Yasuteru Yamada

Rörande självuppoffring från en grupp äldre japaner som frivilligt vill hjälpa till i saneringen av Fukushima:

Volunteering to take the place of younger workers at the power station is not brave, Mr Yamada says, but logical." I am 72 and on average I probably have 13 to 15 years left to live," he says. /../"Even if I were exposed to radiation, cancer could take 20 or 30 years or longer to develop. Therefore us older ones have less chance of getting cancer."

Läs hela!

Integrationspolitik i baklås

Timbro har börjat ge sig in i integrationsdebatten och det finns en del intressant ute att läsa nu.

Statsvetaren Andreas Johansson Heinö går i en rapport igenom hur man från ett liberalt perspektiv kan försvara olika typer av test och förändringar av medborgarskapet. Hans slutsats är (inte oväntat) att värderingstest och samtyckeskrav inte är liberala medan obligatoriska medborgarskapskurser och språktest kan vara det.

En invändning mot de slutsatser Johansson-Heinö har är av en principiell sort. Att man utifrån ideologiska ställningstaganden är emot att uppvärdera eller avgränsa medborgarskapet, man kanske rentav vill avskaffa det som utmärker ett medborgarskap framför ett annat. En annan invändning är att det inte skulle få någon märkbar effekt på integrationen eller strävan efter att öka samhällsgemenskapen.

Den första invändningen kan jag i någon mån köpa, men det beror givetvis på hur kritiken utformas. Den andra har jag svårare att förstå. Det finns väldigt lite som talar för att exempelvis medborgarskapskurser skulle vara skadliga för integrationen. Deras värde är omtvistat men det finns en potentiell vinst. Ruud Koopmans har i sin forskning visat på vissa svaga samband mellan olika typer av medborgarintroduktioner och en känsla av samhörighet med landet man bor i.

Målsättningen är ändå i slutändan att man ska skapa en medborgerlig patriotism och gemenskap som bygger så sådant som inte stänger ute någon. Alternativen är att ignorera den medborgerliga gemenskapen eller att välja ett nationalistiskt alternativ. Om det finns en potentiell vinst i att uppvärdera medborgarskapet samtidigt som man bibehåller möjligheter till migration så måste man motivera sig väldigt bra från liberalt håll för att vara emot.

Rapporten finns sammanfattad i Sydsvenskan. SMP har kommenterat rapporten och SVD:s ledarblogg. Rapportsläppet kan man se här och rapporten kan laddas ner i pdf här.

Den andra rapporten (som släpps den 31 maj) står Jenny von Bahr för som har skrivit om integrationen och arbetsmarknaden. Hon konstaterar på Newsmill något väldigt viktigt:

Slutsatsen i studien är att dagens integrationspolitik med fokus på omfattande mottagningsåtgärder är otillräckliga. Denna politik har pågått i decennier och har inga förutsättningar att höja sysselsättningen mer än ytterst marginellt. Orsaken är att förbättringar av mottagningssystemet för nyanlända invandrare har liten nytta om det inte finns en arbetsmarknad som tar vid när mottagningsåtgärderna slutar.

Etableringspropositionen har varit ett stort steg framåt i integrationspolitiken. Problemet är att nästa steg inte kan genomföras av en ensam integrationsminister, det behövs betydligt större åtgärder. Här handlar det alltså både om en förändrad arbetsmarknad, bättre företagarklimat och förbättrade incitament till arbete. Det är knappast något som kommer ske över en natt.

Samtidigt kan man läsa en artikel av arbetsmarknadsministern, migrationsministern och integrationsministern. På Sydsvenskans debattsida skriver de om integrationspolitikens utmaningar. Tyvärr är det en del gammal skåpmat, mest förbättringar av mottagandesystemet.

Det gäller nu att våga ta ett par steg till istället för att stampa på ett och samma ställe. Om Alliansen vill ha förnyat förtroende är det dags att man presterar något mer än det som presenteras i artikeln. Det räcker inte att prata sig varm för sänkta trösklar till arbetsmarknaden, sänk dem också!

På samma tema: William Jelvin

Modern rörlighet

Viktig artikel i Economist om migrationens fördelar och framförallt om frågan om "brain drain", dvs den ofta upprepade farhågan att rörlighet tömmer fattiga länder på välutbildade och begåvade personer och därmed hämmar utvecklingen:

Several economists reckon that the brain-drain hypothesis fails to account for the effects of remittances, for the beneficial effects of returning migrants, and for the possibility that being able to migrate to greener pastures induces people to get more education. Some argue that once these factors are taken into account, an exodus of highly skilled people could turn out to be a net benefit to the countries they leave. Recent studies of migration from countries as far apart as Ghana, Fiji, India and Romania have found support for this “brain gain” idea.

