Efter valet 2010 deltog jag i ett seminarium om borgerlighetens framtid. Jag tänkte att en del av idéerna därifrån står sig än. En del av problemen och utmaningarna för borgerligheten jag tog upp då är aktuella än idag. Texten skrevs till en antologi släppt av Ax:son Johnsonstiftelsens. Antologin är mycket läsvärd och kan köpas här.
-
Borgerlighetens långa marsch
Borgerligheten lider fortfarande av ett identitetsproblem. Man vinner val på ekonomisk ansvarsfullhet och har en statsminister med rekordhöga förtroendesiffror och en finansminister som saknar motpart i något annat parti. Allt kan, i skrivande stund 2011, förefalla väldigt lugnt och tryggt. Men om man tar ett långtidsperspektiv på borgerligheten finns det ett par mycket allvarliga problem som kan stjälpa borgerlighetens möjligheter att lyckas. Här avses inte enbart det rent tekniska regerandet, att man innehar regeringsmakten, utan även möjligheten att våga genomföra reformer och driva politik som inte låter sig begränsas av vänsteropinion eller en ickeborgerlig samhällsanda.
Borgerligheten kan vinna val och vinna det realpolitiska förtroendet genom att ha välorganiserade och kompetenta politiker. Emellertid verkar det svårare att anknyta till en samhällsanda eller fundamentalt förändra den svenska institutionella överbyggnaden. Denna institutionella överbyggnad kan beskrivas som alltifrån kulturlivet, journalistiken, samhällsdebatten till det civila samhället och utbildningsväsendet.
En politisk rörelse och dess samlade politiska idéer står inte nödvändigtvis stadigt om dess enda fundament och existensberättigande är människors materiella välstånd och förtroendekänslor för politiker. Det innebär inte att materiellt välstånd och ekonomi inte förändrar samhällets institutioner. Emellertid verkar detta inte ensamt kunna förändra samhället som många marxister tidigare trodde. Min avsikt är inte att svartmåla borgerlighetens situation i Sverige; istället vill jag varna för vissa av de hinder som finns i vägen för att göra borgerligheten relevant under ett betydligt längre tidsperspektiv.
Essän är uppdelad i tre delar. I den första delen, diskuterar jag vad det är som sätter politikens spelregler och vilka vägar till påverkan som finns, såväl kortsiktiga som långsiktiga. Därefter diskuterar jag i ett andra avsnitt vilka problem borgerligheten är behäftad med efter sitt nu fem år gamla regeringsinnehav. I den tredje och sista delen diskuterar jag möjligheterna för de tre mindre borgerliga partierna till långsiktig förändring.
Metapolitik: den borgerliga identitetens problem
Under en bild på Leif Pagrotsky skrev det svenska bandet Torpedo på sin Tumblrblogg: ”This is our old minister of cultural affairs. Spinin’ some wax. Our new one hates culture. If you’re reading about some kind of swedish invasion or cultural golden age in music you should know that you won’t have to deal with that in a couple of years if Lena Adelsohn Liljeroth gets her way.”
Musikvärlden, kulturproducenterna, skribenterna och journalisterna hatar borgerligheten. Den hatas med eldig intensitet – och som Torpedo visar ovan – med en nästan barnslig banalitet. Vad betyder detta egentligen för borgerligheten. Inte mycket skulle nog många säga. Jag menar tvärtom att motviljan mot borgerligheten inom viktiga delar av samhället utgör ett stort hinder på lång sikt för borgerligheten att sätta den politiska agendan. Det är dessa samhällets institutioner som måste påverkas på lång sikt.
Borgerligheten har ett problem med det som man ibland kallar för metapolitik. Ett begrepp som använts i olika sammanhang och av olika författare som Badiou, Viereck, Faye och Rancière. I detta sammanhang syftar jag på de idéer, kulturer och institutioner som inte är direkt partipolitiska men som påverkar politiken. Borgerligheten har ett problem med att påverka viktiga samhällsinstitutioner som avgör den långsamma förändringen av samhällets ideologiska överbyggnad.
