är inte en integrationsåtgärd eller del av arbetslinjen som Expressen antar att LUF menar. Det är den felaktiga argumentationen som Folkpartiet förde 2002. Det finns inga bevis för att medborgarskapstest skulle öka sysselsättningsgraden. Naturalisering är inget signifikant incitament i ekonomiska frågor som ekonomen Andreas Bergh mycket väl påpekat. Målet är istället att ersätta godtyckliga krav på medborgarskap (som vi har idag) med förutsägbara. Frågan om de godtyckliga kraven idag går jag in på i en replik till GT:s ledarsida.

Man bör komma ihåg att medborgarskapet redan är villkorat i dagsläget. Ett medborgarskapstest ändrar villkoren för erhållande av medborgarskap; det skapar dem inte. Redan idag måste man ha bott en viss tid i landet, man måste ha permanent uppehållstillstånd eller permanent uppehållsrätt och får inte ha begått vissa typer av brott eller ha skulder hos Kronofogden. Det finns i dagsläget alltså bland annat ett tidskrav, boendekrav och skötsamhetskrav. Med ett sakligt medborgarskapstest ändras villkoren och möjliggör en kraftig reduktion av det extremt godtyckliga tidskravet. Därutöver har vi olika tidsgränser beroende på vart man kommer ifrån, en nordisk medborgare behöver bara bott i Sverige i två år. Dagens system är en serie överlappande regler som är oförutsägbara, en ersättning som är tydlig vore önskvärt. På lång sikt är det även, vilket länge varit LUF:s mål, att ha fri invandring, en förutsättning för detta är en typ av medborgarskap som kan ena över etniska, kulturella och religiösa gränser.

Det finns heller inga bevisade negativa konsekvenser av medborgarskapstest, detta visar flera metastudier där OECD-länder jämförs. Däremot visar sociologen Ruud Koopmans komparativa forskning att ett medborgarskapstest ökar sammanhållningen i samhället, detta är ett eftersträvansvärt mål. Om deltagandet i samhällsdebatten och sammanhållningen kan öka kring språk och medborgarskap är det något positivt. Det är att gå bort från den modellen som hittills dominerat Europa, dvs etniskt fokuserade. Föredömet är istället just de stater som byggts av invandrare (dvs främst Kanada, Australien och USA) och valt en medborgerlig sammanhållning istället för en etnisk eller religiös.

Misstaget som görs i ledarartikeln är att förekomma argument och anta saker som jag och LUF tycker, det är tråkigt. En vettig diskussion om medborgarskapets utformning hade varit bra att ha i Sverige.

Replik om medborgarskapstest (Aftonbladet)

På Aftonbladets blogg kan man läsa en kommentar på det under LUF-kongressen antagna medborgarskapstestet. Nedan kommenterar jag inlägget:

Liberala Ungdomsförbundet har nu lyft fram folkpartiets gamla förslag från valrörelsen 2002 om att införa ett språktest för nya medborgare.

Aftonbladet inleder med ett fel som ganska lätt hade kunnat undvikas om man faktiskt tog reda på vad LUF antog under sin kongress. LUF har alltså inte lyft fram Folkpartiets "gamla förslag" utan ett helt nytt förslag som förutom språkdelen skiljer sig en hel del från Folkpartiets förslag.

Dessutom skiljer sig både argumentationen, bevekelsegrunderna men även den förmodade utformningen som vi inte uttalat oss om nämnvärt. Detta till skillnad från Folkpartiet som helt felaktigt spekulerade i exakt testet skulle utformas, det gör inte vi.

Men när LUF-ordföranden i Borås skulle testas själv kuggade hon provet. Av naturliga skäl blev hon nervös, vilket man naturligtvis även skulle vara om ens medborgarskap stod på prov.

På detta följer naturligt nästa fel. Eftersom vi menar att det inte är politiker som ska utforma innehållet i testet blir det märkligt att gripa ett helt befängt påhittat test ur luften för att därefter ställa en klubbordförande mot väggen.

Hade man agerat professionellt hade man kanske tagit reda på hur alla andra OECD-länders test är utformade (dvs en överväldigande majoritet, nästan alla länder har någon typ av medborgarskapstest) istället för att fabulera ihop ett test.

Kanske är det där med integration, språk och hemmahörande dessutom rentav lite mer komplicerat än ordklasser.