Migration förändras. Tidigare migrantrörelser var i regel enkelspåriga. Man emigrerade för all framtid och hade få eller inga kontakter med hemlandet. Tänk bara på svenskarna som emigrerade till USA. Många återvända men det var främst på grund av att de inte kunde förbättra sin levnadsstandard.

Idag kan vi se att migrationen har större möjligheter att bli cirkulär, dvs att människor flyttar runt men inte har något emot att återvända till sitt hemland. Möjligheterna att ha kontakt med hemlandet är betydligt större både genom internet men även genom billiga flygresor. Detta gör att vår samtids migration skiljer sig åt på ett väsentligt sätt från tidigare migrationsrörelser.

Därutöver får man inte glömma att välståndsökningen i världen gör att man inte lämnar sitt hemland för evigt. Chansen är stor att man känner för att återvända hem i takt med att levnadsstandarden går upp. Vi ska alltså inte slå oss för bröstet alltför mycket och tro att alla vill komma till Europa för att stanna, många kommer åka tillbaka.

Människors rörlighet har globala ekonomiska fördelar, det är framförallt en central del i välståndsökningen för många tidigare fattiga länder. Tillbakaskickade pengar, idéer som sprids och kunskap som förs tillbaka till hemlandet spelar en stor roll i utvecklingen av många länder.

Det var delvis detta som var min invändning mot Tino Sanandajis mycket kloka kritik av invandringen till västvärlden, en debatt som jag kommer få tillfälle att återvända till. Tino har svarat på mitt inlägg och han lyfter in en rad intressanta frågor in i debatten.

Att förändra EU

Skrev i Sundsvalls tidning förra veckan om kritiken mot den europeiska unionen och några av de långsiktiga problem som finns med samarbetet:

Unionen har hamnat i ett moment 22. Det som allra mest behövs är en ordentlig europeisk konstitution som tydligt avgränsar unionens ansvarsområden och skalar bort mycket av den valfläskpolitik som unionen sysslar med. Samtidigt är en ny europeisk konstitution det EU-motståndarna allra mest skrämmer väljare med. Att demokratisera unionen och införa ett större direktdemokratiskt element, det vill säga mer makt till Europaparlamentet kräver även det en reformering av Lissabonfördraget. Det är knappast någon politiker som i dag ens vågar viska om att det behövs ett nytt fördrag. Där befinner vi oss i dag. En union som är i stort behov av förändringar men som ingen är i stånd till att förändra.

Bortom multikulturalismen

Som jag skrev för ett tag sedan deltog jag i ett engelsbergsseminarium där jag höll ett anförande om strukturell assimilation och integrationens problem.

Nu ligger hela seminariet och alla anföranden upp på Axess-Tv. Min del finns med under kategorin "politikens utmaningar". Många spännande anföranden som alla omfattar ca 15 minuter.

Essän som låg till grund för mitt anförande kommer publiceras i en antologi där även de andra talarna kommer finnas representerade med varsitt kapitel. Det kommer bli mycket intressant att se vilka idéer som inte kom med på själva seminariet.

Boksläpp och fest

Bidrar med en text till antologin Globaliseringens Triumf: 10 år efter Göteborgskravallerna. I samband med boksläppet blir det en liten tillställning i Stockholm:

Nu har det gått tio år sedan gatstenarna yrde. Göteborgskravallerna blev kulmen på det globaliseringsmotstånd som hade vuxit under flera års tid. Vad höll på att hända med världen? Samtidigt fanns det de som såg hur marknadsekonomi och demokrati minskade fattigdomen världen över och att det faktiskt var mer globalisering och kapitalism som behövdes för att rädda vår jord. Det är också tio år sedan Johan Norbergs världsberömda bok Till världskapitalismens försvar (Timbro) publicerades.

Globaliseringens triumf ska firas! Det gör vi med en helkväll på World Trade Center. En ny bok lanseras, Globaliseringens triumf, och på scenen uppträder stå upp-komikern Erik Hultkvist och trubaduren Lars-Anders Johansson.

Paneldiskussion om vad som hände med antiglobaliseringsrörelsen, vad globaliseringen haft för påverkan på olika delar av samhället sedan dess och vilka som är de framtida utmaningarna med riksdagsledamoten Annie Johansson (C), LUF-ordföranden Adam Cwejman och Lydiah Wålsten, ansvarig för programområdet miljö, tillväxt och konsumtion på Timbro.

Värd och moderator är Eva Cooper, projektledare på Timbro och redaktör för Globaliseringens triumf.