Metapolitik handlar om att sprida idéer, värderingar och idéer som syftar till att förändra samhället fundamentalt på lång sikt. Borgerlighetens problem är inte en frånvaro av politiska idéer. Många liberala och konservativa grundprinciper har tidlösa och universella anspråk. De är giltiga över tid och bör ha förmågan att anpassas efter tid för att möta nya samhällsutmaningar. Jag vill argumentera för att ett av de främsta problemen med borgerligheten är av en metapolitisk natur, dvs. inte direkt sakpolitiska eller idébaserade utan kulturella och sociologiska.
Att ha stöd av intellektuella är avgörande för att kunna flytta den allmänna opinionens ramar åt det håll man anser vara önskvärt. För att tala med Mattias Gardell så är det ”kunskapsregimen” som måste förflyttas om det ens ska vara aktuellt med vissa politiska förslag. Inom kunskapsregimen definieras relevanta samhällsproblem och lösningarna på dessa. Kunskapsregimen kan antingen vara helt uppenbar eller dold bakom rena antaganden och kulturell förförståelse. En viss typ av politik anses salongsfähig och möjlig i Sverige, en annan helt omöjlig. Varje land har dessa kulturella ramverk som på något sätt sätter upp gränserna för den etablerade politiken.
Den italienske marxisten Antonio Gramsci var tidig med att förklara för sina politiska meningsfränder att revolutionen inte skulle komma genom en historisk nödvändighet. Detta var ett problem som tidigare marxister hade. Marxisterna hade med sin historiska materialism en vetenskaplig syn på samhällsförändringar. Med Gramscis idéer utvecklades tanken att samhällen såg olika ut och att det krävdes av revolutionärerna att de uppnådde ”kulturell hegemoni”, ett övertagande av samhällets intellektuella liv genom kulturen och offentligheten. Med Gramscis idéer gjorde vänstern delvis en omsvängning 1968 och framåt.
Rudi Dutschke, prominent tysk studentledare under åren kring 1968, menade att det krävdes en lång ”marsch genom institutionerna” för vänstern. Dutschke hade blivit inspirerad av den livskraftiga Frankfurtskolan och Gramsci (som han lånade uttrycket ifrån) som stakade ut en ny väg för vänstern till samhällspåverkan. Marschen visade sig framgångsrik och dominansen av utbildningsväsendet, tidningarna och den offentliga debatten har kommit att prägla hela västvärlden sedan dess. Vilka är då dessa institutioner som förändrar samhället? Ta en musikkultur som exempel. Genom ett konstnärligt innehåll som påverkan människor både politiskt, vardagligt och i värderingar kan man med små medel förändra tidsandan.
Vänsterns lycka har alltid varit att den i någon mening symboliserar kampen mot makten och strävan att hjälpa de strukturellt underordnade grupperna i samhället. Denna position har existerat helt oavsett om vänstern har regerat och befunnit sig vid makten eller inte. Det är denna unika position som gör att vänstern trots marknadsliberaliseringar och avregleringar alltjämt sätter mycket av agendan i samhällsdebatten.
För att parafrasera Dutschkes ord behöver borgerligheten vandra genom institutionerna. Att dominera den akademiska diskursen och generellt genomsyra den kulturella sektorn är avgörande för att antingen bevara eller förändra den politiska ordningen. Glöm inte heller inflytandet i den ”informella” offentligheten. Varje dag sitter det ca 25 000 användare på Flashback där en inte oansenlig andel diskuterar politik och kultur. Alla dessa arenor är borgerligheten på det ena eller andra sättet frånvarande från.
Identiteter är inte oväsentliga i valet av politiska program och idéer. I en tid då dessutom väljarbeteenden är betydligt mer oförutsägbara och nyckfulla är det dags att både de politiska partierna och politiska rörelser i övrigt anpassar sig.
Borgerlighetens materialism
Politik handlar inte enbart om produktionsförhållanden och produktivkrafter. En materialistisk analys av samhället är en fattig analys. Om man tror på politisk förändring i ett land och inte inser de begränsningar som ett visst idéklimat ställer upp blir det betydligt svårare för reell förändring. Alliansen är idag ett utpräglat medelklassprojekt med vissa klassintressen i fokus. Till viss del har borgerligheten fastnat i samma fälla som marxismen gjorde. Orden som tillskrevs Marx, att ”intresset aldrig ljuger”, har kommit att bli borgerlighetens vinnande recept. Men samhället kan inte enbart förändras om människors plånböcker är drivkraften.