Tveklöst är det så. Men jag har aldrig menat att ett medborgarskapstest påverkar språkkunskaperna nämnvärt, inte heller att det skulle vara någon betydande integrationspolitisk åtgärd. Det är en förändring av medborgarskapet som har ett tydligt mål.

Därtill vore det märkligt om språkdelen av ett medborgarskapstest skulle bestå i att rabbla ordklasser, många av de språkdelar av medborgarskapstest som finns handlar mer om att göra sig förstådd på språket, inget annat. Det är tråkigt att Aftonbladet både förekommer anledningarna för ett medborgarskapstest (integrationspolitik och ökande av språkkunskaper) samt köper premisserna för vad som ska finnas i ett test.

Lord Tebbit, den brittiska konservative politikern, föreslog 1990 ett så kallat Cricket-test. Enligt honom skulle måttet på om en invandrare integrerats i det brittiska samhället vara huruvida denna person hejade på England i Cricket istället för sitt hemland. Tebbit menade för några år sedan att om folk bara lyssnat på honom hade bombdåden i London 2005 aldrig skett. Nobelpristagaren Amartya Sen refererade historien i sin bok Identity and Violence. Han funderade över att om nu Al-Qaida kan lära folk att göra bomber så kanske de även kan lära folk att fuska på ett Cricket-test. Å andra sidan har Cricket-testet onekligen fördelar gällande att det är enkelt: "Heja på det brittiska cricketlaget och varsågod du är integrerad!"Problemet är väl att det kanske är lite väl enkelt. Integration kanske är lite svårare. Det kanske rentav kräver politik.

Den sista delen av inlägget är möjligen intressant, emellertid helt irrelevant för frågan som diskuteras. Ett medborgarskapstest syftar inte till att vara en integrationspolitisk mirakelkur. Lord Tebbit var naiv eftersom han hade märkliga mål med sitt Crickettest, parallellen till ett medborgarskapstest och vad man med det vill uppnå är synnerligen svag.

Medborgarskapstestet är en del i att skapa gemenskap kring medborgarskap istället för etnicitet, religion och kultur. Det är ett sätt att skapa sammanhållning i en global tidsålder på samma sätt som andra invandrarländer har lyckats, dvs Australien, Kanada och USA. Om man som jag vill ha fri rörlighet är det klokt att ha ett medborgarskap som är öppet och som fungerar i en global tidsålder. Dessutom är det önskvärt att ha ett medborgarskap som det är förutsägbart hur man ska nå, dagens system är både godtyckligt och ger få incitament till naturalisering (mängden som faktiskt blir svenska medborgare)

Integrationspolitik kräver, naturligt nog, en hel del politik, jag har i detta inlägg djupare gått in på vilka andra områden som är relevanta. Till slut handlar det ändå om en liberal helhetssyn på alla frågor jag menar är viktig för att skapa ett fungerande samhälle.

Replik om medborgarskapstest (GT)

Replikerar Clara Sandelind som i måndags skrev om det på LUF-kongressen antagna förslaget om medborgarskapstest. Jag kommer säkert få anledning att återvända i frågan och mer detaljerat svara på vissa invändningar:

Clara Sandelind skriver på GT:s ledarsida (1/8) om förslaget om medborgarskapstest som antogs på Liberala Ungdomsförbundets kongress. Hon menar att det är självklart att alla som bor i ett land ska kunna påverka lagarna man omfattas av. Det system som Sandelind förespråkar är att man ska vänta i fem år innan man kan bli medborgare. Med ett medborgarskapstest kan denna tidsperiod kortas ned avsevärt. Sandelind skriver att alla som bor i ett land under en längre tid "påverkas av beslut som fattas och borde därför få vara med och påverka dem", vilket påstås vara en rättighet som inte kan villkoras. Men medborgarskapet är redan villkorat i dag. Förutom tidsgränsen finns krav bland annat på permanent uppehållstillstånd och skötsamhet.

Det är lite ironiskt att Sandelind lyfter fram brottslingars rösträtt som ett argument för vad hon upplever som en ovillkorad rösträtt när just kriminalitet leder till en karenstid för ansökan om svenskt medborgarskap. Visst, svenska brottslingar får rösta, men blivande svenskar som begår brott eller har skulder hos Kronofogden kan få en uppskjuten medborgarskapsansökan - och därmed rösträtt - med ett decennium eller mer.

