Skaffa dig en ny maktanalys

På några maskinskrivna sidor från migrationsverket läser jag ett utlåtande: "Inställningen i Polen mot judar är starkt antisemitisk. Bl.a sprids en tidskrift av organisationen Grunwald som anklagar judarna för situationen i Polen.". Det är min pappa som för migrationsverket förklarade varför han ville lämna landet. De främsta skälen var antisemitismen och att han inte ville kallas in till en militär som förtryckte solidaritetsrörelsen.

Skälet att vi bor i Sverige är delvis, men inte enbart, antisemitismen. Och tänker man efter har de flesta judiska migrationsströmmar historiskt motiverats, tvingats fram, av just antisemitism. Varför kommer så många judar från Polen? Jo landet var ensamt och först med religionsfrihet i 1200-talets Europa. Situationen i Västeuropa var då betydligt värre. 

Var hatet råkar vara värst tycks bölja fram över Europa under århundradena. Ibland är Västeuropa värst, ibland Östeuropa. Och ibland är hela kontinenten ett helvete för judar. Det är ett mirakel att judar härdat ut i över tusen år här.

Uppdrag granskning igår var välbehövligt men kommer knappast vända utvecklingen. Det finns, menar jag, ett väldigt stort hinder för att få detta samhälle att sköta sin uppgift som demokrati och skydda alla sina medborgares grundläggande rättigheter.

Sveriges majoritetsbefolkning och i förlängningen dess politiska, mediala och tjattrande etablissemang har ett dilemma. Man är låst mellan sin vördnad för ett maktperspektiv och det som är rätt.

Maktperspektivet lyder som följer: samhället är en pyramid med många trappsteg, på botten befinner sig invandrare av olika slag, de som hatas av rasister, som diskrimineras och marginaliseras. På några trappsteg längre upp befinner sig europeiska invandrare, ännu längre upp kvinnor och längst upp svenska, heterosexuella män i medelklassen. Pyramiden är betydligt mer komplex än den gamla klasspyramiden.

Pyramiden är nog en ganska bra karta över samhället och makten tycker de flesta. Även jag menar att den ger en någorlunda rättvis bild av verkligheten. Den som är underordnad är drabbad, den som är längre upp, orsaken. Den underordnades kamp har alltid varit helig i Sverige. Den underordnade kan inte göra fel, man slår ju underifrån, det är ju kamp motiverat av förtryck, underordning och historiska oförrätter. 

Många i Sverige värderar högre maktperspektivet än principerna. Det gör kanske inte att rasismen från botten av pyramiden kan ursäktas, men den förstås, förklaras och kontextualiseras. Det är knappast någon som empatiskt försöker förstå eller urskulda de högerextremas rasism, de är ju ändå längre upp i pyramiden.

Det som är rätt är att den som i ett givet tillfälle utsätter någon för tvång, hot eller hat är i en maktposition. Det spelar ingen roll vilken kontexten, bakgrunden eller orsaken är. Antisemiterna i Malmö blir inte mindre arbetslösa eller eländiga för att de förtrycker judar. Men i det givna tillfället är de förtryckare och kan inte ursäktas eller förklaras bort, de är makten.

Den underordnades hat är förståeligt, kan kontextualiseras, ursäktas har vi lärt oss i Sverige. Satir ska sparka uppåt, inte nedåt har vi dessutom fått höra till leda den senaste veckan. Glöm inte maktperspektiv när ni nu talar yttrandefrihet är konstant andemeningen. Och rädslan för konsekvenserna av massakrerna i Paris är för ökad islamofobi, inte att judarnas sista kapitel i Europa skrivs.

Kanske därför är judar och deras situation så knepig i Sverige. Det går inte ihop för det här landets samtida narrativ. Här har vi en grupp människor som har kommit som invandrare till Sverige, men de är ofta medelklass, inte sällan välutbildade och tillhör samhällets övre skikt. Blekt minne är den fattiga juden som kom till Lund och bodde i det lilla ghettot Nöden. En grupp med socialt kapital och makt som samtidigt är förtryckt. Det bör stämma till eftertanke för alla de som talar om "strukturer" i tid och otid.