Den ekonomiska enögdheten gör borgerligheten till duktiga och kloka förvaltare som vet hur de ska ta ansvar för landets ekonomi men inte mycket mer. Då försvinner andra politiska värden som skulle kunna användas av borgerligheten. Tyvärr är insikterna om dessa institutionella problem begränsade inom borgerligheten. Man saknar helt enkelt det rätta filtret för att kunna se vilka hinder som finns för en mer borgerlig samhällsförändring.
Borgerlighetens problem är delvis att den likt marxismen har en mycket materialistisk förståelse av samhället. Ekonomin, arbetet och statsfinanserna är det som driver fram samhällsutvecklingen. Visst är det så i mycket stor utsträckning. Men något går förlorat i en borgerlig allians som inte förmår lägga beslag på andra politiska områden eller en annan grundförståelse av samhället. Så länge borgerlighet enbart associeras med en välbärgad medelklass eller tynande överklass kommer dess politiska potential och styrka i framtid vara begränsad. Borgerligheten lever i viss mån genom sin enögda fokus på det ekonomiska kvar i det gamla klassamhället.
Men stämmer det att borgerligheten är institutionellt underordnad i Sverige? Inte om man får tro Aftonbladetskribenten Ann Charlott Altstadt som i en krönika från den 21/5 om den rådande tidsandan skrev: ”Jag har vuxit upp med punk och proggvärderingar, och blir skräckslagen av den unga mediegenerationens trevligt positiva och mjukryggade följsamhet. 80–90-talisterna är troligtvis den minst samhällskritiska generationen någonsin. Det är helt logiskt, eftersom de växte upp efter SAF:s Satsa på dig själv-kampanj och formades av en effektiv hårt nischad annonsmarknad.”
I vänstern har man den omvända skräcken: att borgerlighetens värderingar genomsyrar samhället och genom kommersialism och marknadssamhället förgiftar de ungas oskuldsfulla sinnen. Varken det jag skriver om här eller den skräck som Altstadt ger uttryck kan förenklas alltför mycket. Det handlar istället om vilken del av samhällsinstitutionerna eller samhällsandan man lyckats med att dominera eller påverka.
Låt mig ge ett exempel på vänsterns dominans och den nuvarande borgerlighetens oförmåga att göra något åt situationen.
Universiteten avkrävs idag en genusvetenskaplig förförståelse. Detta är en idé som har ärvts från det socialdemokratiska styret under regeringen Persson. Att anlägga ett teoretiskt genusperspektiv på forskning och utbildning är i allt väsentligt ett avsteg från en fri akademi. En kritik mot detta innebär näppeligen att man vänder sig emot att akademin ska vara jämställd eller att myndighetsutövningen ska präglas av en nolltolerans mot diskriminering.
Emellertid verkar det helt passerat den borgerliga alliansen förbi att ett krav på genusteori i förförståelsen av den fria forskningen är samma sak som att en liberal eller socialistisk förförståelse hade krävts. Att man inte har självbevarelsedrift eller principfasthet nog att avskaffa denna typ av politisering av svenska högskolor och universitet är förbluffande. Det vittnar även om en mycket svag ideologisk insikt hos den borgerliga alliansen. Om man inte ser att universiteten och högskolorna är centrala i samhället som samhällsbärande- och förändrande institutioner och inte enbart producenter av arbetskraft kan man inte heller se på vilket sätt universiteten bevarar eller förändrar samhället.
Borgerliga partier och deras problem
Borgerligheten har lyckats med att konsolidera makten i Sverige, men det har varit på håret de senaste två valen. Det är främst den ekonomiska krisens förtjänst som säkrat ett förnyat alliansmandat. Inför framtiden ser det mörkare ut. Problemet måste spåras tillbaka till brister inom de etablerade borgerliga partierna som utgör alliansen.
Det klassiska väljarbeteendet i Sverige var starkt kopplad till klasstillhörigheten. Detta avspeglades även i partimedlemskapet. Fram tills tidigt åttiotal var en väldigt stor andel av den svenska befolkningen medlemmar i något politiskt parti. En stor del av detta var tvångskollektiviseringen som skedde genom LO men som motvikt mot detta hade de borgerliga partierna enorma medlemsantal i förhållande till befolkningens storlek. Partimedlemskap var i högsta grad något som speglade klasstillhörigheten, både ekonomiskt men även på andra nivåer.
