Aftonbladet Kultur, numera känt som ryska ambassadens språkrör i Sverige

Låt mig göra ett tankeexperiment: det går både att inse Sovjetunionen var en regim med massmord på samvetet samtidigt som det var Sovjetunionens folk vars offer var den överväldigande största anledningen att Nazityskland förlorade andra världskriget. Visst kan dessa två tankar samexistera i ens medvetande? Självklart. Även om man råkar kalla sig liberal, borgerlig eller höger är det inget problem att förstå att den huvudsakliga anledningen att Nazityskland föll var röda armén, inte landstigningarna i Normandie. 

Så långt är jag för en gångs skull enig med Åsa Linderborg när hon uppmanar den tyckande klassen att tacka röda armén. Men som brukligt är med Linderborg följer även en obehaglig kommunistrevisionistisk rap när historia ska beskrivas. För varje mening jag läser av Linderborg faller hakan tills lederna värker. 

Läs exempelvis följande:

I tjugofem år har högern försökt skriva om andra världskrigets historia, och det har man lyckats ganska bra med. Sovjets avgörande krigs­insats är helt mörklagd. Östfronten framställs som ett krig mellan två diktatorer av samma skrot och korn. Man vågar dock inte helt dra ­konsekvenserna av den tolkningen, eftersom man då också måste säga att väst­makterna lika gärna hade kunnat alliera sig med Hitler (vilket han själv hoppades på in i det sista, en tysk-engelsk gemensam upp­görelse med ”judebolsjevismen”).

"Lika gärna hade kunnat alliera sig med Hitler?" Men vänta nu. Vem var det som faktiskt allierade sig med Hitler, levererade för krigsmakten helt nödvändiga resurser fram tills 1941, överlämnade halva Polen till Hitler och delade upp Baltikum och halva Östeuropa mellan sig och Hitler. Jo, Stalins Sovjetunionen. Molotov-Ribbentroppakten nämns inte i Linderborgs artikel och väl är väl det då artikelns premisser fallit ihop som en samling korthus. Denna pakt vars förverkligande innebar att inte bara Tyskland angrep Polen i september 1939 utan även Sovjet, några veckor efter tyskarna. 

Dessutom har Linderborg gått på det i rysk media cirkulerade ryktet att Putin inte blev inbjuden till firandet av frigörelsen för 70 år sedan:

I själva verket var Putin inte bjuden, trots att det var Röda armén som öppnade lägret och ögonen på en hel värld. Att säga det, att skriva det, är nästan omöjligt.

Ingen politiker var bjuden. Auschwitzmuseets chef  Bartosz Bartyzel uppgav i en intervju med Gazeta Wyborcza att de inte ville ha politiker på plats, enbart överlevare som håller tal. Detta hade givetvis Linderborg enkelt kunnat kolla, det står exempelvis på museets hemsida och Bartyzel har gett samma svar i alla intervjuer.

Men det kommer mer:

"27 miljoner sovjetmedborgare, många av dem var ukrainare, dog i det som Hitler själv kallade för ­”utrotningskrig”. Stalin svarade: Okej, vill Hitler ha ett utrotningskrig, så ska han få det."

Helt rätt. Lidandet på den sovjetiska sidan går knappt att greppa. Men att som Linderborg få det till att Stalin på något sätt replikerade på Hitlers förbrytelser är inget annat än historieförfalskning. Stalin var nöjd med att låta Hitler ta över halva Europa och ville fram tills Operation Barbarossa drogs igång knappt tro att hans bundsförvant skulle svika honom. Under tiden hade Stalin hunnit mörda tiotusentals Ester, Lettländare, Litauer, Ukrainare och Polacker. Fördriva människor från de nyligen ockuperade områdena samt samla Polens officerskår i fångläger för att senare avrätta dem mangrant. Och hade det inte varit för Stalins naiva inställning till Tyskland, hans totala missaktning för människoliv hade det inte behövts fler än två dussin miljoner människoliv för att hindra Hitler från att driva fram över Europa. Dessutom hade Stalin redan under 1930 drivit ett framgångsrikt utrotningskrig mot Ukrainarna genom att förvägra dem spannmålsreserver och konfiskera överskott.

"Isaac Deutscher, judisk marxist och Stalins antagonist, skriver i boken Den ojudiske juden att mellan 2,5 och 3 miljoner ryska judar på ­Stalins order evakuerades från de ­delar av Sovjet som invaderats av Tyskland. Så räddades de undan gaskamrarna."

Det är en ofta upprepad lögn att Stalin specifikt skulle get order om att judar skulle räddas österut. De som skickades österut var de som likt min farfar och hans syster arbetade direkt med röda armén eller på något sätt tillhörde den industri som flyttades österut en bra bit in på operation Barbarossa. Det fanns tvärtemot vad Linderborg påstår flera dekret från Stalin som gjorde gällande att civila inte skulle evakueras eftersom det var ett tecken på defaitism. På samma sätt som Röda Armén gång på gång förvägrades att göra taktiska reträtter vilket ledde till enorma inringningar som kostade mängder av människoliv.  Linderborg går på en klassisk lögn att Stalin överhuvudtaget brydde sig om att specifikt rädda judar undan den tyska invasionen. Någon sådan avsikt fanns inte och de som räddade sig österut gjorde det trots regimens motstånd. Judar lyckades likt många andra civila, militärer, specialister och partiaktiva ta sig österut men det var av ren tur eller för att de tillhörde centrala industrier.

Linderborg försöker även bortförklara Stalins antisemitism med hänvisning till att: "Stalin började bli förbannad på ­Israel, som inte var tillräckligt följsamt". Jaså? Förklarar det massarresteringarna av judiska kulturpersonligheter i Sovjet under de första åren efter kriget, alltså innan Israel ens existerade? Stalin tolererade inte sionism eller judisk separatism i någon som helst form och kunde på sin höjd nöja sig med en usel judisk delrepublik på gränsen till Kina men inte en judisk nationalstat. 

Det är nog ingen som likställer Stalins antisemitism med Hitlers som Linderborg skriver i sin artikel. Det var uppenbarligen bättre för Europas judar att Röda Armén och inte Wehrmacht vann kriget i öster. Det går även som liberal att inse detta högst elementära historiska faktum. Men det ska inte behöva betyda att man som Linderborg antingen ignorerar eller förbiser Sovjetunionens enorma brott både innan, under och efter andra världskriget. Att idealisera Sovjetunionens roll är ren historierevisionism som bara är möjlig om man som Linderborg helt raderar Molotov-Ribbentroppakten ur historieböckerna och inte med ett ord nämner sådana händelser som ockupationen av Baltstaterna 1939, invasionen av östra Polen 1939, Katyn, fördrivningen av Tatarerna, massvåldtäkterna på tyska kvinnor i slutet av kriget, fördrivningen av 15 miljoner tyskar eller massmordet på östeuropeiska oppositionella under slutet av kriget.

Det finns i Linderborgs texter om Ryssland och Ukraina hela tiden en underton av att Ryssland är missförstått, att Ukrainarna är suspekta antisemiter som inte går att lita på och att Ryssland är ett värn mot fascism och antisemitism. Den här linjen känns igen eftersom den på pricken liknar den kommunikationsplan som Putinregimen kört stenhårt på de senaste åren. De lär skåla att Sveriges största kvällstidning sväljer linjen med hull och hår.

Extremvänster och extremhöger hand i hand, påhejad av svensk vänster

Inom svensk vänster sprider sig glädjen över att Syriza tog regeringsmakten i Grekland. Jonas Sjöstedt var själv i Athen under valnatten. Göran Greider ser positivt på segern med hopp om att landets skulder ska skrivas av. Alexandra Pascalidou hoppas att Grekland vänder blad.

Det kan givetvis finnas flera skäl att tycka att Syrizas seger var bra, rent sakpolitiskt. Men det förvånar mig hur okritiskt man gratulerar Syriza till segern. Antingen har det att göra med direkt okunnighet om detta partiets positioner eller så väljer man att blunda för dem man tycker mindre om. 

Knappt har regeringsförklaringen hunnit skrivas på innan Syriza motsätter sig ytterligare sanktioner mot Ryssland. Detta är inga nyheter utan har varit partiledaren Tsipras linje länge, efter ockupationen av Krim motsatte sig Tsipras sanktioner mot Ryssland. Inreseförbud för flera personer centrala i den ryska regimen under ockupationen av Ukraina hindrade inte Tsipras från att träffa dem. Med förevändningen (känd från delar av den svenska vänstern) att den Ukrainska regimen styrs av fascister. Ledamöter för Syriza i Europaparlamentet har likt SD motsatt sig sanktioner mot Ryssland. Även Marine Le Pen verkar glad över att Syriza har vunnit.  Tsipras har vid flera tillfällen etablerat goda relationer med Putinregimen och kritiserat EU:s hantering av Ryssland ockupation av Ukraina.

En som beskrev denna relation väl var ryske högerextremisten och hovideologen Alexander Dugin som 2013 uttryckte sig på följande vis om Syriza:

In Greece, our [i.e. Russia's] partners could eventually be Leftists from SYRIZA, which refuses Atlanticism, liberalism and the domination of the forces of global finance. As far as I know, SYRIZA is anti-capitalist and it is critical of the global oligarchy that has victimized Greece and Cyprus. The case of SYRIZA is interesting because of its far-Left attitude toward the liberal global system. It is a good sign that such non-conformist forces have appeared on the scene.

Kontakter mellan Dugin och Syriza hör inte till ovanligheten, här en bild på den nuvarande utrikesministern och Dugin.

När Maidanrörelsen var som mest intensiv tog flera framstående inom vänstern i Sverige varje tillfälle som gick att misskreditera hela motståndet mot Janukovitjregimen. Att Syriza samarbetar med högerextrema ANEL som av de grekiska forskarna Daphne Halikiopoulou and Sofia Vasilopoulo beskrivits som "highly conservative and nationalistic right-wing" verkar inte bekomma Sjöstedt och co.

Än en gång har vi att göra med ett sådant "monstruöst hyckleri" som Åsa Linderborg anklagade andra för men främst själv var skyldig till. Glädjeyran över att Syriza vunnit ett val överskuggar partiets kontakter med den ryska extremhögern, dess stöd till en aggressiv ockupationsmakt och dess regeringspartner som är ett ett högerextremt nationalistparti med en antisemitisk partiledare.

Snacka om monstruöst hyckleri.