Anmälan kan göras här.

Invandring och liberalism

Simon Hedlin Larsson skrev för ett tag sedan i Svensk Tidskrift ett inlägg om ett principiellt försvar för invandringen, Tino Sanandaji svarade med en skarp kritik mot idén om att liberaler ska känna sig tvungna att försvara invandring. Jag har nu skrivit en replik på Sanandajis inlägg:

Om det nu bortom alla tvivel skulle visa sig att en viss typ av invandring är en belastning på samhällsekonomin, är det enbart detta som ska vara vägledande i politiken som behandlar invandringen? Övertrumfar alltid nytta för statsbudgeten alla andra principer? Är det därutöver enbart den nationella ekonomiska nyttan som bör vara vägledande?

Jag utgår från Sanandajis premiss, att invandring är samhällsekonomiskt skadlig och diskuterar andra typer av argument. Jag har fler invändningar mot Sanandajis resonemang som jag säkert får anledning att återvända till. Trots allt tycker jag Sanandaji ändå gör ett bra jobb med att ge ett alternativt liberalt perspektiv på hur man kan betrakta invandringen från ett liberalt perspektiv.

Jag är dessutom övertygad om att det blir fler tillfällen att diskutera exempelvis den empiri som Sanandaji tar upp, inte minst George J Borjas forskning om arbetsmarknaden och invandringen. Bojas menar att olika typer av invandring påverkar arbetsmarknaden och samhällsekonomin på olika sätt och det kan finnas mycket att lära sig där.

Likaså finns det anledning att diskutera Jan Ekbergs forskning om invandringens kostnader och hur man kan minska det offentligas utgifter på fler sätt. Det är på inget sätt negativt att dessa frågor diskuteras. Man måste nyktert kunna diskutera invandringens alla mekanismer, båda ur ett samhällsekonomiskt men även ett principiellt perspektiv. Förhoppningsvis fortsätter debatten på Svensk Tidskrift.

När revolutionsromantiken tystnar

Vad som helst är bättre än Mubarakregimen. De orden var inte ovanliga för några månader sedan. Vem som tar efter är i nuläget inte intressant, det viktigaste är att upproret sker - Andra ord som var vanliga. Farhågan att det kunde bli en islamistisk regim viftades bort med hänvisning till att det är ju så USA har resonerat i alla år när de stödde Mubarak.

Självklart är motsatsförhållandet Mubarak och autokrati eller islamister och autokrati falskt. Det finns andra alternativ. Tyvärr verkar de inte så troliga i nuläget.

Om man för några månader sedan försiktigt varnade för vilka krafter som kunde få utrymme efter och under upproret fick man en del skit.

Utanför krogen en kväll i februari skrek en vänsterpartist till mig att "där har vi liberalen som föredrar Mubarak". Han gick tyvärr fegt iväg över en gata innan jag hann svara. Hade jag kunnat svara honom hade jag kanske sagt: "nej verkligen inte, men jag är rädd för vad alternativen kommer göra med förhoppningen om frihet och demokrati."

Nu verkar vissa vakna en gnutta, bland annat Andreas Malm som uppmärksammar konflikterna som uppstått i Egypten:

Sedan dess har Brödraskapet och salafiterna ingått en intim allians; den 10 maj förklarade de i ett gemensamt uttalande att ”de islamiska rörelserna nu förenas, för vi upplever att islam är hotat”. De krävde en islamisk stat som fullt ut tillämpar sharia. De lovade att arbeta tillsammans i höstens val.

malm skriver något mindre romantiserande om ett enat folk som reser sig och betraktar lite mer nyktert den underliggande konflikten som störtat upp till ytan.

I Guardian kan vi läsa om det våld som uppstått mellan muslimer och kristna. Enligt vissa källor är det grupper av islamistiska salafiter som leder våldet och som fortsätter att hetsa mot de kristna kopterna. Samma salafiter som lierat sig med muslimska brödraskapet. Polisen och armén tittar stilla på utan att intervenera. Johannes Forssberg, ledarskribent på Expressen skrev i början av februari att:

Valet står inte mellan ett liberalt eller islamistiskt Egypten, utan mellan demokrati och diktatur.