Min pappa försöker övertyga mig att Warszawa är tryggare. "Ok, vi har ryssen runt knuten, men de trakasserar oss i varje fall inte på gatan" säger han. Hos många äldre judar finns det en inbyggt insikt att de inte kan ta sina hemländer för givet. Allt är temporärt. Situationen kan och har många gånger förändras. Antisemitismen tar inte slut, den bara byter plats och intensitet.

Paradoxalt nog känns Warszawa idag som en tryggare plats för judar än vad centrala Malmö eller Paris gör. I staden finns en renässans för judisk kultur, till stor del buren av den polsk-katolska befolkningen. Det är inte så att antisemitismen försvunnit från Polen, men den är inte lika synlig och fysisk som i Västeuropa. 

Annat var det på 1960-talet när landets judar från regeringen fick höra att de för sin sionism var femtekolonnare. På den tiden var kommunistblocket på arabernas sida. Och under sexdagarskriget hade Israel till världens stora häpnad försvarat sig mot alla sina grannländer. Judarna i Polen fick betala. Så hastigt allt vänds uppochned.

Judar vet mycket väl varför deras förfäder kan spåras till hela Europa. Det kom alltid en tid när det var dags att fly. Man är även idag redo att flytta en gång till. USA, Israel, Kanada, Australien. Än finns det kanske platser där judar inte behöver vara rädda. Och samtidigt hör man från Israel att diasporan är naiv och sentimental som inte redan packat sina väskor för att delta i det israeliska samhällsbygget.

Det mesta återkommer till Israel. Landet vars grundande var nödvändigt för ett hatat och fördrivet folk. Men ett land som idag säga vara skälet till att judar hatas och förföljs i Europa.

Judarna sitter i en rävsax. Naomi Abramowicz uttryckte det väl:

"Jag tänker inte ursäkta mig, eller låtsas som att vad som sker i Israel inte berör mig. Som om ett avståndstagande från Israel skulle göra mig bättre, eller mer älskvärd på något sätt. Jag är, inte minst i tider som dessa, tacksam över att Israel finns."

Skälet till antisemitismen som UG uppmärksammar påstås vara Israel. Personer med rötter i Mellanöstern hatar Israel så intensivt att de tar ut sin vrede på judar i Sverige.

De flesta i offentligheten verkar eniga om att ingen individ ska behöva vara ansvarig för en stat, eller ens behöva förhålla sig till vad som där händer. Om bara judarna kan strunta i, eller fördöma Israel (som var Ilmar Reepalus poäng) så slipper de dessutom säkert hatet. Men varför ska det behövas? Ska inte en person, jude eller inte, kunna förhålla sig till Israel och ändå slippa hot, hat och trakasserier?

Man letar efter skäl till hatet och hoten men letar helt fel. Roten till trakasserierna är inte Israel. Det är att någon trakasserar. Problemet är att demokratiska och upplysta länder inte förmår att skydda sina medborgare. Att den antisemitism som många hoppades skulle tyna och försvinna är mer intensiv än på länge. Judarna är möjligen lite förvånade, men knappast oförberedda. Man har varit med om det här många gånger.

Sympatin med den förtryckte och kärleken till den tvådimensionella pyramiden har grumlat till synen i Västeuropa. Rädslan för islamofobi och att göda främlingsfientlighet har skapat en ohållbar situation där en havererad maktanalys övertrumfar demokratins grundvalar. Så hur ser det ut om några decennier? Kanske finns några judar kvar i Europa, kanske inte. Oavsett har judarna lärt sig läxan att man inte kan lita på att Europa förmår skapa en trygg miljö fri från antisemitism. Det om något har de senaste åren tydliggjort.