Vad det är som håller på att hända är att den extrema vänstern förenas med den extrema högern i sin EU-fientlighet, nationalism, kritik mot kapitalismen och internationella avtal som anses kränka nationell suveränitet. Globaliseringskritiker som förenas över de politiska gränserna i en möjligtvis tillfällig men ack så obehaglig allians. Det är detta kontakterna med Putin, kärleken från Le Pen och samarbetet med högerextrema ANEL vittnar om. Inget av detta tycks bekomma svensk vänster, de verkar mycket upptagna med att hoppas på socialismens förverkligande.

Skaffa dig en ny maktanalys

På några maskinskrivna sidor från migrationsverket läser jag ett utlåtande: "Inställningen i Polen mot judar är starkt antisemitisk. Bl.a sprids en tidskrift av organisationen Grunwald som anklagar judarna för situationen i Polen.". Det är min pappa som för migrationsverket förklarade varför han ville lämna landet. De främsta skälen var antisemitismen och att han inte ville kallas in till en militär som förtryckte solidaritetsrörelsen.

Skälet att vi bor i Sverige är delvis, men inte enbart, antisemitismen. Och tänker man efter har de flesta judiska migrationsströmmar historiskt motiverats, tvingats fram, av just antisemitism. Varför kommer så många judar från Polen? Jo landet var ensamt och först med religionsfrihet i 1200-talets Europa. Situationen i Västeuropa var då betydligt värre. 

Var hatet råkar vara värst tycks bölja fram över Europa under århundradena. Ibland är Västeuropa värst, ibland Östeuropa. Och ibland är hela kontinenten ett helvete för judar. Det är ett mirakel att judar härdat ut i över tusen år här.

Uppdrag granskning igår var välbehövligt men kommer knappast vända utvecklingen. Det finns, menar jag, ett väldigt stort hinder för att få detta samhälle att sköta sin uppgift som demokrati och skydda alla sina medborgares grundläggande rättigheter.

Sveriges majoritetsbefolkning och i förlängningen dess politiska, mediala och tjattrande etablissemang har ett dilemma. Man är låst mellan sin vördnad för ett maktperspektiv och det som är rätt.

Maktperspektivet lyder som följer: samhället är en pyramid med många trappsteg, på botten befinner sig invandrare av olika slag, de som hatas av rasister, som diskrimineras och marginaliseras. På några trappsteg längre upp befinner sig europeiska invandrare, ännu längre upp kvinnor och längst upp svenska, heterosexuella män i medelklassen. Pyramiden är betydligt mer komplex än den gamla klasspyramiden.

Pyramiden är nog en ganska bra karta över samhället och makten tycker de flesta. Även jag menar att den ger en någorlunda rättvis bild av verkligheten. Den som är underordnad är drabbad, den som är längre upp, orsaken. Den underordnades kamp har alltid varit helig i Sverige. Den underordnade kan inte göra fel, man slår ju underifrån, det är ju kamp motiverat av förtryck, underordning och historiska oförrätter. 

Många i Sverige värderar högre maktperspektivet än principerna. Det gör kanske inte att rasismen från botten av pyramiden kan ursäktas, men den förstås, förklaras och kontextualiseras. Det är knappast någon som empatiskt försöker förstå eller urskulda de högerextremas rasism, de är ju ändå längre upp i pyramiden.

Det som är rätt är att den som i ett givet tillfälle utsätter någon för tvång, hot eller hat är i en maktposition. Det spelar ingen roll vilken kontexten, bakgrunden eller orsaken är. Antisemiterna i Malmö blir inte mindre arbetslösa eller eländiga för att de förtrycker judar. Men i det givna tillfället är de förtryckare och kan inte ursäktas eller förklaras bort, de är makten.

Den underordnades hat är förståeligt, kan kontextualiseras, ursäktas har vi lärt oss i Sverige. Satir ska sparka uppåt, inte nedåt har vi dessutom fått höra till leda den senaste veckan. Glöm inte maktperspektiv när ni nu talar yttrandefrihet är konstant andemeningen. Och rädslan för konsekvenserna av massakrerna i Paris är för ökad islamofobi, inte att judarnas sista kapitel i Europa skrivs.

Kanske därför är judar och deras situation så knepig i Sverige. Det går inte ihop för det här landets samtida narrativ. Här har vi en grupp människor som har kommit som invandrare till Sverige, men de är ofta medelklass, inte sällan välutbildade och tillhör samhällets övre skikt. Blekt minne är den fattiga juden som kom till Lund och bodde i det lilla ghettot Nöden. En grupp med socialt kapital och makt som samtidigt är förtryckt. Det bör stämma till eftertanke för alla de som talar om "strukturer" i tid och otid.

Min pappa försöker övertyga mig att Warszawa är tryggare. "Ok, vi har ryssen runt knuten, men de trakasserar oss i varje fall inte på gatan" säger han. Hos många äldre judar finns det en inbyggt insikt att de inte kan ta sina hemländer för givet. Allt är temporärt. Situationen kan och har många gånger förändras. Antisemitismen tar inte slut, den bara byter plats och intensitet.

Paradoxalt nog känns Warszawa idag som en tryggare plats för judar än vad centrala Malmö eller Paris gör. I staden finns en renässans för judisk kultur, till stor del buren av den polsk-katolska befolkningen. Det är inte så att antisemitismen försvunnit från Polen, men den är inte lika synlig och fysisk som i Västeuropa. 

Annat var det på 1960-talet när landets judar från regeringen fick höra att de för sin sionism var femtekolonnare. På den tiden var kommunistblocket på arabernas sida. Och under sexdagarskriget hade Israel till världens stora häpnad försvarat sig mot alla sina grannländer. Judarna i Polen fick betala. Så hastigt allt vänds uppochned.

Judar vet mycket väl varför deras förfäder kan spåras till hela Europa. Det kom alltid en tid när det var dags att fly. Man är även idag redo att flytta en gång till. USA, Israel, Kanada, Australien. Än finns det kanske platser där judar inte behöver vara rädda. Och samtidigt hör man från Israel att diasporan är naiv och sentimental som inte redan packat sina väskor för att delta i det israeliska samhällsbygget.

Det mesta återkommer till Israel. Landet vars grundande var nödvändigt för ett hatat och fördrivet folk. Men ett land som idag säga vara skälet till att judar hatas och förföljs i Europa.

Judarna sitter i en rävsax. Naomi Abramowicz uttryckte det väl:

"Jag tänker inte ursäkta mig, eller låtsas som att vad som sker i Israel inte berör mig. Som om ett avståndstagande från Israel skulle göra mig bättre, eller mer älskvärd på något sätt. Jag är, inte minst i tider som dessa, tacksam över att Israel finns."

Skälet till antisemitismen som UG uppmärksammar påstås vara Israel. Personer med rötter i Mellanöstern hatar Israel så intensivt att de tar ut sin vrede på judar i Sverige.

De flesta i offentligheten verkar eniga om att ingen individ ska behöva vara ansvarig för en stat, eller ens behöva förhålla sig till vad som där händer. Om bara judarna kan strunta i, eller fördöma Israel (som var Ilmar Reepalus poäng) så slipper de dessutom säkert hatet. Men varför ska det behövas? Ska inte en person, jude eller inte, kunna förhålla sig till Israel och ändå slippa hot, hat och trakasserier?

Man letar efter skäl till hatet och hoten men letar helt fel. Roten till trakasserierna är inte Israel. Det är att någon trakasserar. Problemet är att demokratiska och upplysta länder inte förmår att skydda sina medborgare. Att den antisemitism som många hoppades skulle tyna och försvinna är mer intensiv än på länge. Judarna är möjligen lite förvånade, men knappast oförberedda. Man har varit med om det här många gånger.

Sympatin med den förtryckte och kärleken till den tvådimensionella pyramiden har grumlat till synen i Västeuropa. Rädslan för islamofobi och att göda främlingsfientlighet har skapat en ohållbar situation där en havererad maktanalys övertrumfar demokratins grundvalar. Så hur ser det ut om några decennier? Kanske finns några judar kvar i Europa, kanske inte. Oavsett har judarna lärt sig läxan att man inte kan lita på att Europa förmår skapa en trygg miljö fri från antisemitism. Det om något har de senaste åren tydliggjort.

Aftonbladet hittar orsaken till terrordåden. Inte oväntat är det USA och Israel.

Igår mördades ett antal journalister och serietecknare. Samtidigt som jag skriver detta äger ett gisslandrama rum i Paris. En person med kopplingar till gårdagens mord har tagit flera personer gisslan i en kosheraffär.

Samma dag som detta sker publicerar Aftonbladet Kulturs sin syn på läget. Det är ingen dum idé att spara detta tidsdokument och läsa vid senare tillfälle. Det är nämligen ett generande daterat och en djupt otillräcklig analys av händelserna och deras orsaker.

Förklaringen till dådet (dagens gisslandrama spekuleras, av förklarliga skäl, inte om) sägs vara: "Den kränktheten han som muslim – eller bara människa – upplevde inför bilderna av fångar med huva och elektroder kan ingen ta ifrån honom. Orättvist nog gick han lös med en kalasjnikov i just Frankrike, som hade integritet nog att inte delta i ockupationen av Irak. Men även Frankrike är en gammal kolonialmakt som härjat i Mellanöstern, och som har en djävulskt aggressiv historia med Algeriet. Det är de erfarenheterna som sitter i den franska förortsbetongen."

Vilken makaber förklaring till varför en franskfödd man skulle mörda tolv. Vad vi har att göra med här är ännu ett försök att anpassa verkligheten till teorin.

Det historiska perspektivet som Linderborg lyfter vittnar mer om hur hon, likt många inom vänstern före henne, sökt förklara allt utifrån ett otillräckligt antiimperialistiskt och antiamerikanskt perspektiv. Givetvis kan inte islamismens utvecklingen frånskiljas sådant som kolonialismen, Ottomanska riket eller kalla kriget. Men det räcker inte för att förstå och förklara hur Islamismen kommit att bli så tongivande och attraktiv för så många.  Och som definitivt inte fungerar för att förklara varför personer boende i Europa får för sig att massmörda civila. Historisk bakgrund är inte samma sak som tillräcklig förklaring.

Islamistiskt våld vänds även mot länder, personer, organisationer som aldrig haft något som helst samröre med USA eller Israel. Det har vänt sig emot sekulära regimer, diktatorer, militärjuntor, muslimska minoriteter, sunniter, shiiter, kristna, judar, ateister, socialister och fackföreningar.

Islamismen är född ur idén om att sekulära ideologier, världsliga stater och icke-muslimer inte ska styra över muslimer. Det och en extrem och nitisk tolkning av Islam som inte lämnar något utrymme för avvikare. Det behövs inget USA, inget förtryck varken riktigt eller påhittat för att motivera en sådan ideologi.