Medborgarskapet är således redan villkorat. Skillnaden är att medan Sandelind förespråkar en godtycklig tidsgräns vill Liberala Ungdomsförbundet (LUF) ställa sakliga krav som leder till att människor snabbare kan bli medborgare. Sandelind påstår att LUF vill göra testet så enkelt att det skulle vara "väldigt svårt" att misslyckas och att det därför är symbolpolitik.

En fråga är om Sandelind har samma syn på betyg i grundskolan? Ingen lär vilja att elever ska gå ut med underkända betyg, framförallt inte i kärnämnen eftersom det förhindrar gymnasiala studier. Är grundskolebetyg också symbolpolitik? Medborgarskapet är blint inför etnicitet och religion. Om Sverige ska kunna ha en självbild som ett mångkulturellt land är det viktigt att vi gör upp med den tidigare nationalismen.

Vi kan i det här läget ignorera medborgarskapets verkan eller så kan vi göra något klokt av det. Vissa oroar sig för att det bli mindre invandring till Sverige, eller att invandringen till Sverige skulle försvåras. Så är inte fallet. Det finns ingen motsättning mellan fri rörlighet, ett mångkulturellt samhälle och ett uppvärderat medborgarskap. Det viktiga är inte att alla föds till svenska medborgare, det viktiga är att alla kan bli det. Om man är för fri rörlighet blir det oerhört viktigt att fokusera på sammanhållningen i landet, hur tror man annars att länder som USA, Australien och Kanada klarat sig? Dessa länder baserar sin samhörighet kring medborgarskapet. Alla tre länderna har även någon typ av medborgarskapstest. Det finns inget oliberalt med medborgarskap. Inte heller är det oliberalt med krav så länge dessa är välmotiverade, rimligt utformade och de som utför testen har möjlighet att klara dem.

En liberal syn på migration

Under den nyligen avslutade LUF-kongressen behandlades 260 motioner. Jag kommer att under de kommande veckorna ta upp några viktiga nya punkter som dyker upp i handlingsprogrammet.

Framförallt tror jag att det är bra att jag klargör min position i de frågor som kan anknytas till medborgarskapstestet som antogs under kongressen. Därutöver kommer jag i dagarna även gå in mer detaljerat på just medborgarskapstestet, flera kritiska kommentarer har inkommit.

När jag som LUF-aktiv i Göteborg 2008 skrev underlaget till LUF:s kampanj om fri invandring slog det mig vilken fantastisk idé kampanjen var. En förutsättning för detta var dock att det skulle råda en fungerande invandring.. Detta har hela tiden varit LUF:s inriktning: att vi ska kombinera en frihetlig syn på migration med ett system som gör att detta fungerar i en globaliserad tidsålder.

Detta har aldrig slutat vara mitt fokus. Som ordförande i LUF har jag sedan 2009 inriktat majoriteten av mitt skrivande på just frågor som rör migration, invandring, integration, arbetsmarknaden, kultur och identitet.

Min linje har hela tiden varit tydlig och kan sammanfattas i ett antal punkter. Min avsikt är att så tydligt som möjligt förklara vilka positioner jag har tagit, kort förklara varför och dessutom (om möjligt) visa på varifrån jag tagit inspiration till dessa samt länka till andra texter jag skrivit på temat. Listan är utförlig men ofullständig och utan inbördes ordning:

• Fri rörlighet som princip. Det är min övertygelse att människor alltid kommer migrera. Det kommer alltid att existera push (exempelvis krig eller förföljelse i vissa länder) och pull-faktorer (välstånd, rättigheter och frihet i andra länder) som gör att människor migrerar. De största ekonomiska ojämlikheterna i världen är idag inte inom stater utan mellan olika stater, detta skapar ett naturligt flöde av människor på ekonomiska grunder. Mitt mål är att ha fri rörlighet eftersom jag ser att individens rättigheter väger tyngre än ofta arbiträra gränser. I vissa fall har jag inget problem med att argumentera för fri rörlighet när det finns viss avsaknad av nyttoargument. Ett exempel på detta är min debatt med Tino Sanandaji i Axess TV, denna debatt föregicks av ett debattutbyte på Svensk Tidskrift, i mitt svar till Tino utvecklar jag mina positioner i den här frågan ytterligare. På samma sätt som jag gärna ser fri handel, fri rörlighet av kapital och varor ser jag gärna fri rörlighet av människor. Detta är i mina ögon en liberal vision som måste värnas.

