![](http://4.bp.blogspot.com/_iRDzy3rYepQ/Sp0b-8DN4_I/AAAAAAAAAXQ/kMP_UM_t1zg/s320/nellie-bly.jpg)
Civil olydnad och att medvetet bryta mot lagar för att kämpa för något man anser rättfärdigt eller viktigt är en oerhört komplicerad fråga. Fallet Odell är kanske inte det bästa sättet att initiera en sådan diskussion. En viktig princip är att man måste vara beredd att möta konsekvenserna av sitt handlande, oavsett hur fel man anser rättsväsendets perspektiv vara. Att vara konstnär, aktivist eller journalist innebär att man tar risker för att avslöja och synliggöra sådant som inte alltid är helt uppenbart eller salongsfähigt att protestera mot.
Konsten och konstnärerna är en integral del av samhället och just av den anledningen måste deras handlingar bedömas enligt samma måttstockar som alla andra människor. När nu kulturskribenter efterlyser något annat är det inget att annat än pläderingar för att göra konstnärer till något speciellt kast av människor, en lätt vindpust av snobberi sveper in över kulturredaktionerna anar man. Lindeborg drar dock en halvordentlig slutsats:
"Bemötandet av Okänd kvinna visar att dialektiken mellan konst och samhälle är bortvittrad. "
Delvis korrekt men det är inte bemötandet som är misslyckat i den eftersökta dialektiken mellan samhälle som konst som är skyldig utan främst Odells misslyckadande med att belysa något av värde. I våras gjorde jag en jämförelse mellan Anna Odell och en liknande händelse för över hundra år sedan när journalisten Nelly Bly fejkade depression för att göra ett reportage inifrån ett mentalsjukhus för kvinnor. Ett reportage som i sig var ett brott men som skapade en oerhört viktig debatt som resulterade i positiva förändringar för patienter i psykvården.