2011-02-03

Är muslimska brödraskapet oundvikliga partners?

På Expressens ledarsida kan man idag läsa att Johannes Forsberg menar att vi inte borde bannlysa muslimska brödraskapet. De har hållit sig undan under protesterna och,

har därför inte spelat någon betydelsefull roll i upproret
Nu vet varken jag, Forsberg eller någon om exakt hur stort inflytande MB får efter Mubarak (förutsatt att Mubarak avgår eller avsätts). Inte heller hur de tänker använda sitt inflytande. Det återstår att se. Väljarunderlaget sägs ligga på ca 20 %. Forsberg gör ändå ett antagande om att MB kommer moderniseras,

Det är rimligt att tro att det är sådana som han [Bloggaren Abdel Moneim Mahmoud, min anm] som stärks om Brödraskapet blir en del av en demokratisk process
Forsberg anklagar Fredrik Malm för att upprepa USA:s misslyckade strategi gentemot islamisterna. I själva verket menar jag att det är Forsberg som begår ett klassiskt liberalt misstag i att acceptera det mindre dåliga alternativet som oundvikligt i demokratiseringsprocessen,” man får jobba med det man har” som Forsberg skriver.

Forsberg ska ändå ha heder att han inte väljer den väg som Gardell och Weiderud gör: att aktivt stödja politiska islamister. Forsberg ser MB som oundvikliga för demokratiseringen av Egypten, främst i kraft av deras väljarstöd. Tja, de kan knappast vara sämre än Mubarak men innebär de att de ska accepteras av liberaler?

Dessutom bör man ställa sig frågan om vem som är mest organiserad inom den egyptiska oppositionen? Massorna av unga som kräver frihet och demokrati är inte tillnärmelsevis lika välorganiserade som MB eller militären. Vem som tar initiativet efter Mubarakregimens fall är inte säkert än. Men varför inte då sätta ljus på de man främst vill ska ta initiativet istället för att ursäkta delaktigheten i de man minst vill ska ta kommandot?

Demokrati består inte enbart av de spontana protester en revolution utgör utan snarare det som kommer efter: Maktdelning, stabila institutioner, fri press, god ekonomi, separation av religion och stat och ett öppet ledarskap. Är MB oumbärliga i strävan efter dessa saker?

För USA har stabilitet prioriterats. Detta passiva eller aktiva stöd har varit en tydlig indikation på vad man från väst accepterar. Vänsterrörelser har uppfattats som farliga och sekulära liberaler som irrelevanta. Denna behandling har försvagat sekulära demokrater och stärkt extrema krafter. I väst har man valmöjligheten att inte återupprepa detta misstag.

Forsberg begår ett misstag i att sammanblanda Fredrik Malms uppmaning att vägra MB stöd med att ge aktivt stöd till Mubaraks regim som bekämpat nämnda organisation,

Däremot visar all erfarenhet att fundamentalismen triumferar när islamister bannlyses enligt Fredrik Malms recept.

Motstånd mot islamismen gör att fundamentalism triumferar enligt Forsberg. Men är stöd eller acceptans ett bra alternativ? Att inte ge stöd till islamister är inte samma sak som att ursäkta eller passivt stödja en auktoritär regimens jakt på dem, det är en milsvid skillnad.

Misstag från liberalt håll har inte bara begåtts av USA utan även tidigare. Ta exemplet med liberalerna i 1920-talets Italien. Splittrade och demoraliserade utan någon sammanhängande kraft stöttade vissa försiktigt fascismen. Alternativet, kommunisterna och fackföreningsrörelsen, antog de var mycket värre. Vad dessa liberaler aldrig insåg var att de aldrig kunde sätta prägel på den fascistiska rörelsen som både utstrålade vitalitet och framtidsanda. Även dessa liberaler vägleddes av insikten att det saknades alternativ, fascisterna höll i alla fall ordning. Kanske på samma sätt som man nu antar att MB är oundvikliga i ett demokratiskt Egypten?

För att ta ett motsatt exempel, Polen. Där gjorde man de demokratiska förhandlingarna 1989 till en fråga mellan civilsamhället, facken, de intellektuella och kommunistregimen. Kyrkan och nationalisterna ställdes utanför av parterna. Inte för att de saknade inflytande eller styrka i samhället utan för att man var tydlig med vilka parter som var önskvärda vid övergången. Katolicismen präglade oundvikligen demokratiseringsrörelsen men den blev inte en integral del av demokratiseringen, detta var ett medvetet val även om det fanns röster som krävde motsatsen.

Alternativ har alltid funnits: att inte vara bekväm och pragmatisk. Alternativet har alltid funnits att stödja demokrater av den typ man faktiskt önskar se prägla landet. Det alternativet fanns 1979 när revolutionen pågick i Iran och det valet fanns 1989-1991 när Östeuropa befriades. Vid båda dessa tillfällen har personer funnits i väst som antingen aktivt främjat islamister och nationalister eller i alla fall sett dem som ett nödvändigt ont vid förändringarna. Jag menar inte, som tyvärr Aron Israelsson tolkat mig, att situationen i Egypten är analog med den i Iran 1979, däremot är stödet och acceptansen för vissa parter i konflikten likartad.

Det finns oerhört många organisationer, partier, grupperingar, fackföreningar och enskilda ledargestalter i Egypten som står för en agenda som är betydligt mer sympatisk än MB:s. Varför inte lägga sin tid på att uppmärksamma dessa istället för att kratta manegen för MB?

Forsberg menar att valet står mellan demokrati och diktatur, inte mellan ett liberalt och islamistiskt Egypten. Men faktum är att båda valen, i någon mening existerar nu. Valet står nu både mellan ett demokratiskt eller diktatoriskt styrt Egypten och sedan mellan ett liberalt eller islamistiskt Egypten.

Vad Forsberg och exempelvis Slavoj Zizek båda glömmer är att man bör välja sina vänner även under revolutionens timmar. Min fiendes fiende bör inte alltid vara min vän, inte ens temporärt.

Att välja sida är heller inget svek mot de som strävar efter demokrati och frihet. Bara för att islamisterna har varit de som tydligast organiserat sig under det senaste decenniet innebär inte att de är en garant för demokrati på lång sikt, kanske tvärtom. Vi ska inte vara skeptiska mot den demokratiska revolutionen i Egypten, inte heller efterlysa ”försiktighet” och ”moderation” som exempelvis Tony Blair gör. Men vi ska lägga engagemanget på att framhäva de krafter som vi vill se dominera i Egypten, inte lockas av temporära lösningar.

Man kan ju alltid hoppas att MB:s utveckling blir densamma som för Turkiska AKP, ett parti som knappast är jämförbart med mullorna i Iran. Märk väl att jag inte utesluter att MB skulle kunna utvecklas, eller att de inte gjort det sedan Al-Bannas dagar, frågan är om det är meningsfullt att liberaler bör satsa sina pengar på det?

Ps. Man får hoppas att min skepsis är överdriven. Andra optimistiska röster till att MB faktiskt bör inlemmas i den demokratiska processen kan man läsa här, även denna längre analys i RealClearPolitics ger en annan bild av MB (Artikeln bemöttes emellertid här). Johannes Forsberg tipsade mig även över twitter om denna artikel som förklarar oppositionens sammansättning i Egypten.

 
Blogg listad på Bloggtoppen.se