Vilket ju lät rimligt och hoppfullt. Men fanns det aldrig en risk att valet (om man nu kan tala om val) stod mellan diktatur och diktatur? Vad vi nu ser är en passiv militär som verkar invänta vem det är som får överhanden. Något annat Forssberg skrev var att:

Det är rimligt att tro att det är sådana som han [Bloggaren Abdel Moneim Mahmoud, min anm] som stärks om Brödraskapet blir en del av en demokratisk process

Det kan stämma, läser man denna intervju i Slate med Essam El-Erian, styrelsemedlem från muslimska brödraskapet är löftena fortfarande färgade med demokratiska nyanser. Men när jag läser i Asian News sätter man lätt orden ovan i halsen:

The Muslim Brotherhood and other Islamic parties want to apply the Sharia in a radical fashion so that women cannot go out of their homes or work.

Ingen källa ges tyvärr. Samma artikel i Asian News visar att den sekulära och moderat muslimsk opposition söker samla sig. Likaså finns många av de koptiska kristna grupperingar som nu skräckslaget inser att deras blotta existens i Egypten är hotad.

Om man inte reducerar demokrati till att handla om en rent valteknisk procedur finns det en del annat att som måste uppfyllas för att valet ska stå mellan ett demokratiskt och ickedemokratiskt Egypten. Hamas må vara valt i relativt fria och öppna val, det gör inte dem eller de samhälle de försöker förändra till det minsta demokratiskt. Vad får någon att tro att systerorganisationen i Egypten skulle vilja något annat än Hamas?

Fanns det vid något tillfälle ett enda tecken på att muslimska brödraskapet magiskt skulle visa sig vilja förespråka något annan än varianter på en teokratiskt styrd stat med religiös lag i botten?

Salafiterna och muslimska brödraskapet börjar visa vem som bestämmer. När interimsregeringen utnämnde en kristen guvernör i en provins i södra Egypten reagerade islamisterna rapporterar Sherif Emil i Montreal Gazette:

/../they violently protested and cut off the main north-south highway and railroad lines in the country for days. As the country was paralyzed, the ruling generals watched in silence. The temporary civilian government initially expressed rage, only for the acting prime minister to visit days later, suspend the Christian governor, and promise to meet all the Salafists' demands.

Situationen i Egypten kan nästan liknas den i Jugoslavien efter kommunismens fall. Yrvaket tittar olika grupper, såväl politiska som religiösa och nationella omkring sig. De inser det förändrade läget, de ser maktvakuumet och börjar positionerna sig.

Muslimska brödraskapet och salafiterna höll tyst under upproret. De insåg att legitimiteten i protesterna hade varit noll om de deltagit, då hade Mubarak kunnat krossa upproret blodigt och utan att dra på sig protester. Men nu när de sekulära och moderata muslimerna gjort grovjobbet är det mer lägligt att ta för sig.

Bostadsmarknaden och segregationen

Hittar via Andreas Bergh en intressant magisteruppsats skriven av Cecilia Brogren och Hanna Hanna Fridell om kopplingen mellan hyresregleringar och segregation (från sammanfattningen):

We find that residents in rent controlled apartments in attractive locations typically are born in Sweden by Swedish parents and that they are likely to have a higher income than residents in rent controlled apartments in less attractive locations. Contrary to earlier research we also present evidence showing that younger people on average live in more attractive apartments than older people with the same income. For all measures the controlled rental market shows a higher degree
of segregation than the uncontrolled housing cooperatives market (bostadsrättsmarknaden).

Bostadsrättsmarknaden är alltså mindre segregerad än den hyresreglerade hyresrättsmarknaden. I slutsatsen konstaterar författarna att:

Hyresregleringen i Stockholm lyckas inte minska segregationen, tvärtom är den reglerade hyresrättsmarknaden mer segregerad än den fria bostadsrättsmarknaden. Hyresrättsmarknaden är segregerad i synnerhet med avseende på härkomst, särskilt missgynnade är första och andra generationens invandrare.

Men menar samtidigt, till hyresrättens försvar att:

Boende i bostadsrätt har dock en avsevärt högre genomsnittlig
inkomst än boende i hyresrätt, vilket indikerar att det finns ett behov av en fungerande hyresrättsmarknad.

Det är alltså viktigt att vi har en blandad bostadsmarknad med blandade boendeformer. Frågan är om hyresmarknaden måste domineras av reglerade priser och om dagens bruksvärdessystem är optimalt för nybyggnationer. I Göteborg kan man se att byggandet av bostadsrätter dominerar pga lönsamheten medan köerna är enorma till hyresrätterna. Samtidigt ser vi alltjämt att andrahandsuthyrningen inte fungerar som den ska i Sverige. Det är fortfarande komplicerat och dyrt att stycka upp lägenheter, bygga till eller hyra ut.

Läsa gärna hela Berghs inlägg som är mycket läsvärt och tar upp en rad intressanta texter om hyresregleringens och bostadsmarknadens historia i Sverige.