Partiernas utveckling har varit dramatisk sedan tidigt 80-tal. Medlemstappet är enormt och i takt med att de stora massorna inte är medlemmar i partier har även många intellektuella lämnat partierna eller direkt koppling till partipolitiken. Det är alltså inte skrivet i stjärnorna att idéer och förändring nödvändigtvis behöver äga rum inom och i anslutning till partierna.
Att flera av partierna nästan medvetet verkar vilja radera ut sin identitet eller förlora de potentiella fördelar som skulle göra dem till ett namn för väljarna. Kristdemokraterna har under regeringsmakten rört sig allt längre bort från den värdekonservativa grund som gett dem en komparativ fördel. Frågar man många centerpartister och folkpartister vet de själva inte ens vad som skiljer partierna åt. Ett uppenbart problem är att man kastat ut mycket av det radikala liberala idégodset (eller aldrig varit en förespråkare av det). Likaså förkastar både C och Fp en sammanslagning vilket kommer vissa sig vara ett olyckligt vägval.
De tre små borgerliga partierna har prioriterat partistrukturens överlevnad framför en långsiktig förändring som kan garantera alliansstyre. Det kommer visa sig ödesdigert dels för möjligheterna att vinna valet 2014 men framförallt på lång sikt om borgerligheten ser framför sig att vinna val utan att behöva söka antingen passivt eller aktivt stöd från miljöpartiet eller sverigedemokraterna.
Partier satsar på att vara valbara för hälften av befolkningen istället för att hårdsatsa på begränsade segment av samhället. Att vara älskad av 10 % av befolkningen och hatad av 90 % är betydligt enklare än att vara älskad av hälften. Sverigedemokraterna och Miljöpartiet har båda lyckats rida på samhällsanda och tidstypiska idéströmningar. Därför är det inte osannolikt att de om tio år är självklara 10-15%-partier. Man skulle kunna förklara det som att både SD och MP lyckats på det metapolitiska planet men på helt olika sätt.
Ofta i folkpartistiska sammanhang brukar jag tala om den politiska närsyntheten. Den drabbar främst partiaktiva. Att vara närsynt är som bekant en åkomma när man ser hyggligt på nära håll men ser lite eller inget på långt håll, man kan knappast urskilja detaljer. Så är det för de politiskt aktiva. De befinner sig inom politiken och har svårt att sätta sig in i väljarbeteenden. En politiskt aktiv är insatt i de flesta politiska områden och har en väldigt god möjlighet att lägga mycket tid på politiken. Men en väljares exponering för det politiska är minimal. När kontaktytan mellan väljaren och politiken är så liten som den är finns det i regel ett fåtal viktiga faktorer som avgör de positiva respektive negativa känslorna för ett parti eller en politisk ledare. Det är därför de metapolitiska frågorna om identitet och samhällsanda blir helt centrala för att garantera överlevnaden på lång sikt.
Det tre borgerliga partierna borde ha friheten och möjligheten att skapa sig nischer inom politiken som gör dem relevanta på lång sikt. Man har inget krav på sig att vara partier för alla och borde därför rikta in sig stenhårt på vissa delar av väljarbasen. Detta kräver både en långsiktig strategi men också ett större fokus på hur identiteter avgör väljarbeteenden.
Framtidens borgerlighet?
Mitt mål har med den här essän varit att sätta ljus på ett för borgerligheten undangömt område. Den metapolitiska påverkan är svårplanerad, svårutvärderad, långsiktig och komplicerad. Men den är nödvändig. Ett stort problem för den partipolitiska borgerligheten menar jag är det materialistiska fokuset man har på många områden. Till slut har jag argumenterat för att de tre mindre borgerliga partierna försatt sig i en ohållbar situation. På lång sikt måste borgerligheten i Sverige bäras upp av livskraftiga partierna, det finns inget alternativ.
Långsiktig förändring kan enbart erhållas om samhällsbärande institutioner förändras. Detta kan innebära att alltifrån en ny sorts politiker blir en del av borgerligheten till att sociologer och statsvetare är öppna med sina politiska sympatier. Den långa marschen genom institutionerna måste påbörjas av borgerligheten om man på sikt vill inneha problemformuleringsprivilegiet i samhället.
