Har väntat med en valanalys. Mest för att se vad andra skriver så jag inte upprepar något i onödan. Och dessutom för att få lite distans till ett valresultat som gjorde att jag inte fick något riksdagsmandat.
Det finns som nog som de flesta förstår egentligen bara två vinnare i valet och sedan övriga partier som förlorat i olika utsträckning. Tyngdpunkten hamnar därför av förklarliga skäl på SD samt F! och vad deras vinster innebär för framtiden. Någon kommer invända att F! inte kom in i riksdagen. Oväsentligt menar jag. Detta var trots alla motgångar deras val.
SD-analyserna
är en ny folksport och jag ska inte upprepa det som har sagts. Men kom
ihåg förutsättningarna: SD ökade med nästan en halv miljon väljare och
över 7% i andel. F! kom inte in i riksdagen men fick nästan 200 000
väljare och då främst i områden med stor befolkningsökning och i ett
befolkningssegment som är ungt. Finns mycket att diskutera rörande deras
politik men jag tror att de har tiden för sig. Inte minst om man ser
hur svensk vänster utvecklas.
- I likhet med Marie Demker tror jag att det är viktigt vilken som är den synliga och för dagen aktuella politiska konfliktlinjen. SD och F! uppfattas som varandras motsatser, å ena sina reaktion och konservatism, å andra sidan total progressivitet och modern radikalitet. Det spelar mindre roll att dessa egenskaper varken är rättvisande eller helt användbara för dessa partier, det viktiga är att väljare uppfattar dem så. Det gör att de som känner sig mest alienerade från den svenska samtidens utveckling kan välja SD och de som vill driva utvecklingen (vilken den nu är) längst kan välja F!.
- Identitet och förhållningssätt till 00/10-talets samhällsförändring är a och o i denna nya konflikt. Få väljare födda på 80-talet eller 90-talet bryr sig om 1900-talets stora konfliktlinje som gick mellan kommunism/kapitalism och Sovjet/Väst, dvs. främst frågan om individens relation till staten. Konflikten är postmaterialistisk och kommer, om den står sig, förändra svensk politik än mer i framtiden än vad den redan gjort. Helt enkelt eftersom all tidigare politisk konflikt i Sverige handlar om ekonomiska och fördelningspolitiska skiljelinjer mellan väljarna.
- SD är i särklass Sveriges just nu mest flexibla parti. Vad menar jag med detta? De kan röra sig fritt över den politiska skalan, välja och vraka position ideologiskt och i konkreta sakfrågor. De kan röra sig än mer mot mitten, sparka högt uppsatta medlemmar och företrädare. De församlade övriga partierna har förbundit sig att hålla konstant avstånd till SD. I teorin skulle SD kunna mildra många av sina positioner utan att övriga partier anpassar sig, de skulle likväl försöka hålla konstant avstånd till SD. Det finns i svensk politik bara en dirigent och han heter inte Stefan Löfven.
- Samtidigt har F! stora möjligheter att driva eller splittra vänstern i Sverige. I takt med att den utomparlamentariska vänstern marineras alltmer i postkolonial teori och diverse moderiktiga tänkare som i främsta hand inte är marxister får F! större möjligheter att sätta takten för vad som är avantgarde inom partipolitisk vänster. En kvalificerad gissning är att ekonomiska frågor hamnar långt ned på den listan. Det verkar spela mindre roll för F!:s väljare.
- Lena Sundströms tes som satt sig och blivit någon sorts allmänt
accepterat narrativ att: "inte göra som i Danmark för då legitimeras
deras politik" har fått oanade konsekvenser. SD har fördubblat sin
storlek varje val sedan 1994. Drar man då med det dominanta narrativet
i bakhuvudet slutsatsen att de hade blivit ännu (tredubblade valresultat?) större om
de släppts in i politiska samarbeten? Tåls att tänkas på. Min slutsats
har hela tiden, utifrån något fler länder än just Danmark, varit att
högerpopulistiska partier antingen kan öka eller minska i styrka om de
släpps in i samarbeten och blir tolererade. Eftersom
högerextrema/högerpopulistiska partier främst bygger sin framgång på att
vara etablissemangskritiska har i många fall just etablissemangsrollen
varit förödande. Men vill man läsa mer om just högerextrema partier som
misslyckats kan jag rekommendera min masteruppsats.