• Fri rörlighet som nyttoargument. Min övertygelse i denna fråga har länge varit att rörlighet är ekonomiskt gynnsamt för alla parter på lång sikt. Jag inser att denna fråga inte är okomplicerad och att det existerar mycket forskning som visar att det kan existera utträngningseffekter på arbetsmarknaden inom vissa segment inom ekonomin. På det stora hela är det däremot min uppfattning att vinsterna överväger kostnaderna. Jag vill dessutom betrakta nyttoperspektiven inte enbart ur ett ekonomiskt perspektiv utan även ur ett rättighetsperspektiv (det vill säga att fler människor lever med liberala rättigheter och friheter). Om ett land missköter sitt arbete med MR-frågor och korruption blir andra länder mer attraktiva, i viss mån handlar det om en fri marknad av rörlighet. Dessutom finns det ett egenvärde i människans rätt till fri rörlighet bortom nationalekonomins gränser som också väger tungt. Nyttoargumentationen jag fört har även alltid utsträckt sig till ett globalt perspektiv, jag har länge varit övertygad om att frågan om fri rörlighet inte enbart handlar om Sverige eller Europa utan även de länder från vilka människor migrerar, alla kan tjäna på rörligheten. Här baserar jag en del av mina idéer på det som presenteras i boken Let their people come av Lant Pritchett. Mitt fokus har ofta varit att rörlighet ofta är betydligt mer effektivt än bistånd och mer liberalt i sin välståndsökning globalt. Jag har utvecklat mina idéer om den ömsesidiga nyttan av migration här, här, här och här.

• Gemenskap bortom nationalstaten. Som jag ser det finns tre alternativ för frågan om samhällsgemenskap på den politiska nivån. Jag utesluter här frågan om gemenskaper som är opolitiska eller inte politiskt reglerade (dessa utgör ett helt annat område). Den första modellen, den som tidigare varit rådande i majoriteten av alla västländer är en nationalistisk assimilationsmodell. En stat, en nation och en etnicitet kopplad till denna. Den andra varianten, ofta benämnd som den multikulturella ser samhället som ett lapptäcke av nationaliteter och förnekar någon enhetskultur eller gemensamma normer. Den tredje, låt oss kalla den republikansk eller en typ av medborgerlig gemenskap bygger på sammanhållning kring grundlag, medborgarskap och positiva samhällsnormer. Jag står stadigt i den sista modellen. Jag menar att den förenar det bästa från de föregående två systemen. Den skapar en öppen typ av nationell sammanhållning som inte utesluter någon kultur, identitet, religion eller annan levnadsform. I en global tidsålder där rörligheten är stor upplever jag att denna modellen är den mest hållbara på lång sikt. Det är även min övertygelse att demokratin måste vila på ett avgränsat demos, rättigheter och demokrati bygger på någon typ av ömsesidig förståelse och gemenskap. På detta område har jag skrivit en rad artiklar och flera essäer, bland annat den som fanns i LUF-antologin "Nya tider, nya strider" som jag var redaktör för tillsammans med Joakim Larsson 2009 (finns ex kvar, bara maila mig ifall du vill ha ett ex postat till dig). Författare som påverkat mig på det här området är bland andra Jürgen Habermas Den postnationella konstellationen, Andreas Johansson Heinös Hur mycket mångfald tål demokratin. Jag har skrivit om frågan flera gånger, se ex här, här, här och här.

• Uppvärdering av medborgarskapet. Som en konsekvens av föregående punkt menar jag att det behövs en tydlig och avgränsad vision av medborgarskapet baserad på liberal grund. Jag tror inte på en tillintetgörelse av medborgarskapet så länge vi inte lyckas skapa en välfungerande världsfederation – en vacker, men i dagsläget högst orealistisk, tanke. Eftersom jag är anhängare av fundamentala fri och rättigheter är jag även övertygad om att man måste kunna utkräva ansvar från någon för upprätthållandet av dessa. Dessutom tror jag att en förutsättning för en fri rörlighet är att frågorna om integration och vilken typ av gemenskap som behövs avgörs på ett bra sätt. Med förutsättning menar jag inte bara förutsättningen för min normativa position utan även vad jag tror är realistiskt att genomföra. Om man i bredare folklager ska få stöd för en friare rörlighet krävs en fungerande integrationspolitik och en hållbar idé om vilken funktion medborgarskapet ska fylla bortom den nationellt homogena välfärdsstaten. Jag ser farorna med en växande nationalism, isolationism och främlingsfientlighet. Som svar på detta ser jag inte förkastande av gemenskap och medborgarskap som en framkomlig, önskvärd eller ens realistisk väg. istället vill jag se en liberal uppvärdering av medborgarskapet som stärker sammanhållningen i samhället, förblir öppen och tolerant samt möjliggör en fri rörlighet. En del av inspirationen på detta område har jag tagit från bland andra Christian Joppke, Citizenship & Immigration, och Ruud Koopmans forskning på området, se ex Tradeoffs between Equality and Difference Immigrant Integration, Multiculturalism, and the Welfare State in Cross-National Perspective. Jag kommer i senare inlägg gå in mer detaljerat på hur jag ser på invändningarna mot en uppvärdering av medborgarskapet. Jag har skrivit på temat ex här och här.