Många av profetiorna om väljarbeteende har fått se sig kullkastade. Plånboksfrågorna är alltjämt ideologiska, det har de alltid varit. Egenintresset är inte en mindre viktig fråga idag. Emellertid får vi inte glömma att den långsiktiga etableringen av idéer i samhället inte byggs genom budgetmotioner och ansvarsfullhet i kristider. Det finns inget så mäktigt som en idé vars tid är kommen lär Victor Hugo ha sagt.
Borgerligheten kan vinna val och vinna det realpolitiska förtroendet genom att ha välorganiserade och kompetenta politiker. Emellertid verkar det svårare att anknyta till en samhällsanda eller fundamentalt förändra den svenska institutionella överbyggnaden. Denna institutionella överbyggnad kan beskrivas som alltifrån kulturlivet, journalistiken, samhällsdebatten till det civila samhället och utbildningsväsendet.
En politisk rörelse och dess samlade politiska idéer står inte nödvändigtvis stadigt om dess enda fundament och existensberättigande är människors materiella välstånd och förtroendekänslor för politiker. Det innebär inte att materiellt välstånd och ekonomi inte förändrar samhällets institutioner. Emellertid verkar detta inte ensamt kunna förändra samhället som många marxister tidigare trodde. Min avsikt är inte att svartmåla borgerlighetens situation i Sverige; istället vill jag varna för vissa av de hinder som finns i vägen för att göra borgerligheten relevant under ett betydligt längre tidsperspektiv.
Essän är uppdelad i tre delar. I den första delen, diskuterar jag vad det är som sätter politikens spelregler och vilka vägar till påverkan som finns, såväl kortsiktiga som långsiktiga. Därefter diskuterar jag i ett andra avsnitt vilka problem borgerligheten är behäftad med efter sitt nu fem år gamla regeringsinnehav. I den tredje och sista delen diskuterar jag möjligheterna för de tre mindre borgerliga partierna till långsiktig förändring.
Metapolitik: den borgerliga identitetens problem
Under en bild på Leif Pagrotsky skrev det svenska bandet Torpedo på sin Tumblrblogg: ”This is our old minister of cultural affairs. Spinin’ some wax. Our new one hates culture. If you’re reading about some kind of swedish invasion or cultural golden age in music you should know that you won’t have to deal with that in a couple of years if Lena Adelsohn Liljeroth gets her way.”
Musikvärlden, kulturproducenterna, skribenterna och journalisterna hatar borgerligheten. Den hatas med eldig intensitet – och som Torpedo visar ovan – med en nästan barnslig banalitet. Vad betyder detta egentligen för borgerligheten. Inte mycket skulle nog många säga. Jag menar tvärtom att motviljan mot borgerligheten inom viktiga delar av samhället utgör ett stort hinder på lång sikt för borgerligheten att sätta den politiska agendan. Det är dessa samhällets institutioner som måste påverkas på lång sikt.
Borgerligheten har ett problem med det som man ibland kallar för metapolitik. Ett begrepp som använts i olika sammanhang och av olika författare som Badiou, Viereck, Faye och Rancière. I detta sammanhang syftar jag på de idéer, kulturer och institutioner som inte är direkt partipolitiska men som påverkar politiken. Borgerligheten har ett problem med att påverka viktiga samhällsinstitutioner som avgör den långsamma förändringen av samhällets ideologiska överbyggnad.
Metapolitik handlar om att sprida idéer, värderingar och idéer som syftar till att förändra samhället fundamentalt på lång sikt. Borgerlighetens problem är inte en frånvaro av politiska idéer. Många liberala och konservativa grundprinciper har tidlösa och universella anspråk. De är giltiga över tid och bör ha förmågan att anpassas efter tid för att möta nya samhällsutmaningar. Jag vill argumentera för att ett av de främsta problemen med borgerligheten är av en metapolitisk natur, dvs. inte direkt sakpolitiska eller idébaserade utan kulturella och sociologiska.