- Det finns få sanningar i partiforskning kring högerextrema partier. Men det närmsta man kan komma en accepterad sanning är denna: om klassisk höger eller vänster kollapsar, då tar i regel högerpopulister dess plats. högerpopulistiska/högerextrema partier vinner på en svag höger eller vänster. Alla typer av stora koalitioner eller taktiska överenskommelser för att hantera högerpopulistiska partier får i regel samma konsekvens: de växer. Det behöver inte innebära att det är en dålig taktik om man är beredd att se dessa partier växa och målsättningen är politisk marginalisering. Konsekvensen blir att man anpassar hela partisystemet inför det förmodade hotet. De har ändå någon sorts tak för väljarstöd. Frågan är om man är beredd att se hur högt det taket är?
- En annan viktig slutsats av partiforskningen kring högerpopulistiska partier, en slutsats som ganska sällan diskuteras i svensk press, är partiet i sig självt som variabel för framgång. Låter det rörigt? Faktum är att de flesta analyser av framgång tycks få sitt syre från efterfrågansfaktorer. Sådant som arbetslöshet, stad/land motsättning, kön, inställning till invandring etc. Men även om dessa efterfrågansfaktorer finns spelar de ingen roll om inte utbudet i form av ett välfungerande parti matchar. I ganska många europeiska länder finns stor efterfrågan på högerpopulistiska/högerextrema partier men partierna som erbjuds är antingen för dåligt organiserade, saknar ledarskap eller är för extrema. Sverige är en omvänd paradox. I Sverige finns en stor opinion för oförändrad eller än mer generös invandring, ökad tolerans och acceptans för olikhet och invandring. Detta parallellt med en ökning av stödet för SD. Svaret är att SD har blivit mycket professionella som parti. De skademinimerar direkt (Se ex Dulny & Almqvist) och de skandaler som väl vidrör partiet får i ett klimat av förakt för etablerad journalistik nästan motsatt effekt, de snarare gynnar än stjälper partiet.
Det finns inget som talar för att behandlingen av och strategierna mot SD kommer se annorlunda ut de kommande fyra åren än vad de gjort under de föregående fyra åren. Det finns heller inget som talar för att vi kommer få en betydligt skarpare vänster/höger konflikt i svensk politik. Det kan givetvis komma att förändras, men det skulle förvåna mig. Därför tror jag att vi blivit vittne till en fundamental förändring av svenskt politiskt landskap. En förändring som gynnar aktörer som F! och SD. På många sätt är det en olycklig utveckling som för bort samhällsdebatten från viktiga saker som välfärdens utformning, företagsklimatet och säkerhetspolitiken.
Valet 2014 är nog för många förvirrande eftersom det inte kan analyseras med de analysverktyg som man tidigare använt för att förstå svensk politik och svenska partier. Även om vi alltjämt har en stabil vänster/höger axel i svensk politik har mycket i det som uppfattas som politikens innehåll kommit att förändras. Ekonomi, plånboksfrågor och skola är fortfarande viktiga frågor. Men stora delar av väljarbasen uppfattas dessa som tråkiga och inte särskilt avgörande för deras val av partier. Identitet (och då inte klassbaserad sådan) och uppfattningen av vilket Sverige man tillhör verkar vara en allt viktigare markör även i partipolitiska sammanhang. Jag lär få anledning att återvända till den här förändringen.
(Mycket kort om de andra partierna:
MP:s
hybris från EU-valet försvann helt till riksdagsvalet. Resultatet från
EU-valet var de inte närheten av utan de fick nöja sig med en
nettominskning av antalet väljare på nivå med Centerpartiet som givet
utgångspunkten med en ifrågasatt Lööf gjorde ett kanonval. Riktigt stora
förlorare i valet är ändå, från toppen och ned, Moderaterna,
Folkpartiet och Kristdemokraterna. Folkpartiet förlorar en fjärdedel av
sina väljare från förra valet. Man kan därmed inte, i likhet med förra
valets eftervalsanalys, konstatera att C och KD förlorar mer och att
därför allt är ok. Läget för FP är mycket allvarligt. Likaså för
Moderaterna som står i ett vägskäl. Ska man lägga sig ännu närmare
socialdemokraterna, ligga kvar eller ta ett tredje alternativ?)