Mörk och okunnig beskrivning av Polen

Igår publicerades en artikel (tipstack till Artur Szulc) skriven av Anna Hellgren i Expressen om det nya judiska museet i Warszawa. I artikeln, som på det stora hela är läsvärd, finns en tendens att vrida sanningen för att passa tesen som drivs. Givetvis bör det vara tvärtom, tesen ska anpassas efter verkligheten.

Man ska vara generös när man läser andras texter. Inte tolka elakt och istället göra den mest välvilliga tolkningen av det man läser.  Den inställning har jag haft när jag läst Hellgrens text. Men jag menar att hon begår några väldigt uppenbara misstag. Hellgren skriver exempelvis:

Ingenting skvallrar om att den här gatan en gång trampades av några av de 300 000 polska judar som trängdes här, inte heller om att dagens betongkroppar bokstavligen vilar på ruinerna av generationer av judiska liv. Inga plaketter, inga ändrade gatunamn.

Muranów, platsen där museet ligger och där Ghettot låg (1940-1943) är förvisso ingen liten stadsdel. Men efter en snabb promenad inser man att stadsdelen har många monument för att bevara minnet av ghettots boende. Och att där finns flera ändrade gatunamn. Exempelvis är museet Hellgren besökt flankat av två gator: Mordechaja Anielewicza (uppkallat efter ledaren av ZOB, den judiska kampenheten) och Jozefa Lewartowskiego (uppkallat efter grundaren av det antifascistiska blocket i ghettot), båda kämpar i ghettot. Båda dessa gatunamn är alltså ändrade efter kriget.

Det finns gott om monument och plaketter. Hela det före detta ghettot är avgränsat med en text i marken, det finns på flera gatuhörn mindre monument. Plaketter finns på många platser för att hålla minnet av de stridande i ghettot levande. På en plats finns delar av ghettomuren bevarad. Några gator upp från museet finns ett stort monument på platsen där Umschlagplatz låg. Platsen där judarna uppsamlades innan de skickades till Treblinka. I hela stadsdelen finns alltså minnesmärken som påminner om platsens historia.

Allt detta kunde givetvis Hellgren lätt ha hittat, om hon frågade någon, eller promenerade lite i stadsdelen. Eller om hon köpte en turistguide på engelska från museet. Men istället driver hon tesen att i Warszawa, platsen där man precis byggt ett stort och påkostat museum om judarnas historia i Polen, varken bryr sig eller minns någon judarna. 

Den röda tråden i Hellgrens text är att judar haft det svårt i Polen och att det samtidigt varit en fantastisk historia. Båda stämmer. Men i sin iver att beskriva Polen som ett ogästvänligt land för judar är mitt intryck att hon går för långt. Hon skriver exempelvis:

I dag bor 25 000 judar i landet. Många av dem döljer sitt ursprung.

Efter kriget bytte väldigt många judar efternamn. Försökte smälta in. Berättade inget för sina barn eller barnbarn om deras ursprung. De som höll fast vid sina efternamn, som undertecknads familj, blev ofta påminda om att de inte hörde hemma. Men detta har i stor utsträckning förändrats. 

Läser man polsk press idag eller tar del av det judiska livet i Warszawa märker man att det finns en renässans för judisk kultur och historia. En renässans buren i mångt och mycket av en ung polsk (ickejudisk) generation. Judiska kulturfestivaler, nya församlingar, restauranger, studiecirklar och program för att vårda de judiska begravningsplatserna startas hela tiden. Mycket har förändrats, till det bättre. Om detta skriver Hellgren inget. Inget om det faktum att det finns judar som flyttar tillbaka till Warszawa. Att Polen har varit både ett paradis och helvete för den judiska befolkningen råder ingen tvekan om.  Det behövs inga överdrifter för att konstatera det. Men för mig som tar del av det judiska livet i Warszawa känns det konstigt att läsa Hellgrens text. I Hellgrens slutet av texten konstaterar hon att:

efter mer än fyra timmars vandring (ja, museet är så stort) genom den judiska historien kan jag inte låta bli att tänka att det knappast var förvånande att Förintelsen var så omfattande och mötte så lite motstånd i just Polen

Det fanns få länder (möjligen frånsett Albanien och Bulgarien) i Östeuropa där en så stor andel av den icke-judiska befolkningen faktiskt hjälpte judar under kriget. Antisemiter och antisemitism fanns förvisso både innan, under och efter kriget. Vilket inte minst bevisades av de pogromer som mötte judar som återvände till sina hem. Men besöker man Yad Vashem i Jerusalem och läser listan med Righteous Among the Nations (icke-judar som räddade judar undan förintelsen) är katolska polacker den största gruppen. Värre var det i Ukraina och Litauen där förintelsen mötte betydligt svagare motstånd än i Polen och där dessutom en stor del av mördandet utfördes med hjälp av lokalbefolkningen, till skillnad ifrån Polen.

Jag har verkligen inget skäl att skönmåla Polens relation till det judiska. Skälet att jag överhuvudtaget är född i Sverige är antisemitismen i Polen. Men Hellgrens bild av Polen är varken rättvis, uppdaterad eller i alla avseenden särskilt korrekt. Artikeln målar en alltigenom mörk bild av polackers inställning till judar och landets judiska historia. Det är tråkigt i en annars lärorik text om ett viktigt och intressant ämne.