För faktum är att det inte finns någon slutpunkt när Islamisterna slutar vara kränkta eller när de inte kan hitta oförrätter. Det finns alltid en plats som är befläckad av otrogna, det finns alltid en förolämpning som kan hittas någonstans. Alltid en företeelse eller historisk oförrätt som kan användas för att legitimera och förklara de dåd man utsätter världen för.

Om det inte är judarnas ockupation av Jerusalem som är förevändningen så är det Rushdies blasfemi. Är det inte Rushides blasfemi så är det Hirshi Alis religionskritik, är det inte Hirshi Ali så är det sekulära element i en eller annan regering. Det vissa inte tycks förstå är att här finns ingen enkel ekonomisk eller materialistisk förklaring. Ingen enkel kausalitet där man kan peka på att kolonialism i ett land som leder till dåd i ett annat. 

Att som Linderborg söka ett enkelt kausalt narrativ där USA, som klumpig och okänslig stormakt, gör en sak för att därefter få ett svar är en förenkling. Det är en fördumning som inte förmår förstå Islamismens hela historia, dess totalt kompromisslösa villkor som inte nöjer sig innan hela Mellanöstern, Nordafrika och Centralasien är fritt från minoriteter och otrogna.

Är det frustration eller hat mot USA som motiverade Mohamed Merah att skjuta tre barn och en rabbin i Toulouse 2012? Eller mannen som sköt ihjäl fyra vid ett judiskt museum i Bryssel förra året? Utöver detta så kan antalet misshandlar, vandaliseringar, hot mot judar räknas till flera tusen i västeuropeiska länder. Skulle dessa mord och attacker kunna förstås med hjälp av Linderborgs läsning av USA:s utrikespolitiska historia under 1900-talet? Knappast. Detta är dåd födda ur inget annat än djup religiös fundamentalism, hat och en politisk hållning som gör gällande att själva existensen av en judisk stat i Mellanöstern - helt oaktat vad den gör eller inte - är skäl nog att bedriva ett totalt och urskiljningslöst krig mot judar i Europa. 

Varje gång en Linderborg söker trycka in ett pågående skede i sin föråldrade socialistiska analyskvarn grumlas sikten. Den islamism som motiverar unga män från svenska städer att åka ned till Mellanöstern och delta i fruktansvärda krigsbrott och etnisk rensning är inte sprungen ur frustration över ojämlikhet eller USA:s krig. Detta finns där i bakgrunden, men kan aldrig utgöra bränsle och motivation nog. För det krävs det en ideologisk övertygelse och en längtan att dö för vissa idéer. En oförståelse för att detta är ett ideologiskt krig är ett enormt misstag. Förhoppningsvis är Linderborg relativt ensam med åsikten att alla konflikter kan förstås som någon sorts Vietnamkriget 2.0.

Från revolutionär till lat posör: vänstern då och nu

Följande stycke (från en intervju i ETC) hoppas jag kommer förekomma i framtida sociologiska läroböcker om det tidiga 2000-talets mest uttjatade fenomen: medelklassens dåliga samvete.

Lina Thomsgård reflekterar över att nästan alla intervjuer hon gjort den senaste tiden ägt rum i kvarteren häromkring eftersom journalisterna som föreslagit mötesplats antingen bor eller jobbar här. Jag frågar var hon själv bor. Också i Hornstull. Jag säger att jag blir socialt deprimerad i Hornstull eftersom det är så segregerat. Hon håller med. Sedan talar vi en stund om att det är lätt att klaga över segregation när man själv bor mitt i stan, men att ingen av oss i realiteten skulle vara beredda att flytta till en förort långt utanför centrum.

Hur ska segregationen lösas då, med tvång?

– Jag skulle gladeligen stödja en lag som tvingade mig att bosätta mig i exempelvis Barkarby för jämna ut klyftorna, det skulle vara fantastiskt. Om någon säger: ”nu förbjuder vi kött och smågodis”, då säger jag: ”Kör! Perfekt!”. Min disciplin är så dålig så det vore jättebra för mina tänder. Det skulle bli lite tråkigare fredagskvällar, men sedan, när det väl införts ...  

Skulle det inte kännas annorlunda när tvången och förbuden väl kom tror du?

– Det kan jag inte svara på, det är hypotetiskt, men jag tror att jag är väldigt utopiskt lagd för jag går igång på idén att tvingas flytta. Jag kan intellektuellt förstå principen om det fria valet, men jag kan inte känna det. Jag skulle behöva att något togs ifrån mig som verkligen betydde något i så fall. Men så länge samhällsbygget handlar om solidaritet och jämlikhet och man är så himla priviligierad som jag och många andra är, då kan jag nog inte komma på en enda sak. 

Logiken Thomsgård ger uttryck för är som följer: problem  såsom diskriminering, segregation, fattigdom, resursslöseri  är strukturella, alltså måste även lösningarna vara på strukturella och på systemnivå. Att Thomsgård bor i Hornstull är ett strukturellt problem och ska alltså lösas på lagstiftningsnivå, helst med hjälp av tvång.

Ironin är att Thomsgård grundade rättviseförmedlingen som syftar till att lyfta fram kvinnor i en rad olika publika och jobbrelaterade sammanhang. En verksamhet som tycks vara antitesen till att det behövs lagstiftning för att driva fram allt det man tycker är gott.

Intervjun med Thomsgård är ett utmärkt exempel på att de flesta människor, även medialt omtyckta aktivister, lever och agerar efter eget tycke och smak. Har de råd att bo centralt och fint kommer de göra det. Som de flesta andra som har möjligheten.

Det är av samma skäl som de flesta socialister inte tvekar att sätta sina barn i friskolor eller konsumera tjänster som är led i avreglerade marknader. Eller produkter som är en konsekvens av kapitalackumulation, globalisering och intensiv resursutvinning. Den poserande hållningen att "jag skulle ge upp allt om man bara lagstiftade bort allt!" kostar absolut inget. Vinsten är den moraliskt oklanderliga positionen: äta och behålla kakan.

Det är inget som förhindrar Thomsgård från att flytta till en Stockholmsförort för att minska segregationen. Hon skulle säkert spara massa pengar på det. Och journalisterna som intervjuar henne får ta tunnelbanan några hållplatser, eller kanske flytta med så de slipper bo så nära sina hatobjekt bekvämligheten och urbaniteten.

Det går inte att förhindra människor, varken Thomsgård eller någon annan, från att gilla lika och bo där man tycker det är fint. Vill man bryta upp städernas segregation kan man prompt släppa poserandet och fantasierna om tvång. Det finns en rad högst realistiska reformer inom områden som  stadsplanering, plan och byggnadslagen, hyresregleringen som skulle underlätta rörlighet inom staden.

Vad vi istället får är en oroad vänster som tyst behåller sina privilegier (reglerade hyror, strikt reglerad byggprocess, kommunalt planmonopol) och istället sätter handen för pannan och klagar över att den inte är disciplinerad nog att flytta till förorten. Sluta tjata om att det är så jobbigt med homogenitet. Erkänn att ni tycker om att bo i kvartersstad med bra krogar och vackra hus och spela inte så oroade. Är ni på riktigt oroade över segregationen är det dags att sluta att kokettera med faktumet att er egen bostadsadress spelar någon roll.

På 1970-talet hade ändå de kommunistiska partierna vett nog att uppmana sina medlemmar att utbilda sig till arbetaryrken och träda ned från medelklassens ombonade verklighet. Dagens vänster nöjer sig med lite dåligt samvete och att förstrött klaga över den moderna världens bekvämligheter. Det är, om man tänker efter, en strålande utveckling! Från systemkritisk revolutionär vänster till ett samtida dito som mätt rapar från sitt Södermalm. Den första med oroväckande potential att ställa samhället på ända till en vänster som knappt orkar flytta några hållplatser.

Mörk och okunnig beskrivning av Polen

Igår publicerades en artikel (tipstack till Artur Szulc) skriven av Anna Hellgren i Expressen om det nya judiska museet i Warszawa. I artikeln, som på det stora hela är läsvärd, finns en tendens att vrida sanningen för att passa tesen som drivs. Givetvis bör det vara tvärtom, tesen ska anpassas efter verkligheten.

Man ska vara generös när man läser andras texter. Inte tolka elakt och istället göra den mest välvilliga tolkningen av det man läser.  Den inställning har jag haft när jag läst Hellgrens text. Men jag menar att hon begår några väldigt uppenbara misstag. Hellgren skriver exempelvis:

Ingenting skvallrar om att den här gatan en gång trampades av några av de 300 000 polska judar som trängdes här, inte heller om att dagens betongkroppar bokstavligen vilar på ruinerna av generationer av judiska liv. Inga plaketter, inga ändrade gatunamn.

Muranów, platsen där museet ligger och där Ghettot låg (1940-1943) är förvisso ingen liten stadsdel. Men efter en snabb promenad inser man att stadsdelen har många monument för att bevara minnet av ghettots boende. Och att där finns flera ändrade gatunamn. Exempelvis är museet Hellgren besökt flankat av två gator: Mordechaja Anielewicza (uppkallat efter ledaren av ZOB, den judiska kampenheten) och Jozefa Lewartowskiego (uppkallat efter grundaren av det antifascistiska blocket i ghettot), båda kämpar i ghettot. Båda dessa gatunamn är alltså ändrade efter kriget.

Det finns gott om monument och plaketter. Hela det före detta ghettot är avgränsat med en text i marken, det finns på flera gatuhörn mindre monument. Plaketter finns på många platser för att hålla minnet av de stridande i ghettot levande. På en plats finns delar av ghettomuren bevarad. Några gator upp från museet finns ett stort monument på platsen där Umschlagplatz låg. Platsen där judarna uppsamlades innan de skickades till Treblinka. I hela stadsdelen finns alltså minnesmärken som påminner om platsens historia.

Allt detta kunde givetvis Hellgren lätt ha hittat, om hon frågade någon, eller promenerade lite i stadsdelen. Eller om hon köpte en turistguide på engelska från museet. Men istället driver hon tesen att i Warszawa, platsen där man precis byggt ett stort och påkostat museum om judarnas historia i Polen, varken bryr sig eller minns någon judarna. 

Den röda tråden i Hellgrens text är att judar haft det svårt i Polen och att det samtidigt varit en fantastisk historia. Båda stämmer. Men i sin iver att beskriva Polen som ett ogästvänligt land för judar är mitt intryck att hon går för långt. Hon skriver exempelvis:

I dag bor 25 000 judar i landet. Många av dem döljer sitt ursprung.