Om regionvalet

Tänkte skriva lite om mina reflektioner efter regionvalet men märker att både Malin Lernfelt och Gert Gelotte och skrivit läsvärda analyser:

Samtliga partier måste också bli bättre på att söka sig utanför sina egna komfortzoner. Att S springer benen av sig i Angereds centrum och serverar valfrukost i Nordost medan M knackar dörr och strösslar med plakat i Sydväst känns både förutsägbart och trist. När var och en håller sig på sin kant avstannar debatten.

Skriver Malin. Och visst är det så. Men samtidigt finns nyttokalkyl inblandad i det hela. Ett parti i har begränsade resurser (oftast) och begränsat antal frivilliga som har tid att knacka dörr eller dela ut material. I takt med att färre är partipolitiskt engagerade försvinner även andra arenor för partipolitiska debatter.

När en stor andel i samhället var engagerade i partier, som fallet var innan 1980, kunde den partipolitiska dialogen existera även utanför valkampanjen. Visst finns den fortfarande men inte med samma partipolitiska koppling. Läs hela här.

Gert skriver om socialdemokraternas valkampanj:

Inför regionvalet plockade Socialdemokraterna ut det gamla malätna högerspöket ur kampanjförrådet. Alliansen beskylldes för att vilja sälja de stora sjukhusen till riskkapitalister och för att ha för avsikt att ersätta vård efter behov med vård efter plånbokens tjocklek.Inget av detta är sant. Rimligen vet de rödgröna politikerna detta. Fast ibland undrar jag. Kanske är det så att den som upprepar en politisk lögn tillräckligt många gånger till slut tror på den själv.

Detta kan kopplas till poängen i Malins text. Partierna lämnar stadsdelar åt varandra och blir därför oemotsagda. Det gäller för både Askim och Angered. Problemet med socialdemokraterna är att de utan problem kunde mala på med sina lögner om att sjukvården ska säljas ut om borgerliga partier tillåts styra. Eftersom intresset var svalt för valet behövdes inte mycket propaganda för att övertyga potentiella väljare om dumheter. Det existerade ett informationsunderskott som gynnade skeva budskap.

För Folkpartiets del var det inte mycket som var positivt. Jag kollade på ett par valdistrikt som jag känner till väldigt väl för att se tendenserna. FP förlorar mer och mer i områden där både MP och M går starkt. Även SD börjar etablera sig i stabila medelklassfästen. Den Göteborgska liberalismen håller på att glida Folkpartiet ur händerna. Det är en oroväckande tendens som jag hoppas partiet tar på mycket stort allvar.

Trots detta gjorde LUF en förbannat bra valrörelse. Valvakan dominerades av LUF-medlemmar och man har både lyckats engagera drygt 60 ideella valarbetare men även driva en självständig fråga inom sjukvårdspolitiken, "Älska dig själv", en kampanj med förslag på hur ungdomspsykiatrin kunde förbättras med hjälp av regionen. De unga medlemmarna har helt enkelt dominerat FP:s valrörelse. Det är en stark indikation om vart det är på väg. Tyvärr har inte partilistorna dominerats lika mycket av unga kandidater.

Att fiska i bruna vatten

Jag hade helt missat att Åsa Romson och Paul Lappalainen skrev en replik på min replik på deras ursprungliga text som riktade sig mot Erik Ullenhag:

Att enbart titta på hur brister ska åtgärdas hos invandrare cementerar inte bara bilden av invandrare som problem, det trivialiserar den utbredda diskrimineringen i vardagen. Det är bekymmersamt att Cwejman vill vända bort fokuset från diskriminering som hinder, inte minst på arbetsmarknaden.

I sak tillför inte texten något nytt till diskussionen. Min kritik mot Lappalainen och Romson är inte att de fokuserar på diskriminering, det gör jag också.

Frågan är hur stor del av integrationsproblemen som är en direkt konsekvens av diskrimineringen och följaktligen hur stora politiska åtgärder som ska sättas in på ämnet. De menade att Kanadas försprång i sysselsättningsgrad i främsta hand består i deras mer effektiva kamp mot diskriminering. Jag visade i min replik att de är marginellt bättre. Inget nytt tillkommer i Lappalainens och Romsons text som motbevisar detta. Istället kör de ett skamgrepp:

Cwejman vill som många av dagens folkpartister hellre diskutera frågor om språkkrav på och selektivitet av invandrare. Vi menar att det mest är en debatt för att stryka en särskild folkopinion medhårs.

Stycket ovan är inget annat än diskursiv disciplinering. Genom att löst koppla den politiska motståndaren till ex SD, vare sig en sådan koppling finns eller inte så kan all argumentation som den politiska motståndaren för snabbt raderas.

