Vilken stad vill man bo i?

Skriver idag en gästkrönika på den utmärkta Yimby GBG bloggen:

Valet som mina föräldrar fattade har kommit att prägla min bild av Göteborg. Studiegången var, med sina brister, en vackert exempel på en lyckad blandstad i miniatyr. Olika samhällsgrupper blandades eftersom boendeformerna var av olika sorter. Studenter, småbarnsfamiljer, ensamma pensionärer, nyinflyttade och rik villamedelklass trängdes i samma område, gick till samma affärer och skickade av bekvämlighet sina barn till samma skola. Det ligger något i idén att integrationen är en process som går åt två håll.

Allt är liberalismens fel

I veckan skrev jag på SVT Debatt:

Från trygga demokratiska elfenbenstorn projicerar de sina revolutionära drömmar på länder i tredje världen. Förhoppningen är att det finns bastioner som kommer förkasta marknadsekonomi och liberal demokrati.

Idag bekräftar Daniel Suhonen min tes. I en för övrigt väldigt intressant artikel, som jag säkert får anledning att återvända till, skriver han:

Det var nyliberalismens misslyckande som till slut fick bägaren att rinna över på Kairos och Tunis gator.

Det som har fått hela befolkningar att vända sig mot korrupta och maktfullkomliga diktatorer är alltså nyliberalismens misslyckande. Liberalism är mycket, i greppet på en kreativ vänsterdebattör kan det bli vad som helst.

På samma tema: Axess kulturblogg

Längtan efter revolutionen

Skriver på SVT Debatt om vänstern, liberalerna och tredje världens demokratisträvan:

Många på vänsterkanten insåg tidigt att västs alltför stabilt borgerliga och kapitalistiska samhällen var för svåra att omvända. Istället såg man med förhoppning på den jungfrumark som öppnades i de nyligen avkoloniserade länderna. Den förhoppningen finns fortfarande kvar och gör sig titt som tätt påmind. Det är något som förenar alla ifrån Mattias Gardell och Alain De Benoist till Alan Woods och Åsa Linderborg och det är hatet mot det moderna liberala, öppna och kapitalistiska samhället. Från trygga demokratiska elfenbenstorn projicerar de sina revolutionära drömmar på länder i tredje världen. Förhoppningen är att det finns bastioner som kommer förkasta marknadsekonomi och liberal demokrati.

Jag får kloka invändningar av Majed Safaee som står bakom bloggen Fria Iranvänner:

Dels så har vapenexport också andra fördelar. Om man tar Egypten och Tunisien som exempel. Anledningen till att dessa två regimer föll så pass “enkelt” som de gjorde berodde till stor del på arméns i dessa länder inte utgjordes av isolerade galningar som hade allt att tacka diktatorn. Istället hade den amerikanska vapenexporten och samarbetet under långtid byggt upp dubbla lojaliteter som den amerikanska administrationen till slut beslöt sig för att utnyttja för att tvinga bort Mubarak./.../Sen säger jag inte att vi ska ha helt fri vapenexport, vad som helst till vem som helst. Men man kan inte göra det allt för enkelt för sig heller, utan man för använda sig av lite sunt förnuft. All vapenexport är inte av ondo.

Oliver Roy om protesterna

Oliver Roy skriver väldigt initierat och klokt i New Statesmen om de islamistiska elementen i de arabiska revolterna:

In Europe, the popular uprisings in North Africa and the Middle East have been interpreted using a model that is more than 30 years old: the 1979 Islamic revolution in Iran. Commentators have been expecting to see Islamist groups - the Muslim Brotherhood and their local equivalents - either at the head of the movement or lying in wait, ready to seize power. But the discretion of the Muslim Brotherhood has surprised and disconcerted them: where have the Islamists gone?

Läs hela!Förhoppningsvis har Roy rätt. Har tidigare skrivit om frågan här.

Liberalismer inom Fp

I ett samtal om något helt annat med Folkpartitidningen NU:s reporter Kristina Bergsström kom vi in på frågan om socialliberalismen inom partiet. Jag har alltid känt mig obekväm med ordet och nästan irriterat mig lite på hur slapphänt det används.

Samtalet utmynnade i en artikelserie där den första delen, samtalet mellan mig och Bergström nu ligger ute på nätet:

– Alla har vi väl varit på ett folkpartimöte där någon efter en lång diskussion säger ”vi behöver bli mer socialliberala” – och alla nickar instämmande. Det låter ju så bra, men vad är det egentligen de menar?
Efter ett sådant uttalande stannar diskussionen av och går aldrig ner på djupet.
– Jag köper inte svaret att socialliberalism är ”att bry sig om de svaga”. Då har man köpt den socialistiska diskursen om att liberaler är kallhamrade och hårda, men det är inte socialister. Därför måste socialliberaler fungera som en brygga mellan socialisterna – som bryr sig om människor – och liberalismens goda idéer.

Nu har en andra del i serien kommit ut, Gabriel Romanus, känd FP-profil diskuterar begreppet och kommer fram till en del slutsatser jag inte delar. Men han ska ha stor heder för att han reder ut begreppet ordentligt. Sedan är det befogat att ställa sig frågan om detta är den socialliberalismen som andra skriver under på eller om det är en ren Folkpartistisk självuppfattning som rekapituleras?

För att ta ett gäng exempel exempel från texten med Romanus, med mina svar insprängda emellan:

Men varför ska vi ersätta (socialliberalism, min, anm) det med ett ännu luddigare (liberalism, min, anm)? frågar han sig.

Varför skulle liberalismen vara luddigare som politiskt begrepp än socialliberalismen? Det är den raka motsatsen menar jag. Romanus svar belyser det tydligt. Det han säger är en återupprepning av det gamla mantrat att socialliberalismen är en liberalism med ett mänskligt ansikte. Men vad säger det egentligen? Att man vågar göra ingrepp i marknaden är inget som är främmande för någon politisk inriktning egentligen, inte ens libertarianen vill se en marknad utan tydliga spelregler (och spelregler är om något ingrepp!). Tyvärr förklarar inte Romanus på vilket sätt socialliberalismen skulle vara så mycket mer tydlig.

Liberalismen har flera inriktningar: gammalliberalism, manchesterlibera­lism, nyliberalism med fler. Ingen av de –ismerna har någonting att göra med Folkpartiets politik, menar Gabriel Romanus.

Starka ord. Menar Romanus att socialliberalismen och då Folkpartiet (går de att skilja åt?) är lika främmande "gammalliberalismen" som de är socialismen? Är det måhända så att Folkpartiet är socialliberalism och det omvända, ett cirkelresonemang som egentligen inte säger något om det ideologiska utan enbart beskriver vad man uppfattar att Folkpartiet står för?

– När Bertil Ohlin talade om socialliberalism var det inte för att ställa sig in hos socialisterna. Den tanken är helt fel. Det var precis tvärtom. Han ville markera gränsen både mot socialismen och mot gammalliberalismen. Det var det som var hela idén med socialliberalismen.

Men det motsäger inte vad jag säger. Jag menar att man ville markera avstånd till de gamla liberalerna just för att kunna locka socialister. Det är ju fullt logiskt att man inte kunde vinna val på samma agenda som tidigare.

Den tvetydighet som Adam Cwejman ser som en svaghet i socialliberalismen, ser Gabriel Romanus i stället som en styrka. Politik handlar enligt Gabriel Roma­nus om att göra avvägningar mellan olika mål. Den insikten är något som är typiskt för socialliberalismen

Problemet som jag ser det är att denna typ av liberalism inte blir mycket mer än bara avvägningar till slut. Avvägningar bestämda av vad? Godtycke och vad man för tillfället säger är det mest socialliberala eller folkpartistiska att göra? Romanus tror här att han reder ut begreppet men i själva verket bekräftar han min tes om socialliberalismens hala och tyvärr mycket lättkapade natur. Alla kan väl göra avvägningar? Det är väl inget förbehållet folkpartister?