Efter kriget bytte väldigt många judar efternamn. Försökte smälta in. Berättade inget för sina barn eller barnbarn om deras ursprung. De som höll fast vid sina efternamn, som undertecknads familj, blev ofta påminda om att de inte hörde hemma. Men detta har i stor utsträckning förändrats. 

Läser man polsk press idag eller tar del av det judiska livet i Warszawa märker man att det finns en renässans för judisk kultur och historia. En renässans buren i mångt och mycket av en ung polsk (ickejudisk) generation. Judiska kulturfestivaler, nya församlingar, restauranger, studiecirklar och program för att vårda de judiska begravningsplatserna startas hela tiden. Mycket har förändrats, till det bättre. Om detta skriver Hellgren inget. Inget om det faktum att det finns judar som flyttar tillbaka till Warszawa. Att Polen har varit både ett paradis och helvete för den judiska befolkningen råder ingen tvekan om.  Det behövs inga överdrifter för att konstatera det. Men för mig som tar del av det judiska livet i Warszawa känns det konstigt att läsa Hellgrens text. I Hellgrens slutet av texten konstaterar hon att:

efter mer än fyra timmars vandring (ja, museet är så stort) genom den judiska historien kan jag inte låta bli att tänka att det knappast var förvånande att Förintelsen var så omfattande och mötte så lite motstånd i just Polen

Det fanns få länder (möjligen frånsett Albanien och Bulgarien) i Östeuropa där en så stor andel av den icke-judiska befolkningen faktiskt hjälpte judar under kriget. Antisemiter och antisemitism fanns förvisso både innan, under och efter kriget. Vilket inte minst bevisades av de pogromer som mötte judar som återvände till sina hem. Men besöker man Yad Vashem i Jerusalem och läser listan med Righteous Among the Nations (icke-judar som räddade judar undan förintelsen) är katolska polacker den största gruppen. Värre var det i Ukraina och Litauen där förintelsen mötte betydligt svagare motstånd än i Polen och där dessutom en stor del av mördandet utfördes med hjälp av lokalbefolkningen, till skillnad ifrån Polen.

Jag har verkligen inget skäl att skönmåla Polens relation till det judiska. Skälet att jag överhuvudtaget är född i Sverige är antisemitismen i Polen. Men Hellgrens bild av Polen är varken rättvis, uppdaterad eller i alla avseenden särskilt korrekt. Artikeln målar en alltigenom mörk bild av polackers inställning till judar och landets judiska historia. Det är tråkigt i en annars lärorik text om ett viktigt och intressant ämne.

Borgerligt ungdomsförbund på glid

Nyligen skrev Ivar Arpi en artikel om Migrationsverket. En artikel som fick välförtjänt uppmärksamhet eftersom den pekar på rättsosäkra processer, tvivelaktiga arbetsmetoder och målkonflikter. Ett stycke traditionell granskande och välbehövlig journalistik. I synnerhet viktig eftersom det handlar om en myndighet vars yttersta mål måste vara rättssäkra och välfungerande ärendehanteringar, oavsett vem som styr landet.

Detta har fått medlemmar i Moderata ungdomsförbundet att gå i taket. Förbundsstyrelseledamoten Oliver Rosengren frågar hur artikeln "påverkar opinionen". Vidare skriver han att: "Jag har tyvärr svårt att se att agendan bakom artikeln bygger på något annat än att /..Att antalet asylsökande är ett problem". Han får medhåll av annars kloke Jakob Lundberg: "Ofta när Neo ska skriva om invandring "råkar" man bara skriva om problem."

Det är något med detta som luktar riktigt illa. Varför lägger unga moderater tid på att misstänkliggöra skribenter inom den borgerliga sfären? Varför ägnas tid åt att gissa om "agendan" bakom artiklar? 

Notera att inga argument anförs i sak om varför just Arpis artikel om migrationsverket skulle vara klandervärd. Inga faktafel hittas, inga idéer om migrationsverket luftas, inga reformförslag läggs fram. Diskussionen kommer inte länge än att befinna sig på en metanivå, fylld av insinuationer, gissningar om Arpis och NEO:s "egentliga" agenda. Den bleka imitationen av Anders Lindbergs debatteknik klär er inte MUF.

Ungdomsförbund brukar i regel märkas i samhällsdebatten av ett av tre skäl: när de kritiserar moderpartiet, när de kommer med originella politiska förslag eller när de gör bort sig. Tyvärr tillhör Rosengren och Lundbergs agerande den sista kategorin.

Alliansen regerade i åtta år. En period präglad av många värdefulla reformer och stabil ekonomi. Men också en tid där Sverige inte blev vittne till nödvändiga reformer på integrationsområdet. Det är nya, kloka idéer som behövs. Ett ifrågasättande av den jämlikhetspolitik i Sverige som skyddar privilegierade grupper samtidigt som en stor del av Sverige hålls utanför hyresmarknaden, arbetsmarknaden och de offentliga institutionerna. Är det för mycket begärt att borgerliga ungdomsförbund sköter sin främsta uppgift, att påverka moderpartiet i en reformvänlig inriktning, istället för att ödsla tid på gissningar om andras agenda?

Det är illavarslande om kritik mot förhållningssätt, metadebatter och käbbel präglar den internborgerliga debatten istället för diskussioner om vilka reformer som är bäst. Istället för att följa upp Arpis artikel med synpunkter på hur migrationsverket skulle kunna utvecklas, landar man i en unken diskussion om dolda agendor om huruvida Arpi som opinionsjournalist överhuvudtaget kan skriva journalistik utan en dold baktanke. Dags att komma in i ringen MUF: börja snacka politik. Så lär av CUF som länge drivit frågan om att radikalt omstöpa arbetsförmedlingen, eller LUF som vill fördjupa den borgerliga integrationspolitiken. Släpp metasnacket, låt Aftonbladets ledarsida sköta den biten.

Den politiska rollens tre problem

Denna essä kommer inom kort publiceras i en antologi som trycks av Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål. Essän är baserad på ett kort föredrag jag höll på samma tema. Hela antologin kommer snart finnas tillgänglig här.

-

Politiker ska stå för idéer

Rubriken till denna text kan låta banal. Givetvis ska politiker stå för idéer, vad ska de annars göra? Men som med mycket annat som rör politiken är det inte enkelt. Det har flera orsaker som jag tänker utveckla på de kommande sidorna. 

Under tre rubriker kommer jag att diskutera de omständigheter som möjliggör eller försvårar för politiker att vara idéburna och principiella:  ekonomiskt, ideologiskt och socialt oberoende.  De tre områdena bestämmer i vilken utsträckning politiker kan agera autonomt och ideologiskt i dagspolitiken. 

Slutsatsen är egentligen enkel. Det hör till partiers själva natur att skapa negativa incitamentsstrukturer som inte alltid främjar en idérik utveckling. Vad menar jag då med det tillkrånglade ordet ”incitamentsstrukturer”?

Partier är hierarkiska organisationer. De har styrelser på olika nivåer, nationella, regionala och lokala. De består av heltidspolitiker, anställda tjänstemän, fritidspolitiker och enskilda medlemmar. Dessa bildar tillsammans arbetande och sociala gemenskaper. De har oftast en gemensam syn på partiets historiska förflutna, partiets roll i samtiden och drömmar om framtida framgångar. På många sätt liknar denna gemenskap de egenskaper som utmärker en nation: en föreställd, men för medlemmarna, högst verklig och viktig föreställd gemenskap.

Väl inne i en gemenskap vill man, så länge deltagandet upplevs som meningsfullt, stanna. Det skapas en väv av relationer, både praktiska i form av lojaliteter mellan arbetsgivare och arbetstagare, men även privata relationer mellan partimedlemmar. Partier har ofta möten och träffar på helger och kvällar som kräver tid av partimedlemmen på tider då annat socialt umgänge äger rum. 

Partimedlemskapet riskerar att premiera konformism framför ideologisk kunskap, lojalitet framför sanningssägande, sammanhållning framför individualism. Det är inte alltid säkert att balansakterna kantrar, men avvägningarna de ställer politiker inför bör man vara medveten om för att förstå vilka dilemman politiker lever med.

Ekonomiskt oberoende

Många politiskt aktiva har en lång tid inom partiet som oftast började med ett par år i ett ungdomsförbund. Ungdomsförbundstiden är ofta intensiv och rolig Ofta så intensiv att många svenska politiker på höga positioner inte avslutat sina studier. Att vara aktiv i ett ungdomsförbund på hög nivå innebär tämligen att man tidigt i livet antingen är förtroendevald på heltid, eller anställd som tjänsteman. För en person i de sena tonåren är detta självklart lockande. I många fall är det även en rik erfarenhet som många jämnåriga saknar, kanske i synnerhet studiekamraterna som harvar med böcker istället för att vara ute på fältet. 

Att i unga år ansvara över en organisation med flera tusen medlemmar, ordentliga tillgångar och medialt utrymme är en speciell erfarenhet. Det är heller inte märkligt att lockelsen är stor när man nått toppen i ungdomsförbundet, att leta sig vidare i moderpartiet. 

Men ett liv där partiet på något sätt utgjort basen för ens inkomster kan givetvis skapa en osund beroendeställning. Om möjligheterna till inkomst är begränsade, eller i jämförelse, lägre utanför än innanför partiet, då ökar incitamenten att stanna som avlönad eller förtroendevald inom partiet. Låt oss kontrastera detta med den amerikanska politikerns villkor. Den amerikanska politiken är betydligt mindre partibaserad. Visserligen existerar ett par partier som utgör basen i politiken men det är de enskilda kandidaterna och deras fristående kampanjer som är medlet med vilket enskilda politiker får politiska förtroendeposter. De donationer som krävs för att synas i press och medier blir helt avgörande för lyckade kampanjer. Inte sällan knyter kandidater exempelvis sig till vissa fackföreningar, företag eller inflytelserika privatpersoner. Väl på förtroendeposten blir det därför centralt att inte bryta med donatorerna för att bli återvald.

Incitamentsstrukturen för den amerikanske politikern är uppenbar: eftersom donationer är avgörande för framgångsrika kampanjer är det nödvändigt att lyssna på donatorerna för att upprepa bragden. I det svenska fallet är incitamentet att dels hålla partikamraterna nöjda (för att åter hamna på valbar plats på listorna inför valet) samt givetvis väljarna. Men det första ledet är avgörande. En svensk politikers potential att bli återvald handlar mindre om pengar från lobbygrupper och mer om den interna partikulturen. Det finns självklart fördelar och nackdelar med båda system. Det amerikanska systemet premierar fler personval och större spridning av kandidaters åsikter och ideologiska positioner. 