• Integration och välfärdsstaten. Ett av de största problemen med utanförskapet är välfärdsstatens utformning. Övergången från industrisamhälle till tjänstesamhälle har gjort att det skapats enorma problem för invandrare, primärt lågutbildade men även högutbildade (problem med validering etc). Men jag menar att ett kanske ännu större problem är de bristande incitament som finns att gå ur bidragsberoende. Det har skapats en välvillig passivisering av människor. Incitamenten är små att gå från bidrag till arbete när marginaleffekterna är enorma. De skapar en typ av utanförskap som inte skulle finnas om bara bidragssystemet var utformade så intjänade kronor inte minskade bidraget. Det finns större problem med välfärdsstaten och integrationen som jag inte ska gå in på här. Men tydligt måste vara att den typ av välfärdsstat som vi har i Sverige inte alltid är optimal för att få in nyanlända på arbetsmarknaden, det kan skapas en falsk trygghet som skapar ett permanent utanförskap istället för att skapa riktigt trygghet. Därutöver är det viktigt att vi går lämnar meningslösa integrationsprojekt bakom oss, däremot är integrationspolitik som minskar byråkratin, validerar utbildning och ger människor arbete välkommen. Jag har skrivit om ämnet här och här.

• Integration och arbetsmarknaden. Det huvudsakliga integrationsproblemet som jag vid flera tillfällen försökt beskriva är den svenska arbetsmarknaden. Dess utformning har fått stora konsekvenser för nyanländas sysselsättningsgrad. Den uppdelning mellan outsiders och insiders genom en rigid arbetsmarknadslagstiftning och fack som medvetet håller outsiders utanför har fått konsekvenser för de med få kontakter och lite socialt kapital. Istället har parallella arbetsmarknader skapats, gråa sektorer där man sällan kan använda erfarenheterna i CV:t eller enbart osäkra anställningar som aldrig övergår till mer varaktiga tjänster. Avsaknaden av lägre ingångslöner och bättre löneutveckling tillsammans med individuella avtal gör att många går arbetslösa istället för att ha större möjlighet att byta jobb som i exempelvis Nederländerna och Danmark. Jag har länge förordat olika typer av flexicuritylösningar där arbetsrätten avregleras i kombination med en hög a-kassaersättning som trappas ned relativt snabbt. Den svenska arbetsmarknaden har genom sina utformning alltmer kommit att börja spegla det segregerade samhället. Jag har skrivit på temat här, här, här och här.

• Rättighetsbaserad asyl och migrationspolitik. Min syn på asyl och migrationspolitik är att den ska vara grundad i en enkel förståelse av de mänskliga rättigheterna - en människas rättigheter bör vara överstatliga (dvs inte kopplade till en stat) i en rad avseenden, detta gäller inte allt utan främst grundläggande mänskliga rättigheter. Det är inte komplicerat att behandla asylsökande rättssäkert och med en rättvis och professionell prövning. Behandlingen av asylflyktingar är själva måttet på ett lands anständighet och efterlevande av grundläggande mänskliga rättigheter. Flyktingar är ofta en totalt rättslös (i vissa fall statslös) grupp. Den reglerade invandringen graderar människors värde olika beroende på födelseort, arbetskompetens eller ekonomi. Flyktingar som snabbare kan komma ur asylprocessen mår bättre, kan snabbare bli en del av samhället och kommer snabbare ut i arbete.