I den ultimata liberalismen gör man allting fri­villigt, och det vill vi inte.

Så vad vill "ni"? Jag vill inte vara en del av denna märkliga ideologi som pekar på liberalismen och säger att vi är motsatsen till den. Och nej, inte ens denna "ultimata" liberalism förutsätter att människor gör allt frivilligt. Våldsmonopolet, för att ta ett exempel, är ett tvingande monopol i viss utsträckning. Frågan är när tvång ska användas, av vem och i vilken utsträckning. Falska motsättningar flyttar inte fram diskussionen.

Det finns väldigt mycket annat att ta upp som finns i artikeln. Egentligen är det väl på sin plats att ett seminarium ordnas där de här frågorna utförligt kan diskuteras. Jag märker att jag och Gabriel Romanus nog har en del att reda ut om liberalismen.

Hycklare och ideologer hand i hand

We who are oppressed love those who fight against oppression and the oppressors, it is with great honour and privilege i present to you the leader of the oppressor revolution, Muamar El Khadaffi!

Med de orden inleds Front 242:s lysande låt "Funkhadafi", orden är Louis Farrakhans, ordförande för nation of islam. Men det är inte bara Farrakhan som har prisat Khadaffis gröna revolution. Mattias Gardell, syndikalist skrev 1992 en redig hagiografi över Khadaffi och den gröna revolutionen. Johan Lundberg uppmärksammar detta på Axessbloggen.

Det är viktigt att peka ut de som har glorifierat och ursäktat fruktansvärda regimer. Såväl vänster som högerextremister har alltid romantiserat och idealiserat märkliga ideologiska projekt i tredje världen. Ju mer antivästligt, antimodernistiskt, antikapitalistiskt, antidemokratiskt desto bättre.

Men är någon förvånad över Gardells text? Av sanna revolutionärer väntar jag mig inget annat är stora ögon och darr på rösten när det eventuellt vankas experiment med hela länder som laboratorium. Venezuela är det pågående experimentet där socialistiska Messias snart ska uppenbaras, sägs det.

Men just av den anledningen är det väl ganska ointressant att en storögd revolutionär beter sig som en sådan?

Utmanande, och troligtvis både mer nyttigt och konstruktivt vore att peka på de som är förment liberala och demokratiska men agerat tvärtom, dvs blundat för Khadaffis permanenta strypgrepp över Libyen och rentav sålt vapen till landet.

Jag menar inte att Gardell och dessa västledare är någon form av jämbördiga parter, den avgörande skillnaden är faktiskt att Gardell på något perverterat sätt faktiskt sympatiserat med revolutionen. De västliga ledarna har bara glömt att det är deras förbannade uppgift att motarbeta den.

Inte heller menar jag att man ska sluta handla med diktaturer, tvärtom. Överskölj dem gärna med prylar, tjänster och underhållning. Om det är något diktatorer sällan inser är att kapitalismen öppnar för demokratin bakvägen.

Men den militära eller semimilitära handeln med Libyen är inget annat än cynisk samt oacceptabel. Den har symboliserat ett subtilt budskap till Khadaffi: du är rumsren så länge du begränsar din galenskap till din egen befolkning.

Olja och en mer pragmatisk Ghadaffi ledde till att Europa fick upp ögonen för Libyen efter 2004. Ett exempel är Italien som under en lång tid både blundat för sin gamla kolonis övergrepp mot människor men även sett till att den Libyska regimen haft god koll på sina gränser med hjälp av italienskproducerade övervakningssystem. Ett avtal värt 300 miljoner euro slöts 2009.

I en artikel i Defense industry daily kan man läsa om hur Frankrike i flera år försökt sälja Dassault Rafale jaktplan till Libyen. Detta till en regim som i dagarna använder sina betydligt äldre Sovjetiskköpta jaktplan för att beskjuta sin egen befolkning. Men inte bara jaktplan fanns med i det potentiella avtalet:

In December 2007, media reports surfaced that a Memorandum of Understanding (MoU) with France covered: 14 Dassault Aviation Rafale combat aircraft and associated weapons, modernization of some of Libya’s Mirage F-1C fighters, a mix of Eurocopter Tiger, EC725 and AS550 Fennec helicopters, Ceasar truck-mounted 155mm howitzers, a mix of VAB, Sagaie, and VBL wheeled armored vehicles, fast patrol boats, and air defense radars.

Det är imponerande hur snabbt det gick efter att USA lyfte det välmotiverade vapenembargot innan europeiska politiker och företagare började flyga ner till Tripoli för att kränga vapen. Ett annat anmärkningsvärt avtal är det som slöts med Frankrike och företaget Eurocopter om attackhelikoptrar. Även Belgien har sålt moderna FN F2000 automatkarbiner till Libyen.

Man får inte heller glömma Tony Blair som med osäkert leende och militärföretag i släptåg flög ner 2007 för att lämna ut lockerbieterroristen i utbyte mot saftiga militära handelsavtal:

MBDA, in which British Aerospace (BAe) has a 38% stake, left with a £147m contract for anti-tank missiles and a £112m related communication system contract. General Dynamics UK (GDUK) was given a deal worth £85m to supply the Libyan army with radios which could be extended to other elements of its armed forces.

Den återlämnade terroristen välkomnades med öppna armar på Tripolis flygplats. Man ska komma ihåg att den överväldigande majoriteten av Libyens alla vapen är producerade och sålda av antingen Sovjetunionen eller Ryssland, ett land som aldrig haft några skrupler.

Behöver jag ens påminna om den svenska handelsministerns resa ner till Libyen?

Det är en tragisk serie aktörer som alla på sitt sätt legitimerat, ursäktat och normaliserat Khadaffis regim under 2000-talet. Visst, Gardell är antiliberal in i benmärgen. Hans uppfattning om demokrati är lika renodlad som Lenins var men han saknar makt. Till skillnad från de europeiska länder som villigt utrustat den Libyska regimen med de vapen som nu används mot den egna befolkningen.

Det är dags att vi fokuserar på det som är viktigt. Hyckleriet från flera västländer är betydligt värre än Gardells kvävda mumlande från historiens skräphög.

På samma tema: Kim Milrell, Warlenius, Tradition och Fason, Nima Dervish, Pophöger, Sapere Aude, Ted Ekeroth, Gunnar Hökmark, SvD, SvD2, DN, EX.

Det räcker inte med incitament

Bra läsning när Per Altenberg skriver om alliansens behov av en mer initiativrik ekonomisk politik:

Prioriteringen av det statsfinansiellt kostsamma jobbskatteavdraget är kanske det främsta exemplet. Men det illustreras även av motståndet mot att modernisera Las, mot att införa en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring och mot att slopa värnskatten. Under fyra års tid har Folkpartiet slagits för att återställa principen om hälften kvar. Varje gång har Moderaterna sagt nej. Det är inte rimligt. En borgerlig regering måste utgå ifrån vad vi tror är långsiktigt bra för Sverige, inte ifrån förväntade reaktioner från facket (eller näringslivet för den delen). Ironiskt nog gick LO nyligen till attack mot regeringens skattesänkningar till låg- och medelinkomsttagare. Mekaniskt upprepas gamla slagord trots att regeringens politik gynnar de egna medlemmarna.

Läs hela!

Missbruk av källmaterial

Idag kan man på SVD:s brännpunkt läsa ett inlägg om sprututbytesprogram. Det är uppenbart att motstånd mot denna typ av socialpolitik fortfarande har stort stöd inom borgerligheten. Udden riktas i artikeln mot socialstyrelsen som i flera policydokument förordat sprututbytesprogram.

Linjen från artikelförfattarna, däribland min partikollega Lennart Rhodin är enkel: det finns inget (med betoning på verkligen noll) bevis för att sprututbytesprogram minskar smittspridning. Inget nämns av validiteten i påståendet att det finns sekundärfördelar av typen rehab, mindre stigmatisering av missbrukare etc.

