LUF-medlem trakasserad

I Lundagård kan man läsa att Pavlina Ekdahl, vice ordförande för LUF Lund har blivit trakasserad. Varför? För att hon är liberal,

Trakasserier, indirekta hot och skällsord. Det är några av de saker studenten Pavlina Ekdahl tvingats utstå sedan hon flyttade in på Smålands nation. Hon ser tydliga kopplingar till sin roll som vice ordförande för Liberala ungdomsförbundet i Lund, Luf.

För extremvänstern tar aldrig den politiska kampen slut, det finns ingen privat sfär eller uppdelning mellan det politiska och det privata. Kanske är det en del av klasskampens natur: Klassfiender är man 24/7. Det har Pavlina fått uppleva nära inpå. Det påminner om tiden direkt efter valet 2006. Fönstren på LUF-kontoret i Göteborg krossades och vi fick vid flera tillfällen utstå hot och förolämpningar från vänsterextremister.

Ingen ska behöva utstå trakasserier för sin politiska aktivism, oavsett om de är liberaler, socialister eller nationalister.

Jenny Larsson, som jobbar på Smålands Nation där Pavlina bor uttalar sig,

Det betyder däremot inte att det är ok att någon trakasseras i sitt hem på Smålands på grund av politiska meningsskiljaktigheter, även om personer som engagerar sig i politik som direkt strider mot Smålands värderingar måste vara införstådda med att det kan verka provocerande och kontroversiellt, skriver hon.

Är det en politisk sekt med överkänsliga socialister som Larsson företräder? Man ska väl kunna bo på studentnationen med egna åsikter utan att människor ska känna sig kränkta och provocerade. Vad har hänt med den öppna och fria debatten på universiteten - är det sektmedlemmar som utbildas på institutionerna eller studenter?

Se även: Zetterman & Amanda Brihed.

Vänsterextrem terror

Man lånar och lånar tills det inte går längre. När kreditvärdigheten är lika med noll och staten inte kan leva på lånade pengar längre då revolterar man och kräver mer. Vänsterns klagosång är alltid densamma: man tror att staten finansierar sig själv på något mystiskt vis och att alla kan leva på offentliga löner och pengar. En dag tar det stopp. Idiotin når sin gräns.

Det naturliga är då att hålla budget, inte spendera mer än vad man faktiskt har och göra samhällsekonomin lönsam.

Extremvänstern drar en annan slutsats, resultaten ser vi nu i Grekland där anarkister kallblodigt har mördat tre personer på en bank i frustration över att regeringen måste gå med på allvarliga sparpaket om landet ska undgå total konkurs. Hatet vänds utåt, mot banker, EU och USA. Alla andra är ansvariga.

Givetvis ska inte fackföreningarna som organiserar de stora strejkerna lastas för dessa människoliv. Men det blir väldigt tydligt vad konsekvensen är med alltför starka vänsterextrema grupper.

Man skulle kunna tro att vänstern i Grekland rannsakar sig själv, kanske inser att både den förra högerregeringen men även de nuvarande socialistiska levt över sina tillgångar och slösat ordentligt med pengar. Tyvärr verkar det inte så. Tongångarna (bokstavligt talat) i Grekland är att det är någon annans fel,

Mikis Theodorakis, Greece’s most famous composer, expressed the visceral reaction of many when he said the crisis was probably a plot by dark forces in the United States and other capitalist centres to subdue proud, independent nations.

Ett Stalinistparti, som ligger stabilt på ca 8%, garanterar att varje tillstymmelse till budgetansvar och ordentliga statsfinanser kullkastas genom våldsamma protester och kravaller. Stora fackföreningar har nu dragit igång flera generalstrejker. Man undrar vad de hoppas uppnå, mer lån och mindre besparingar?

Dimitris Dimitriadis skriver på Newsmill att det har gjorts vulgära försök att politisera situationen. Det är givetvis inte önskvärt. Men man måste dra väldigt viktiga slutsatser av vad som hänt i Grekland utan att det handlar om simpel pajkastning. Under samma tema på Newsmill skriver Jan Kallberg,

Den grekiska krisen har en lärdom för Sverige. Marknadsmässiga realiter övertrumfar ord och myriader av politiskt korrekta förklaringar. Det enda Grekland bevisar är att 1900-talet är över och att marknaden vinner över politiskt drömmeri. Man måste tillverka något som går att exportera och det går inte att lova generösa förmåner om det inte finns en grundläggande lönsamhet i samhället att beskatta och fördela. Men Sverige är i samma sits.

Det är hårda men viktiga ord. Välfärden kommer inte gratis. Den kan inte lånas fram, det går inte att lova guld och gröna skogar som man gör från vänsterhåll. Globaliseringen och de gamla industriernas nedgång ställer nya krav på samhällsekonomin. Europa måste bli lönsamt igen och det kräver en omställning som kan vara svår. Alternativet har vi idag sett i Grekland.

Se även: GP, GP2, DN2, SVD, DN, EX, AB, EX2, Erixon, Svensson, Hökmark.

Revolutionen, vare sig du vill eller inte

Förorten saknar klassmedvetenhet, det är nog slutsatsen Reclaimfolkets eminenta ideologigrupp nu måste dra - för hur förklarar man annars att folk i Rosengård körde iväg den upplysta förtruppen som kom med sin ideologiska gatufest, Reclaim the streets.

För en massa år sedan, när jag fortfarande gick på gymnasiet ägde det rum en Reclaimfest i Örgryte, Göteborg. Parollen för festen var att förorten skulle återta innerstaden. Ögryte ansågs vara det perfekta målet att återta. Prydliga miljonvillor och vackra radhus fyllda med medel till höginkomsttagare.

Målsättningen var givetvis att festen och marschen skulle vara just det, att förortens folk återtog den rika innerstaden.

Men döm om min förvåning (för den fanns fortfarande då) när det kom spårvagnslaster med välklädda och hippa majornabor till Reclaimfesten. Ett relativt fint område som mest påminner om Stockholms Södermalm. Marschen såg ut som kön till krogen Kings Head en lördagkväll. En inte oansenlig del av marschen bestod dessutom av vänsteraktiva Örgrytebor som skulle återta, ja, Örgryte. Förorten sågs inte till.

Vad vi nu ser i Rosengård är ett praktexempel på den upplysta förtruppens vilja att ingjuta en revolutionär anda hos de oupplysta, de med objektiva klassintressen som borde kräva sin rätt medelst galna gatufester och demolerande av bensinmackar. Denna idé gör gällande att folk i regel inte vet sitt eget bästa, sina intressen som då måste läras ut av en grupp klassmedvetna revolutionärer med stenkoll. Det här påminner mest om Engels teori om "falskt medvetande", arbetarklassen vet inte sitt eget bästa och därför måste ideologisk medvetenhet läras ut.

Rosengårdsborna är givetvis helt ointresserade av att rika vänsterslynglar kommer och stökar till i deras bostadsområden, för det är så långt denna förtrupps revolutionära praktik sträcker sig.