Det svenska systemet skapar en mer uniform och förutsägbar partilinje som partiföreträdare i allt väsentligt måste följa. Det amerikanska systemet är mer spretigt och kopplat till externa aktörer, det svenska mer partianknutet. Eftersom de etablerade svenska partierna dessutom uppbär statligt stöd är beroendet av externa donatorer relativt litet. 

Ideologiskt oberoende

En politiker som inte är ideologiskt skolad kommer aldrig att kunna navigera i den skog av praktisk politik som den tillämpade politiken utgör. En sådan politiker kommer att vara lättviktig och snabbrörlig, tidsbunden och lättpåverkad. En politiker som inte förstår sitt partis ideologiska grund saknar dessutom förmågan att härleda positioner och förslag till ideologiska utgångspunkter. Risken är då att lätt påverkas utan att vara medveten om det. 

Mycket politik är sådan att ideologiska vägval och dilemman knappt förekommer. Hur stor ideologisk kunskap krävs för att avgöra väg och vattenfrågor i en kommun? Vem använder Marx eller Mill för att förstå detaljplaners utformning i en kommun? Men den ideologiska grundplåten agerar som en subtil kompass som alltid existerar i bakgrunden. Den är dessutom helt nödvändig för att politiker ska kunna ha några visioner som sträcker sig bortom de rent vardagliga, ofta reaktiva, politiska situationer som uppstår. 

En ideologisk ryggrad är lite som en konstitution är för ett land: ett rättesnöre. Förändringen kräver tid och ideologin, likt konstitutionen, är tänkt att vara varaktig och appliceras på många politiska spörsmål och diskussioner. 

Ett exempel på ideologisk svaghet inom borgerligheten, när detta skrivs, är den lätthet med vilken man accepterar tal om kvotering. Äganderätten görs sekundär när politiker har hittat goda ändamål såsom jämställdhet i bolagsstyrelser. Motsättningen mellan principer och ändamål, ett evigt politiskt dilemma, tycks helt frånvarande hos politiker som representerar borgerliga partier med uttalade ideologiska grunder. 

Det ideologiska oberoendet är inte direkt förbundet med partiernas utformning. Det finns såväl ideologiskt renläriga som vanliga tjänstemannapolitiker i partierna. Men den viktigaste påverkan partierna har på ideologierna är att hålla den underställda partilinjen. Partier nyttjar ideologiska system, men de är inte beroende av dem. Alla som följt politiken under någon tid inser att ideologier brukas fläckvis, antingen som retoriska slagträn eller som välbehövligt understöd i centrala konfliktfrågor. Politiker som besitter en ideologisk grundkunskap kan avgöra när det är acceptabelt att göra kompromisser och när de ideologiska principerna måste bekräftas. 

Socialt oberoende

Partimedlemskap är väldigt sällan enbart en fråga om ett arbete som börjar på morgonen och tar slut på eftermiddagen. För många är det en livsstil. En livsstil som skiljer sig ifrån många andra. Partimedlemskapet är en gemensam ödesgemenskap. Alla partimedlemmar med stora delar av sina liv investerade i partiet upplever en kollektiv och privat förlust när det går dåligt för partiet. Samtidigt är euforin genuint kollektiv när det går bra för partiet. 

Ett vanligt år som partimedlem kantas av helgaktiviteter. För en förtroendevald eller anställd kan stora delar av våren och hösten upptas av helgkonferenser, utbildningar och partiträffar. Eftersom många medlemmar inte är heltidsarbetande politiker placeras dessa träffar på helger. Vilket naturligtvis innebär att partimedlemmen inte umgås med sin familj eller vänner utanför politiken. Det sociala samkvämet avgränsas till andra partimedlemmar. En fördel med detta är att de förstår vilken uppoffring ett aktivt partimedlemskap kan innebära. Således blir partimedlemskapet allt viktigare med tiden när sociala band är fullt utvecklade och det sociala livet utanför partiet begränsats. 

Detta får konsekvensen att helgträffarna och konferenserna kan kännas som släktträffar. Man stöter på avlägsna kusiner från olika landsändar som man är sammanväxta med genom en gemensam historia och partimedlemskapet. Det är en varm gemenskap. Lojalitet och delade uppfattningar samt ett gemensamt mål skapar en känsla som närmast kan liknas vid ett familjeföretag eller ett arméförband. Det är nödvändigt för att partiet ska hålla ihop och vara enigt. Men nackdelen är att partimedlemmen efter en period riskerar att knyta alltför mycket av livet och de sociala relationerna till personer och nätverk inom partiet. Och vem vill bryta med eller gå i opposition mot det som utgör en så pass stor del av ens liv?

Att vara helt beroende av ett socialt liv inom partiet skapar också en oerhört hög social kostnad i de fall då partimedlemmen väljer att gå emot partiet i viktiga politiska eller organisatoriska frågor. Att bli utstött eller hamna på kant med gamla kamrater är plågsamt. 

Läsaren kan tycka att jag mest ser partimedlemskapet och det politiska arbetet som besvärligt, skadligt och problematiskt. Så är det givetvis inte. Annars hade jag inte ägnat en stor del av mitt åt politiskt arbete inom ramen för ett parti. Eller njutit av det till den grad att jag försakat familj, vänner och intressen för att delta i partiarbete långt mer än vad förtroendeplatsen eller tjänstens omfattning krävt av mig. 

I skrivande stund är jag ledamot i ett riksdagspartis partistyrelse. Dessutom har jag en bakgrund både som politisk tjänsteman i ungdomsförbundet och ordförande för samma ungdomsförbund. Däremellan har jag haft en rad andra partipolitiska förtroendeuppdrag. Livet inom ett parti är för mig både mycket kärt och meningsfullt, men erfarenheten av detta liv har även gett mig vissa värdefulla insikter. 

Det är snarare för att jag inser partiernas centrala roll för den parlamentariska demokratin som jag menar att det är viktigt att partier, som organisationer, inser sina begränsningar. Den första och viktigaste insikten är att partiernas ofta isolerande organisatoriska struktur gör kanaler för idéutveckling och idéproduktion nödvändiga. 

Man måste förstå att många av de egenskaper som gör partierna till självförsörjande autonoma öar i det offentliga livet krävs för att hålla samman grupper av människor med motstridiga intressen, viljor och personligheter. Men denna struktur får även den olyckliga konsekvensen att många fritänkande, oberoende och självständiga personer skyr partilivet. Denna motsättning mellan individualisterna och de som totalt accepterar partilinjen har skördat många offer. Personer som hade kunnat stå för en balanserad linje har istället valt att ställa sig utanför partierna.  De tror inte att balansakten kan genomföras.

Politiker måste sträva efter intellektuell oberoende för att kunna säga något som inte enbart är en upprepning av partilinjen. Politikern som bara är ett kommunicerande kärl för partilinjen gör med sin person ingen skillnad och tillför inget nytt. Däremot är politikern som polemiserar och går i opposition utvecklande för partiet.  Det är dessa nya idéer i kombination med en fungerande partilinje som utvecklar vitala partier. Politiker som ”står för idéer” är inte bara frifräsande individualister som kastat av sig den partipolitiska organisationens ok. Det är politiker som inser balansen mellan behovet av gemensamma linjer och individualism.

Borgerlighetens långa marsch

Efter valet 2010 deltog jag i ett seminarium om borgerlighetens framtid. Jag tänkte att en del av idéerna därifrån står sig än. En del av problemen och utmaningarna för borgerligheten jag tog upp då är aktuella än idag. Texten skrevs till en antologi släppt av Ax:son Johnsonstiftelsens. Antologin är mycket läsvärd och kan köpas här.

 -

Borgerlighetens långa marsch

Borgerligheten lider fortfarande av ett identitetsproblem. Man vinner val på ekonomisk ansvarsfullhet och har en statsminister med rekordhöga förtroendesiffror och en finansminister som saknar motpart i något annat parti. Allt kan, i skrivande stund 2011, förefalla väldigt lugnt och tryggt. Men om man tar ett långtidsperspektiv på borgerligheten finns det ett par mycket allvarliga problem som kan stjälpa borgerlighetens möjligheter att lyckas. Här avses inte enbart det rent tekniska regerandet, att man innehar regeringsmakten, utan även möjligheten att våga genomföra reformer och driva politik som inte låter sig begränsas av vänsteropinion eller en ickeborgerlig samhällsanda.

Borgerligheten kan vinna val och vinna det realpolitiska förtroendet genom att ha välorganiserade och kompetenta politiker. Emellertid verkar det svårare att anknyta till en samhällsanda eller fundamentalt förändra den svenska institutionella överbyggnaden. Denna institutionella överbyggnad kan beskrivas som alltifrån kulturlivet, journalistiken, samhällsdebatten till det civila samhället och utbildningsväsendet.

En politisk rörelse och dess samlade politiska idéer står inte nödvändigtvis stadigt om dess enda fundament och existensberättigande är människors materiella välstånd och förtroendekänslor för politiker. Det innebär inte att materiellt välstånd och ekonomi inte förändrar samhällets institutioner. Emellertid verkar detta inte ensamt kunna förändra samhället som många marxister tidigare trodde. Min avsikt är inte att svartmåla borgerlighetens situation i Sverige; istället vill jag varna för vissa av de hinder som finns i vägen för att göra borgerligheten relevant under ett betydligt längre tidsperspektiv.

Essän är uppdelad i tre delar. I den första delen, diskuterar jag vad det är som sätter politikens spelregler och vilka vägar till påverkan som finns, såväl kortsiktiga som långsiktiga. Därefter diskuterar jag i ett andra avsnitt vilka problem borgerligheten är behäftad med efter sitt nu fem år gamla regeringsinnehav. I den tredje och sista delen diskuterar jag möjligheterna för de tre mindre borgerliga partierna till långsiktig förändring.

Metapolitik: den borgerliga identitetens problem
Under en bild på Leif Pagrotsky skrev det svenska bandet Torpedo på sin Tumblrblogg: ”This is our old minister of cultural affairs. Spinin’ some wax. Our new one hates culture. If you’re reading about some kind of swedish invasion or cultural golden age in music you should know that you won’t have to deal with that in a couple of years if Lena Adelsohn Liljeroth gets her way.”

Musikvärlden, kulturproducenterna, skribenterna och journalisterna hatar borgerligheten. Den hatas med eldig intensitet – och som Torpedo visar ovan – med en nästan barnslig banalitet. Vad betyder detta egentligen för borgerligheten. Inte mycket skulle nog många säga. Jag menar tvärtom att motviljan mot borgerligheten inom viktiga delar av samhället utgör ett stort hinder på lång sikt för borgerligheten att sätta den politiska agendan. Det är dessa samhällets institutioner som måste påverkas på lång sikt.