Hela artikeln lyfter en tes och anför till sitt försvar en metastudie utförd av en grupp brittiska forskare. Tyvärr skrivs inte namnet på artikeln, eller artikelförfattarna ut. Man får anta att det är den metastudie som gjordes 2010 (alltså inte i "början av detta året" som artikelförfattarna skriver) av en grupp brittiska forskare och som publicerades i journalen "Addiction". Ingen annan metastudie utförd av brittiska forskare i Addiction finns i varken januari, februari eller marsnumret (som precis kom ut) av Addiction så man får anta att det är denna studie.

Men stödjs deras mycket kategoriska tes, dvs att sprututbytesprogram är värdelösa, alternativt direkt skadliga av studien? Bäst är att börja med att citera ur dagens artikel för att se exakt vad det är som påstås.

Artikelförfattarna skriver:

Det är detta som kallas för riskbeteende och det förändras inte av att landstinget delar ut sprutor till narkomaner.

Och fortsätter med att landstingets sprutor inte skulle förändra något av användningen:

Denna mytbildning grundar sig nämligen på att en ren spruta från landstinget skulle fungera annorlunda i en knarkarkvart än en ren spruta från en illegal mellanhand. Men ingen har lyckats förklara varför det skulle kunna vara så

De fortsätter med att hänvisa till den brittiska studien (min kursivering):

De brittiska forskarna, som redovisat sitt resultat i vetenskapstidskriften Addiction, kunde visa att WHO:s underliggande material i de flesta fall antingen var feltolkat eller felredovisat och att underlaget inte alls ger något stöd för att sprutbyte skyddar mot hiv.

Vad konstaterar då den studie som artikeln bygger på?

Förvisso konstateras att bevisen för att spridningen av Hepatit C skulle minska inte är stora. Däremot finns det enligt metastudien goda bevis för att spridningen av HIV minskat (s 10, min kursivering).

We found insufficient evidence from these reviews to conclude that NSP is effective in preventing HCV transmission among IDUs. The body of evidence was more robust in relation to HIV prevention (i.e. a a number of studies and more with positive findings)

Studien som brännpunktartikeln säger stödjer deras tes konstaterar det omvända: det finns stöd för att sprututbyten förhindrar HIV.

Vad gäller riskbeteende finns inget som stödjer tesen att det varken skulle öka eller minska, studien visar helt enkelt att det behövs mer forskning på området, det finns därför inget som stödjer brännpunktartikelns tes att riskbeteendet skulle förbli oförändrat (s 9):

Tilson et al. identified two studies (both serial crosssectional) that compared IRB before and after liberalization of the laws permitting syringe sale from pharmacies in New York and Connecticut [85,86]: both found that reports of syringe sharing among IDUs declined /../Given consistent evidence from less robust studies identified within two core reviews, we concluded that the level of evidence is tentative.

Däremot konstaterar de att det finns flera studier som drar slutsatsen att riskbeteendet har minskat men att dess studier inte är tillräckliga.

Kan studien överhuvudtaget användas för det syfte brännpunktartikeln har? Dvs att avskriva sprututbyten som verkningsfull åtgärd mot smittspridning och vård av missbrukare?

Palmeteer et al skriver i sammanfattningen (s 11-12, min kursivering):

The findings of this review should not be used as a justification to close NSPs or hinder their introduction, given that the evidence remains strong regarding self-reported IRB and given that there is no evidence of negative consequences from the reviews examined here. We recommend a step change in evaluations of harm reduction interventions so that future evaluations: (i) focus on biological outcomes rather than behavioural outcomes and are powered to detect changes in HCV incidence; (ii) considercomplete packages of harm reduction interventions rather than single interventions; (iii) are randomized.

Om författarna till brännpunktartikeln hade bemödat sig att faktiskt läsa mer än sammanfattningen till artikeln de citerar hade de förstått att metastudien främst är en metodologisk kritik mot flera studier av sprututbytesprogram. Man riktar främst in sig på kritiken av observationsstudier och beteendestudier och menar att dessa inte alltid är tillförlitliga.

Författarna av metastudien konstaterar som man kan se i citatet ovan att deras studie inte kan användas som bevis för att sprututbyten inte skulle fungera. Annell och de andra artikelförfattarna gör alltså precis tvärtom det deras citerade studie rekommenderar.

Om Anell o co gör detta medvetet är det inget annat är illvillig och lögnaktig verksamhet de ägnar sig åt. Om det är så att de gör det omedvetet är deras artikel inget annat än ett uttryck för lathet.

Inte heller ger metastudien de lutar sig på något stöd för att riskbeteenden hos missbrukare skulle öka med sprututbytesprogram, inte heller ger studien stöd för att sprututbytesprogram skulle vara ett dåligt sätt för att minska HIV-spridningen.

Förra året skrev jag ett par inlägg (här, här och här) där jag debatterade mot Vidar Aronsson, ordförande för UNF. I de inläggen gav jag en rad exempel på omfattande undersökningar som visar att det finns stora fördelar av sprututbytesprogram. Jag skrev även på brännpunkt i frågan.

En slutsats som kan dras är att det finns en rad olika metoder att introducera sprututbytesprogram. Ingen sätt är en mirakelkur, vissa fungerar bättre, andra sämre. Skyddet mot smittspridning är mindre ibland, större ibland. Ibland får man genom programmen in missbrukare på rehab, ibland inte. Men vad en överväldigande majoritet av studierna visar är att sprututbytesprogram är det minst dåliga sättet att minska smittspridning bland missbrukare och öka kontaktytan mellan sociala myndigheter och missbrukare.

Vill man läsa en oerhört omfattande statlig studie på området rekommenderas denna studie från Australiensiska hälsovårdsmyndigheten. Den beskriver både motgångar och framgångar med sprututbytesprogram. Framförallt ger den en heltäckande bild av positiva sekundäreffekter av sprututbytesprogram, rehab och möjligheten till närmare kontakter med narkomaner.

Att mot bättre vetande dra slutsatsen att alla former av sprututbytesprogram rakt av är destruktiva är inget annat än selektiv perception med dolda motiv. Vad artikelförfattarna i brännpunktartikeln gör är att förvränga källmaterial och använda det på ett opportunistiskt sätt för att stödja sin tes.

På samma tema: Stardust, Tianmi, Magnus Callmyr, Maria Hagbom

Liberalen på korset

Lisa Bjurwald tillhör verkligen inte mina favoriter vad gäller ledarskribenter i Sverige. Hon har gjort det till en vana att slösa med illa genomtänkta omdömen, i regel anklagelser om rasism, främlingsfientlighet och gud vet vad. Oftast riktade mot liberaler och konservativa.

Sällan är kritiken genomtänkt eller särskilt stringent, det är tråkigt för det finns verkligen främlingsfientlighet att kämpa mot. Bjurwald vill säkert inte illa men gör så ofta fel.

Nu senast intervjuas hon i tidningen Flamman och vräker omkring sig kritik mot allt och alla. Johan Ingerö behöver egentligen skriva mycket för att göra processen kort med hennes kritik mot Timbro.

Som bekant för vissa skrev även Bjurwald en synnerligen förvirrad ledarartikel om den senaste timbrorapporten, författad av Andreas Johansson Heinö. Bjurwald ställde även upp i en radiodebatt med Johansson Heinö men kunde inte heller där precisera exakt vad det var hon tyckte illa om rapporten.

Jag kritiserade då Bjurwald för hennes oerhört lumpna taktik, den kritiken är lika aktuell i skenet av dagens intervju med henne. Tyvärr är det en kritik mot hennes sätt att kritisera, en metakritik således. Innan hon faktiskt preciserar exakt var hon ser främlingsfientlighet och rasism inom borgerligheten, på vilket sätt den tar sig uttryck, vilka det är som står för den så blir det tyvärr en metadiskussion och inget annat.