Att ha stöd av intellektuella är avgörande för att kunna flytta den allmänna opinionens ramar åt det håll man anser vara önskvärt. För att tala med Mattias Gardell så är det ”kunskapsregimen” som måste förflyttas om det ens ska vara aktuellt med vissa politiska förslag. Inom kunskapsregimen definieras relevanta samhällsproblem och lösningarna på dessa. Kunskapsregimen kan antingen vara helt uppenbar eller dold bakom rena antaganden och kulturell förförståelse. En viss typ av politik anses salongsfähig och möjlig i Sverige, en annan helt omöjlig. Varje land har dessa kulturella ramverk som på något sätt sätter upp gränserna för den etablerade politiken.
Den italienske marxisten Antonio Gramsci var tidig med att förklara för sina politiska meningsfränder att revolutionen inte skulle komma genom en historisk nödvändighet. Detta var ett problem som tidigare marxister hade. Marxisterna hade med sin historiska materialism en vetenskaplig syn på samhällsförändringar. Med Gramscis idéer utvecklades tanken att samhällen såg olika ut och att det krävdes av revolutionärerna att de uppnådde ”kulturell hegemoni”, ett övertagande av samhällets intellektuella liv genom kulturen och offentligheten. Med Gramscis idéer gjorde vänstern delvis en omsvängning 1968 och framåt.
Rudi Dutschke, prominent tysk studentledare under åren kring 1968, menade att det krävdes en lång ”marsch genom institutionerna” för vänstern. Dutschke hade blivit inspirerad av den livskraftiga Frankfurtskolan och Gramsci (som han lånade uttrycket ifrån) som stakade ut en ny väg för vänstern till samhällspåverkan. Marschen visade sig framgångsrik och dominansen av utbildningsväsendet, tidningarna och den offentliga debatten har kommit att prägla hela västvärlden sedan dess. Vilka är då dessa institutioner som förändrar samhället? Ta en musikkultur som exempel. Genom ett konstnärligt innehåll som påverkan människor både politiskt, vardagligt och i värderingar kan man med små medel förändra tidsandan.
Vänsterns lycka har alltid varit att den i någon mening symboliserar kampen mot makten och strävan att hjälpa de strukturellt underordnade grupperna i samhället. Denna position har existerat helt oavsett om vänstern har regerat och befunnit sig vid makten eller inte. Det är denna unika position som gör att vänstern trots marknadsliberaliseringar och avregleringar alltjämt sätter mycket av agendan i samhällsdebatten.
För att parafrasera Dutschkes ord behöver borgerligheten vandra genom institutionerna. Att dominera den akademiska diskursen och generellt genomsyra den kulturella sektorn är avgörande för att antingen bevara eller förändra den politiska ordningen. Glöm inte heller inflytandet i den ”informella” offentligheten. Varje dag sitter det ca 25 000 användare på Flashback där en inte oansenlig andel diskuterar politik och kultur. Alla dessa arenor är borgerligheten på det ena eller andra sättet frånvarande från.
Identiteter är inte oväsentliga i valet av politiska program och idéer. I en tid då dessutom väljarbeteenden är betydligt mer oförutsägbara och nyckfulla är det dags att både de politiska partierna och politiska rörelser i övrigt anpassar sig.
Borgerlighetens materialism
Politik handlar inte enbart om produktionsförhållanden och produktivkrafter. En materialistisk analys av samhället är en fattig analys. Om man tror på politisk förändring i ett land och inte inser de begränsningar som ett visst idéklimat ställer upp blir det betydligt svårare för reell förändring. Alliansen är idag ett utpräglat medelklassprojekt med vissa klassintressen i fokus. Till viss del har borgerligheten fastnat i samma fälla som marxismen gjorde. Orden som tillskrevs Marx, att ”intresset aldrig ljuger”, har kommit att bli borgerlighetens vinnande recept. Men samhället kan inte enbart förändras om människors plånböcker är drivkraften.
Den ekonomiska enögdheten gör borgerligheten till duktiga och kloka förvaltare som vet hur de ska ta ansvar för landets ekonomi men inte mycket mer. Då försvinner andra politiska värden som skulle kunna användas av borgerligheten. Tyvärr är insikterna om dessa institutionella problem begränsade inom borgerligheten. Man saknar helt enkelt det rätta filtret för att kunna se vilka hinder som finns för en mer borgerlig samhällsförändring.