Jag gjorde en analys när Lisa Bjurwald gjorde exakt samma sak med Andreas Johansson Heinö.

Tydligen är det är inte de nyanländas bästa jag vill. Mina egentliga bevekelsegrund verkar enligt Romson och Lappalainen egentligen vara är att stryka en särskild (läs rasistisk och populistisk sådan) opinion medhårs.

Istället för att i sak diskutera de saker som skulle kunna leda till en bättre integration, bland annat en förändrad och mer flexibel arbetsmarknad, annan syn på språkutbildning och medborgarskap så insinueras det att jag fiskar i bruna vatten (som det brukade heta 2002).

På fullaste allvar menar jag att det inte är säkert att ett överdrivet fokus på diskriminering faktiskt kommer få de konsekvenser man önskar, dvs fler nyanlända i arbete. Jag menar inte att man ska ignorera kampen mot diskriminering. Emellertid menar jag att det är vilseledande att om vi bara gör som Kanada så löser sig allt.

Uppenbarligen är inte Kanada så mycket bättre än oss på just den fronten. Istället borde vi se på andra faktorer som utmärker Kanada. Det är tydligen Romson och då kanske även hela MP och Lappalainen ointresserade av. Istället insinuerar de att jag vill stryka populister och rasister medhårs.

Det är lumpet och lågt och båda borde förstå att jag absolut inte har något till över för flörtar med populism.

Hitta din röst

Ta en stund och läs Christoper Hitchens fantastiska text som förlusten av sin röst och varför det är viktigt att hitta sin:

If something is worth hearing or listening to, it’s very probably worth reading. So, this above all: Find your own voice.

Om det är någon som med klinisk precision kan hitta ord att förklara saker vi ofta tar för givet så är det Hitchens. Läs gärna hela.

Borgerlig idétorka?

Har i några veckor varit djupt begraven i deadlines samt resor och har därför inte haft tid att blogga. En vecka sittandes på tåg. Det blir bättring på skrivfronten framöver.

Regionvalets resultat och mina intryck av valrörelsen kommer jag att återkomma till, den frågan förtjänar en vända till när känslorna har lagt sig en smula.

Förra veckan deltog jag i ett Engelsbergsseminarium i Bergslagen. Temat var den nya borgerligheten och inbjudna var en rad personer med koppling till frågan. Inledande talare och den som drog igång debatten om borgerligheten var Svenskans PJ Anders Linder. Temat för mitt anförande och även den essä som är kopplad till anförandet var den borgerliga identiteten och metapolitiken.

I korthet menade jag att borgerligheten har två problem:

• Det metapolitiska problemet. Den saknar kulturellt kapital. Borgerligheten är alltjämt svag bland många institutioner i samhället som utbildningsväsendet, journalister, kulturskapare etc. Detta är ett långsiktigt problem eftersom det i regel är dessa som sätter upp ramarna för det offentliga samtalet. Så länge inte något sker på detta område kommer man vara tvungen att stå på ett ben. Vi röstar och tänker politiskt inte alltid utifrån ekonomiska realiteter utan baserat på identiteter. Vi röstar inte alltid som våra föräldrar röstade (och tillhör samma parti som våra föräldrar) men vi röstar ofta efter identitet. Så länge detta inte blir uppenbart för borgerligheten med alla de konsekvenser det måste få så finns ett stort problem. Visst är ekonomin viktig, men glöm inte identiteten.
  

• Ekonomism. Borgerligheten är just nu mästare på plånboksfrågor. Dessa är förvisso inte befriade från ideologi. Tvärtom: plånboksfrågor är ideologiska frågor i högsta grad. Problemet är att livspusselspolitik tenderar att vara utbytbar. Ekonomisk ansvarsfullhet och ekonomi är mycket bra att dominera. Däremot är det tätt förbundet med konjunkturer (höga som låga) och inte någon bestående dominans över idéerna. En reflektion från borgerliga kretsar är att de svämmar över av nationalekonomer, släng på några statsvetare och jurister. Det skapar ett underskott av idéer på andra områden. Spelteori och rational choice idéer är väldigt vanliga. Det är inget problem i sig. Emellertid underskattar man hur idéer kan förändra samhället, i förlängningen ser man inte till känslor och värderingar som kan omforma och förändra politiken. Lite elakt menade jag under seminariet att en revisor kan man alltid byta ut, det är lite svårare med en världsbild. Ett rent ekonomiskt sätt att betrakta människor och samhällen satta i förändring kommer underskatta vilka andra faktorer som förändrar samhällen långsiktigt.