Hört från vänster!

Igår fick Alliansfritt Sverige för sig att jag skulle vara för rävjakt. Jag vill meddela att jag inte lockas av rävjagandet i sammanhanget utan av det stora antalet vackra hundar och snygga jaktuniformer.

Rävarna verkar för övrigt vara tråkigt föremål för jakten: skygga, tydligen smittade med någon mask och dessutom fullständigt oätliga.

I fredags kunde man dessutom på järntorget höra en vänsterpartist skrika "där har vi liberalen som föredrar Mubarak framför demokrati". Det är nämligen så att jag har väntat på ett opportunt tillfälle att komma ut som både Mubarakanhängare samt rävjaktsförespråkare, 2011 kändes rätt i tiden.

Där har ni den moderna liberalen, en rävjagande diktaturkramare!

Jesus och Mohammed om Multikulturalism

Gud försöker odla lite samförstånd men det verkar gå dåligt. Debatten om multikulturalism är förvirrande, därför är det bra att Hadley-Kamptz och Johansson-Heinö båda har skrivit pedagogiska inlägg om debatten. Tipstack till Kenan Malik som även han är mer än tydlig när han skriver om frågan.

Jag ska också vara mycket pedagogisk. Tillhör alltså den typ av liberal som Gud beskriver i ruta tre. Mitt politiska mål är alltså att de typer som beskrivs i ruta ett (Multikulturalister som Peter Weiderud) och ruta två (Sverigedemokraterna) ska få minimalt med genomslag för sina idéer. De är båda olika sidor av samma mynt, positiv särbehandling och negativ särbehandling. Vidrig kollektivism båda sidor.

För övrigt rekommenderas varmt serien Jesus & Mo!

Att bygga mänskligt

Som politiker har jag i nuläget enbart ett politiskt uppdrag, det är som ersättare i byggnadsnämnden i Göteborg. Möjligtvis är det så att jag är mer en idépolitiker än en motionsskrivare. Men man bör nog ändå pröva på den praktiska politiken vid något tillfälle.

Nåväl.

Det finns en viktig anledning till att jag sökte mig till just byggnadsfrågorna. Som bekant är Göteborg en ganska hårt sargad stad. Under ett antal decennier rev man stora delar av både gamla arbetarklassområden men även äldre stenbyggnader i medelklassområden. Inte sällan var rivningarna delvis ideologiskt motiverade. Funktionalismen i kombination med en rad andra teorier om stadsplanering spelade under 60-talets vänstervåg en viktig roll för idén om staden.

Det är i högsta grad något vi fått leva med sedan dess. Satellitstäderna, höghusen och miljöer som mest av allt påminner om Minsk, Warszawa och Moskva. Omänskliga miljöer där människan är en liten beståndsdel, en miniatyr jämte arkitekternas raka linjer. Dessa genomplanerade miljöer sådde även frön till segregationen, den fysiska åtskillnaden mellan människor.

I en minnesvärd artikel i Axess beskrevs den franske arkitekten och stadsplaneraren Le Corbusier som ett exempel på efterkrigstidens nya byggnadsidéer. Huvudlinjen i stadsplaneringen var att skapa den nya staden och den nya människan, ett helplanerat samhälle som bröt med det borgerliga förflutna, en epok präglad av bristande funktionalism, kaos, klassklyftor och alltför stökigt och organiskt byggande:

Le Corbusier och Pol Pot drog förstås motsatta slutsatser om vad som borde göras åt "problemet [som] blivit klart formulerat". Pol Pot kom fram till att städer inte borde existera överhuvudtaget; medan Le Corbusier kom fram till att svaret var en stad vars invånare "accepterar den så att de fungerar som en koloni av arbetsbin: ordning, regelbundenhet, punktlighet, rättvisa och förmyndarskap". Om det någonsin funnits ett exempel på en av den dialektiska materialismens förmenta lagar, nämligen motsatsernas enhet, så har man det här.

Le Corbusier hade, oavsett om han visste om det eller inte, en annan stor lärjunge, den rumänske kommunistdiktatorn Nicolae Ceaucescu. Han omsatte Le Corbusiers begrepp om "agrovilles" i praktiken. Ceaucescu var just det slags beskyddare som Le Corbusier hela sitt liv drömde om: en man som inte var rädd för, utan till och med ivrig att låta bulldozrar köra över hela det röriga gyttret av 1600-, 1700- och 1800-talsbyggnader och ersätta det med en totalplanerad miljö, med andra ord utan minsta hänsyn till status quo. Allt som kunde sägas om röran i städerna kunde naturligtvis också sägas om röran på landsbygden, där de irrationella bönderna envisades med att bo i sina små hus med sina idiotiska träsniderier och fönsterluckor smyckade med ineffektiva, tidsödande blommor. Systematiseringen kom även dem till del; de föstes samman i just det slags hyreshus som Le Corbusier ritat (naturligtvis konstruerade med ett inbyggt förfall)

Även om parallellerna till Pol-Pot och Ceaucescu kan upplevas som drastiska så är de ändå relevanta. Idén om det totalplanerade samhället, ideologiskt konstruerat på ett ritbord, vare sig det är sociologens eller arkitektens penna som är i farten blir inte ett mänskligt samhälle. Det är en stad och ett samhälle som sätter utopin framför människan.

Yimby Göteborg, som driver en agenda (om man får kalla det så) som jag nästan i sin helhet kan skriva under på redogör på sin blogg om ett föredrag av Ann Legeby . På detta seminarium togs frågan om rutnätskvarter kontra punkthus upp i relation till livskvalité. Bakgrunden var Legebys licentiatavhandling. Tydligt är att den täta miljön med tydlig uppdelning mellan offentlig och privat mark samt en rad andra faktorer leder till mer trivsamma miljöer för människor.

Emellertid uppstod problem när detta faktum faktiskt påtalades:

Under frågestunden fick Legeby till slut den självklara frågan: "Om det nu verkar ge positiva sociala effekter att bygga efter rutnätsprinciper, som i den klassiska kvartersstaden, borde vi inte göra det då?" Publiken, som nästan uteslutande bestod av planerare och arkitekter, drog efter andan och det gick en våg av bekymrat huvudskakande genom församlingen. Legeby såg märkbart plågad ut och började snabbt att tillrättavisa frågeställaren. Några sådana vilda slutsatser kunde man absolut inte dra: "Vi vill ju inte att allt ska se likadant ut, det måste ju finnas mångfald i staden". Publiken nickade bekräftande till varandra. Precis, hur skulle det gå med mångfalden om vi började mangla ut kvartersstad till höger och vänster? Legebys svar är symptomatiskt för det jag tidigare kallat ett "typologiskt trauma" bland svenska arkitekter. Det sitter i ryggmärgen. Man kan ägna år efter år av forskning åt att konstatera de uppenbara fördelarna med kvartersstad och rutnätstrukturer men det kommer ändå vara lika otänkbart att de facto förespråka det.

Tolkar jag Yimby GBG:s sammanfattning av seminariet rätt finns det fortfarande en lätt dogmatisk hållning från arkitekter och samhällsplanerare. En idé som förekommer människan, eller en idé så fokuserad på vad man tror att människor behöver att man inte låter människor komma till tals. En rad fördelar finns med förkrigstidens täta bebyggelse, kvartersstaden där närheten är prioriterad.

Den "organiska tillväxtens okomplicerade kraft" som Hayek skrev sätts av experterna och planerarna år sidan till förmån för planen om det perfekta samhället. Det är sannerligen stora idéer som formar våra städer, vare sig det är närvaron av en plan eller frånvaron därav. Därför är det viktigt att se till vilken grad dessa idéer finns kvar och vad det är som faktiskt driver byggandet i våra städer.