Borgerligheten har ett problem med det som man ibland kallar för metapolitik. Ett begrepp som använts i olika sammanhang och av olika författare som Badiou, Viereck, Faye och Rancière. I detta sammanhang syftar jag på de idéer, kulturer och institutioner som inte är direkt partipolitiska men som påverkar politiken. Borgerligheten har ett problem med att påverka viktiga samhällsinstitutioner som avgör den långsamma förändringen av samhällets ideologiska överbyggnad.

Metapolitik handlar om att sprida idéer, värderingar och idéer som syftar till att förändra samhället fundamentalt på lång sikt. Borgerlighetens problem är inte en frånvaro av politiska idéer. Många liberala och konservativa grundprinciper har tidlösa och universella anspråk. De är giltiga över tid och bör ha förmågan att anpassas efter tid för att möta nya samhällsutmaningar. Jag vill argumentera för att ett av de främsta problemen med borgerligheten är av en metapolitisk natur, dvs. inte direkt sakpolitiska eller idébaserade utan kulturella och sociologiska.

Att ha stöd av intellektuella är avgörande för att kunna flytta den allmänna opinionens ramar åt det håll man anser vara önskvärt. För att tala med Mattias Gardell så är det ”kunskapsregimen” som måste förflyttas om det ens ska vara aktuellt med vissa politiska förslag. Inom kunskapsregimen definieras relevanta samhällsproblem och lösningarna på dessa. Kunskapsregimen kan antingen vara helt uppenbar eller dold bakom rena antaganden och kulturell förförståelse. En viss typ av politik anses salongsfähig och möjlig i Sverige, en annan helt omöjlig. Varje land har dessa kulturella ramverk som på något sätt sätter upp gränserna för den etablerade politiken.

Den italienske marxisten Antonio Gramsci var tidig med att förklara för sina politiska meningsfränder att revolutionen inte skulle komma genom en historisk nödvändighet. Detta var ett problem som tidigare marxister hade. Marxisterna hade med sin historiska materialism en vetenskaplig syn på samhällsförändringar. Med Gramscis idéer utvecklades tanken att samhällen såg olika ut och att det krävdes av revolutionärerna att de uppnådde ”kulturell hegemoni”, ett övertagande av samhällets intellektuella liv genom kulturen och offentligheten. Med Gramscis idéer gjorde vänstern delvis en omsvängning 1968 och framåt.

Rudi Dutschke, prominent tysk studentledare under åren kring 1968, menade att det krävdes en lång ”marsch genom institutionerna” för vänstern. Dutschke hade blivit inspirerad av den livskraftiga Frankfurtskolan och Gramsci (som han lånade uttrycket ifrån) som stakade ut en ny väg för vänstern till samhällspåverkan. Marschen visade sig framgångsrik och dominansen av utbildningsväsendet, tidningarna och den offentliga debatten har kommit att prägla hela västvärlden sedan dess. Vilka är då dessa institutioner som förändrar samhället? Ta en musikkultur som exempel. Genom ett konstnärligt innehåll som påverkan människor både politiskt, vardagligt och i värderingar kan man med små medel förändra tidsandan.

Vänsterns lycka har alltid varit att den i någon mening symboliserar kampen mot makten och strävan att hjälpa de strukturellt underordnade grupperna i samhället. Denna position har existerat helt oavsett om vänstern har regerat och befunnit sig vid makten eller inte. Det är denna unika position som gör att vänstern trots marknadsliberaliseringar och avregleringar alltjämt sätter mycket av agendan i samhällsdebatten.

För att parafrasera Dutschkes ord behöver borgerligheten vandra genom institutionerna. Att dominera den akademiska diskursen och generellt genomsyra den kulturella sektorn är avgörande för att antingen bevara eller förändra den politiska ordningen. Glöm inte heller inflytandet i den ”informella” offentligheten. Varje dag sitter det ca 25 000 användare på Flashback där en inte oansenlig andel diskuterar politik och kultur. Alla dessa arenor är borgerligheten på det ena eller andra sättet frånvarande från.

Identiteter är inte oväsentliga i valet av politiska program och idéer. I en tid då dessutom väljarbeteenden är betydligt mer oförutsägbara och nyckfulla är det dags att både de politiska partierna och politiska rörelser i övrigt anpassar sig.

Borgerlighetens materialism
Politik handlar inte enbart om produktionsförhållanden och produktivkrafter. En materialistisk analys av samhället är en fattig analys. Om man tror på politisk förändring i ett land och inte inser de begränsningar som ett visst idéklimat ställer upp blir det betydligt svårare för reell förändring. Alliansen är idag ett utpräglat medelklassprojekt med vissa klassintressen i fokus. Till viss del har borgerligheten fastnat i samma fälla som marxismen gjorde. Orden som tillskrevs Marx, att ”intresset aldrig ljuger”, har kommit att bli borgerlighetens vinnande recept. Men samhället kan inte enbart förändras om människors plånböcker är drivkraften.

Den ekonomiska enögdheten gör borgerligheten till duktiga och kloka förvaltare som vet hur de ska ta ansvar för landets ekonomi men inte mycket mer. Då försvinner andra politiska värden som skulle kunna användas av borgerligheten. Tyvärr är insikterna om dessa institutionella problem begränsade inom borgerligheten. Man saknar helt enkelt det rätta filtret för att kunna se vilka hinder som finns för en mer borgerlig samhällsförändring.

Borgerlighetens problem är delvis att den likt marxismen har en mycket materialistisk förståelse av samhället. Ekonomin, arbetet och statsfinanserna är det som driver fram samhällsutvecklingen. Visst är det så i mycket stor utsträckning. Men något går förlorat i en borgerlig allians som inte förmår lägga beslag på andra politiska områden eller en annan grundförståelse av samhället. Så länge borgerlighet enbart associeras med en välbärgad medelklass eller tynande överklass kommer dess politiska potential och styrka i framtid vara begränsad. Borgerligheten lever i viss mån genom sin enögda fokus på det ekonomiska kvar i det gamla klassamhället.

Men stämmer det att borgerligheten är institutionellt underordnad i Sverige? Inte om man får tro Aftonbladetskribenten Ann Charlott Altstadt som i en krönika från den 21/5 om den rådande tidsandan skrev: ”Jag har vuxit upp med punk och proggvärderingar, och blir skräckslagen av den unga mediegenerationens trevligt positiva och mjukryggade följsamhet. 80–90-talisterna är troligtvis den minst samhällskritiska generationen någonsin. Det är helt logiskt, eftersom de växte upp efter SAF:s Satsa på dig själv-kampanj och formades av en effektiv hårt nischad annonsmarknad.”

I vänstern har man den omvända skräcken: att borgerlighetens värderingar genomsyrar samhället och genom kommersialism och marknadssamhället förgiftar de ungas oskuldsfulla sinnen. Varken det jag skriver om här eller den skräck som Altstadt ger uttryck kan förenklas alltför mycket. Det handlar istället om vilken del av samhällsinstitutionerna eller samhällsandan man lyckats med att dominera eller påverka.

Låt mig ge ett exempel på vänsterns dominans och den nuvarande borgerlighetens oförmåga att göra något åt situationen.

Universiteten avkrävs idag en genusvetenskaplig förförståelse. Detta är en idé som har ärvts från det socialdemokratiska styret under regeringen Persson. Att anlägga ett teoretiskt genusperspektiv på forskning och utbildning är i allt väsentligt ett avsteg från en fri akademi. En kritik mot detta innebär näppeligen att man vänder sig emot att akademin ska vara jämställd eller att myndighetsutövningen ska präglas av en nolltolerans mot diskriminering.

Emellertid verkar det helt passerat den borgerliga alliansen förbi att ett krav på genusteori i förförståelsen av den fria forskningen är samma sak som att en liberal eller socialistisk förförståelse hade krävts. Att man inte har självbevarelsedrift eller principfasthet nog att avskaffa denna typ av politisering av svenska högskolor och universitet är förbluffande. Det vittnar även om en mycket svag ideologisk insikt hos den borgerliga alliansen. Om man inte ser att universiteten och högskolorna är centrala i samhället som samhällsbärande- och förändrande institutioner och inte enbart producenter av arbetskraft kan man inte heller se på vilket sätt universiteten bevarar eller förändrar samhället.

Borgerliga partier och deras problem
Borgerligheten har lyckats med att konsolidera makten i Sverige, men det har varit på håret de senaste två valen. Det är främst den ekonomiska krisens förtjänst som säkrat ett förnyat alliansmandat. Inför framtiden ser det mörkare ut. Problemet måste spåras tillbaka till brister inom de etablerade borgerliga partierna som utgör alliansen.

Det klassiska väljarbeteendet i Sverige var starkt kopplad till klasstillhörigheten. Detta avspeglades även i partimedlemskapet. Fram tills tidigt åttiotal var en väldigt stor andel av den svenska befolkningen medlemmar i något politiskt parti. En stor del av detta var tvångskollektiviseringen som skedde genom LO men som motvikt mot detta hade de borgerliga partierna enorma medlemsantal i förhållande till befolkningens storlek. Partimedlemskap var i högsta grad något som speglade klasstillhörigheten, både ekonomiskt men även på andra nivåer.

Partiernas utveckling har varit dramatisk sedan tidigt 80-tal. Medlemstappet är enormt och i takt med att de stora massorna inte är medlemmar i partier har även många intellektuella lämnat partierna eller direkt koppling till partipolitiken. Det är alltså inte skrivet i stjärnorna att idéer och förändring nödvändigtvis behöver äga rum inom och i anslutning till partierna.

Att flera av partierna nästan medvetet verkar vilja radera ut sin identitet eller förlora de potentiella fördelar som skulle göra dem till ett namn för väljarna. Kristdemokraterna har under regeringsmakten rört sig allt längre bort från den värdekonservativa grund som gett dem en komparativ fördel. Frågar man många centerpartister och folkpartister vet de själva inte ens vad som skiljer partierna åt. Ett uppenbart problem är att man kastat ut mycket av det radikala liberala idégodset (eller aldrig varit en förespråkare av det). Likaså förkastar både C och Fp en sammanslagning vilket kommer vissa sig vara ett olyckligt vägval.