På samma tema: Eva Cooper, Johnny Munkhammar, Dick Erixon, Alice Teodorescu.

Om liberalismens fiender

Skriver i senaste liberal debatt om liberalismens fiender och varför kritiken mot liberalismen ofta förenar de radikala nationalisterna med vänstern:

I en postkolonial värld där varje folk ska ha sitt eget självbestämmande bortom den globala kapitalismen är västerländsk demokrati och marknadsekonomi blott den subtila förlängningen av kolonialismen. I denna analys förenas nationalister som söker den organiska gemenskapen och vänstern som söker sig bortom kapitalismens klor. Lägg därtill de religiösa extremister som söker skapa religiösa teokratier.

Tyvärr verkar inte artikeln ligga ute på nätet men det går att beställa Liberal debatt här.

Uppdatering: nu ligger hela artikeln uppe på Liberal Debatts hemsida.

Bra om multikulturalism

Alice Teodorescu skriver klarsynt i Barometern om multikulturalismen som politiskt projekt:

Det är bra om mångkulturalismen som politiskt projekt går i graven. Historiskt sätt har särlagstiftning som grundats på etnisk eller religiös tillhörighet enbart skapat orättvisor och i värsta fall flagranta brott mot de mänskliga rättigheterna. I ett mångkulturellt samhälle måste rätten att få vara annorlunda värnas men aldrig om den rätten innebär att andra människors rätt till frihet inskränks.

Läsa gärna hela.

Mer om partier utan medlemmar

Deltog som jag nämnt tidigare i panelsamtalet ordnat av Makthavare och Sektor3 om de medlemslösa partierna. Panelsamtalet kan ses i sin helhet här. Några av de saker jag sa under panelsamtalet var att:

Alla partier är i någon mån PR-byråer som måste tänka på hur de framstår offentligt i olika sammanhang. Många medlemmar kan vara ett plus men kan också vara en belastning om olika fraktioner får för mycket utrymme. Till sist beslutar ändå partiledningen om inriktningen och så kommer det fortsätta vara. Antal medlemmar är i det här avseendet inte avgörande. Partier lyssnar i olika utsträckning på det civila samhället och kan då få in många av de perspektiv som saknas i form av medlemmar.

Det är inte säkert att medlemstappet är något som alltid upplevs som hotfullt av de befintliga medlemmarna och de förtroendevalda. Ökat antal medlemmar är en garant för demokratisk legitimitet och nya idéer men det är i regel inte nödvändigt för partiets överlevnad, i synnerhet inte om medlemsnivåerna ligger relativt stabilt vilket de gör nu i fler partier.

Något jag inte hann ta upp men som jag tycker är viktigt i diskussionen är om medlemsantal egentligen säger något om partiernas överlevnadsförmåga. Stora antal medlemmar är inte nödvändigtvis ett tecken på ett stort och aktivt parti. Tidigare var man medlem för att man antingen var kollektivansluten eller för att alla i familjen tillhörde ett visst parti. Klass och näringstillhörighet manifesterades som partimedlemskap. Se bara på fackanslutna som var medlemmar i S eller missionsförbundare som var medlemmar i Folkpartiet. Dessa massiva medlemstal innebar inte alltid att alla var aktiva. Detta är tyvärr något som man inte diskuterar i Sektor3:s rapport. Där talar man enbart om medlemstalen i sig och utgår från att de är nödvändiga.

Däremot vill jag understryka att jag tycker det är tråkigt att inte partierna har fler medlemmar än vad de har idag. Utvecklingen ser olika ut i olika partier och det är både tecken på hur partierna agerar för att locka medlemmar men även vilken samhällsandan är. Det ena är enklare att påverka det andra betydligt svårare.

På samma tema: Peter Andersson, Hanna Wagenius, Per Ankarsjo, Johan Hedin, Anders Wallner.

Efter bin Laden

Skrev i måndags på Newsmill om Osama Bin Ladens död:

Bin Laden och hans anhang kommer förlora. De kommer förlora eftersom de förnekar själva livet. Den religiösa fundamentalismen har ingen framtid eftersom den läser sin framtid i dystopiska profetior. Den har ingen framtid eftersom den inte kan sköta ett ordentligt samhälle. Den har ingen framtid efter som dess anhängare dyrkar döden och hyllar ideal som vänder den moderna världen ryggen. På lång sikt kommer demokratin att segra genom sin uthållighet och rikedom.