Min uppfattning är att vi behöver blandade och täta städer. En blandning av ägande och hyresformer i stadsdelar där blandad och tät bebyggelse dominerar. Grönområden bör kombineras med miljöer där människor inte känner sig små och obetydliga i förhållande till dem omkringliggande bebyggelsen. Miljöer som upplevs som vackra och trivsamma även under det ohyggligt långa vinterhalvåret. Tyvärr gör man om misstagen även i Göteborg, det verkar finnas en patologisk ovilja att ta tillvara på gamla ideal inom byggandet och stadsplaneringen. Mest på grund av att det är gamla ideal. Alltjämt är byggandet och staden ett ideologiskt slagfält, frågan är om hur många som faktiskt upplever detta?

Läs gärna helt Yimby Göteborgs genomgång av seminariet och frågan om tät kontra spridd bebyggelse.

Socialdemorkaterna reser sig upp?

Socialdemokraternas kriskommissionsgrupp släpper sin rapport med idéer för framtidens socialdemokrati. Borgerliga ledarsidor är skadeglada, Ohly är genuint glad. Finns glädjeämnen för alla i denna rapport!

Den viktiga frågan är emellertid om den innebär en nytändning för socialdemokraterna?

Det är så att det finns en överhängande risk (eller chans, beroende på perspektiv) att socialdemokraterna åter kommer till makten i Sverige, därför är det inte ointressant att oavsett partisympatier ta en titt på rapporten.

Huvuddraget får ändå sägas vara att man inte omprövar den socialdemokratiska grundsatsen att politiken inte ska stiga åt sidan utan vara den drivande kraften i samhället. Det är en anpassning (bland annat) till nyliberala och borgerliga idéer som man menar är roten till socialdemokraternas problem. Därför är det som behövs mer ursprunglig socialdemokrati.

Lösningarna behöver inte rekapituleras i detalj här. Kortfattat så handlar det om att stärka, förbättra, och utöka det politiska inflytandet över alla delar av samhället. Sällan talas om de underliggande anledningarna till problem som bostadsbrist och arbetslöshet, istället nöjer man sig på punkt efter punkt med slutsatsen att staten inte gjort tillräckligt. Det är som om samhället i övrigt är en samling passiva åskådare som på sin höjd kan vara mer eller mindre receptiv för offentlig hjälp.

Företagande då? Nämns vid ett par tillfällen, men då i regel i samband med globaliseringens faror. Tillväxt nämns vid ett flertal gånger, ofta i positiv bemärkelse men aldrig i samband med företagande, varken i liten eller stor skala. Tillväxten ska äga rum, förhoppningsvis även i framtiden men hur man ska nå dit är en fråga som lämnas obesvarad.

Jag är osäker på om den här rapporten är så avgörande för socialdemokratin som många verkar tro att den är. Möjligt är att den sätter tonen för den framtida partiledare man kommer välja.

Vissa kanske vill dra parallellen till världens längsta självmordsbrev. Det elaka smeknamnet gavs Labours valmanifest från 1983. Ett manifest där man bland annat föreslog en rad förstatliganden av privata företag samt unilateral nedrustning.

Det var i ljuset av Tories enorma framgångar med Thatcher som Labour ställdes inför ett vägval. Vänstervalet visade sig vara en katastrof som först kunde räddas av Tony Blair och hans totala omsvängning av partiet. Det är alltså nu intressant att se att såväl S i Sverige som L i Storbrittanien med valet av Ed Milliband väljer en mer vänsterorienterad inriktning.

Jag vill inte dra alltför många paralleller till det längsta självmordsbrevet, snarare är den socialdemokratiska rapporten ett kraftfullt ställningstagande för socialdemokratisk ideologi utan någon ordentlig radikalisering. Man förkastar helt borgerliga problemformuleringar och väljer att återupptäcka sig själva. Det om något bör tas som intäkt för att socialdemokraterna inte är nere för räkning.

På samma tema: Ulf Bjereld, SVD, SVD2, Dn, Ab

Globala och lokala ojämlikheter

Hittar via Nonicoclolasos denna intressanta graf från Economist:

Inkomstojämlikheter faller globalt men ökar lokalt, som en direkt konsekvens av tillväxt. En tillväxt som både är led i att många rikare har blivit rikare samtidigt som många fattiga har fått det betydligt bättre. Utifrån detta stället Nonicoclolasos upp ett par frågor som nu avhandlas i hans kommentarsfält.

Bloggtips

Sveriges bästa integrationsblogg är igång igen, "integrationsbloggen" (i bestämd form, ingen ödmjukhet här inte). Det är bara att tacka och ta emot!

Sittstrejk i Bryssel?

Flyttcirkusen mellan Bryssel och Strasbourg är kanske något av det mest korkade delarna av EU-byråkratin Nu kan man läsa att en överväldigande majoritet av alla anställda och parlamentariker tycker att det eviga resandet är värdelöst. Därtill är det både extremt kostsamt och en miljöbelastning:

Support for scrapping Strasbourg has been constant for the past 10 years: 69 percent in 2000, 72 percent in 2006 and 70 percent in 2010. But the latest figures show a spike in favour of change. /../ Forty percent of the people surveyed also said Strasbourg's poor transport, accommodation and working environment have a serious impact on their professional performance.The change would save €180 million a year and 19,000 tonnes of CO2 emissions, the study added.

Det låter ju som en done deal, avskaffa karusellen! Men vänta, Frankrike obstruerar. Från Paris ekade tystnaden:

There was no communique from Paris.

Det är märkligt hur ett land kan sätta så många käppar i hjulet på en uppenbarligen bra förändring som i stort sett alla är eniga om. Frågan är vilket intryck man ger Europas befolkning genom denna flathet inför den franska envisheten?

Vad sägs om att börja vägra åka till Strasbourg, det vore minst sagt lustigt om 74 ensamma franska parlamentariker satt i plenisalen i Strasbourg. Om något så vore det även en manifestation för viljan att reformera unionen. Vad sägs om att våra svenska parlamentariker föregår med gott exempel?

Fler protester

För en bra och översiktlig genomgång av de olika protesterna för frihet i Nordafrika och arabvärlden läs denna bloggpost av Aron Lund, ledarskribent på UNT. Mycket är på gång och det är svårt att få en överblick. Viktigt i sammanhanget är att kasta ljus över alla dessa protester, detta är ett gyllene tillfälle för många miljoner människor - synlighet utifrån kan bara hjälpa.

Vadå för lite ägande?

Vad Reinfeldt egentligen verkar mena, vilket han antyder när han talar om den svarta andrahandsmarknaden, är att prisregleringen inte fungerar. Men så långt skulle inte ens Reinfeldt gå i sin kritik av den svenska bostadsmarknden.

Kritik kommer idag, mot Reinfeldts uttalanden. I vanlig ordning kommer argumenten att hyresrätten är en viktig del av den svenska bostadsmarknaden (sant) samt att det idag omöjligt att flytta runt i en stad utan kontakter (sant). Sedan man kan även läsa att det målas upp en felaktig, dvs för mörk bild av hyresmarknaden i Stockholm. Själv tycker jag att statsministern var väl försiktig. Det är betydligt värre!

Hyresrättens framtid är främsta hand inte är utmanad av ombildningarna, som tjänar som ventil i systemet (och inte är någon thatcheristisk konspiration!). Hyresrättens främsta hot i innerstäderna är bristen på lönsamhet. Incitamenten saknas. För kontorslokaler, där prisregleringar inte existerar är det fritt fram att bygga, likaså när det gäller bostadsrätter där investeringar snabbt blir avbetalda då lägenheterna redan är sålda innan byggnaden är färdig. Ägande i innerstaden är naturligtvis eftersträvansvärt för många, man inser att lönsamheten är stor. Detta blev Lars Ohly exempelvis varse.