Borgerlighetens problem är delvis att den likt marxismen har en mycket materialistisk förståelse av samhället. Ekonomin, arbetet och statsfinanserna är det som driver fram samhällsutvecklingen. Visst är det så i mycket stor utsträckning. Men något går förlorat i en borgerlig allians som inte förmår lägga beslag på andra politiska områden eller en annan grundförståelse av samhället. Så länge borgerlighet enbart associeras med en välbärgad medelklass eller tynande överklass kommer dess politiska potential och styrka i framtid vara begränsad. Borgerligheten lever i viss mån genom sin enögda fokus på det ekonomiska kvar i det gamla klassamhället.
Men stämmer det att borgerligheten är institutionellt underordnad i Sverige? Inte om man får tro Aftonbladetskribenten Ann Charlott Altstadt som i en krönika från den 21/5 om den rådande tidsandan skrev: ”Jag har vuxit upp med punk och proggvärderingar, och blir skräckslagen av den unga mediegenerationens trevligt positiva och mjukryggade följsamhet. 80–90-talisterna är troligtvis den minst samhällskritiska generationen någonsin. Det är helt logiskt, eftersom de växte upp efter SAF:s Satsa på dig själv-kampanj och formades av en effektiv hårt nischad annonsmarknad.”
I vänstern har man den omvända skräcken: att borgerlighetens värderingar genomsyrar samhället och genom kommersialism och marknadssamhället förgiftar de ungas oskuldsfulla sinnen. Varken det jag skriver om här eller den skräck som Altstadt ger uttryck kan förenklas alltför mycket. Det handlar istället om vilken del av samhällsinstitutionerna eller samhällsandan man lyckats med att dominera eller påverka.
Låt mig ge ett exempel på vänsterns dominans och den nuvarande borgerlighetens oförmåga att göra något åt situationen.
Universiteten avkrävs idag en genusvetenskaplig förförståelse. Detta är en idé som har ärvts från det socialdemokratiska styret under regeringen Persson. Att anlägga ett teoretiskt genusperspektiv på forskning och utbildning är i allt väsentligt ett avsteg från en fri akademi. En kritik mot detta innebär näppeligen att man vänder sig emot att akademin ska vara jämställd eller att myndighetsutövningen ska präglas av en nolltolerans mot diskriminering.
Emellertid verkar det helt passerat den borgerliga alliansen förbi att ett krav på genusteori i förförståelsen av den fria forskningen är samma sak som att en liberal eller socialistisk förförståelse hade krävts. Att man inte har självbevarelsedrift eller principfasthet nog att avskaffa denna typ av politisering av svenska högskolor och universitet är förbluffande. Det vittnar även om en mycket svag ideologisk insikt hos den borgerliga alliansen. Om man inte ser att universiteten och högskolorna är centrala i samhället som samhällsbärande- och förändrande institutioner och inte enbart producenter av arbetskraft kan man inte heller se på vilket sätt universiteten bevarar eller förändrar samhället.
Borgerliga partier och deras problem
Borgerligheten har lyckats med att konsolidera makten i Sverige, men det har varit på håret de senaste två valen. Det är främst den ekonomiska krisens förtjänst som säkrat ett förnyat alliansmandat. Inför framtiden ser det mörkare ut. Problemet måste spåras tillbaka till brister inom de etablerade borgerliga partierna som utgör alliansen.
Det klassiska väljarbeteendet i Sverige var starkt kopplad till klasstillhörigheten. Detta avspeglades även i partimedlemskapet. Fram tills tidigt åttiotal var en väldigt stor andel av den svenska befolkningen medlemmar i något politiskt parti. En stor del av detta var tvångskollektiviseringen som skedde genom LO men som motvikt mot detta hade de borgerliga partierna enorma medlemsantal i förhållande till befolkningens storlek. Partimedlemskap var i högsta grad något som speglade klasstillhörigheten, både ekonomiskt men även på andra nivåer.
Partiernas utveckling har varit dramatisk sedan tidigt 80-tal. Medlemstappet är enormt och i takt med att de stora massorna inte är medlemmar i partier har även många intellektuella lämnat partierna eller direkt koppling till partipolitiken. Det är alltså inte skrivet i stjärnorna att idéer och förändring nödvändigtvis behöver äga rum inom och i anslutning till partierna.