Ganska snabbt efteråt skrev även Hanna Wagenius på samma ämne. Hon menade att det är ociviliserat att hylla någons död. Det håller jag med om. Emellertid var inte Osama bin Laden enbart en enskild person (även om han juridiskt givetvis borde behandlas som det). Han var även en symbol på en totalitär och fundamentalistisk rörelse. Om valet stod mellan att han skulle fängslas eller dödas så hade jag föredragit det första. Men om det stod mellan att han dödades eller fortsatte vara på fri fot hade jag föredragit det första.

Jag påpekar i min text att det har begåtts många misstag sedan elfte september. Irakkriget är ett sådant, Guantanamo är ett annat. I regel är det inte det fysiska hotet från terrorismen som är värst utan de reaktioner som samhället möter dessa hot med. Om de går runt rättssäkerheten har vi helt plötsligt ett problem med både medborgares integritet och demokratiska fri och rättigheter.

Med det sagt så menar jag att det är en självklarhet att demokratier bör vara beväpnade till tänderna. Jag ser hellre en värld där demokratier är de med störst militärutgifter än en värld med diktaturer som sitter inne på de största försvarsmakterna. Det innebär inte att alla demokratier gör med sina militärer är bra, långt ifrån.

På samma tema: Nordic Dervish.

Om medlemslösa partier

Kommer imorgon i Stockholm delta i en panel anordnad av Makthavare.se och Sektor3, tankesmedjan för det civila samhället. Panelen kommer handla om framtidens medlemslösa partier. En rapport om ämnet kommer diskuteras, länken har även info om själva arrangemanget.

Nyligen skrev jag i Sundsvalls tidning om de toppstyrda partierna och jag har tidigare vid flera gånger diskuterat framtiden för partipolitiken. Inte minst har jag internt i olika Folkpartisammanhang diskuterat faran med medlemstappet.

En oro jag har är att de redan etablerade politikerna med positioner egentligen inte är så oroliga över medlemstappet. Mindre organisationer med färre medlemmar skapar en ökad trygghet för redan befintliga partiaktivister. Färre att konkurrera med. Även folkrörelseidentiteten fortsätter att vara oerhört viktig för många partier (inte minst för Partiet med stort P).

För den som gärna vill se första maj som dagen då arbetarmassorna går ut för att demonstrera kan ta en titt på Ulf Bjerelds sammanställning av storleken på demonstrationerna i Göteborg. Diskrepansen mellan idén om partiet och hur det ser ut i verkligheten är stor när det kommer till socialdemokraterna.

Möjligen har i detta fall borgerliga partier en något enklare situation. Det är enbart centern som har anspråk på att vara ett enormt folkrörelseparti. För de andra partierna kan nog övergången till små elitstyrda partier vara något enklare.

Situationen är ändå allvarlig. En stor del av makten i sverige är i politikens händer. Bara för att partierna slutar vara den huvudsakliga kanalen för engagemang innebär inte att antalet kommunmandat minskar.

Podcasttips

Miss inte Timbros podcast med Dilsa Demirbag-Sten om multikulturalism! Hela serien idésherpa är väl värd en genomlyssning.

Har alltid tyckt om podcasts och minns Timbros gamla radioprogram med omväxlande musik och prat som oerhört bra. Minns i synnerhet Boris Benulic, Anders Hjemdahl (han spelade Swans!), Johan Norberg och Tove Lifvendahl som riktigt bra. De borde verkligen göra fler.

I hate culture

Det är något med musiker och politik. Kombinationen är hemsk och av många (vissa goda andra dåliga) anledningar sympatiserar en överväldigande majoritet av sveriges kulturelit med de rödgröna.

Min vana trogen fortsätter jag ändå att inte bara lyssna på musiken utan även läsa det musikerna skriver. Då kan det lätt bli roligt. Som när debuterande "Torpedo" skriver om kulturpolitik (under en bild av Leif Pagrotsky):

This is our old minister of cultural affairs. Spinin’ some wax. Our new one hates culture. If you’re reading about some kind of swedish invasion or cultural golden age in music you should know that you won’t have to deal with that in a couple of years if Lena Adelsohn Liljeroth gets her way.We are the last of a generation that grew up in a time where music and arts was something to be proud of. Something to be a part of. It’s not about money. It’s not about fame. It’s about giving people a chance to express themselves through art. Or express themselves in anyway they want.

Begåvningsreserven har talat. Läste även om Torpedos funderingar över skatter. Mindes kommunisten i högstadiet.

Vissa menar att det är ett problem att kulturarbetare ofta är vänster och sällan stödjer något borgerligt alternativ. Jag menar själv att det är ett problem att trendsättare inom kulturen sällan är borgerliga. Men ibland när man läser vad de har att säga undrar jag om det inte är lika bra. Ni kan ha dem. I hate culture.