Från liberalt håll bör målsättningen vara en rörlig hyresmarknad med olika former för både ägande och hyrande. En oerhörd låsning på den svenska bostadsmarknaden är att man utgår från att det enda sättet att inte äga sin bostad är att ha en hyresrätt via olika typer av offentliga köer med planekonomiska väntetider. Det finns ingen naturlag som säger att bostadsrätten eller ägandelägenheten på sikt måste vara den dominerande formen av boende. Lönsamheten måste finna fler utlopp andra än försäljning av lägenheter, det är helt enkelt både för svårt och olönsamt att investera och hyra ut som privatperson.

Ägandet är låst i nästan enbart bostadsrätter, vilket är ett stympat ägande och kan snarast liknas vid en form av tvångskollektivisering av ägandet. När kommer vi i Sverige ha sidor av typen immoweb.be där privatpersoner hyr ut lägenheter eller delar av lägenheter i alla prisklasser och storlekar? Idag har vi en perverterad marknad där kontrakt kan säljas för uppemot 100 000 kr. Hyresrättsmarknaden är en ersättningsmarknaden för något som inte finns i Sverige. Andrahandsmarknaden måste bli mer levande och det blir den både genom fler typer av ägandeformer men även förenklade regler för uthyrning samt byggande.

Men Reinfeldt verkar mest filosofera. Mig veterligen har DN bara ställt frågor och fått lite lösa svar, noll tecken på vad han tänker göra åt det uppenbarligen ohållbara systemet. Här är ett gott tillfälle som något att börja tala om det borgerliga, förlåt, liberala uppdraget de kommande åren.

För vad är denna fråga om inte en uppenbar indikation på att den borgerliga regeringen inte har ork och självförtroende nog, efter en andra valseger att reformera ett uppenbarligen havererat system. Ett system som lider brist på det alla är så rädda för: eget ägande, privat investerande och en fungerande marknad. Här är ett tydligt exempel på när den borgerliga regeringen ser ett uppenbart problem men väljer att inte agera.

Kommenterade på Reformbanken en artikel av Nima Sanandaji om denna fråga. Det är tydligt att det är en total genomgång av den svenska bostadsmarknaden som behövs, inte vaga antydningar från statsministern om att något är fel.

På samma tema: Ekonomisten,

Rörligheten då och nu

Skriver krönika i Sundsvalls tidning om öppenhet och migration:

En av de främsta anledningarna till Venedigs enorma rikedomar under 1400- och 1500-talet var stadsstatens öppenhet, handel och utbyte med omvärlden. Det var i skärningspunkten mellan olika kulturer, ekonomier och idéer som välståndet byggdes. Likaså såddes frön till upplysningen i de städer vars blandning av kulturer och religioner var som störst. På samma sätt har mycket av USA:s framgångar de senaste 150 åren varit en kombination av öppenhet, mångfald och ett fungerande politiskt system. Men håller landet som ofta kallas för "The melting pot", smältdegeln, på att förändras i grunden? Riskerar finanskrisen och rädslan för terrorism att stänga landet mot omvärlden, såväl för människor som för handelsutbyten?

Finns en kommentar på artikeln, skriven av "Protes-(tant)", som påpekar en viktig skillnad mellan USA och Sverige: frånvaron av välfärdsstat gjorde att det var betydligt enklare att ha i princip helt öppna gränser.

Att ha en omfattande välfärdsstat och en reglerad arbetsmarknad gör nästan av hävd att det finns starka krafter, såväl inom vänstern som högern samt fackföreningsrörelsen som gärna ser reglering av migrationen.

Detta är den avgörande paradox som existerar mellan välfärdsstat och fri rörlighet som på inget sätt är löst. Kompromisser kan givetvis göras men den tydligaste vägen för många välfärdsstater är att reglera migrationen kraftigt och skapa poängsystem för migranter (se ex Australien och Kanada).

Sverigeresurser

Skriver på den nystartade sidan om integration, Sverigeresurser:

Under en lång tid var många övertygade om att kollektiva åtgärder riktade till specifika invandrargrupper var vägen fram. Stöd till kulturellt självbestämmande, invandrarföreningar och möjligheter att bevara den egna kulturen. Frågan är emellertid om något av det här gjorde att man fick större tillgång till arbetsmarknaden eller om man snabbare blev en aktiv del av det nya samhället? Politikens fokus ska givetvis aldrig vara att bekämpa eller förhindra kulturell autonomi och människors vilja att bevara sin kultur. Däremot måste vi ställa oss frågan om det är politiskt önskvärt att förstärka de skillnader som finns, eller rentav skapa nya?

Finns flera läsvärda artiklar på sidan, Li Jansson, skriver om företagsklimatet och invandringen, Nima Sanandaji ställer egentligen bara en oerhört viktig fråga, varför fungerade den tidigare invandringen så mycket bättre tidigare? Till slut är Andreas Johansson Heinös artikel bra läsning för den som ifrågasätter de problemformuleringar som svensk integrationspolitik ofta har.

Island efter krisen

Matthew Lynn skrev i slutet av förra året en intressant artikel i Spectator om hur Island har hanterat finanskrisen,

Iceland’s three big banks, Glitnir, Kaupthing and Landsbanki, did end up being taken over by the state, but, while domestic depositors were protected, the government didn’t attempt to meet all international obligations. Kaupthing, for example, is being wound down, and has been renamed Arion Bank. This approach was very different to the British, American and Irish bank rescues, which tried to cover all bank losses by pumping untold billions of taxpayers’ money into financial institutions.

och

In truth, the Icelandic experience raises an alarming possibility for the rest of the developed world. Maybe we didn’t need to bail out our banks quite so expensively. Maybe we should have let them go bust?

Staten garanterade förvisso alla inhemska sparares pengar, men i övrigt har man låtit det mesta inom banksektorn dratta på ändan. Utan några hemska konsekvenser. Troligtvis är det ett historiskt misstag man begår nu i många länder med att pumpa in enorma mängder skattepengar i banker som måste räddas. Lär av Island.

Är muslimska brödraskapet oundvikliga partners?

På Expressens ledarsida kan man idag läsa att Johannes Forsberg menar att vi inte borde bannlysa muslimska brödraskapet. De har hållit sig undan under protesterna och,

har därför inte spelat någon betydelsefull roll i upproret

Nu vet varken jag, Forsberg eller någon om exakt hur stort inflytande MB får efter Mubarak (förutsatt att Mubarak avgår eller avsätts). Inte heller hur de tänker använda sitt inflytande. Det återstår att se. Väljarunderlaget sägs ligga på ca 20 %. Forsberg gör ändå ett antagande om att MB kommer moderniseras,

Det är rimligt att tro att det är sådana som han [Bloggaren Abdel Moneim Mahmoud, min anm] som stärks om Brödraskapet blir en del av en demokratisk process

Forsberg anklagar Fredrik Malm för att upprepa USA:s misslyckade strategi gentemot islamisterna. I själva verket menar jag att det är Forsberg som begår ett klassiskt liberalt misstag i att acceptera det mindre dåliga alternativet som oundvikligt i demokratiseringsprocessen,” man får jobba med det man har” som Forsberg skriver.

Forsberg ska ändå ha heder att han inte väljer den väg som Gardell och Weiderud gör: att aktivt stödja politiska islamister. Forsberg ser MB som oundvikliga för demokratiseringen av Egypten, främst i kraft av deras väljarstöd. Tja, de kan knappast vara sämre än Mubarak men innebär de att de ska accepteras av liberaler?

Dessutom bör man ställa sig frågan om vem som är mest organiserad inom den egyptiska oppositionen? Massorna av unga som kräver frihet och demokrati är inte tillnärmelsevis lika välorganiserade som MB eller militären. Vem som tar initiativet efter Mubarakregimens fall är inte säkert än. Men varför inte då sätta ljus på de man främst vill ska ta initiativet istället för att ursäkta delaktigheten i de man minst vill ska ta kommandot?

Demokrati består inte enbart av de spontana protester en revolution utgör utan snarare det som kommer efter: Maktdelning, stabila institutioner, fri press, god ekonomi, separation av religion och stat och ett öppet ledarskap. Är MB oumbärliga i strävan efter dessa saker?