Att flera av partierna nästan medvetet verkar vilja radera ut sin identitet eller förlora de potentiella fördelar som skulle göra dem till ett namn för väljarna. Kristdemokraterna har under regeringsmakten rört sig allt längre bort från den värdekonservativa grund som gett dem en komparativ fördel. Frågar man många centerpartister och folkpartister vet de själva inte ens vad som skiljer partierna åt. Ett uppenbart problem är att man kastat ut mycket av det radikala liberala idégodset (eller aldrig varit en förespråkare av det). Likaså förkastar både C och Fp en sammanslagning vilket kommer vissa sig vara ett olyckligt vägval.
De tre små borgerliga partierna har prioriterat partistrukturens överlevnad framför en långsiktig förändring som kan garantera alliansstyre. Det kommer visa sig ödesdigert dels för möjligheterna att vinna valet 2014 men framförallt på lång sikt om borgerligheten ser framför sig att vinna val utan att behöva söka antingen passivt eller aktivt stöd från miljöpartiet eller sverigedemokraterna.
Partier satsar på att vara valbara för hälften av befolkningen istället för att hårdsatsa på begränsade segment av samhället. Att vara älskad av 10 % av befolkningen och hatad av 90 % är betydligt enklare än att vara älskad av hälften. Sverigedemokraterna och Miljöpartiet har båda lyckats rida på samhällsanda och tidstypiska idéströmningar. Därför är det inte osannolikt att de om tio år är självklara 10-15%-partier. Man skulle kunna förklara det som att både SD och MP lyckats på det metapolitiska planet men på helt olika sätt.
Ofta i folkpartistiska sammanhang brukar jag tala om den politiska närsyntheten. Den drabbar främst partiaktiva. Att vara närsynt är som bekant en åkomma när man ser hyggligt på nära håll men ser lite eller inget på långt håll, man kan knappast urskilja detaljer. Så är det för de politiskt aktiva. De befinner sig inom politiken och har svårt att sätta sig in i väljarbeteenden. En politiskt aktiv är insatt i de flesta politiska områden och har en väldigt god möjlighet att lägga mycket tid på politiken. Men en väljares exponering för det politiska är minimal. När kontaktytan mellan väljaren och politiken är så liten som den är finns det i regel ett fåtal viktiga faktorer som avgör de positiva respektive negativa känslorna för ett parti eller en politisk ledare. Det är därför de metapolitiska frågorna om identitet och samhällsanda blir helt centrala för att garantera överlevnaden på lång sikt.
Det tre borgerliga partierna borde ha friheten och möjligheten att skapa sig nischer inom politiken som gör dem relevanta på lång sikt. Man har inget krav på sig att vara partier för alla och borde därför rikta in sig stenhårt på vissa delar av väljarbasen. Detta kräver både en långsiktig strategi men också ett större fokus på hur identiteter avgör väljarbeteenden.
Framtidens borgerlighet?
Mitt mål har med den här essän varit att sätta ljus på ett för borgerligheten undangömt område. Den metapolitiska påverkan är svårplanerad, svårutvärderad, långsiktig och komplicerad. Men den är nödvändig. Ett stort problem för den partipolitiska borgerligheten menar jag är det materialistiska fokuset man har på många områden. Till slut har jag argumenterat för att de tre mindre borgerliga partierna försatt sig i en ohållbar situation. På lång sikt måste borgerligheten i Sverige bäras upp av livskraftiga partierna, det finns inget alternativ.
Långsiktig förändring kan enbart erhållas om samhällsbärande institutioner förändras. Detta kan innebära att alltifrån en ny sorts politiker blir en del av borgerligheten till att sociologer och statsvetare är öppna med sina politiska sympatier. Den långa marschen genom institutionerna måste påbörjas av borgerligheten om man på sikt vill inneha problemformuleringsprivilegiet i samhället.
Många av profetiorna om väljarbeteende har fått se sig kullkastade. Plånboksfrågorna är alltjämt ideologiska, det har de alltid varit. Egenintresset är inte en mindre viktig fråga idag. Emellertid får vi inte glömma att den långsiktiga etableringen av idéer i samhället inte byggs genom budgetmotioner och ansvarsfullhet i kristider. Det finns inget så mäktigt som en idé vars tid är kommen lär Victor Hugo ha sagt.
Inlägg