De tre små borgerliga partierna har prioriterat partistrukturens överlevnad framför en långsiktig förändring som kan garantera alliansstyre. Det kommer visa sig ödesdigert dels för möjligheterna att vinna valet 2014 men framförallt på lång sikt om borgerligheten ser framför sig att vinna val utan att behöva söka antingen passivt eller aktivt stöd från miljöpartiet eller sverigedemokraterna.

Partier satsar på att vara valbara för hälften av befolkningen istället för att hårdsatsa på begränsade segment av samhället. Att vara älskad av 10 % av befolkningen och hatad av 90 % är betydligt enklare än att vara älskad av hälften. Sverigedemokraterna och Miljöpartiet har båda lyckats rida på samhällsanda och tidstypiska idéströmningar. Därför är det inte osannolikt att de om tio år är självklara 10-15%-partier. Man skulle kunna förklara det som att både SD och MP lyckats på det metapolitiska planet men på helt olika sätt.

Ofta i folkpartistiska sammanhang brukar jag tala om den politiska närsyntheten. Den drabbar främst partiaktiva. Att vara närsynt är som bekant en åkomma när man ser hyggligt på nära håll men ser lite eller inget på långt håll, man kan knappast urskilja detaljer. Så är det för de politiskt aktiva. De befinner sig inom politiken och har svårt att sätta sig in i väljarbeteenden. En politiskt aktiv är insatt i de flesta politiska områden och har en väldigt god möjlighet att lägga mycket tid på politiken. Men en väljares exponering för det politiska är minimal. När kontaktytan mellan väljaren och politiken är så liten som den är finns det i regel ett fåtal viktiga faktorer som avgör de positiva respektive negativa känslorna för ett parti eller en politisk ledare. Det är därför de metapolitiska frågorna om identitet och samhällsanda blir helt centrala för att garantera överlevnaden på lång sikt.

Det tre borgerliga partierna borde ha friheten och möjligheten att skapa sig nischer inom politiken som gör dem relevanta på lång sikt. Man har inget krav på sig att vara partier för alla och borde därför rikta in sig stenhårt på vissa delar av väljarbasen. Detta kräver både en långsiktig strategi men också ett större fokus på hur identiteter avgör väljarbeteenden.

Framtidens borgerlighet?
Mitt mål har med den här essän varit att sätta ljus på ett för borgerligheten undangömt område. Den metapolitiska påverkan är svårplanerad, svårutvärderad, långsiktig och komplicerad. Men den är nödvändig. Ett stort problem för den partipolitiska borgerligheten menar jag är det materialistiska fokuset man har på många områden. Till slut har jag argumenterat för att de tre mindre borgerliga partierna försatt sig i en ohållbar situation. På lång sikt måste borgerligheten i Sverige bäras upp av livskraftiga partierna, det finns inget alternativ.

Långsiktig förändring kan enbart erhållas om samhällsbärande institutioner förändras. Detta kan innebära att alltifrån en ny sorts politiker blir en del av borgerligheten till att sociologer och statsvetare är öppna med sina politiska sympatier. Den långa marschen genom institutionerna måste påbörjas av borgerligheten om man på sikt vill inneha problemformuleringsprivilegiet i samhället.

Många av profetiorna om väljarbeteende har fått se sig kullkastade. Plånboksfrågorna är alltjämt ideologiska, det har de alltid varit. Egenintresset är inte en mindre viktig fråga idag. Emellertid får vi inte glömma att den långsiktiga etableringen av idéer i samhället inte byggs genom budgetmotioner och ansvarsfullhet i kristider. Det finns inget så mäktigt som en idé vars tid är kommen lär Victor Hugo ha sagt.

Valet 2014: Sverige efter materialismen

Har väntat med en valanalys. Mest för att se vad andra skriver så jag inte upprepar något i onödan. Och dessutom för att få lite distans till ett valresultat som gjorde att jag inte fick något riksdagsmandat. 

Det finns som nog som de flesta förstår egentligen bara två vinnare i valet och sedan övriga partier som förlorat i olika utsträckning. Tyngdpunkten hamnar därför av förklarliga skäl på SD samt F! och vad deras vinster innebär för framtiden. Någon kommer invända att F! inte kom in i riksdagen. Oväsentligt menar jag. Detta var trots alla motgångar deras val.

SD-analyserna är en ny folksport och jag ska inte upprepa det som har sagts. Men kom ihåg förutsättningarna: SD ökade med nästan en halv miljon väljare och över 7% i andel. F! kom inte in i riksdagen men fick nästan 200 000 väljare och då främst i områden med stor befolkningsökning och i ett befolkningssegment som är ungt. Finns mycket att diskutera rörande deras politik men jag tror att de har tiden för sig. Inte minst om man ser hur svensk vänster utvecklas.

Vilka slutsatser kan man dra av SD:s och F!:s framgångar?

- I likhet med Marie Demker tror jag att det är viktigt vilken som är den synliga och för dagen aktuella politiska konfliktlinjen. SD och F! uppfattas som varandras motsatser, å ena sina reaktion och konservatism, å andra sidan total progressivitet och modern radikalitet. Det spelar mindre roll att dessa egenskaper varken är rättvisande eller helt användbara för dessa partier, det viktiga är att väljare uppfattar dem så. Det gör att de som känner sig mest alienerade från den svenska samtidens utveckling kan välja SD och de som vill driva utvecklingen (vilken den nu är) längst kan välja F!. 

- Identitet och förhållningssätt till 00/10-talets samhällsförändring är a och o i denna nya  konflikt. Få väljare födda på 80-talet eller 90-talet bryr sig om 1900-talets stora konfliktlinje som gick mellan kommunism/kapitalism och Sovjet/Väst, dvs. främst frågan om individens relation till staten. Konflikten är postmaterialistisk och kommer, om den står sig, förändra svensk politik än mer i framtiden än vad den redan gjort. Helt enkelt eftersom all tidigare politisk konflikt i Sverige handlar om ekonomiska och fördelningspolitiska skiljelinjer mellan väljarna.

- SD är i särklass Sveriges just nu mest flexibla parti. Vad menar jag med detta? De kan röra sig fritt över den politiska skalan, välja och vraka position ideologiskt och i konkreta sakfrågor. De kan röra sig än mer mot mitten, sparka högt uppsatta medlemmar och företrädare. De församlade övriga partierna har förbundit sig att hålla konstant avstånd till SD. I teorin skulle SD kunna mildra många av sina positioner utan att övriga partier anpassar sig, de skulle likväl försöka hålla konstant avstånd till SD. Det finns i svensk politik bara en dirigent och han heter inte Stefan Löfven. 

- Samtidigt har F! stora möjligheter att driva eller splittra vänstern i Sverige. I takt med att den utomparlamentariska vänstern marineras alltmer i postkolonial teori och diverse moderiktiga tänkare som i främsta hand inte är marxister får F! större möjligheter att sätta takten för vad som är avantgarde inom partipolitisk vänster. En kvalificerad gissning är att ekonomiska frågor hamnar långt ned på den listan. Det verkar spela mindre roll för F!:s väljare.

- Lena Sundströms tes som satt sig och blivit någon sorts allmänt accepterat narrativ att: "inte göra som i Danmark för då legitimeras deras politik" har fått oanade konsekvenser. SD har fördubblat sin storlek varje val sedan 1994. Drar man då med det dominanta narrativet i  bakhuvudet slutsatsen att de hade blivit ännu (tredubblade valresultat?) större om de släppts in i politiska samarbeten?  Tåls att tänkas på. Min slutsats har hela tiden, utifrån något fler länder än just Danmark, varit att högerpopulistiska partier antingen kan öka eller minska i styrka om de släpps in i samarbeten och blir tolererade. Eftersom högerextrema/högerpopulistiska partier främst bygger sin framgång på att vara etablissemangskritiska har i många fall just etablissemangsrollen varit förödande. Men vill man läsa mer om just högerextrema partier som misslyckats kan jag rekommendera min masteruppsats.

- Det finns få sanningar i partiforskning kring högerextrema partier. Men det närmsta man kan komma en accepterad sanning är denna: om klassisk höger eller vänster kollapsar, då tar i regel högerpopulister dess plats. högerpopulistiska/högerextrema partier vinner på en svag höger eller vänster. Alla typer av stora koalitioner eller taktiska överenskommelser för att hantera högerpopulistiska partier får i regel samma konsekvens: de växer. Det behöver inte innebära att det är en dålig taktik om man är beredd att se dessa partier växa och målsättningen är politisk marginalisering. Konsekvensen blir att man anpassar hela partisystemet inför det förmodade hotet. De har ändå någon sorts tak för väljarstöd. Frågan är om man är beredd att se hur högt det taket är?

- En annan viktig slutsats av partiforskningen kring högerpopulistiska partier, en slutsats som ganska sällan diskuteras i svensk press, är partiet i sig självt som variabel för framgång. Låter det rörigt? Faktum är att de flesta analyser av framgång tycks få sitt syre från efterfrågansfaktorer. Sådant som arbetslöshet, stad/land motsättning, kön, inställning till invandring etc. Men även om dessa efterfrågansfaktorer finns spelar de ingen roll om inte utbudet i form av ett välfungerande parti matchar. I ganska många europeiska länder finns stor efterfrågan på högerpopulistiska/högerextrema partier men partierna som erbjuds är antingen för dåligt organiserade, saknar ledarskap eller är för extrema. Sverige är en omvänd paradox. I Sverige finns en stor opinion för oförändrad eller än mer generös invandring, ökad tolerans och acceptans för olikhet och invandring. Detta parallellt med en ökning av stödet för SD. Svaret är att SD har blivit mycket professionella som parti. De skademinimerar direkt (Se ex Dulny & Almqvist) och de skandaler som väl vidrör partiet får i ett klimat av förakt för etablerad journalistik nästan motsatt effekt, de snarare gynnar än stjälper partiet. 

Det finns inget som talar för att behandlingen av och strategierna mot SD kommer se annorlunda ut de kommande fyra åren än vad de gjort under de föregående fyra åren. Det finns heller inget som talar för att vi kommer få en betydligt skarpare vänster/höger konflikt i svensk politik. Det kan givetvis komma att förändras, men det skulle förvåna mig. Därför tror jag att vi blivit vittne till en fundamental förändring av svenskt politiskt landskap. En förändring som gynnar aktörer som F! och SD. På många sätt är det en olycklig utveckling som för bort samhällsdebatten från viktiga saker som välfärdens utformning, företagsklimatet och säkerhetspolitiken.