För USA har stabilitet prioriterats. Detta passiva eller aktiva stöd har varit en tydlig indikation på vad man från väst accepterar. Vänsterrörelser har uppfattats som farliga och sekulära liberaler som irrelevanta. Denna behandling har försvagat sekulära demokrater och stärkt extrema krafter. I väst har man valmöjligheten att inte återupprepa detta misstag.

Forsberg begår ett misstag i att sammanblanda Fredrik Malms uppmaning att vägra MB stöd med att ge aktivt stöd till Mubaraks regim som bekämpat nämnda organisation,

Däremot visar all erfarenhet att fundamentalismen triumferar när islamister bannlyses enligt Fredrik Malms recept.

Motstånd mot islamismen gör att fundamentalism triumferar enligt Forsberg. Men är stöd eller acceptans ett bra alternativ? Att inte ge stöd till islamister är inte samma sak som att ursäkta eller passivt stödja en auktoritär regimens jakt på dem, det är en milsvid skillnad.

Misstag från liberalt håll har inte bara begåtts av USA utan även tidigare. Ta exemplet med liberalerna i 1920-talets Italien. Splittrade och demoraliserade utan någon sammanhängande kraft stöttade vissa försiktigt fascismen. Alternativet, kommunisterna och fackföreningsrörelsen, antog de var mycket värre. Vad dessa liberaler aldrig insåg var att de aldrig kunde sätta prägel på den fascistiska rörelsen som både utstrålade vitalitet och framtidsanda. Även dessa liberaler vägleddes av insikten att det saknades alternativ, fascisterna höll i alla fall ordning. Kanske på samma sätt som man nu antar att MB är oundvikliga i ett demokratiskt Egypten?

För att ta ett motsatt exempel, Polen. Där gjorde man de demokratiska förhandlingarna 1989 till en fråga mellan civilsamhället, facken, de intellektuella och kommunistregimen. Kyrkan och nationalisterna ställdes utanför av parterna. Inte för att de saknade inflytande eller styrka i samhället utan för att man var tydlig med vilka parter som var önskvärda vid övergången. Katolicismen präglade oundvikligen demokratiseringsrörelsen men den blev inte en integral del av demokratiseringen, detta var ett medvetet val även om det fanns röster som krävde motsatsen.

Alternativ har alltid funnits: att inte vara bekväm och pragmatisk. Alternativet har alltid funnits att stödja demokrater av den typ man faktiskt önskar se prägla landet. Det alternativet fanns 1979 när revolutionen pågick i Iran och det valet fanns 1989-1991 när Östeuropa befriades. Vid båda dessa tillfällen har personer funnits i väst som antingen aktivt främjat islamister och nationalister eller i alla fall sett dem som ett nödvändigt ont vid förändringarna. Jag menar inte, som tyvärr Aron Israelsson tolkat mig, att situationen i Egypten är analog med den i Iran 1979, däremot är stödet och acceptansen för vissa parter i konflikten likartad.

Det finns oerhört många organisationer, partier, grupperingar, fackföreningar och enskilda ledargestalter i Egypten som står för en agenda som är betydligt mer sympatisk än MB:s. Varför inte lägga sin tid på att uppmärksamma dessa istället för att kratta manegen för MB?

Forsberg menar att valet står mellan demokrati och diktatur, inte mellan ett liberalt och islamistiskt Egypten. Men faktum är att båda valen, i någon mening existerar nu. Valet står nu både mellan ett demokratiskt eller diktatoriskt styrt Egypten och sedan mellan ett liberalt eller islamistiskt Egypten.

Vad Forsberg och exempelvis Slavoj Zizek båda glömmer är att man bör välja sina vänner även under revolutionens timmar. Min fiendes fiende bör inte alltid vara min vän, inte ens temporärt.

Att välja sida är heller inget svek mot de som strävar efter demokrati och frihet. Bara för att islamisterna har varit de som tydligast organiserat sig under det senaste decenniet innebär inte att de är en garant för demokrati på lång sikt, kanske tvärtom. Vi ska inte vara skeptiska mot den demokratiska revolutionen i Egypten, inte heller efterlysa ”försiktighet” och ”moderation” som exempelvis Tony Blair gör. Men vi ska lägga engagemanget på att framhäva de krafter som vi vill se dominera i Egypten, inte lockas av temporära lösningar.

Man kan ju alltid hoppas att MB:s utveckling blir densamma som för Turkiska AKP, ett parti som knappast är jämförbart med mullorna i Iran. Märk väl att jag inte utesluter att MB skulle kunna utvecklas, eller att de inte gjort det sedan Al-Bannas dagar, frågan är om det är meningsfullt att liberaler bör satsa sina pengar på det?

Ps. Man får hoppas att min skepsis är överdriven. Andra optimistiska röster till att MB faktiskt bör inlemmas i den demokratiska processen kan man läsa här, även denna längre analys i RealClearPolitics ger en annan bild av MB (Artikeln bemöttes emellertid här). Johannes Forsberg tipsade mig även över twitter om denna artikel som förklarar oppositionens sammansättning i Egypten.

Legitimerandet av islamismen

I Tidningen Dagen kan man läsa att Jan Hjärpe jämför muslimska brödraskapet i Egypten med Kristdemokraterna. Vad Hjärpe nu uttrycker skiljer sig inte mycket från exempelvis vad Mattias Gardell, Andreas Malm eller Peter Weiderud uttrycker: muslimska brödraskapet (MB) är harmlösa och står för en positiv utveckling i regionen. Hjärpe menar väl att vi ska tro att MB närmast kan jämföras med Kristdemokraterna i Sverige:

Hur lika är Muslimska brödraskapet och KD?

- Brödraskapets har rört sig mot mitten och blir allt mer uppfattat som ett politiskt parti. De har också ett stort engagemang i sociala frågor och en familjepolitik som liknar KD:s.

Vad tror du att kristdemokrater tycker om kopplingen?

- Jämförelsen är ganska given, så de har de inget för att bli upprörda (skratt). Men orsaken till irritationen är att man identifierar brödraskapet med de extrema islamisterna och för att det finns en islamofobi i Sverige.

Muslimska brödraskapet är centralt för protesterna i Egypten. Avgörande blir när/om Mubarak avgår om MB får den makt de länge tagit för given de skulle få i frånvaro av en den rådande regimen.

Men muslimska brödraskapet är en problematisk organisation med problematiska rötter (mer om detta i Paul Bermans "Flight of the intelectuals"). Men alla organisationer och rörelser har väl förmågan att reformeras? Frågan är om så har hänt. Den avgående ordföranden för rörelsen, Mohammed Mahdi Akef som satt åren 2004-2010 har vid flera tillfällen visat att han inget har emot att delta i Ahmadinejads förintelseförnekande:

The leader of Egypt's opposition Muslim Brotherhood has joined Iranian President Mahmoud Ahmadinejad in calling the Nazi Holocaust a "myth". Mohammed Mahdi Akef accused the West of attacking anyone who questioned that the Nazis killed some six million Jews.

Mer om förintelseförnekelse från Mahdi Akef:

Last week the grotesque sentiment was seconded by Mohammed Mehdi Akef, head of the influential Muslim Brotherhood in Egypt, who said that “the most serious lie is the Jews’ Holocaust, which they have exploited in order to extort global solidarity.”

(Uppdatering: Två citat av Mahdi Akef vars ursprungskälla var nedtagen från nätet har jag även tagit bort från inlägget, som kompensation kan man se denna norska dokumentär om brödraskapet.

Sällan ställer sig de som legitimerar eller ursäktar rörelsen frågan vilka fundament organisationen vilar på, vilka mål man har och framförallt: vilken typ av samhälle man strävar efter?