• En neutral stat. Ett grundfundament i min uppfattning av den liberala rättsstaten är att den ska vara neutral, inte för att det är lätt, utan för att det är det mest rättvisa, det är dessutom den enda lösningen i ett samhälle som kännetecknas av en mångfald av etniciteter, kulturer och religioner. Mina tankar i denna fråga är väldigt påverkade av min läsning av Brian Barry och hans Culture & Equality. En liberal stat ska inte göra undantag åt kollektiv av människor baserat på härkomst, religion eller etnicitet. Målsättningen är en rättvis stat som behandlar människor enskilt och inte kollektiviserar. Exempel på när jag uttryckt denna position är när jag kritiserat identitetspolitik (se här, här, här, här och här) eller när ministrar försöker lagstifta kring vissa klädesplagg (se ex här). Jag vänder mig emot positiv särbehandling lika mycket som negativ särbehandling, både bygger på att staten behandlar någon utifrån tillhörighet till kollektiv, inte som enskild person. Att utifrån kulturell känslighet ge religiösa eller kulturella undantag från lagen är i mina ögon enbart en barn och kvinnofälla, särlösningar som förstärker splittringen och ofriheten i samhället, inte minskar dem.

• Antirasism och antinationalism. Som internationalist har jag alltid haft en motvilja mot intolerant nationalism och de som förnekar människor möjligheten att betraktas som individer med autonoma viljor och enskilda drömmar och mål. Kollektivt skuldbeläggande eller kollektivisering av människor, vare sig det görs välvilligt av socialdemokratiska Peter Weiderud eller negativt av Sverigedemokrater är mig helt främmande. Rasism går på tvärs mot all typ av liberalism. Att förneka människor möjligheten att ha flera identiteter är ett exempel. Samtidigt är det min övertygelse att det bör vara tydligt klarlagt vad som är och inte är rasism samt att man kan behandla nationalism med urskiljningsförmåga. Jag vänder mig mot en överanvändning av begreppet rasism och en förenkling av vad nationalism innebär. I vissa fall missar vi den uppenbara rasismen och förnekar annan typ av nationalism. Viktig inspiration i denna fråga har exempelvis varit John F. Welsh antologi After multiculturalism: The Politics of Race and the Dialectics of Liberty som ger ett liberalt antirasistiskt perspektiv. Jag har skrivit på ämnet här, här och här.

Vad jag söker är en liberalt grundad helhetssyn på de frågor som rör asyl, invandring, medborgarskap, arbetsmarknaden etc. I botten ligger alltjämt visionen om ett öppet land som gör invandringen till en framgång. Men för att nå denna vision krävs en välfungerande arbetsmarknad, ett annorlunda perspektiv på medborgarskapet och en välfärdsstat som skapar möjligheter, inte låser in människor.

Efter kongressen

I söndags avslutades Liberala ungdomsförbundets kongress. Jag fick förtroende att fortsätta leda förbundet och är fantastiskt glad över detta. Givetvis präglades hela kongressen, som inleddes under onsdagen med en förkongress för nya medlemmar, av händelserna i Norge. Även om det var vissa som var oroade över säkerheten var det självklart att vi skulle genomföra kongressen. Vi inledde kongressen med en tyst minut, dessutom uppmanades alla medlemmar som inte befann sig på kongressen att delta i den ljusmanifestation som arrangerades i Stockholm av SSU, i dessa tider är det viktigt att alla demokrater samlas och är enade.

För många som deltog kändes det istället som att det var extra viktigt att just nu genomföra kongressen och behandla alla motioner. Vi fick tre dagar med intensiv motionsbehandling och spännande samtal om alla möjliga ämnen. Sista dagen antog vi traditionellt ett kongressutlåtande som följer:

Liberala ungdomsförbundet avslutar idag sin 70:e kongress. Vi gör det med stolthet. I dessa tider när den öppna demokratin är under attack och när politiskt aktiva unga mördas för sin idéer är det mer än viktigt att vi sluter ihop och manifesterar våra övertygelser. Händelserna i Norge har påmint oss om att demokratin och det öppna samhället aldrig kan tas för givna.

I fredags deltog många av de LUF-medlemmar som inte närvarade på kongressen i en av SSU arrangerad manifestation i Stockholm för öppenhet och demokrati. För oss är det givet att samarbeta över de politiska gränserna för att försvara de idéer om det toleranta och öppna samhället som vi alla håller kärt.

Det är det självklart att politiska ungdomsförbunds kongresser bryter nya idéer och tankar ur de oländigheter som våra respektive ideologier är. Så har även skett i Landskrona men det bestående intrycket är att det nu är de mest självklara friheterna och tankarna som måste försvaras. Den unkna nationalismen har visat sitt ansikte i Europa igen - de liberala idéer om människans okränkbara rättigheter är mer aktuella än någonsin.