Valet 2014 är nog för många förvirrande eftersom det inte kan analyseras med de analysverktyg som man tidigare använt för att förstå svensk politik och svenska partier. Även om vi alltjämt har en stabil vänster/höger axel i svensk politik har mycket i det som uppfattas som politikens innehåll kommit att förändras. Ekonomi, plånboksfrågor och skola är fortfarande viktiga frågor. Men stora delar av väljarbasen uppfattas dessa som tråkiga och inte särskilt avgörande för deras val av partier. Identitet (och då inte klassbaserad sådan) och uppfattningen av vilket Sverige man tillhör verkar vara en allt viktigare markör även i partipolitiska sammanhang. Jag lär få anledning att återvända till den här förändringen.

(Mycket kort om de andra partierna:

MP:s hybris från EU-valet försvann helt till riksdagsvalet. Resultatet från EU-valet var de inte närheten av utan de fick nöja sig med en nettominskning av antalet väljare på nivå med Centerpartiet som givet utgångspunkten med en ifrågasatt Lööf gjorde ett kanonval. Riktigt stora förlorare i valet är ändå, från toppen och ned, Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna. Folkpartiet förlorar en fjärdedel av sina väljare från förra valet. Man kan därmed inte, i likhet med förra valets eftervalsanalys, konstatera att C och KD förlorar mer och att därför allt är ok. Läget för FP är mycket allvarligt. Likaså för Moderaterna som står i ett vägskäl. Ska man lägga sig ännu närmare socialdemokraterna, ligga kvar eller ta ett tredje alternativ?)

Förutsättningar för högerextrema efter valet: Del II

Fortsätter andra delen i genomgången av EP-valet. Med betoning på att undersöka vilka möjligheter högerpopulister och högerextrema har att organisera sig i partigrupper. För det är ju detta ämne som är på allas läppar. På Twitter retweetas jag (troligtvis ironiskt) när jag för ett tag skrev att det är en vaneföreställning att nazister tar över Europa. Det tycker jag fortfarande. Nazistpartierna står still i vattnet, de får totalt 7 mandat. Vilket är groteskt men långtifrån att ta över Europa. Vore det annorlunda skulle jag vara den första att köpa en enkelbiljett bort från den här kontinenten

Men vi fortsätter med Västeuropa:

EFD: Sannfinländarna 2, Dansk Folkeparti 4,  Sverigedemokraterna 2, Nederländska Kalvinisterna 1, Lega Nord 5, UKIP 24 = 38 mandat

EAF: Front National  24, FPÖ 4, Vlaams Belang 1, Nederländska Frihetspartiet 5 = 34
Övriga: NPD 1, Gyllene Gryning 3. = 4 mandat

Plussar vi på de Östeuropeiska resultaten får vi: 

EFD: 44 mandat (2, Litauiska lag och rättvisa), (4, Kongress nowej prawicy)

EAF: 35 mandat (1, Kroatiska nationalistiska valalliansen)

Övriga: 7 mandat (3, Jobbik)

Det kan givetvis bli fler om enskilda ledamöter hoppas av och byter partigrupp, det har skett tidigare. Och det är fortfarande inte säkert vart Beppe Grillos parti hamnar. Så detta är en preliminär och högst osäker uppskattning.

Inte heller är det säkert att fördelningen mellan EFD/EAR samt även ECR blir exakt den som jag här räknar upp. Mina uppskattningar baseras på vad de tidigare tillhört och vad de sagt inför valet men det är ofta olika bud.

Sammantaget intryck är att de högerextrema/högerpopulister har enorma framgångar i främst tre länder: Frankrike, Danmark och Storbritannien. I Finland, Nederländerna och Italien är det relativt oförändrat. Försvagning ser vi i Belgien och små förändringar i Tyskland.

Det ser ut som att  EFD har ganska lätt att fortsätta hålla ihop. De behöver 25 mandat från 7 eller fler länder. Det blir svårare för EAF men det är inte omöjligt att en rad enskilda ledamöter (behöver inte vara hela partier som ansluter sig) ansluter sig till dem. Så i nuläget ser det ut som att EFD blir mycket starkare (främst tack vare UKIP) och att EAF har relativt stor chans att bli en officiell grupp.

Finland

Inga direkta överraskningar i det finska valet. Socialdemokraterna gör ett uruselt val och Sannfinländarna håller sig kvar i Europaparlamentet och ökar med drygt 3% sen förra valet. Däremot är resultatet en bit under nivån för valet till riksdagen 2011 där partiet fick över 19%.

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 2

Sverige

Den här fördelningen av mandaten är redan lite utdaterad. Så sent som imorse uppgav SD att de vill in i EFD-gruppen, inte EAF. Annars var det svenska valet inga större överraskningar förutom M:s riktigt dåliga resultat och F!:s kanske mindre oväntade mandat i parlamentet. Värt att notera är att SD tredubblade sitt resultat från förra valet.

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 2

                                                                         Danmark

Det är inget annat en sensationellt att Dansk Folkeparti blir största parti och därmed bidrar med hela fyra mandat till EFD-gruppen där de idag är medlemmar. Det skiljer mer än 7% till socialdemokraterna som blev näst största parti och 8% till liberalerna i Venstre.

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 4

                                                                           Tyskland

Bland de stora partierna är det inga stora nyheter i det tyska valet. Socialdemokraterna blir starkare och liberala FDP lyckas inte ta igen sig från det förra katastrofvalet. Tyskland är lite udda pga avsaknaden av spärr vilket leder till att en rad partier som i absoluta tal inte har särskilt många väljare får representation. Bland dessa ingår ett djurskyddsparti, Piratpartiet och nazistpartiet NPD. Det EU-skeptiska partiet Alternative für Deutschland har avvisat möjligheterna att de skulle samarbeta med EFD och NPD kommer ingen grupp att ta in.

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 1

                                                                    Nederländerna

Nederländerna är ett av få länder där liberaler gör ett utmärkt val. D66 blir största parti och på tredje plats hamnar PVV. Geert Wilders Frihetsparti gör ett sämre val än väntat men får ändå fyra mandat. Det är en minskning med drygt 6% sen valet 2009. Sedan tidigare har även Kees van der Staaij Kalvinistiska parti ett mandat i EFD-gruppen. Så nu återstår att se var Frihetspartiet och Wilders hamnar.

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 5

                                                                          Belgien

Nya flamländska alliansen gör ett mycket bra val. I dagsläget tillhör de den gröna gruppen men är osäkert om de stannar där. Även liberalerna gör ett mycket bra val medan högern och vänstern står och stampar. Högerextrema Vlaams Belang gör ett mycket dåligt val och halverar sitt stöd från resultatet 2009 9,9 till årets 4,4. Det innebär ett tapp på ett mandat. Mest troligt är att Vlaams Belang, som mellan 2009-2014 inte tillhört någon grupp går in i EAF-gruppen där de har enskilda medlemmar (EAF har bara enskilda personer som medlemmar än så länge, inte partier).

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 1

                                                                      Luxemburg

 

De konservativa blir lika stora som alla andra partier tillsammans. Annars är väl detta val det jag hört allra minst om.

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 0

                                                                        Frankrike

Det franska valet är det här valets största och mest förskräckliga sensation. Front National blir största parti. Högern klarar sig hyggligt och de styrande socialdemokraterna gör ett totalt katastrofval. Även liberalerna i unionen för demokrater och oberoende gör ett bra val och ökar med ett mandat.

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 24

                                                                       Österrike

Det är helt jämnt mellan socialdemokraterna och högern i Österrike. Överraskningarna är få men till dessa hör Neos, liberalerna. Österrike har länge saknat ett liberalt parti så det är goda nyheter.

Högerextrema FPÖ får fyra mandat och ökar alltså från två till fyra. De tillhör samma, ännu inte formella, grupp som Front National och även SD är del av idag (även om det sistnämnda partiet ska gå med i EFD). Men vad man ska komma ihåg är att FPÖ fick 20,5% i riksdagsvalet 2013 och 12,7% i Europaparlamentsvalet 2009, dagens resultat på 19,% är alltså i linje med vad man förväntat sig utifrån förra årets resultat.

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 4

Italien

Det italienska valresultatet sticker ut en hel del. De styrande socialdemokraterna blir största socialdemokratiska parti i vänstergruppen. Beppe Grillos populistiska och EU-kritiska parti gör också ett mycket lyckat val och får 17 mandat. Även den nya vänstergruppen "Det andra Europa" gör ett bra val och får 3 mandat (de är del av "other" kolumnen"). Det regionala högerpopulistiska partiet Lega Nord behåller sina fem mandat. Det är idag medlemmar i EFD och kommer troligtvis förbli så.

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 5

                                                                           Grekland

Om det är något valresultat som är ett symptom på ett trasigt land så är det Greklands valresultat. Nazistiska Gyllene Gryning får tre mandat, den radikala vänsteralliansen Syriza blir största parti med sex mandat. Socialdemokraterna ser ut att göra sitt sämsta val någonsin. En god nyhet är att högerextrema Laos som tidigare tillhört EFD och där bidrog med två mandat nu tappar sina platser i parlamentet, de fick 2,7% i valet (7,4% i förra Europaparlamentsvalet). En sensation är tv-ankaret Stavros Theodorakis som knep två mandat, hans parti tillhör den liberala gruppen men det framgår inte i av grafen ovan.

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 3

                                                                          Cypern

Vänstern blir genom socialdemokrater och vänsterpartier störst mandatmässigt. I rent väljarantal är dock högern störst.

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 0

                                                                           Malta

Inga kommentarer. Grafen talar sitt tydliga språk!

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 0

                                                                           Spanien

Styrande Partido Popular klarar sig bra trots en bitvis hätsk inrikespolitisk debatt. Många regionala partier kniper mandat. Albert Riveras Medborgarparti får två mandat, ett parti med en liberal, federalistisk agenda. Spanien tillhör det västeuropeiska undantaget, inget parti med högerextrem koppling. Flera av de regionala partierna som i andra fall (Italien) är högerpopulister är i Spanien vänster eller liberaler.

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 0

                                                                          Portugal

Stor dominans för socialdemokrater, vänstern och gröna Jordpartiet (Movimento o Partido da Terra). 

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 0

                                                                              Irland

Oberoende kandidater får flest röster i absoluta tal, annars jämnt mellan högern och vänstern och liberalerna behåller sina mandat. Är inte helt säker på var de oberoende kandidaterna kommer hamna så inte omöjligt att någon väljer EFD.

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 0

                                                                     Storbritannien

Den andra sensationen i valet är givetvis UKIPS enorma framgångar. De slår både Labour och Tories. Liberalerna blir helt utraderade och de gröna kommer oväntat in som fjärde parti. British National party tappar sitt enda mandat. 

Potentiella mandat till högerextrema grupper: 24