Andreas Malm skriver om situationen i Egypten, inte med ett ord nämner han problemen med att muslimska brödraskapet får en framträdande roll. Jag hoppas verkligen att det är så som Malm skriver, att det är fackföreningar, vanligt folk, NGO:s och sekulära som är drivande i protesterna som nu kommer förändra arabvärlden för alltid. Det hoppas jag verkligen. Men man måste förhålla sig kritiskt till den roll MB har och kan komma att få. Den typen av uttalanden som Hjärpe gör visar tydligt på det Lars Åberg beskrev i en artikel i Sydsvenskan nyligen:

Det kan ta sig sådana uttryck som när religionshistorikern Mattias Gardell beskrev Hamas som en oförarglig ABF-cirkel eller när Broderskapsrörelsens Peter Weiderud motiverade varför hbt-frågorna strukits i ett försök att värva muslimska medlemmar: ”Olika kulturer har hunnit olika långt med dessa frågor ... resan från det kulturella sammanhang där de flesta har sina rötter har gått för snabbt.

Man etablerar en typ av demokratibegrepp för väst och ett för den muslimska världen. Ord som frihet, feminism, jämlikhet antar helt andra skepnader för en annan kontext, en kulturspecifik sådan. En demokrati för oss och en för dem. Bara för att muslimska brödraskapet och hamas är ett alternativ till tidigare auktoritära regimer gör dem inte till bra alternativ, helt oavsett deras sociala arbete.

Peter Weiderud, ordförande för socialdemokratiska broderskapsrörelsen förtydligar den här linjen:

Västvärldens kritik av islamismen kan därför inte vara generell, svepande och styrd av sin egen historias relation mellan kristendom och politik. I diskussionen om islam och politik måste vi kunna vår egen historia, inklusive Europas koloniala arv i Mellanöstern. Vi får inte blunda för maktfrågan och det faktum att religion har en roll i samhället.

Det finns en fara i att den typ av legitimitet som Hjärpe, Gardell och Weiderud skänker den här typen av rörelser omintetgör den huvudsakliga målsättningen: demokrati i praktiken och inte en förvriden islamistisk version. Vi kan heller inte kompromissa och relativisera vår demokratisyn med hänvisning till exempelvis Storbritanniens koloniala historia i Mellanöstern som Weiderud verkar antyda.

Till skillnad från Weiderud menar jag att vi visst kan vara avfärdande av all typ av sammanblandning mellan religion och politik, kanske just på grund av den europeiska historien. Med den europeiska historia vi lämnat bakom oss är det än mer viktigt att vi stöttar utveckling som inte blandar in religiös dogmatism i politiken. Weideruds linje ignorerar helt att stora delar av den muslimska världen redan tidigare passerat den religiösa fundamentalism som samhällsbärande. Islamismen är en modern konservativ extremism och inte ett nödvändigt steg i utvecklingen.

Weiderud mf.l begår samma misstag som USA och stora delar av västvärlden tidigare gjort. De sistnämndas misstag har alltid varit att föredra stabilitet och en djävul man känner framför det okända. Denna hållning har lett till en radikalisering av vissa grupper och stärkt legitimitet för islamisterna.

Weiderud nöjer sig med islamisterna som ett acceptabelt alternativ, så länge de på pappret uttrycker sig demokratiskt. Man får nöja sig med en "islamistisk demokrati". Att föredra ett samhällssystem som faktiskt accepterar jämställdhet mellan könen, samvetsfrihet och homosexualitet verkar inte finnas på karten. Att "påtvinga" de muslimska länderna "vår " syn på dessa värden betraktas närmast som neokolonialt. Kanske är det så att Weiderud, Gardell och Hjärpe föredrar denna "demokratiska" islamism, som ett uttryck för arabiskt självbestämmande. En demokrati för oss, en för dem.

Brian Barry citerade i sin bok "Culture & Equality" Walt Whitman som sammanfattade problemet kärnfullt:

Of equality - as if it harm´d me, giving others the same chances and rights as myself - as if it were not indispensable to my own rights that others possess the same.

Dilsa Demirbag-Sten skriver bra på temat, jag har redan länkat till Kenan Maliks utmärkta essä om ämnet.

Svensk inkonsekvens

Den svenska regeringen har tyvärr en förmåga att vara väldigt inkonsekvent ibland. På SR kan man läsa att folkhälsominister Maria Larsson rasar mot Bolivias försök att få ett landsspecifikt undantag för att odla och bruka kokablad:

Från svensk sida är vi angelägna om att FN-konventionen ligger fast, att den inte bryts upp därför att då är vi allvarligt oroade över att vi kommer att få en ny konvention med betydligt svagare innehåll. Detta eftersom vi vet att det i några länder pågår en legaliseringsdebatt, säger barn- och äldreminister Maria Larsson.

Regeringskamraten och tillika handelsministern Eva Björling har däremot fokus på en annan, men inte helt olik fråga:

EU:s förbud mot export av svenskt snus inom unionen är diskriminerande. Som handelsminister är det min uppgift att företräda den svenska linjen och där för kommer jag nu att trappa upp arbetet mot vad jag ser som en av de tydligaste överträdelserna mot den interna frihandeln inom EU, skriver Ewa Björling.

Kanske kan Maria Larsson så här i efterhand kommentera Björlings artikel? Hon kan kanske börja med att kommentera faktumet att Sverige har ett undantag som möjliggör produktionen av snus:

(28) Directive 89/622/EEC prohibited the sale in the Member States of certain types of tobacco for oral use. Article 151 of the Act of Accession of Austria, Finland and Sweden grants the Kingdom of Sweden a derogation from the provisions of that Directive in this regard.

Ett undantag som nu Bolivia söker för kokablad. Jag kan hjälpa henne med pressmeddelandet, det kanske kan formuleras på följande sätt:

Från svensk sida är vi angelägna om att innehållet i lagen ligger fast, att den inte bryts upp därför att då är vi allvarligt oroade över att vi kommer att få en ny konvention med betydligt svagare innehåll.

När den svenska folkhälsoministern ska agera i utlandet passar det sig att vara strikt med att inga undantag ska göras för spridandet av beroendeframkallande preparat. När det kommer till hemmafronten är det däremot tyst när handelsministern tänker på en potentiell framtida exportframgång. Sverige vill alltså inte bara ha ett fortsatt undantag för snus, man vill även att förbudet i hela Europa ska hävas, med hänvisning till den fria marknaden.

Sedan skulle man kanske kunna bry sig om att Larsson i en bisats oroar sig för "att det i några länder pågår en legaliseringsdebatt", Larsson verkar inte intressera sig varför det pågår en legaliseringsdebatt i länder som Mexico. Jag är övertygad om att Larsson får The Economist till sitt kansli, någon gång hon kanske skulle öppna tidningen.

Om varför det det pågår en legaliseringsdebatt (bland annat anförd av Vincente Fox, den konservativa presidenten som tidigare inledde "kriget mot narkotikan") i Mexico skrev jag här. Men att nästan 30 000 personer dött i detta krig kanske inte är argument nog för Larsson att ha denna typ av debatt?

Mycket bra om Egypten

För att få en bra bild av muslimska brödraskapets roll i Egypten, Mubaraks misstag och en rad andra viktiga frågor läs gärna denna essä av Kenan Malik:

The crushing of radical secular movements is one of the reasons that in recent years opposition protests in Egypt have been led mainly by the Muslim Brotherhood. Until now, that is. What makes the current protests so different is that ordinary voices, repressed for so long by both religious and secular authorities, have finally broken out. The revolt reveals a democratic spirit that neither brutality nor bigotry has been able to crush.

Vad som gör upproret så fantastiskt är att det inte är dominerat av någon enskild kraft. Det skapar även möjligheten att tiden efter Mubarak kan kännetecknas av en verkligt demokratisk regim och inte någon islamistisk "demokrati" eller valfri nationalistisk eller röd regim. Men mycket återstår innan Egypten befinner sig där.