Historielöst av Linderborg

Vad är det Åsa Linderborg egentligen skriver i dagens AB:

Carl Bildt, marinerad i blod och olja, tycker det är förskräckligt att vi nu har ”två extremistpartier” i riksdagen. Det är möjligt att säga nåt sånt då historieskrivningen blivit karikatyr; i dag är det ”sant” att Hitler och Stalin tillsammans startade andra världskriget. Att kommunismen, även i dess mest urartade form, är fascismens historiska antites, är bortglömt.

samt:

Gatorna blir en arena där man slåss om de stora värdena. På 30-talet kallades de som stod emot svartskjortorna för ”extremister”, av en indignerad samhällselit som hellre valde fascismen än demokratin. Vem har ansvar för att det inte ska hända igen?

Skulle kommunismen vara fascismens antites? Dumheter. Möjligtvis i teorin men definitivt inte i den totalitära spiral som förde ner Europa till helvetet under 30 och 40-talet.

På 20 och 30-talet var såväl vänsterextremister som högerextremisterna hot mot demokratin. Att konservativa och liberaler i många fall motsatte sig båda grupperna betyder inte att de understödde fascisterna. Det var ju vänsterns revolutioner och försök till revolutioner som såg till att mobilisera återvändande soldater i hela Europa till "fasces" i Italien eller "Freikorps" i Tyskland.

I kommunismen såg man ett hot som krävde en ideologi och organisation med samma förmåga till mobilisering och brott med den stagnanta borgerligheten. Båda strävade efter revolutioner mot de gamla regimerna, med samma medel men med olika mål. Medlemmar bytte raskt medlemskap mellan fascistorganisationer och kommunistiska organisationer i exempelvis Italien. Mussolini är kanske det mest kända exemplet. Kommunismen och fascismen agerade i perfekt samklang, nästan enligt en dialektisk process.

Linderborgs vurm för gatuvåldet, platsen där man "slåss om de stora värdena" är smaklös. Den visar framförallt att vissa inom vänstern inget lärt. Gatans våldsspråk kommer aldrig vara det språk som talas i en demokrati. Det är starka demokratier som förkastar alla former av extremism som står emot fascismen, huvudlösa stenkastare och vänsterextremister.

Nej, fascismen och kommunismen är långtifrån "historiska antiteser", de är oundvikligen sammanlänkade genom sin i grunden antidemokratiska, totalitära och människofientliga världssyn. Detta ÄR historiska sanningar.

På samma tema: Johan Lundberg (Axessbloggen) & Prärietankar.

Åsa Linderborg har fel om SD

Åsa Linderborg på Aftonbladet Kultur skrev för ett tag sedan att Sverigedemokraterna är på väg mot riksdagen tack vare regeringen och tidningen Dagens Nyheter.

Att DN skulle bära ett särskilt stort ansvar i frågan är ett löjligt påstående. Linderborg, liksom Helle Klein, har väl förmodligen bara upprörts över att DN kritiskt ifrågasatt Aftonbladets publicering av Jimmie Åkessons omtalade artikel om islam.

Vad gäller anklagelsen om regeringens ansvar i frågan är det ett fult partipolitiserande såhär inför valrörelsen. Det är varken specifikt det ena eller det andra blockets ansvar att SD går framåt. Det är alla sju riksdagspartiers gemensamma ansvar. SD lockar väljare som inte tror att den samhällsutveckling de vill se är möjlig med nuvarande etablerade partier.

Man undrar hur Linderborg tänker när hon säger att det är för att regeringen inte skött sig som Sverigedemokraterna växer. Det mest logiska om regeringen inte hade skött sig hade ju varit för väljarna att gå till oppositionen - inte till SD. Därför brister också hela hennes resonemang.

Så istället för att göra detta till en partipolitisk fråga borde Linderborg - förutsatt att hon inte vill se SD i riksdagen - komma med förslag på hur de etablerade partierna ska kunna ta upp och leverera lösningar på frågor som berör SD:s väljare.

Domen mot Anna Odell

Maria Schottenius och Åsa Linbeborg kommenterar domen mot Anna Odell. Från många håll har man förstått att rättegången i själva verket symboliserade ett slag mot konsten och kulturen. Det här är en ganska märklig slutsats. Rättegången visar med all önskvärd tydlighet att alla är lika inför lagen och oavsett ett brotts bevekelsegrunder (konst eller journalistik) är det handlingen som är det centrala. Undantag kan inte göras för några grupper i samhället.

Civil olydnad och att medvetet bryta mot lagar för att kämpa för något man anser rättfärdigt eller viktigt är en oerhört komplicerad fråga. Fallet Odell är kanske inte det bästa sättet att initiera en sådan diskussion. En viktig princip är att man måste vara beredd att möta konsekvenserna av sitt handlande, oavsett hur fel man anser rättsväsendets perspektiv vara. Att vara konstnär, aktivist eller journalist innebär att man tar risker för att avslöja och synliggöra sådant som inte alltid är helt uppenbart eller salongsfähigt att protestera mot.

Konsten och konstnärerna är en integral del av samhället och just av den anledningen måste deras handlingar bedömas enligt samma måttstockar som alla andra människor. När nu kulturskribenter efterlyser något annat är det inget att annat än pläderingar för att göra konstnärer till något speciellt kast av människor, en lätt vindpust av snobberi sveper in över kulturredaktionerna anar man. Lindeborg drar dock en halvordentlig slutsats:

"Bemötandet av Okänd kvinna visar att dialektiken mellan konst och samhälle är bortvittrad. "

Delvis korrekt men det är inte bemötandet som är misslyckat i den eftersökta dialektiken mellan samhälle som konst som är skyldig utan främst Odells misslyckadande med att belysa något av värde. I våras gjorde jag en jämförelse mellan Anna Odell och en liknande händelse för över hundra år sedan när journalisten Nelly Bly fejkade depression för att göra ett reportage inifrån ett mentalsjukhus för kvinnor. Ett reportage som i sig var ett brott men som skapade en oerhört viktig debatt som resulterade i positiva förändringar för patienter i psykvården.